Önskeinlägg. Manliga barnmorskor å pjåskande med blivande fäder.

Önskeinlägg: Män i förlossningssalen.
Läste i facktidningen att andelen manliga barnmorskor är 0,4% (att jämföra med ambulansens 58%). Jag föredrar alltid att möta kvinnor när jag är i någon typ av utsatt situation. Hos tandläkaren, gynekologen, terapeuten osv. Men jag kan ändå acceptera att få möta en man i sådana här situationer. Nej jag hatar inte män... jag bara föredrar kvinnor (nej inte sexuellt). Men tanken på att en manlig barnmorska skulle förlösa mig känns fullständigt outhärdlig. Blir det ett tredje barn och en man skulle komma in där och presentera sig, så skulle jag kasta ut honom. En förlossning är det mest intima man kan genomleva, för mig. Och det kräver sin kvinna. Ja kvinna! En manlig doktor som kommer in och gör en punktinsats? Okej, även om jag föredragit en kvinna. En manlig uska? Tveksamt, men hm... en hanterbar tanke. Hur ser du på manliga barnmorskor? Och pratas det om detta internt? Sen läste jag en artikel om hur män (pappor) negligeras i förlossningssalen och på MVC. Hur de, men även mammorna, mått dåligt över detta i efterhand. Där tänker jag att det är klart att pappor ska erbjudas stöd i hur de kan stöja kvinnan. Men ärligt talat... Är det inte ganska självklart att det är kvinnan som är i fokus. Hatar uttrycket "vi är gravida". Det är inte VI som är gravida, utan kvinnan! Ett jävla daltande känner jag... men tydligen kunde en negligerad pappa under graviditeten och förlossningen vara en orsak till mammans psykiska ohälsa efteråt. Själv är jag jätte glad över min mans fina stöd under mina (JA MINA!) förlossningar, han har varit fantastisk! Men har ändå tänkt att det är upp till honom att ta den rollen, inte bli tilldelad den. Och med Mio i magen gick jag själv till MVC genom hela graviditeten. Varför skulle jag dra med mig min man dit?! Tyckte det var min tid. Däremot skulle jag inte vilja gå själv på RUL, för då handlar det mer om barnet på något sätt.
Tankar på detta från den blivande barnmorskan (när du har tid!)?
Kram din Emelie.


Åh vad kul! Ett önskeinlägg. Och spännande ämne(n) på köpet.
Tack!
Har du, precis som Emelie, nån undran eller önskemål om inlägg så skriv gärna om det. 
Frågan är ju egentligen två. Min syn på manliga barnmorskor och på blivande fäder i förlossningsrummet.
Vi börjar med barnmorskeriet...

Jag hatar inte heller män.
Och jag föredrar nästan manliga gynekologer. Min erfarenhet säger att de ofta är lättare på handen.
Men jag skulle aldrig vilja ha en manlig barnmorska på en förlossning!
Jag är sällan besvärlig, protesterar å har mej, men i den situationen skulle jag sagt ifrån.
Att föda barn är att vara naken på så många olika plan.
Det är inte bara att blotta sina bröst eller att någon känner på ens livmoder.
Att föda barn är att konfronteras med alla sina sår, alla sina rädslor och att tvingas visa upp det för andra, för okända.
Att vara barnmorska är att möta alla dessa mörka ofta djupt dolda känslor, att stå pall och att våga konfrontera dem med kvinnan.
Det kräver... som Emelie skriver... sin kvinna. Helst en kvinna som fött barn.
Att vara barnmorska är att få en annan människas kroppsvätskor på sej, att vara fysiskt nära en naken kropp och jag tycker fan att det är mer intimt än att ha sex. Under sex kan man fejka allt möjligt. Det kan man inte under födslovärkar.
Så nej. Eller jo. Kanske på en mödravårdscentral. Definitivt på ungdomsmottagning. Men nej, inte på förlossningen.

Pappor. Blivande pappor. Män som anhöriga till födande kvinnor.
Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva som blivande barnmorska på en ändå relativt stor blogg...
Men jag kan säga så mycket att den outtalade regel vi har i vår del av världen att pappan SKA vara med, oavsett hur han känner, inte är bra. Många gånger finns det säkert en annan närstående anhörig... kvinna... som skulle fungerat bättre. Fall när det varit bättre för alla parter om en mamma, en syster, en nära vän hade varit där istället för den blivande fadern.
Alla pappor är varken bekväma med miljön eller ett särskilt bra stöd. En del pappor sitter på flera meters avstånd med uttråkad/ trött eller livrädd uppsyn.
När jag födde barn blev jag skitirriterad på barnmorskan när hon pjåskade med min man. När hon erbjöd smörgåsar å kaffe, frågade hur han mådde, om han var trött, erbjöd en bättre stol osv.
Nu gör jag likadant.

För! Forskningen visar att kontinuerligt stöd av en närstående är det absolut viktigaste för den födande kvinnans förlossningsupplevelse. Att pappan kan finnas där och trösta, peppa, heja, klappa, massera, föra talan mm är jätteviktigt. Det är barnmorskans uppgift att han ska känna sej bekväm med det.
Och det är inte alltid så lätt.
Förlossningar är för många kvinnor okänd terräng i vårt land där vi släppt den kvinnogemenskap som finns i många andra länder och som vi hade förr.
Det är än mer främmande mark för män.
Många i födande ålder har aldrig ens varit på ett sjukhus. Allt är obekant.
Utrustningen, lukterna, miljöerna, rutinerna, språket.

Som jag ser det... nästan färdig... är mitt stora jobb som barnmorska inte att förlösa utan att få kvinnan att våga föda och att skapa förutsättningar för det.
Det är att få vara med på människors stora... största... dag i livet och göra den så fin och så minnesvärd som jag bara kan.
Och det... det inkluderar även den eventuella fadern.

Vad tänker ni andra?
Har era män varit bra stöd eller skulle ni, om det inte sårat och förvillat, hellre valt nån annan?
Skulle ni kunnat tänka er att föda med en manlig barnmorska?

Puss/ Asta

Fettförakt, 5:2 och personlighetsklyvningar

Det är en riktig söndag. Jag sitter som vanligt vid köksbordet, där jag alltid sitter när jag bloggar, och då å då släpper jag blicken från datorskärmen och tittar ut. Det regnar ute. Regndropparna studsar mot altanen. På gräsmattan ligger hundra röda äpplen. Fallfrukt. Noahs blå bil och hundens pipben ser övergivna ut på altanen. Det är vackert men inte särskilt lockande att gå ut.
Jag funderar. Jag är på ett slags "diffus oro och vemod humör", söker efter orsaker i min hjärna men kommer inte fram till något speciellt. Det är nog bara "mycket av allt" och ett malande dåligt samvete över saker jag inte tar tag i utan låtsas att jag glömmer av. Fastän jag inte alls glömmer.

Jag funderar över vem jag är. Här. Nu. 47 år gammal.
Jag kör 5:2 igen. Äter som "vanligt" (återkommer till det) fem dagar i veckan och lever på kaffe, te och vatten två dagar. Jag har lätt för att vara utan mat.
Jag har en beroendepersonlighet som på många andra håll i min släkt visar sej i missbruk. Hos mej yttrar det sej att jag är svag för snabba kickar men har svårt med sådant där belöningen låter vänta på sej. Jag klarar allt eller inget bättre än måttlighet.
Jag blir sällan särskilt hungrig på fastedagarna, däremot fryser jag som fasen framåt kvällen.
Avslutar andra veckan med 5:2 idag.
Det är andra gången i mitt liv som jag kör. Sist... för några år sedan... gick jag ner de 5-6 kilona jag ville ner. Sen blev det sommar och jag slutade. Men höll vikten skapligt.
Jag har startat om 5:2 många gånger efter det men inte haft rätt motivation och slutat efter en dag eller så.
Denna gången... men nio nya kilon och valkar på ryggen... var jag motiverad och mentalt laddad.
Samtidigt gick jag med i en grupp på facebook som jag tror heter nåt så simpelt som "Gå ner i vikt", jag gjorde det för pepp och inspiration.

Men nåt har förändrats sedan jag körde 5:2 sist. Jag har förändrats.
Eller jag har förändrats delvis för jag tror aldrig att jag blir helt "botad." Få kvinnor blir det.
Å ena sidan är jag som sist. Pepp. Längtar efter vägdagar. Drömmer om när jag fått tillbaka min vanliga kropp, min vanliga vikt. Och helst lite till, helst ännu smalare, ännu snyggare (ja, jag återkommer till den kopplingen med.) Jag tänker att jag ska vara skitsnygg på skolavslutningen. Att när jag börjar jobba ska jag vara av med all den där extra vadderingen som mina kollegor säkert la märke till sist. Jag tänker på sommaren när jag ska kunna ha korta shorts igen och ta tillbaka alla kläder som Mini fått låna denna sommaren för att jag inte kommer i dem.
Och det+ 5:2 dieten väcker mitt ätstörda beteende. Får mej att vilja ta tre fastedagar i veckan. Särskilt efter gårdagens "viktkatastrof." Vägde mej ju i måndags hemma och hade tappat ofattbara 2 kg på en vecka. Trots att jag lovat mej själv att BARA väga mej själv en gång i veckan och på samma våg blev jag så frestad när jag såg badhusets våg (varför har de våg där???) och klev upp. Enligt den vägde jag ETT kilo mindre än ursprungsvikten, det vill säga ett kilo mer än i måndags trots ytterligare en vecka av diet. Blev så otroligt sänkt!
Att en siffra kan göra något sådant med en medelålders hjärna?! Sjukt!
Jag skrev "äter som vanligt" högre upp. Det är en sanning med modifikation.
För även på de fem ätdagarna äter sej det ätstörda in. Får mej att ta lite mindre portioner. Att dricka ett stort glas vatten före maten. Låta bli kaka.

Men som sagt. Nåt har förändrats. Jag har mognat. Jag har blivit åtminstone ett uns klokare. Jag reagerar med ledsenhet och bestörtning när jag läser många trådar i "Gå ner gruppen" på facebook. Reagerar på självföraktet, hur det ätstörda hyllas, på hur kvinnor i alla åldrar lägger så mycket fokus på en valk under sitt enda liv, på hur tjock är = ful och smal = fin. Hur sjukt är inte det?!
Det är lättare att se andras problem än sina egna. Och jag blir förfärad, bestört.
Så mycket bortslösad kvinnokraft. Så mycket bortslösat liv.
Vad är meningen med det?!
Och vad tusan spelar det för roll om jag har stl 40/42 nu istället för stl 36/38???
Finns det VERKLIGEN inget viktigare för mej att lägga kraft på?!
Fetma är farligt för kroppen men övervikt är det verkligen inte.
Ny forskning kommer hela tiden och mycket talar för att det till och med är hälsosamt med trivselhull, inte minst för kvinnor i min ålder.

Vi flickor/ töser/ damer/ kvinnor/ tjejer/ tanter är så jävla hjärntvättade.
Det är med vårt yttre... definierat enligt en jävligt smal mall... vi skall vara dugliga. Och jag är så less på det! Så less på att det nästan gäller 100% av kvinnor. Att inte ens världens vackraste kvinnor duger utan måste retuscheras.
Hur ska vi få det att ändras? När ska det ta slut?
Livet är för kort, för nyckfullt, för orättvist och för värdefullt att slösa bort på sånt här jävla... trams! 

Hur är det för dej? Berätta!

Puss/ Asta

Uppfostrad av två kvinnor.

Lilla Noah växer upp med två kvinnor av olika generationer.
Ja, han växer upp med en morfar med men morfar har mest tagit rollen av att vara bästa kompis.
Två generationers kvinnor som uppfostrar.
Det kan bli splittrat (tro mej, jag vet, jag är uppfostrad så) men jag tänker att det kan oxå bli väldigt bra.
Dubbelbra lixom.

Noahs mamma ligger väldigt nära mej i synen på uppfostran. Vi tänker i grunden väldigt likt.
Vi är "stränga" på olika sätt och vi är tålmodiga på andra.
Större delen av uppfostran tar ju Noahs mamma, jag går å lägger mej ibland när jag inte orkar med honom.

Jag är mer eftergiven i att följa hans önskan. Tex om han inte vill sitta i vagnen utan gå.
Jag har oftast mer tålamod för att ströva fram i ettårstempo.
Jag ger med mej när han vill in ut, följa med i duschen, se på mej då jag bajsar eller vad det kan vara.
Däremot är jag "rejälare" när jag säger till kring Gottfrid.
Gottfrid ska respekteras och lämnas ifred om han äter, dricker eller vilar.
Gottfrid ska inte bonkas på (även om Noas små nävar knappast gör ont) och inte kastas saker på trots att de är mjuka.
Jag har svårt för trotsskrik rakt ut och jag är mer känslig för att klabba med maten än Noahs mamma.
Visst, ettåringar äter inte fint men de behöver inte vända upp å ner på muggen med mjölk heller.

När jag tänkt på mej själv som mormor innan jag fick barn tänkte jag mej som en frizon från uppfostran och regler. Glass till lunch och sova när man somnar. Bus å lek.
Men det blir ju en helt annan sak när "hos mormor" oxå är hemma.
När vi har vardag ihop, 365 dagar om året.

Jag tror att jag säger "nej" mindre ofta nu än till mina egna barn.
Dels för att jag lärt mej att välja mina strider men även för att så här små barn förstår inte ordet, inte ordet i sej.
Så jag säger "nej"och låter det få konsekvenser. En rejäl hurring upp till!
Nej, nu skojade jag så klart. Men att flytta det som inte får röras, avleda uppmärksamheten till något annat.
För mej är det självklart att föräldrar och andra vuxna kring barnet ska fostra.
Gör inte föräldrarna som älskar barnet det kommer någon annan som inte älskar att göra det så småningom. Barn måste som alla andra passa in och foga sej till regler och trivsel.
De måste lära sej visa hänsyn.
Men! man kan inte begära något av ett barn som den inte förstår.
Att ryta nej till en unge som inte begriper skapar inte lydigare barn, det skapar osäkerhet.

Jag följer debatten som pågår på sociala medier jämt å ständigt kring barnuppfostran.
Fri, pedagogisk, genus, handfast, enligt sunda förnuftet eller vad det nu må vara.
Och ofta finner jag mej på den rejälare skalan.
Regler måste finnas. Hänsyn måste vara något fint att lära sej.
Det blir kaos i skolorna om klassen består av 25 stycken nippertippor som fått lära sej att "min åsikt är allt som räknas" men...
MEN... varför klagas det alltid på små barn och dess föräldrar?
Själv tycker jag att brötiga ungdomar kan vara nog så irriterande.
För att inte tala om överförfriskade män i grupp som är allt från pinsamma till högljudda, från jobbiga till obehagliga.
När ska flygplansarrangörer och hotell erbjuda resor fria från dessa?!

Puss/ Asta

Vem får kalla sej tjock?

 

När får man lov att kalla sej själv tjock?
Om den saken träter just nu hundraelva arga människor på nätet med Lady Dahmer på ena sidan och Kitty Jutbring på andra.
Utgångspunkten var att Kitty skrev ett självutlämnade, naket och ångestosande inlägg om att hon kände sej "tjock å fet, ful å äcklig." Ni som vill kan läsa Kittys blogginlägg här, scrolla ner för att se första inlägget och följ sedan utvecklingen via nya inlägg å dess kommentar.
LD menar å sin sida att normalviktiga, alla vi som inte diskrimineras i samhället relaterat till fetma, ska hålla tand för tunga å inte späda på "tjockishatet" å hon går rätt hårt åt Kitty (å hennes likasinnade) när hon säger det.

Så, när får man lov att kalla sej för tjock?
Enligt BMI, som för övrigt inte på något sätt är en fullständig mätmetod, så räknas du som överviktig vid ett BMI på mellan 25-29,9.
30-34,9 är fetma grad I osv Länk tex här.
Den samlade folkhälsovetenskapen säger att bukfetma är värre hälsomässigt än ett högt BMI.
Kvinnor med ett midjemått > 88 räknas som bukfeta. För män är siffran 102. Länk tex här.
Inte heller midjemått är en fullständig mätmetod men på något sätt måste vi definiera vad vi talar om.
Fine. Då vet vi vad sjukvården klassar som övervikt och fetma, vad som anses skadligt för oss och ökar benägenheten för en jävla massa sjukdomar så som hela det metabola syndromet med hypertoni, hyperlipidemi, hyperglykemi.
Innebär det att det är bara och enkom människor som kvalar in här som på sina privata bloggar har rätt att gnälla/ beklaga sej/ prata ut om att de känner sej tjocka?
Nej, men självfallet inte!!!
Min blogg är min. Här skriver jag vad jag vill.
Du som läsare får mer än gärna kommentera och tycka olikt men det är ändå min blogg.
Precis som Kittys blogg är Kittys, LD's blogg är LD's osv.

Jag tyckte att Kittys första inlägg i frågan kändes rätt deppigt att läsa.
Igenkännande absolut men oxå deppigt.
Kitty är en het böna. Snygg och enligt min bedömning... njä, faktiskt inte tjock.
Hon har för bövelen precis fått barn.
Men inte desto mindre kände jag igen mej. Mej och många, många kvinnor jag mött.
Kraven vi får från omgivningen... hur vi BÖR se ut... är stenhårda och rätt skruvade, jämför gärna (eller låt bli) dagens ideal med ex Baywatch från -90 talet, där dåtidens heta babes ränner runt i baddräkter och är betydligt rundare än i dagens tvserier, magazin, reklam mm.
Vi är alla hjärntvättade även om jag tycker att jag blivit allt bättre på det där att vara min egna bästa kompis och inte säga nedsättande saker till mej själv som jag inte säger till mina vänner.
Men även jag känner ju av det.
Flertalet av oss har vår trivselvikt.
Går vi upp 5-10 kg från den så sitter plötsligt kläder åt och är osmickrande. Antingen går man runt så, i för tajta ålaskinn eller så köper man nya kläder.
Ja, eller så tar man tag i vikten.
Jag har i vuxen ålder efter mina fyra barn varierat mellan att väga 57 kg-68 kg.
Vid 57 kg var jag inte särskilt magen och inte ens vid 68 kg kunde jag klassas som fet, men det tror sjutton det att det är skillnad mot elva kilo mindre.
Att jag inte skulle ha rätt att vädra det, bland vänner eller på en egen blogg känns oerhört märkligt.
Vem bestämmer det?

Jag är inte korkad.
Jag fattar att tjockisföraktet är utbrett. Å jag tror att det är precis som Lady Dahmer ger uttryck för, skäl för diskriminering. Tjocka människor får sämre sjukvård, färre jobb, ses som korkade, lata å lite efterblivna, hänvisas till klädkedjornas "tält avdelning" osv.
Jag greppar det. Det är tragiskt och förkastligt.
Men likväl. Min känsla måste få vara min. Kittys känsla måste få vara Kittys.
Jag har inte orkat fundera på hur mycket övervikt Lady Dahmer kan ha.vilket BMI hon kan landa på.
Men jag VET att det finns många människor som är betydligt fetare och som dessutom inte har LD's rena anletsdrag eller makalösa hår.
Innebär det inte per automatik då att Lady Dahmer ska hålla käften eftersom inte hon är i en 150 kg kvinnas med pesigt rättfärgat hår å stor näsas situation?
VEM bestämmer lixom?
Ja, svaret kan ju bara bli att det gör individen själv.
En något överviktig kvinna kan lida psykiskt mer än en mycket överviktig kvinna till följd av självförtroende och bättre självkänsla.

Eller vad tycker du?

Puss/ Asta

Uppfostra barn, del 711

Lars Anders Johansson skriver en jätte bra debattartikel i Expressen (läs den här) om barnuppfostran och att han blir provocerad av att föräldrar av idag... inte alla, inte alls alla men många... inte verkar bry sej om att fostra sina barn eller ja till å med anser att deras telningar har rätt att bete sej hur som helst var som helst utan tillsägelse.
Johansson hade reflekterat över detta många gånger men tänkte ffa på det när han varit i kyrkan på en gudstjänst å det stojades så bland barnen att det inte gick att höra vad prästen sa.
Det är... faktiskt... respektlöst mot alla som är i kyrkan å som tycker det är en helig stund.

Det pratas så mycket om att respektera sina barn i dagens föräldraskap.
Det är självklart jätteviktigt. Vi vill inte ha tillbaka tiden när barn var rädda för sina föräldrar eller inte fick varken synas eller höras. Jag vill betona det.
Men barn bor inte bara hos sina föräldrar för att de inte har någon egen inkomst.
De bor med sina föräldrar för att de behöver hjälp, beskydd, kärlek och faktiskt... fostran.
Att visa hänsyn, lära sej sociala koder, samverka med andra är viktiga lärdomar för barn.
De som inte lär sej det blir bedrövliga vuxna och där har samhället inte samma tålamod.

Alla som haft en trotsig treåetthalvtåring VET att det inte alltid är det lättaste att få ett barn att sitta still och någolunda tyst. I synnerhet inte under en gudstjänst som kan få mej att vilja slingra runt i bänkraderna och gnälla högljutt.
Alla som någon gång haft ett barn vet att man kan misslyckas med att få sitt barn att agera välartat å det är okej... det tror jag faktiskt alla tycker... det som retar mej (och författaren till artikeln) är när man som förälder inte försöker säga till alternativt faktiskt ta ungen å lämna om det blir allt för stökigt.
En av mina största lärdomar av småbarnstiden (och även tonårstiden) är att välja sina strider, att inte bråka å tjafsa om allting. Men dit hör inte sociala koder.

Som mormor har jag alltid tänkt att jag kommer att bli den busiga, tillåtande, generösa typen av mormor. Å det är jag nog i mångt och mycket.
Men eftersom jag bor och lever med Noah blir jag även en naturligare del av hans uppfostran.
Nu är han ett år och inte så där väldigt mottaglig för uppfostran än men jag säger ifrån (mer noga än föräldrarna) med vissa saker.
Som att man inte får slå hunden utan ska klappa. Hans "slag" gör inte ont på Gottfrid, han märker det inte ens men det är principen.
Han får inte störa Gottfrid när han äter eller sover, inte klättra på honom när han ligger ner.
Jag säger "Nej, Noah" och avleder honom eller plockar bort honom från situationen. Även om Gotte är snäll och aldrig säger till själv.
Jag är inte heller lika sjåpig när han slår sej. Gör det ont tröstar jag självfallet men är det bara ett litet fall eller att han stöter till huvudet lite så säger jag "Bonk bonk, det var inte farligt." Små barn som ramlar el slår sej tittar på en trygg vuxen för att avläsa, var situationen farlig eller inte.
En massa saker ÄR farligt för ett litet barn så man behöver verkligen inte hojta fara om allting.

Flygplan.
Flygplan är en sådan där situation när många människor samlas på liten yta och föräldrarnas uppfostringssyn blir tydlig.
Jag har suttit bredvid gråtande tvååringar vars skrik visserligen har stressat mej för det gör barnskrik men där jag sett att barnet har ont i öronen eller är rädd och föräldern gör vad den kan. Då är det okej.
När en fyra-femårig unge däremot satt å sparkade i mitt ryggstöd hela resan medan mamma var upptagen med två småsyskon och pappa med att dricka öl med vännerna så kokade jag.
Inte i första hand på ungen utan hans festprisse till farsa.

Som sagt, jag är fullt medveten om att barn inte alltid låter sej lugnas och att det finns barn med diagnoser som gör det svårare för dom, det är inte DET jag reagerar mot.
Reaktionen är mot inställningen att "barn är barn och måste tillåtas härja precis hur de vill å i vilka sammanhang som helst för att varje tillsägelse och fostran är ett övergrepp på deras integritet."
Så är det inte!
Det är ett svek att inte lära sina ungar de sociala koder vi har.
Hepp.

Håller du med?

Puss/ Asta

Kan vi inte vara en liten smula nyanserade?

 

I morse gick jag upp och drack en mugg te.
Sen drack jag en mugg kaffe.
Plötsligt var klockan 18 och jag hade inte ätit någonting.
Då åt jag 1/3 familjepizza.
Nån timma senare drack jag två stora muggar o'boy och åt nästan en påse chips.
Nyss drack jag en mugg kaffe med en bulle till.
Jag är verkligen inget hälsofreak.

Jag rökte under många år. Snusar ännu.
Bortsett från att jag gått dagliga promenader i hela mitt hundliv (23 år) så har jag med få undantag inte motionerat på annat vis innan jag började springa förra våren.
Jag pendlar i vikt med en 5-6 kg.
När jag inte längre kommer i mina kläder tar jag tag i det och går ner några kilon igen.
Jag har aldrig varit tjock men inte heller smal.
Jag har kurvor men inte den typen som anses attraktivt.
Midjan går ut istället för in. Brösten är långa istället för fylliga osv.
Jag är verkligen inget utseendefreak.

Jag har vänner och bekanta som är smala, tjocka, vackra, alldagliga utan att egentligen reflektera över det.
Jag instämmer i de flesta debatter som handlar om magra retuscherade modeller och hetsen mot perfektion och evig ungdom.
Jag tycker det är förfärligt att flickkläder är mindre och tajtare i storlekarna än pojkkläderna.
Kort sagt, jag tror att jag har ganska sunda idéer och att jag är ganska "vanlig."
Jag hatar inte tjocka människor. Jag spyr inte ut något förakt för att jag ibland försöker nyansera debatten.
Jag är varken särskilt hatiskt eller föraktfullt lagd.

Debatten om att vägen bort från hetsen på den taniga, flickiga, perfekta kroppen inte består i att fullständigt sluta ta hand om sin kropp.
Att släpa runt på 50 kg övervikt eller mer är på något sätt andra sidan ytterligheten mot de som svälter halvt ihjäl sej.
Precis som den med väldigt lågt BMI riskerar följder som urkalkning av skelett, magproblem, nedsatt fertilitet och när de är riktigt tunna elektrolytrubbningar som kan påverka hjärtat och framkalla arytmier så har fettman sina hälsorisker.
Högt blodtryck, höga lipidvärden, diabetes som i sin tur leder till förkalkade kärl och hjärt/njursjukdomar. Det leder även till belastning på leder, nedsatt rörlighet, sämre sömn, depression.
Det behöver man inte vara hatisk för att konstatera.

Puss/ Asta

Miljöministern fiskar vargröster

 

Det här med vargfrågan får av någon anledning blodet att svalla hos de flesta av oss.
Nästan alla har en åsikt. Nästan alla tycker svart eller vitt.
Klart är att en majoritet av svenskarna vill ha varg i svenska skogar.
Klart är även att vargmotståndarna och jägarna får oproportionerligt mycket att säga till om i frågan.
Jag kan inte komma på något annat ämne där myndigheter och regering anpassar sej efter "de som annars kommer begå brott", dvs skjuta varg olagligt.

Vi har i Sverige 400 vargar.
Ingen annanstans i Europa ställer en så liten population av varg till något större besvär. Men här som vi har enorma kvadratkilometer med skog larmas det å låter.
Så kallad skyddsjakt "för att undvika inavel och genetiska defekter" har upprepade gånger tillåtits.
Hur fasen man nu kan avgöra det jagandes från skoter?!
Diande tikar sköts. Unga praktexemplar lika så.
Ingen av de skjutna vargarna uppvisade heller genetiska defekter men det hindrar inte nya skyddsjakter från att tillåtas.
Nu säger miljöministern att 200 vargar är lagom i Sverige.
Hur blir det mindre inavel och genetiska defekter av det?
Försöker inte miljöministern snarare fiska centerröster än rädda vargstammen?

För att tala klarspråk tycker jag att det är ett jävla gnäll på varghatarna.
Nej, jag har själv inte varg utanför knuten men jag har andra svårigheter.
Höga fastighetspriser tex.
Det har man inte i Värmland eller Dalarna.
Här kostar ett hus 2-3 miljoner, samma hus skulle bara kosta en bråkdel uppåt i landet.
Nog borde man ha råd att elstängsla in sina djur ordentligt. I synnerhet när det sponsras från staten.
Hundägare i allmänhet och jägare i synnerhet gnäller över vargdödade hundar.
Tufft liv.
Skickar man ut i sin hund i vargtät skog får man kanske kalkylera med risken?
Jag släpper inte min hund i närheten av E6:an.
Å fler jakthundar dödas för övrigt att bilar och tåg och jägarens förlupna kulor än av varg.

Flertalet svenskar värnar våra rovdjur och vill bevara, utöka, en frisk välmående vargstam. Miljöministern är patetisk som går jägarnas ärende istället för att lyssna på naturvårdsorganisationer.

Puss/ Asta

Naken babyrumpa på internet

 

En av mina favoritbloggerskor Elaine skriver om små barns rätt till integritet på nätet.
Katrin Z har nämligen lagt ut en bild på sin son Rambo sovandes med bar rumpa och Elaines polare Blondinbella har förfasat sej.
Bloggankdamm... I know. För dem som vill följa "dramat" har jag länkat.

Men skit i bloggankdammen nu, koncentrera dej på dilemmat.
Föräldrar lägger ut bild på naken baby. Ja rumpa och pung syns.
Å folk går bananas!
Tänk på den lilla gossens integritet!!! Hur skoj kommer det vara när han är 15 år att finnas naken på internet!!! Tänk på alla pedofiler!!! Kan man polisanmäla Katrin Z för det här?!

Vi pratar en babyrumpa!
Du får vara BRA sjuk om du ser något annat än just det. En liiiten liiiten förtjusande liten babyvalp som vädrar huden och slipper blöjan en stund.
Jag tror inte ens en pedofil går igång på det och om han gör det så...
Vi kan väl inte bygga vår vardag och våra barns liv kring rädslan för mycket sjuka personer? Då kan vi inte klä av barnen och låta dem springa bara varken på stranden eller på släktkalas i trädgården.
Och om vi inte vågar DET, hur påverkar den rädslan barnen?
Om vi litar så oerhört lite på våra medmänniskor vad vågar vi då?
Ha barnen på förskolan?
 Ha förtroende för barnvakter?
Släppa iväg dem på aktiviteter?

När lilla Rambo är 15 år finns miljarder av babyrumpor på nätet.
Precis som det på ålderdomshemmen kommer finnas hundratusentals tatuerade tanter när jag blir gammal.
Jag tror inte Rambo eller nån annan 15 åring kommer känna sej utsatt på grund av att deras föräldrar postat en nakenbild på nätet när de var 2 månader.
Gällande barns integritet på nätet är det i så fall bra mycket värre att lämna ut dem i tonåren och skriva om korkade saker de gjort å sagt.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

Övervården av våra äldre

Nu ska jag ta mej an ett känsligt  prekärt ämne som ingen riktigt vågar ta i, allra minst politikerna. Jag talar om vården av våra äldre.
Nej, inte om skandalerna som uppmärksammats kring äldreboendena utan om den somatiska slutna vården av våra äldre.
Äldre som upptar akutvårdsplatser på våra sjukhus. Denna övervård av gamla och/ eller svårt dementa sjuka.
Nej, jag förespråkar inte ättestupa för de som har fyllt 65 år och slutat vara lönsamma för samhället, inte alls, bara en smula rim och reson.

Medicinavdelningen jag arbetar på har specialisering inom hjärt och njursjukvård men där upptas de allra flesta platserna av sk multipelt sjuka äldre.
Så ser det ut på flertalet medicinavdelningar törs jag påstå.
Befolkningen ökar och kommer så att fortsätta göra. Det vet vi.
Samtidigt krymper den arbetande befolkningen som ska betala kalaset. Det vet vi också.
Det ställer stora krav på våra politiker, att tänka om och att tänka nytt.

Jag har inte full koll på vad ett dygn inneliggande på sjukhus kostar samhället men har hört siffran på 8000 kr. Detta alltså innan kostsamma operationer, behandlingar, läkemedel, röntgenundersökningar osv. Med det inräknat kan vi nog... lätt... dubblera kostnaden per vårddygn.
Senast jag arbetade bestod 7 av mina 8 patienter av väldigt gamla, svårt sjuka människor. Tre av dem med demens upptill. De har legat hos oss i veckor. En del i månader.
Och detta är ingenting underligt, så ser det ut till vardags.

Bortsett från det allra viktigaste, det individuella lidandet det orsakar för gamla oklara människor att byta miljö till något så inhumant som ett sjukhus där de ständigt möter nya människor, där det alltid är upptänt, där de hela tiden blir störda, där det ständigt låter av en massa larm och signaler så kostar de en massa pengar och upptar vård som bättre skulle kunna skötas någon annanstans.
Läkarna... inte alla men väldigt många... är av okänd anledning (rädsla för anmälningar? direktiv från politiker? till följd av påstridiga anhöriga?) väldigt otydliga i att sätta gränser eller besluta om vårdnivån.
Överläkare byts ofta ut varje vecka och den nya överläkaren skall lära känna patienterna och sätta sina tassavtryck på vårdandet.
Det tas dagliga prover. Det beställs ständigt nya röntgenundersökningar. Det ska gastroskoperas och koloskoperas även om man i förhand vet att det inte går att åtgärda något då patienten är för svag. Men diagnos måste ställas.
Å för detta måste patienten betala i form av ex laxeringar som kan knäcka en ungdom, oro, smärta osv.

Beslut om 0 HLR tas allt för sällan.
0 HLR betyder inte att patienten inte ska få behandling (antibiotika, smärtstillande, läkemedel osv) det betyder endast att patienten inte skall återupplivas vid ett hjärtstopp.
Är inte 0HLR beslutat, ja då är det vårdpersonalens skyldighet att utföra allt detta... ventilation, kompressioner (hej, vad det ryker revben på gamla människor) och elstötar. För att återuppliva till vad? Om du redan är 86 år och inte kommer ihåg att mamma är död.
Det hålls liv i gamla människor vars kroppsfunktioner inte vill vara med längre.
Det kopplas kärlretande fettlösliga näringsdropp som får nålarna att gå sönder och som får stickas om å stickas om dagarna i ända. Ibland hållas fast, ibland drogas för att de inte ska protestera bara för att hålla dem vid liv. "Patienten kan ju inte svälta ihjäl!"
Varför inte? Om du är gammal å svårt sjuk å har levt ditt liv och kroppen helt enkelt inte vill mer.
Ingen frågar den gamla människan vad hen vill, hen är förövrigt för sjuk/dement för att ge något svar.

Det är lidande vi pratar om. Lidande jag inte själv vill bli utsatt för som gammal, lidande jag inte vill se mina föräldrar utsättas för.
Men det är också skattepengar. Resurser.
Sjukvården anser sej inte ha råd med tillräcklig personaltäthet, de anser sej inte ha råd med drägliga löner.
Samhället anser sej inte ha råd med hemlagad mat till äldre eller till att de från sina boende ska få en stunds sällskap eller promenad men denna... sjuka... somatiska vård har man råd med!
Det är galet, det är nåt som är allvarligt fel.
Människor dör i väntan på sin cancerbehandling. Andra får vänta på att operera sin höft eller rygg i månader med svåra smärtor.
Men gamla, dementa människor ska absolut behandlas in absurdum. För har du kommit in akut till sjukhus så har du.

Självklart skulle vården av äldre skötas mycket billigare och mycket skonsammare för patienten i hemmet eller på deras boende.
Självklart skulle en kommunsköterska som tjänar många tusenlappar mer än sjuksköterskorna inom landstinget med stöd av en läkare som är tillgänglig och med tillräckligt personal kunna utföra det som vi oftast gör när gamla sjuka kommer till oss.
Det handlar om att ge vätskedrivande. Eller dropp. Eller några sprutor antibiotika.
Enkla behandlingar.
Självklart skulle en engagerad familjeläkare kunna sätta sej ner och tala med patienten och dess anhöriga om vad som är en rimlig vårdnivå och vilka förväntningar som är rimliga att ha när man passerat 90.
Självklart hade det även frigjort pengar, resurser och platser på medicinavdelningarna runt om i landet som knäar under kraven.
Alla vi som verkligen vill ge en medmänsklig, kvalitativ och säker vård.

Den säkra vården vill politikerna gärna prata om. Prata om och garantera.
Men hur och var ifrån det skall finansieras är inte alls lika populärt att diskutera.
Än mindre vilka som får betala.

Puss/ Asta

Vad tycker ni mina kära läsare?

Fick en kommentar av min dotter på facebook som löd som följande:
Förresten... varför inte undanbe kommentarer från Sd:are och andra rasister?! Bara ignorera deras kommentarer. För de flockas ju som flugor kring söt saft till dina inlägg om sådant här. Bjud in de som har ngt konstruktivt att komma med. Resten kan hänga på Avpixlat istället.

Ja, vad tycker ni läsare?
Har hon rätt eller fel min dotter?
Får rasisterna för mycket plats på min blogg? För stor uppmärksamhet?
Uppmuntrar man bara patrasket genom att argumentera med dem?
Är debatt i en kommentarsfält inte rätt forum? 

Min Lillebror sa det på ett annat sätt. Typ:
Du kommer aldrig kunna övertyga en enda av dem.
Det är inte så att nån plötsligt kommer säga "Vänta lite! Du har faktiskt rätt! Jag har aldrig tänkt på det så där. Fy vad Avpixlat är rasistiskt. Nu ska jag inte rösta på Sd"

Nej, kanske inte :)
Kanske är det att hoppas på lite för mycket.
Jag har resonerat som så att debatten är viktig att ta, var helst den dyker upp men kanske uppmuntrar jag bara rasisterna istället, ger dem ytterligare lite glöd å inspiration? 

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

Nu sätter jag punkt. För den här gången.

Jag vill inledningsvis tacka er som ståndaktigt hjälpt mej att besvara kommentarer från "Anonym." Även om det inte ÄR så, så är det lätt att känna sej ensam när man får ta debatten själv. Så tack! Tack för kloka, tålmodiga, nyanserade kommentarer.

Själv orkar och ids jag inte vara så klok och nyanserad just ikväll.
Jag har haft huvudvärk i ett dygn. Jag har jobbat hårt ett längre tag och jag är trött.
Å vi har upp på det ett jävla väder och ett förbannat väglag här i södra Sverige så jag blir alldeles spänd i hela kroppen av att ta mej till å från jobbet.
Jag känner mej med andra ord irriterad.

Det är väldigt svårt att diskutera med människor som kallar sej "Anonym."
Är ni en eller flera?
Det kan jag i och för sej kolla upp, men just nu ids jag inte.
Ni kunde väl åtminstone... om ni nu är så rädda... välja nåt alias så jag kunde hålla reda på er.

Sen är det ingen idé att bolla statistik med er för ni kör efter er egen sanning i alla fall.
Både Therese och "Mellan skog och gård" lämnade goda och pålitliga källhänvisningar, men sånt biter inte på er. Ni vet vad ni vet ändå, inte sant?
Över 95% av alla svenskar... gamla OCH nya... har ALDRIG varit misstänka/ förhörda för någon grov brottslighet.
Det vill säga, nästan alla som kommer hit vill finna en trygghet för sej och sina barn, arbeta, tillhöra och göra rätt för sej.
Det är lätt att glömma när man diskuterar huruvida vissa grupper av människor begår fler brott än andra.

Sverige behöver invandring för tillväxt och välfärd. För att vi inte kan driva vårt land själva.
Sverige har där till som ett rikt land med fred i över 200 år en skyldighet att hjälpa människor som flyr krig och tortyr för sina liv.
Det står i lagarna och det står skrivet i våra moraliska skyldigheter.
Det är ett livets tombola att just du är född just här med alla våra jävla förmåner!

Att likställa invandrare/ flyktingar med segregerade områden är som att diskutera bananer och palsternackor. 
Kriminalitet har alltid varit större i områden där fattigdom och arbetslöshet råder.
Alltid och överallt.
Det gäller för dem med utländsk härkomst, det gäller för svenskar.
Att öka klyftorna, att "ta hårdare tag", att dela upp vi å dom är kontraproduktivt.

Slutligen. "Anonym" i singularis eller pluralis... ni ÄR en minoritet tack gode Gud.
Ni låter mycket, ni hörs mycket, ni skämmer ut er var å varannan dag å medlemmar utesluts i parti å minut för att de offentligt sagt det som alla vet att större delen av Sd står för men ni ÄR en minoritet.
90% av rösterna tillfaller partier som inte delar er människosyn och era vedervärdiga värderingar.
Ni kommer inte få nåt att säga till om efter nästa val heller även om ni skulle bli det tredje största partiet. Om det råder det stor konsensus mellan allt från V till M.
Sverige och svenskarna i stort står nämligen för något annat än vad ni gör.
Svenskar är kända för sin tolerans, sin givmildhet, sin nyfikenhet.
Det vill jag värna. Det är jag stolt över.
Vi har stolta solidariska traditioner.

NU tar jag tillbaka bloggen.
Detta är en blogg där det diskuteras politik men oxå annat.
Så tack för för visat intresse.
Punkt!

Puss/ Asta

Men kvinnor har väl oxå ett ansvar?

 

Med kvinnor och medsystrar som Lucia Ray så behöver vi inga fiender.
Lucia, ursprungligen från Kanada, nu boende i Sverige skriver en debattartikel i Sydsvenskan som får mej att undra... är hon på riktigt?!
Eller är det nån av nissarna i Sverigedemokraternas järnrörsledning som klätt ut sej till transa?

Lucia Ray tycker att det är dags att kvinnor slutar se sej själva som offer.
Det skall vi göra genom att bete oss på ett förnuftigt sätt så vi inte hamnar i några tråkigheter som våldtäkter.
Jag citerar: "Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir."
Jo det är sant! Hon skriver så.
Vi kan väl här ta en kort stund för oss själva och fundera över det.
..."en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir."

Vi kan ta några helt vanliga situationer där kvinnor mer eller mindre förtjänar våldtäkt...

Kvinna möter man på krogen. De pratar. De dansar. De klickar. Han kysser henne.
Hon kysser honom.
Hon tror att han skall följa henne hem. Han tänker sej sex.

Kvinna hånglar med man på fest. Är helt klart attraherad. Följer med honom hem för att ligga med honom. Telefonen ringer, ungen där hemma har blivit sjuk säger barnvakten, kvinnan vill hem. Han tänker sej sex.

Kvinna möter  man. Blir attraherad och kan tänka sej att ha sex med honom. Följer med honom hem.
Mannen har där sina fem polare som oxå tänker sej sex.

Kvinna har en gång gift sej med en man. Nu är det fredagskväll, barnen sover.
Han tänker sej sex.

Här ska då kvinnan, ta sin del av ansvaret över vad konsekvenserna blir!
Sin del av ansvaret över att en eller flera män inte förstod att omständigheter kan förändras, nu vill hon inte ligga längre och då är det... synd.
Bättre lycka nästa gång.
Nej nej, så kan inte män tänka. Män styrs av sin penis och är lobotomerade knullkanoner.

Jag har läst så många blogg, twitter och facebookuppdateringar om våldtäkter och synen på män å kvinnor senaste tiden.
Många svär över "det här jävla landets rättsystem."
Men faktum är att Sverige har bland de hårdaste lagarna i världen i vad som tolkas in som våldtäkt. Eller vad som borde tolkas in. Nämndemän, advokater, åklagare och domare är människor (ofta män) som tolkar lagen... ofta åt helvete fel.
Att se över lagen om sexualbrott... igen och göra den än tydligare är väl inte i sej fel men jag tror problemet och problemets lösning inte finns i att ändra en redan bra lag eller att skärpa straffen så himla mycket mer.
Det är en attitydfråga.

Åsa skrev i en kommentar kring mitt senaste inlägg i frågan att hon upplever det här med synen på vad som verkligen ÄR våldtäkt som en riktig vattendelare just nu mellan dumhuvuden och vettiga män.
Kort skrev att det finns många män som känner sej arga över att klumpas ihop med idioter till män men JAG hör/ läser väldigt sällan ilskna å upprörda mansröster i frågan.
Inte heller en enda av mina manliga läsare kände sej manande att besvara mitt lockrop efter dom.
Det är kring och med de goda männen och synen på vad män och manlighet är som vi måste arbeta.
Inte kring att skuldbelägga kvinnor!
Kvinnor precis som män har rätt att när som helst säga "nej tack" till sex alldeles oavsett vad de utstrålat eller lovat innan.

Puss/ Asta

Feminism och systerskap

 

Det twittras å det facebookas å det bloggas å det pratas om Belinda Olssons program på Svt igår- Fittstim.
Jag har ännu inte sett det, det SKA jag göra, del I av en serie, men jag vill ändå lägga några tankar på det här med feminism och systerskap.
"Vad är systerskap för dej" frågar Lady Dahmer, kanske den enda feministblogg som jag faktiskt följer även om jag långt ifrån alltid delar hennes tankar, särskilt när det kommer till feminism.

För som medelålders tant, 44 bast. Mitt emellan -68 rörelsen och dagens feministrörelse så känner jag mej annorlunda. Utanför.
När jag... eller de som tänker ungefär som jag... kring feminism är på olika forum där feminism diskuteras så får vi ofta höra att vi är mellanmjölk, vi är mer jämställdhetsister, vi förstår inte problemet, vi försvårar för feminismen osv.
Jag kan känna av att det är en elitfeminism där mina tankar inte är välkomna eller intressanta.

Jag kallar mej feminist. Som Jonas Gardell sa "Motsatsen till att vara feminist är att vara dum i huvudet."
För mej handlar feminism om att kvinnor och män skall ha samma rättigheter i samhället. Juridiskt, socialt, sexuellt, ekonomiskt...
Det handlar om att se de patriarkaliska mönstren i samhället och vilja förändra dem.
Men jag har svårt för den här ilskan, det här kollektiva hatet mot män.
Män borde spärras in, alla män är skyldiga, alla män vill våldta och slå kvinnor men en del är inte beredda att betala priset osv osv. Ni vet säkert hur jargongen går.

Jag har ju ändå valt att bejaka min heterosexualitet, det vill säga att attraheras av och leva med män. Jag har en son som är man. En pappa som är man. Väntar ett barnbarn av manligt kön. Har en Lillebror som är man. Goda vänner som är män.
Jag tycker om män och jag tror att flertalet män varken är godare eller ondare än flertalet kvinnor.
Hur ska jag då kunna hata män? Ställa alla män till svars för hur världen ser ut?
Jag är ju emot kollektiv skuld i andra sammanhang.
Jag förstår inte heller vad feminismen, samhället, världen vinner på dessa skyttegravskrig?
Å jag förstår verkligen inte varför så många av dessa feminister som säger sej vara stolta över att hata män lever i heterosexuella relationer?!?!

Att jag tycker om män i allmänhet och männen i mitt liv i synnerhet betyder inte att jag inte kan se de problem som finns till följd av patriarkatet. Det betyder inte att jag är blind för att män står för huvuddelen av alla våldsbrott, våldtäkter, mord och krig.
Det betyder inte att jag accepterar att manliga yrken har högre lön än kvinnliga, att jag tycker det är okej med olika sexuella ramar för vad som är heroiskt och vad som är slampigt.
Jag blir våldsamt upprörd och ledsen över de uppmärksammade våldtäktsmål vi läst om senaste tiden när gärningsmännen friats på veka eller obefintliga grunder eller av det faktum att tio tusentals kvinnor misshandlas i sina hem av sina män varje år.
Jag SER problemen. Men det är inte mer min sons fel än det är mitt!

Jag ska inte säga att det är fånigt att diskutera vilken färg bebisar skall ha på kläderna eller att använda ordet hen (jag gör det själv när jag inte vet om/ könet är orelevant) men jag tycker det finns större frågor att lägga krut på.
Högklackat eller inte. Läppstifts vara eller inte vara. Rakad mutta eller hårig.
Lord!

Delad föräldraledighet. Lika löner. Jämställdhet i hushållsarbete å kring barnen. Kvinnors rätt att slippa våld i hemmet eller på krogen. Kvinnors rätt till att bejaka sin sexlust på samma sätt som män. Unga flickors rätt att inte bli kallade horor.
Förövare som straffas och frihetsberövas istället för offren osv osv.
Det finns ju HUR mycket som helst.
I uppfostran av barn tror jag att ungar lär sej hundra gånger mer om feminism och kvinnors kapacitet av att ha en självförsörjande mamma som kan ta hand om sej själv och de sina, som står upp för sina fajter och inte tar skit än av vilken typ av kläder eller leksaker som finns att tillgå.
Jag är FÖR mångfald och vidgade könstillhörigheter men jag tror att ovanstående har mycket större betydelse.

Å varför kan inte alla sorters kvinnor och feminism få finnas?
Varför kan vi inte få vara förebilder på olika sätt?
Jag har aldrig följt Blondinbellas blogg, är inte särskilt förtjust i henne, men hon har fått mycket skit för att hon "bejakar sin kvinnlighet" samtidigt som hon faktiskt har flera företag och omsätter miljoner.
Kan inte hon få vara en förebild hon med?
Lady Dahmer eldar sina unga läsare, rakar inte benen, struntar i sin fetma och i kroppsideal och vågar låta. Hon är en annan typ av förebild.
Måste det vara svårare än så?

Slutligen...
Systerskap för mej är att vi kvinnor ska värna varandras mångfald och skydda varandras ryggar. Att vi ska bli sämre på att snacka skit om varandra och att konkurrera och istället glädjas åt varandra. Med varandra.
Systerskap är att vi gemensamt arbetar för ett bättre land, en bättre värld, en bättre arbetsplats.

Puss/ Asta

Till mina nya läsare Sverigedemokraterna...

 

Här har det minsann hettat till på bloggen medan jag var på jobbet och det har rasslat till rejält på besöksstatistiken.
Jag har det tveksamma nöjet att välkomna ett gäng sverigedemokrater till min enkla boning här på internet även om jag tvivlar på att ni blir återkommande läsare.
Men nu när ni ändå är här å häver ur er dynga samt i vissa fall förolämpar mina bloggvänner så ska jag be att få ta till orda och bemöta en del av det ni skrivit.
Det blir lite meckigt att svara er när flera väljer att vara anonyma men kanske är det ändå att föredra framför "Utvandrarna anspelningens" alias Karl-Oskar. Please!
Det är dessutom föga förvånande. Sverigedemokraterna är dessvärre just nu 3:e största partiet enl diverse opinionsmätningar men likväl har jag aldrig träffat en människa som säger sej rösta på Sd. Märkligt... när det nu är vilket parti som helst.

Så, i urval väljer jag tex "Anonym" skriver.


1. "SD är ett enfrågeparti"
- SD har en heltäckande politik. Det är inte många som går på den lögnen längre, Cecilia. http://sverigedemokraterna.se/var-politik/var-politik-a-till-o/
Jag har läst Sd's partiprogram. Medioker läsning. Inget att rekommendera om man inte är politiknörd som jag. I stort sett alla punkter återvänder ändå till invandringen, återknyter hur mkt pengar man skall tjäna på att kraftfullt minska den.
Resten är även det en sorglig blandning av hårdare straff, en återgång i jämställdheten, homofoba tankar and so on.

2. "skylla allt på invandringen"
- Vem har skyllt allt på invandringen? Inte SD i alla fall. Ska man göra sådana förenklingar, vilket jag inte tycker att man ska, får vi skylla "allt" på de inkompetenta politiker som har styrt Sverige de senaste 30 åren.
Nya meningar börjar med stor bokstav. Men, skit i det nu...
Jo Sd skyller på invandrarna och hittar på när sanningen inte passar dem.
De vet bättre än polisen och de vet ffa bättre än BRÅ.

3. "En hel mängd osanna argument såsom att det är invandrare som begår våldtäkter, det är invandrarmän som slår sin hustrur, det är invandrare som jobbar svart, det är invandrare som skapar problemen (över lag) är lättsålda till dem som ingenting vet."
- Aja baja Cecilia, det är fuuuult att ljuga! Problemet för er massinvandringsförespråkare är att snart känner ni alla någon som har fått känna på vad massimport av kriminella invandrare för med sig. Jag menar inte att alla invandrare är kriminella, men att Sverige som i princip det enda landet i världen, ger PUT till personer som har kastat sina resehandlingar och i många fall är grovt kriminella - det får konsekvenser för vanligt folk. Personrån, överfallsvåldtäkter, gruppvåldtäkter, invandraruppror (Husby), dagliga skottlossningar, balkongflygning, bilkapningar, hot från Islamister, hot från organiserade kriminella invandrarligor, otrygghet i närområdet, verbala kränkningar, aggresiva invandrarbarn, "bötning" i skolan... ja, det går helt enkelt inte att blunda för all skit längre. Om vi fortsätter att ta in FEL sorts invandrare - d v s grovt kriminella - finns det ingen räddning för Sverige i det långa loppet.
Ja aja baja Anonym det ÄR fult att ljuga.
Enligt statistiken från BRÅ så är inte invandrare mer kriminella än vad etniska svenskar är. Det finns brott, som gruppvåldtäkter och åldringsrån, där utomeuropeiska invandrare ligger nån halv procent högre än "svenskar."
Alltså betydelselöst. Inte brotten i sej, våldtäkt och åldringsrån är vidrigt, men skillnaden är marginell.
Den överväldigande majoriteten, över 90%,  av alla invandrare har aldrig varit misstänkta för något brott.
Även etniska svenskar slår ihjäl sina fruar, ingår i kriminella gäng, deltar i uppror... du drog Husby som exempel, ett närmare exempel är nazisterna attackerade en fredlig antirasistdemonstration i Stockholm.

4. "SD består av vältubildade människor, men också i högre grad än något annat parti, av ett antal kriminellt belastade och osannolikt ostrukturerade, oempatiska, outbildade människor, som dessutom saknar självkontroll."
- Ja, lite sanning här i alla fall. Eftersom SD är det enda invandringskritiska partiet som har inflytande över svensk politik får det konsekvensen att även "rötägg" söker sig till partiet. Du glömmer dock att berätta att SD arbetar hårt för att rensa ut dessa individer - hårdre än något annat parti. Visst finns det kanske personer kvar som hade passat bättre i SvP eller t o m SMR, men dessa personer rensas bort i hög takt.
Hahaha, ehhh nej. Sd HAR mångdubbelt fler knäppskallar (å kriminella) än något annat parti och de rensar bara ut där det behövs. De kan säga korkade saker i parti å minut utan att något händer bortsett att de får högljudd uppstöttning. I vilket annat parti som helst tolereras inte korkade uttalanden el annat tveksamt beteende.
Jämför gärna när SSU ordförande Anna Sjödin på fyllan kallade en dörrvakt för "svartskalle" och åkte bort från sin position med huvudet före. Sosseväljare protesterade inte.

Sverige, svenskarna och de skötsamma invandrarna förtjänar att landet Sverige styrs på bästa sätt. Då finns det bara ett riksdagsparti att rösta på.
Sverige och svenskarna, vi som är födda här och de som tillkommit, förtjänar ett land där medborgarskap inte har olika värde och en riksdag utan ett rasistiskt och fascistiskt parti.

Vi kan ta en kommentar till...


Ni alla babblar om hur och varför samhället ser ut som det gör, för att se skillnaden måste man nog vara lite äldre än ni är.
Jag har sett hur samhället förändrats de senaste 30åren.
Det har inget att göra med vilket politiskt parti som styrt.
De som tror att allt ska bli bra om vi får en annan regering 2014 kommer bli grymt besvikna.
Problemen som implementerats kommer vi få leva med,i alla fall tills jag är död.
Ni som skriker högst är säkert prydliga medelklassSvenssons som är noga med titlar och utbildningsnivåer.
Ni fattar inte själva hur djävla genomskinliga ni är.
Ni läser väl aldrig en tidning eller följer nyhetsbevakningen på TV. Ni lever i er lilla idylliska villaidyll med man,barn,villa,Volvo och går på allt djävla skit som politikerna tutar ut. Hälsning från "Rävslukarn"

Här bubblar det förutfattade meningar. Något som är tämligen signifikant för Sd och dess sympatisörer. Jag bryr mej inte om att kommentera så mycket mer eftersom den talar så väl för sej själv.
Å sååå genomskinliga är tydligen ingen av oss eftersom jag råkar veta att vi alla läser tidningar, följer med i nyhetsbevakningen (antar du menar i Pk media nu?)
Vi är samtliga källkritiska, intelligenta och inte speciellt titelkåta.

Men! Nu när jag ändå "har er på tråden" och ert intresse riktat hit så kanske ni för omväxling skull kunde svara på lite frågor jag har kring sverigedemokratiska sympatisörer...

1. Hur kommer det sej att alla ni som säger sej vara antirasister och "har massor av vänner som är invandrare" inte reagerar med upprördhet över all skit som skrivs av fotfolket på Avpixlat och Exponerat... eller för all del av era politiker?
Jag är antirasist och har vänner med invandrarbakgrund och skulle bli irriterad som fan om mina folkvalda hävde ur sej rasistisk dynga som de numera legendariska orden "Det här är inte ditt land, det är mitt land."

2. Vem skall i Sd framtids Sverige bemanna ex sjukvården?
Undersköterskeutbildningar över hela landet läggs ner pga för litet intresse och en stor del av mina kollegor (undersköterskor, sjuksköterskor, städare, läkare) är utlandsfödda.

3. Varför tror ni att så många av era sympatisörer och även folkvalda finns med i polisens belastningsregister jämfört med övriga partier?

4. Hur kan det vara en bedrift att råka ha dragits vinstlotten i ödets tombola och vara född i Sverige?

5. Hur många gånger kan man invandra till Sverige?
Med tanke på de resonemang som förs om både 2:a och 3:e generationens invandrare inom partiet?

Det ska bli mycket spännande att läsa era svar. 

Slutligen vill jag ta upp att det är skillnad på de invandrare som kommer hit på flyktingbasis och de som kommer hit som arbetskraftsinvandring.
Arbetskraftsinvandringen finns till för att lösa arbetsmarknadsmässiga problem vi inte själva kan lösa. Flyktingar tar vi emot därför att vi är ett rikt land med moralisk och juridisk skyldighet att hjälpa människor som flyr krig och tortyr.
Olika kriterier och frågor men likväl, båda något Sverige måste göra.

Ja, jag vet att jag sa "slutligen" när jag inledde mitt förra stycke, men jag vill ändå skicka med mina icke kommenterande icke Sd sympatiserande väljare några sista rader.
Glöm inte att även om Sverigedemokraterna har skrämmande höga siffror i optionsmätningarna så har valet inte varit, vi VET inte ännu. Och även om de nu skulle få samma siffror efter valnatten så handlar det om en minoritet av svenska befolkningen.
Vi andra är fler, många, många fler. Vi som låter humanism och omtanke styra våra val.

Carpe diem hör ni.

Puss/ Asta

Öppet Svar till Nima Gholam Ali Pour

 

Nima Gholam Ali Pour, sverigedemokrat och fd socialdemokrat, lärarstudent och med rötter i Iran, skrev ett inlägg på sin blogg som jag väljer att besvara här.
I sitt inlägg försökte han förklara och rättfärdiga varför Sverigedemokraterna är så bra att de till och med lockar invandrare.
Läs gärna inlägget här först.

Nima radar i sitt inlägg (under god ton, det måste jag ge honom) upp en mängd problem han upplever i samhället. En del faktiska, andra fabulerade... av honom eller någon som tutat i honom det.
Segregerade områden som inte fungerar. Hög kriminalitet. Människor som jobbar svart. Som inte betalar skatt. Arbetslöshet. Parallella samhällen.
Dessa problem ser jag oxå.
Jag gör bara inte samma analys och jag ser inte samma lösningar som Nima eller Sverigedemokraterna.
Sverige har alltid haft segregerade områden, långt innan miljonprogrammen och de stora fula betonghusen. Inom dessa har det alltid förekommit mer problem. Det stavas fattigdom och utanförskap. Det stavas brist på framtidstro och förebilder. Det stavas inte etnicitet.

Nima skriver i sitt inlägg även en hel del felaktigheter.
Bland annat att det inte är ett krav eller ens ett önskemål från staten att invandrarna skall lära sej svenska.
Det har jag ingen aning om vad han har fått det ifrån.
Jag känner en hel del med utländsk bakgrund och samtliga har fått lära sej svenska sedan de kom hit.
Språket är nyckeln för integration, arbete och tillhörighet. Så klart!
Han skriver även att Sverigedemokraterna är särskilt starka där "problemen med invandrarna finns" vilket är en sanning med modifikation.
Dels är Sd över lag starkare bland lågutbildade och arbetslösa.
Dels är Sd väldigt starka i små skånska byar där det inte alls bor särskilt många av utländsk härkomst.
I storstäderna generellt, där de flesta invandrare bor, är Sd inte stora.

Nima borde kanske läsa på Sd's partiprogram lite bättre?
Han skriver: Så fort man börjar känna sig som en del av det svenska samhället så förstår man att det finns en invandringspolitik idag som orsakar sociala problem och då röstar man på det enda partiet som vill diskutera dessa problem.

Sverigedemokraterna är inte det enda partiet villig att diskutera integrationspolitik.
Jag kan sträcka mej så långt att säga att både Alliansen och Socialdemokraterna har misslyckats men det är stor skillnad mot att faktiskt bedriva en rasistisk politik.
Sverigedemokraterna står stadigt med fötterna i den rasistiska och fascistiska myllan.
Grundade, det var då som Jimmie Åkesson valde att gå med i partiet, ur det rasistiska och våldsamma Bevara Sverige Svenskt.
Deras partiprogram dryper av ett obehagligt sätt att skilja på vi och dom.
Deras företrädare gör gång på gång bort sej å uttalar sej öppet rasistiskt och ibland nazistiskt och ofta utan uteslutningar, alltid med fotfolkets fulla stöd.
När Eric Almqvist den där järnrörsnatten uttalade till Soran Ismail att "detta är mitt land, det är inte ditt land, vänta du till efter valet så ska du få se" då menade han varje ord och vet du Nima? Han menade dej också. Fattar du inte det är du naiv på gränsen till korkad.

Vi har en mängd problem som vi behöver komma till rätta med i Sverige med start detta valår 2014.
De segregerade områdena är ett sådant. Att ungdomar tidigt i livet förloras till kriminalitet är ett annat.
Jag ser inte samma lösningar som Sd gör.
Att begränsa invandringen. Att hindra människor som flyr för sina liv att komma hit. Att utvisa även andra generationens invandrare... människor som är födda här, att medborgarskap skall vara olika värda.
Jag tror på tuffare regler mot arbetsgivare som diskriminerar människor med annorlunda efternamn. Jag tror på mer jobb. Jag tror på minskad fattigdom.
Jag tror på ett starkare samarbete mellan socialtjänst, polis, föräldrar och skola.
Jag tror på fler synliga, bra vuxna förebilder. Jag tror på att vi alla måste hjälpas åt.
Jag tror på en god svenskundervisning. Å självklart på undervisning i det egna språket.
Jag tror på att istället för att massmedia lyfter alla problem med invandringen borde de åtminstone ibland tala om den stora majoriteten som faktiskt aldrig skjutit någon för en mobiltelefon eller våldtagit någon blond tjej på en fest utan den överväldigande majoriteten av invandrare som kommer hit... arbetar, betalar skatt, röstar, deltar, tillhör.De som aldrig varit misstänkta för något brott. De som Sverige som land inte skulle klara sej utan.

Anneli Lodén. Leg Sjuksköterska. Socialdemokrat.

Döpa om bloggen till "Anti-Sverigedemokraten"?

 

Nej, det är inte aktuellt.
I perioder blir det dock en hel del inlägg om Sd och rasism och ni som inte gillar det skall nog inte hoppas att det minskar allt för mycket nu när vi rör oss in emot valrörelsen.
Millan skrev i en kommentar en tankvärd rad: "Sen att föra diskussioner om rasism etc med människor som tycker och tänker så här -det är banne mig lönlöst."

Jo, men så är det ju! Tyvärr.
Det pratas hela tiden om att inkludera sverigedemokrater, att ta debatten, bjuda in till diskussion och jag tror säkert att partiledningarna för de flesta partier funderar på hur de ska kunna vinna tillbaka sina förlorade svarta får från Sd.
Men HUR gör man?
Hur tar man diskussionen med sådana här människor?

Expressens "avslöjanden" kring vilka hatarna på Avpixlat är känns inte som någon jätte överraskning. Likväl blir det svart på vitt.
Det är så här företrädare för partiet som sitter i kommuner runt om i landet uttalar sej om invandrare, kvinnor, homosexuella och oss landsförrädare när de tror att ingen hör.
Företrädare för partiet.
Partiledningen har inget annat val än att utesluta dem. Men vad spelar det för roll?
Resten sitter kvar och de har haft tur eller är smarta nog att inte ha blivit avslöjade ännu. Inte ens Jimmie skulle vara kvar om de menade allvar med sin nolltolerans.
Partiet ÄR och består av rasister, fascister, nazister och övrigt pack.
Partiet... och en hel del av deras väljare.
Hur resonerar man med dom? Hur tar man debatten?

Sverigedemokraterna har ju helt uppenbart en verklighetssyn som övriga ca 90% av de röstberättigade inte har.
De tänker på människor som under svåra umbärande flytt krig och tortyr som parasiter, lägre stående kryp som kommer hit för att lura oss och stjäla vårt land.
De tror att vi befinner oss på randen inför ett krig där svenskar kommer tvingas fly alt. tvångskonverteras till islam.
De ser på oss andra som förrädare och vilsna, lurade av Pk maffian eller onda av vår natur.
De tror på fullt allvar att vårt land och vår kultur är hotad, ja näst intill utplånad.
Hur resonerar man då?
Så där öppet och inkluderande som många tycker att man ska?!
Jag har ta me fan ingen aning.

Puss/ Asta

Det här med att ha vuxna barn hemma

 

Jag fick en hel del kommentarer på mitt inlägg "Ska bara klaga i en enda mening sen får det va bra" där jag skrev ut min frustration över att alla andra i familjen skitar ner å att bara jag tar ansvar. En del välmenande kommentarer å några... not so much.
Men det är okej. Jag gillar när ni tycker. Å jag gillar när det blir diskussioner och inspiration till nya... som det här... inlägg uppstår.

Det jag skrev om... frustrationen över lata familjemedlemmar och det jag fick svar på... vad sjutton vuxna ungar bor hemma för, är som jag ser det två olika diskussioner.
Två olika frågeställningar som jag tänkte reda ut här.

Min pappa sa en gång "Du har uppenbart problem med din auktoritet" och det där har jag flinat åt många gånger, för även om han sa det i skämtsam ton så måste det ligga ett å annat bakom det.
Jag låter mycket. Skäller. Ser lite barsk ut så där.
Men inte en jävel lyssnar :)
Maken är lika odugligt ojämställd som för 25 år sedan. Av fyra ungar fick jag en som självmant städade hemma. Mina hundar skulle kunna benämnas som en smula "oslipade", på jobbet klipper kollegorna i olika kartor av narkotikan och nån sverigedemokratläsare har ännu inte krupit till korset.
Jag är lite som Märta var. Jag låter rätt mycket men bits alldeles för sällan.
I synnerhet min familj har genomskådat det där.

Där är första delen av diskussionen. Den jag påbörjade i mitt gnällinlägg.
Vi är i vår familj 2 stycken 44 åringar, 1 st 23 åring, 1 st 21 åring och 1 st 19 åring.
Nästan bara jag tvättar. Nästan bara jag går långrundor med hunden. Nästan bara jag storhandlar, städar å plockar undan. Nästan bara jag lagar mat.
De andra kan välja EN syssla NÅN GÅNG när de tycker sej HINNA.
För de jobbar. Eller är gravida. Eller diskade i torsdags. Eller "pappa gör heller ingenting." Eller nåt annat.
Å när vi talar om det håller de alltid med.
Självklart kan vi inte ha det så här! Självklart måste de hjälpa till. Självklart måste vi dela ansvaret!
Men sen fallerar det ändå på nåt märkligt jävla sätt.
Bra dagar när jag är på gott humör gör jag jobbet utan att fundera på det.
Sämre dagar får jag krupp och inte någon falsk sådan heller.
Det är hur som helst ett aber å jag skulle vara en lyckligare å gladare fru/ mamma/ svärmor om det inte vore så.

"Släng ut ungarna" var det flera som tyckte.
Seriöst?! Tycker ni jag skall sätta min gravida dotter på gatan?
Varför föreslog ingen att jag skulle "slänga ut maken"... det vore väl ändå mer rimligt?
Nej, jag vill inte slänga ut mina barn. Det skulle faktiskt inte falla mej in!
Min dotter väntar barn, hon å hennes pojkvän har mycket dålig ekonomi och visst... de skulle kanske kunna få socialbidrag o klämma ihop sej i en liten lägenhet med urusel ekonomi men jag unnar den lilla familjen en bättre start.
Jag vill kunna finnas här för dom. Så de får stöttning med barnet och hjälp i början när ett litet barn kostar som mest å allt skall inhandlas.
Å även om jag inte tyckte så så är det inte helt enkelt att få en lägenhet eller socialbidrag.
Vad det gäller sonen är det lite samma sak. Han har ett tillfälligt jobb men inte så han kan dra runt ett hushåll. Han får under begränsad tid den här hjälpen.
Jag har inte ekonomi att betala en hyra för honom eller sticka till honom pengar här å där, så jag gör det jag kan... erbjuder honom ett rum och mat mot en skälig del av sin lön.
Han är självständigt lagd och lär inte bo hemma längre än nödvändigt.
Lika lite som alla som ondgjorde sej över att jag bar runt på Gotte när han var liten å rädd. Jag visste att jag kommer varken orka eller behöva bära honom när han väger 55 kg.
Jag skulle idag och när som helst öppna dörren för vem som helst av mina barn som behövde bo hos mamma ett slag.

Bortsett från att de är lata odågor min familj så måste det väl finnas flera sätt att leva?
Tycker ni inte det?
Jag är absolut ingen curlingmamma och den som tvivlar på det kan fråga vem som helst av mina ungar eller någon annan som känner mej väl, jag försöker ställa krav på dem å kräva att de är vuxna. Jag tar å har aldrig tagit deras konflikter eller ärenden.
Men jag trivs i min storfamilj.
Jag tycker det är mysigt att avsluta kvällen med en kaffe ihop med sonen å käka frukost med den gravida dottern. Jag kommer säkert bli trött som attan av att ha ett spädbarn i huset, men jag tycker det ska bli härligt att för ett tag få leva tre generationer tillsammans nära. 

Jag räknar med att det kommer löna sej. På alla sätt.

Puss/ Asta

Jag tar gärna diskussionen. Kom igen!

Sverigedemokraterna backar i Demoskops väljarbarometer till 10,5, men det ska vi nog tyvärr inte dra några förhastade jublande slutsatser kring.
Det är inte över för än den feta damen sjungit i september och fram till dess gäller det för var och en av oss... ungefär 90% av den röstberättigade befolkningen... att motverka dem och ta diskussionen var helst den dyker upp.

Något som man ofta hör från öppna eller smygröstande Sverigedemokrater är ”Sverigedemokraterna behövs och finns för inget annat parti vågar ta diskussionen.”
Diskussionen om vad?
Jo men säg!!!
För jag vill gärna veta och jag lovar att jag ”vågar ta diskussionen.”
Jag tror att Stefan Löfvén, Fredrik Reinfeldt, Anni Lööf, Bettan på ICA och många, många andra oxå vågar ta den.
Det svåra i kråksången är ju att vi, 90% av svenskarna, verkar leva i en annan verklighet än Sd folket gör.

Sverigedemokraterna läser statistik som fan läser bibeln.
Det blir då inte helt enkelt att tala om saker och ting som ”vad invandringen kostar”, ”vad pengarna skulle räcka till om vi stoppade invandringen”, ”hör hög andel våldtäktsmän som är utomeuropéer” eller vad det än nu är som de gillar att prata om.

Vi kan alla vara överens om att det finns problem med integrationen i Sverige.
Vi kan nog alla samsas om att det ute i förorterna råder ett klimat som inte är bra för någon.
Segregation och klasskillnader är ett hot mot välfärd och demokrati.
Kring det har socialdemokraterna misslyckats och sittande regering spätt på problemen ytterligare.
Att vara integrerad innebär inte att alla måste vara exakt likadana. Redan där stöter man på problem i diskussionen med en sverigedemokrat.
Det innebär inte att släppa sitt språk, sitt umgänge, sin religion, sin kultur, sina traditioner.
Man måste inte heta Anna eller Sven, fuska med deklarationen, gå i kyrkan 2 gånger om året, äta tacos på fredagar, ha julfest med kollegorna å bli allt för berusad, sitta själv på bussen och bo i ett fisförnämt medelklassområde för att vara svensk.
Integration handlar om att vilja och få lov att tillhöra. Att få tillgång till ett arbete som du har utbildning för, tjäna en lön, betala skatt, lära dej språket, rösta, vara en del av.

Där har Sverige och dess politiker misslyckats. Sverige är ett rasistiskt land.
Kanske inte sämre än andra men likväl rasistiskt.
I ett icke rasistiskt land är alla medborgare lika värda.
Där har namn, hudfärg och religion ingenting med kompetens för ett arbete att göra.
Vi har världens bäst utbildade taxichaufförer. Människor med många års universitetsutbildning som inte får nyttja sina kunskaper å där de aldrig kommer samhället till godo.
De problem som tillåts i invandrartäta förorter eller skolor skulle inte tillåtas någon annanstans.
Det är oxå rasistiskt. Bland fattigdom och hopplöshet har alltid kriminaliteten varit högre.
Det har ingenting med etnicitet att göra, det beror på utanförskap och brist på framtidstro.
Brist på hopp, brist på förebilder.
När unga flickor kränks i sina demokratiska rättigheter skall det inte spela någon roll om de heter Aysha eller Anna.

Vad invandringen kostar har det räknats på många gånger och från många håll.
Det är snudd på omöjligt, då det finns allt för många variabler att ta hänsyn till.
Vad ingår? Å hur?
Sjukvård för en syrisk kvinna som bott här i 3 år? Skolgång för en kurdisk pojke som kom hit som 1 åring?
Sammantaget har ändå seriösa försök mynnat ut i att Sverige tjänar pengar på invandringen i det långa loppet och att vi inte skulle klara oss utan dess kunnande, kompetens, skatteintäkter.
Sverige är ett för litet land.
Å bortsätt från det. Även om vi väljer att se på den statistik som visar på att invandringen och flyktingmottagandet kostar pengar... vad har vi för val?
Hur skall vi kunna stänga våra gränser inför människor som flyr sina liv från allt som är dem välbekant för att komma hit. Människor som i krig förlorat allt.
Vad vore vi då för människor?
Ja, vi vore sverigedemokrater förmodligen.

Jag är svensk och stolt över att vara det. För mej innebär ”svensk” att vara nyfiken, generös, öppensinnad och solidarisk.
Jag räds lika lite en kvinna som går i slöja som jag räds en tonåring i keps.
Jag räds en moské lika lite som jag räds ett varuhus.
Det är en människa. Det är en byggnad.
Min kultur och min identitet som svensk kan aldrig bli hotad av att jag inte får kalla bakverk för rasistiska ord, att jag inte får se tecknade nidbilder på julafton eller att en kollega firar ramadam.
Hur skulle det?

Jag kan ta en diskussion om det vilken dag som helst i veckan.

Puss/ Asta

Betyder pengar verkligen ingenting?

Rätt många säger det.
"Pengar betyder ingenting för mej."
Eller...
"Jag skiter i pengar."
Eller...
"Pengar gör ingen människa lycklig."
Nästan alltid är det den välmående medelklassen som säger så där.
De som bor i en schysst villa. Har ett vackert och stämningsfullt hem. Åker utomlands någon gång om året. Har råd med bil och unnar sej det oxå. Kan käka ute ibland.

Jag tror inte att de flesta människor som slänger ur sej något sånt menar något illa.
Jag tror bara inte att de reflekterar över hur vansinnigt privilegierade de är jämfört med de flesta på detta klot och jämfört med en hel del människor i vårt eget land.

En gång var jag fattig. Vi levde på en lön. 5000 kr i månaden. Hyran kostade hälften.
Vi hade 3 barn. Min föräldrapenning var slut, men visst vi hade några spänn i bostadsbidrag och barnbidrag. Å andra sidan hade vi fler utgifter än hyran.
Vi låg ett par någon tusenlapp under existensbehovet uträknat av socialtjänsten men fann inte förnedringen värd att gå dit.

Jag upplevde aldrig att det gick någon nöd på oss. Jag var ung och detta liv var det enda jag kände till.
Men det innebar bland annat att chips å cola som fredagsmys hörde till ovanligheterna.
Det innebar att barnen åt väldigt mkt falukorv, blodpudding, pannkakor och annan billig mat. Vi vuxna åt mackor eller inget alls rätt ofta.
När barnen vart sjuka... vilket småbarn ofta är i öroninflammationer, falsk krupp och allt var det var och man behövde hämta ut penicillin så var månadens budget spräckt.
Semester var inte att tänka på. Nån dagsutflykt kunde det bli i den risiga gamla volvon som läckte in avgaser så ungarna blev åksjuka och började kräkas efter en halvtimma blev det nån enstaka gång.
Övriga nöjen fick vara gratis. Rasa av sej i skogen. Leka hos kompisar. Äta kvällsmaten ute som picknick. Leka med trolldeg.
Vi levde så där under några års tid. Det gick. Men inte så mycket mer.

Å då finns det dom som har det värre. Där det bara inte GÅR ihop i slutet av månaden alldeles oavsett hur det har sparats. Ungar som går i trasiga gympadojor när vintern kommer. Barn som inte har råd att ta med ett äpple eller en banan om dagen till skolans fruktstund. Barn som uppmuntras att, oavsett vad det är som serveras i skolbespisningen så måste de äta för det serveras ingen mer mat hemma sen.
Föräldrar som bryter ihop av ångest inför julen.
Relativ fattigdom kallade väl Janne Josefsson det?
Jag antar att Janne Josefsson är en sån där härlig skjutjärnsjournalist som inte heller bryr sej om pengar.

Det finns studier som visar att ett överdåd av pengar faktiskt inte gör människor lyckligare. Det påverkar inte lyckokvoten om du tjänar 100 000 kr/ månad eller 200 000 kr/månad.
Men upp till en viss summa påverkar pengar lyckokänslan.
Därför att vetskapen om att räkningar kan betalas, mat inhandlas, kök renoveras om och den där resan till grekiska övärlden nästa sommar kan bli av ger trygghet.
Trygghet OCH en liten guldkant. DET påverkar lyckan.

Allt annat är bullshit.

Puss/ Asta

Ja/ nej och inget jävla kanske

Jag svarar här "ja" eller "nej" och inget jävla "kanske" på nedanstående frågor.
Men alla frågor tål att diskuteras, nyanseras, förklaras.
Häng gärna på och svara vad du tycker och TJOA om vilken fråga du vill läsa ett helt inlägg om.


1. Skall porrklubbar och striptease vare lagligt?
Nej.

2. Är det rätt att som vi gör idag i lagstiftningen kriminalisera köparen men inte säljaren av sexuella tjänster?
Ja.

3. Borde onyttig mat beskattas högre precis som alkohol och tobak görs?
Ja.

4. Skall vi behålla Systembolaget som monopol?
Ja.

5. Är demonstation alltid en medborgerlig rättighet?
Nej.

6. Är sexköp värre än otrohet?
Ja.

7. Borde alla 18 åringar få rösta?
Nej.

8. Skall vi ha dödsstraff i Sverige?
Nej.

9. Borde vi ha dödshjälp i Sverige?
Nej.

10. Borde djurskyddslagen skärpas och straffen för djurplågeri skärpas?
Ja.

11. Är fängelse nånting vi vill ha?
Nej.

12. Skall vi legalisera bruket av marijuana?
Nej.

13. Ska surrogatmödraskap vara tillåtet i Sverige?
Nej.


14. Hör religion hemma i skolorna?
Ja.

15. Finns det tillfällen då det är rätt att bryta mot lagen?
Ja.

Puss/ Asta