Tar det aldrig slut?

Denna utseendehets och jakten på att duga, tar den aldrig slut?
Av en slump snubblade jag över ett konto på instagram för några dagar sedan som jag började följa. Det var en kvinna på 53 år med en kropp som en perfekt tjugoåring och ett ansikte som om hon vore max trettio och jävligt snygg.
Jag antar att jag blev... fascinerad.
Hon är verkligen jättevacker och ingenting på hennes bilder skvallrar om att hon är trettio år äldre än hon ser ut.
Hennes flöde fylls av fördelaktiga bilder på sej själv. Oskuldsfull men sexig blick, oändligt med hud, flertalet bilder tagna i underkläder. Fast byst och platt mage, tajta lår och putig häck.
Hon tränar förstås en del... mest hela tiden verkar det som och av det hon visar upp av sin kost så är det fettsnålt, litet och nyttigt.
Och någonstans gick fascinationen över denna ungdom över i något helt annat.
Medlidande kanske?
Tar det aldrig slut?

Jag tycker att jag har kommit långt i att hiva komplexen och utseendehetsen över axeln. Jag fyller 49 år om 3 månader. Men jag inser oxå att jag aldrig blir helt befriad, att en del av mej och min självbild är störd så som den är hos de flesta kvinnor jag mött.
Jag väger 10 kg mer än vad jag gjorde för tre år sen. Jag har en sådan där 10 års dagbok så jag ser ju hela tiden vad jag gjorde och funderade på bakåt i tiden.
När jag vägde 10 kg mindre höll jag på med samma som jag periodvis gör nu.
Drömde om att gå ner X antal kilon, pysslade med en mängd dieter, suckade över "problemområden" med min kropp. Kände mej tjock.
10 kg senare och kanske två klädstorlekar större så inbillar jag mej... skrattretande ofta... att mitt liv skulle bli så mycket bättre om jag tappade de där tio kilona igen.

Jag följer kroppspositiva konton på sociala medier. Jag följer inte sådana kvinnor som triggar mitt självförakt. Jag rättar konsikvent mina nedlåtande tankar om min kropp med positiva diton, jag har börjat tänka annorlunda om andra människor med övervikt. Jag tar inte längre för givet att tjocka människor är ohälsosamma och jag har slutat att ha synpunkter på hur de bör klä sej. Jag tar ofta diskussionen med människor som  resonerar om tjocka som jag gjorde förr.
Jag tänker att livet är för kort och för viktigt för att lägga energi på att vara smal och snygg. Det måste finnas roligare och viktigare saker att fundera på och göra med sitt enda liv. På min dödsbädd kommer vikten inte spela nån roll.
Och jag har egentligen alltid varit mer lat än fåfäng.
Jag har kommit långt...
Men jag tänker fortfarande på det jag stoppar i munnen som en fiende. Jag vet hur många kalorier en öl, en pizza, en halv påse chips eller för all del en apelsin innehåller.
Jag kan inte låta bli att summera veckan om jag varit "duktig" eller inte när det kommer till maten.
Jag håller fortfarande "igen" i perioder och intalar mej att det inte alls handlar om yta utan om att slippa nya klädinköp, leva lite sundare, orka lite mera.
Och jag har fortfarande någon slags dröm om att när jag fyller 50... då ska jag vara stunning och i mitt livs form.
Och så tittar jag på min nya instagram vän på femtiotre och ser vad som är möjligt med lite vilja. (Läs: Med självsvält, träningshysteri, ett å annat lyft och goda gener.)

Medelålders å ännu där. Det är fan deprimerande. Det är ett fattigt liv.
Det finns minst 436 saker som är roligare än att räkna kalorier eller bry sej om vad vågen visar.
Så jag jobbar på. Arbetar med mina tankar.
Men över, det är det fan inte.

Puss/ Asta

Fettförakt, 5:2 och personlighetsklyvningar

Det är en riktig söndag. Jag sitter som vanligt vid köksbordet, där jag alltid sitter när jag bloggar, och då å då släpper jag blicken från datorskärmen och tittar ut. Det regnar ute. Regndropparna studsar mot altanen. På gräsmattan ligger hundra röda äpplen. Fallfrukt. Noahs blå bil och hundens pipben ser övergivna ut på altanen. Det är vackert men inte särskilt lockande att gå ut.
Jag funderar. Jag är på ett slags "diffus oro och vemod humör", söker efter orsaker i min hjärna men kommer inte fram till något speciellt. Det är nog bara "mycket av allt" och ett malande dåligt samvete över saker jag inte tar tag i utan låtsas att jag glömmer av. Fastän jag inte alls glömmer.

Jag funderar över vem jag är. Här. Nu. 47 år gammal.
Jag kör 5:2 igen. Äter som "vanligt" (återkommer till det) fem dagar i veckan och lever på kaffe, te och vatten två dagar. Jag har lätt för att vara utan mat.
Jag har en beroendepersonlighet som på många andra håll i min släkt visar sej i missbruk. Hos mej yttrar det sej att jag är svag för snabba kickar men har svårt med sådant där belöningen låter vänta på sej. Jag klarar allt eller inget bättre än måttlighet.
Jag blir sällan särskilt hungrig på fastedagarna, däremot fryser jag som fasen framåt kvällen.
Avslutar andra veckan med 5:2 idag.
Det är andra gången i mitt liv som jag kör. Sist... för några år sedan... gick jag ner de 5-6 kilona jag ville ner. Sen blev det sommar och jag slutade. Men höll vikten skapligt.
Jag har startat om 5:2 många gånger efter det men inte haft rätt motivation och slutat efter en dag eller så.
Denna gången... men nio nya kilon och valkar på ryggen... var jag motiverad och mentalt laddad.
Samtidigt gick jag med i en grupp på facebook som jag tror heter nåt så simpelt som "Gå ner i vikt", jag gjorde det för pepp och inspiration.

Men nåt har förändrats sedan jag körde 5:2 sist. Jag har förändrats.
Eller jag har förändrats delvis för jag tror aldrig att jag blir helt "botad." Få kvinnor blir det.
Å ena sidan är jag som sist. Pepp. Längtar efter vägdagar. Drömmer om när jag fått tillbaka min vanliga kropp, min vanliga vikt. Och helst lite till, helst ännu smalare, ännu snyggare (ja, jag återkommer till den kopplingen med.) Jag tänker att jag ska vara skitsnygg på skolavslutningen. Att när jag börjar jobba ska jag vara av med all den där extra vadderingen som mina kollegor säkert la märke till sist. Jag tänker på sommaren när jag ska kunna ha korta shorts igen och ta tillbaka alla kläder som Mini fått låna denna sommaren för att jag inte kommer i dem.
Och det+ 5:2 dieten väcker mitt ätstörda beteende. Får mej att vilja ta tre fastedagar i veckan. Särskilt efter gårdagens "viktkatastrof." Vägde mej ju i måndags hemma och hade tappat ofattbara 2 kg på en vecka. Trots att jag lovat mej själv att BARA väga mej själv en gång i veckan och på samma våg blev jag så frestad när jag såg badhusets våg (varför har de våg där???) och klev upp. Enligt den vägde jag ETT kilo mindre än ursprungsvikten, det vill säga ett kilo mer än i måndags trots ytterligare en vecka av diet. Blev så otroligt sänkt!
Att en siffra kan göra något sådant med en medelålders hjärna?! Sjukt!
Jag skrev "äter som vanligt" högre upp. Det är en sanning med modifikation.
För även på de fem ätdagarna äter sej det ätstörda in. Får mej att ta lite mindre portioner. Att dricka ett stort glas vatten före maten. Låta bli kaka.

Men som sagt. Nåt har förändrats. Jag har mognat. Jag har blivit åtminstone ett uns klokare. Jag reagerar med ledsenhet och bestörtning när jag läser många trådar i "Gå ner gruppen" på facebook. Reagerar på självföraktet, hur det ätstörda hyllas, på hur kvinnor i alla åldrar lägger så mycket fokus på en valk under sitt enda liv, på hur tjock är = ful och smal = fin. Hur sjukt är inte det?!
Det är lättare att se andras problem än sina egna. Och jag blir förfärad, bestört.
Så mycket bortslösad kvinnokraft. Så mycket bortslösat liv.
Vad är meningen med det?!
Och vad tusan spelar det för roll om jag har stl 40/42 nu istället för stl 36/38???
Finns det VERKLIGEN inget viktigare för mej att lägga kraft på?!
Fetma är farligt för kroppen men övervikt är det verkligen inte.
Ny forskning kommer hela tiden och mycket talar för att det till och med är hälsosamt med trivselhull, inte minst för kvinnor i min ålder.

Vi flickor/ töser/ damer/ kvinnor/ tjejer/ tanter är så jävla hjärntvättade.
Det är med vårt yttre... definierat enligt en jävligt smal mall... vi skall vara dugliga. Och jag är så less på det! Så less på att det nästan gäller 100% av kvinnor. Att inte ens världens vackraste kvinnor duger utan måste retuscheras.
Hur ska vi få det att ändras? När ska det ta slut?
Livet är för kort, för nyckfullt, för orättvist och för värdefullt att slösa bort på sånt här jävla... trams! 

Hur är det för dej? Berätta!

Puss/ Asta