Tar det aldrig slut?

Denna utseendehets och jakten på att duga, tar den aldrig slut?
Av en slump snubblade jag över ett konto på instagram för några dagar sedan som jag började följa. Det var en kvinna på 53 år med en kropp som en perfekt tjugoåring och ett ansikte som om hon vore max trettio och jävligt snygg.
Jag antar att jag blev... fascinerad.
Hon är verkligen jättevacker och ingenting på hennes bilder skvallrar om att hon är trettio år äldre än hon ser ut.
Hennes flöde fylls av fördelaktiga bilder på sej själv. Oskuldsfull men sexig blick, oändligt med hud, flertalet bilder tagna i underkläder. Fast byst och platt mage, tajta lår och putig häck.
Hon tränar förstås en del... mest hela tiden verkar det som och av det hon visar upp av sin kost så är det fettsnålt, litet och nyttigt.
Och någonstans gick fascinationen över denna ungdom över i något helt annat.
Medlidande kanske?
Tar det aldrig slut?

Jag tycker att jag har kommit långt i att hiva komplexen och utseendehetsen över axeln. Jag fyller 49 år om 3 månader. Men jag inser oxå att jag aldrig blir helt befriad, att en del av mej och min självbild är störd så som den är hos de flesta kvinnor jag mött.
Jag väger 10 kg mer än vad jag gjorde för tre år sen. Jag har en sådan där 10 års dagbok så jag ser ju hela tiden vad jag gjorde och funderade på bakåt i tiden.
När jag vägde 10 kg mindre höll jag på med samma som jag periodvis gör nu.
Drömde om att gå ner X antal kilon, pysslade med en mängd dieter, suckade över "problemområden" med min kropp. Kände mej tjock.
10 kg senare och kanske två klädstorlekar större så inbillar jag mej... skrattretande ofta... att mitt liv skulle bli så mycket bättre om jag tappade de där tio kilona igen.

Jag följer kroppspositiva konton på sociala medier. Jag följer inte sådana kvinnor som triggar mitt självförakt. Jag rättar konsikvent mina nedlåtande tankar om min kropp med positiva diton, jag har börjat tänka annorlunda om andra människor med övervikt. Jag tar inte längre för givet att tjocka människor är ohälsosamma och jag har slutat att ha synpunkter på hur de bör klä sej. Jag tar ofta diskussionen med människor som  resonerar om tjocka som jag gjorde förr.
Jag tänker att livet är för kort och för viktigt för att lägga energi på att vara smal och snygg. Det måste finnas roligare och viktigare saker att fundera på och göra med sitt enda liv. På min dödsbädd kommer vikten inte spela nån roll.
Och jag har egentligen alltid varit mer lat än fåfäng.
Jag har kommit långt...
Men jag tänker fortfarande på det jag stoppar i munnen som en fiende. Jag vet hur många kalorier en öl, en pizza, en halv påse chips eller för all del en apelsin innehåller.
Jag kan inte låta bli att summera veckan om jag varit "duktig" eller inte när det kommer till maten.
Jag håller fortfarande "igen" i perioder och intalar mej att det inte alls handlar om yta utan om att slippa nya klädinköp, leva lite sundare, orka lite mera.
Och jag har fortfarande någon slags dröm om att när jag fyller 50... då ska jag vara stunning och i mitt livs form.
Och så tittar jag på min nya instagram vän på femtiotre och ser vad som är möjligt med lite vilja. (Läs: Med självsvält, träningshysteri, ett å annat lyft och goda gener.)

Medelålders å ännu där. Det är fan deprimerande. Det är ett fattigt liv.
Det finns minst 436 saker som är roligare än att räkna kalorier eller bry sej om vad vågen visar.
Så jag jobbar på. Arbetar med mina tankar.
Men över, det är det fan inte.

Puss/ Asta