Lovar ni vara med på allsång om allt skiter sej?

Idag har, trots ihållande huvudvärk, varit en bra dag. En dag med mycket reflektion och väldigt mycket uppmuntran... här, på facebook och i min vardag. TACK <3
Jag har tänkt, tänkt, tänkt... blivit livrädd, puttat bort det... tänkt, tänkt, tänkt igen.
Tänk om det ÄR så att jag inom några månader är student igen.
Hur FAN ska det gå?
Jag lyckades lura mej till en legitimation en gång, ska jag verkligen klara det igen?

Idag var jag ute å sprang. Jag var ledig så jag tänkte att jag kör en långrunda (för min del längre än de 5 km jag brukar springa.)
Under tiden lyssnade jag på gårdagens sommarvärd i P1 Kjell Enhagen- föreläsare och ledarskapskonsult.
Jag kan verkligen rekommendera det! Han var sååå bra. Så peppande.
Å det kändes som om han talade direkt till mej. Både när det gällde att våga ta klivet å läsa till barnmorska och dagens springrunda.
Redan efter 2-3 kilometer fick jag lite ont i vänster lårmuskel, den kändes trött och strejkande.
Utan Kjells röst i lurarna hade jag nog gett upp och nöjt mej med en kort runda men nu drev han på mej med sitt prat om att vilja, att se målbilder, att hitta sitt fokus.
Efter fem kilometer var jag i stan å där började till å med Kjells kraft att ta slut för det var sååå varmt.
Då hände nåt häftigt.
Himlen bara öppnade sej i ett ösregn. Människor på stan sökte sej under markiser och in i portar för att undkomma men jag sprang.Mitt på vägen sprang jag med ett fånigt lyckligt, lättat leende över hela ansiktet.
Det var så häftigt, för mitt leende smittade. Människor log, vinkade, en klappade händerna.
Regnet varade bara några minuter, men hela jag hann bli blöt, uppfriskad å påfyld.
Å gissa om det svala regnet och den responsen från främlingar fick mej att orka springa resten med?!
1,1 mil blev det som från början kändes så segt.

Kjell Enhagen som bland annat jobbat med Frölunda Indians, stöttat HV efter förlusten av Stefan Liiv, damlandslaget i golf och diverse tennisspelare sa så himla mycket klokt, men framför allt en mening fastnade.
"Om man gör samma sak, dag efter dag men förväntar sej ett annat resultat, då är man en pucko."
Det är så sant. Å jag tror inte att jag är ensam om att vara ett pucko.
Att år efter år sucka över ett jobb som gör mej sjuk eller relationer jag inte mår väl av eller att jag lovar mej saker som jag tillåter mej själv att bryta... men ändå fortsätter. I samma bana.
Det var som ytterligare en putt. Ett budskap som kommer precis nu. Just nu när jag... rätt skrajsen... står inför stora förändringar.

Maken...  Ja att säga att han är överlycklig för min skull är väl att ta i.
Han är inte särskilt glad över det här med kraftigt minskad inkomst i 1½ år. Inte nöjd alls.
Men det gick ändå lättare än vad jag trodde att få honom att acceptera läget.
Mini som inför bataljen tagit Noah och flytt upp till övervåningen sa förvånat (å nog minsann lite imponerat oxå) "HUR lyckades du övertala pappa på TIO minuter."
Kvinnlig list mitt gull, kvinnlig list.

Imorgon kommer antagningsbeskeden. TÄNK om jag nu inte kommer in?!
Det vore ju... ja, jag finner inte ord.
I så fall får vi tillsammans... jag å ni mina fina läsare... gemensamt sjunga Alanis Morrisette's Ironic.
Lovar ni mej det?

Puss/ Asta

Ps Maria. Jag behöver inom några veckor en ny blogg, en vägen-till-barnmorska-blogg.
Återkommer med vad den ska heta. Hur den ska se ut, men tänker ljuvt puderrosa eller syrenlila.