Händelsen

Den här videon har ni med instagramkonto säkert inte kunnat undgå.
En liten kille rusar fram och smackar till den vuxna kvinnan i rumpan.
Åsikterna om "händelsen" har rasat på nätet sedan dess.
Lady Dahmer bland annat har skrivit om det HÄR (det är även från henne jag lånat bilden.)

"Händelsen" är ingenting konstigt eller ovanligt.
Vi har alla varit med om det eller hur?
Alla vi som är flickor/ tjejer/ töser/ damer/ kvinnor/ tanter/tjejer/ brudar har upplevt det från att vi var små.
Och resonemanget från omgivningen, varesej det varit förskolefröknar eller nån på parmiddagen är "Han tyckte nog att du var fin!" Alltså underförstått, "Va inte en sån surpotta, bli glad istället." 

Jag har svårt att känna nån större ilska mot den här killen på 7-8 år.
Det är självfallet inte hans fel. Vuxna människor måste sakligt förklara att det är inte okej att ta på någon annan utan att be om lov. Det finns ingenting coolt med att springa fram och vidröra en flicka/ kvinnas bröst, underliv eller rumpa.
Noll å nada. Så gör bara töntar.
Jag känner en större ilska mot alla dessa vuxna män som diskuterar saken på Instagram i termer som "Vilken pimp!", "Min framtida son!", "Kung!" osv.
För det säger något om vårt samhälle. Det förklarar varför en liten kille på 7-8 år får för sej att göra nåt så här tokigt. Han har förebilder i form av vuxna män som fostrar honom.

Okej, okej. Ni som eventuellt tycker att det här är väl inget att tjafsa om.
Jag kan hålla med om att tongångarna går bananas när det skrivs om att han "kränker" kvinnan. Jag tror inte hon blev särskilt kränkt av en snabb klapp från en sjuårshand. Men om han gjort det samma på en jämnåriga flicka då?
Handen upp på alla som blivit fasthållna på förskolan eller i skolan av killar och klämd på?
Men min fråga är, hur gamla ska killar vara när vi lär dem att det är fel att ta på tjejers kroppar? När bör vi reagera och inte fnissa, tycka det är sött och kalla honom "Kingen"?
Vid 10 år? 13 år? 18 år? 37 år? 56 år?
När exakt slutar det att vara kul?
Det ÄR aldrig kul. Pojkar skall lära sej det från start!
Vi MÅSTE sluta med boys will be boys mentaliteten nu.
För alla flickors skull men oxå för att den här sjuåriga (ish) killen ska slippa sitta på nätet om trettio år och skämma ut sej när han kommenterar en liknande händelse med "Vilken pimp." 

Vad tycker ni? 

Puss/ Asta

Ps. Jag må vara en surkärring nu med sjuka å allt men jag börjar bli less på ert bristande engagemang. 0 kommentarer på inlägg efter inlägg.
Jag ser ju att ni läser! Färre än förr men ca 500 st om dan ändå.
Tycker ni jag skriver om tråkiga ämnen så kom med förslag då. Jag börjar ledsna på denna envägskommunikationen.

Jag har fostrat mina döttrar till att inte våldtas

 

Hur uppfostrar man en våldtäktsman?
Tja, jag tror att man kan välja lite olika vägar.
Jag tror att man kan välja metoden "slå och förnedra."
Man kan välja att själv vara kvinnofientlig och nedlåtande mot kvinnor.
Å man kan, om det passar bättre, fostra sina söner utan gränser och utan konsekvenser.

Mina barn å andras ungar...
Jag har aldrig haft svårigheter att se mina barns fel å brister.
Men lika lite som någon av mina barn skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna skulle min son kunna bli våldtäktsman eller stillatigande se en flicka/ kvinna bli våldtagen.
Jag ogillar skuldbeläggande av föräldrar och då i synnerhet av mammorna som ofta sker, men faktum kvarstår ändå... någonstans blir barn en produkt av sin fostran.

Jag sticker inte under stol med att jag "lärt mina döttrar hur de ska undvika våldtäkt." I den mån det går...
I all välmening har de fått råden att inte dricka för mycket, aldrig lämna ifrån sej sin drink, hålla ihop, ta taxi hem, undvika att följa med killar de inte känner osv.
Samma råd som jag håller mej till själv.
Att vara streetsmart.
För att jag är rädd om dom.
För att jag inte litar på att andra pojkföräldrar gjort sitt jobb.
Men någonstans är det SJUKT och precis som bilden säger... uppfostra sönerna att inte våldta istället för att ge döttrarna restriktioner och så rädsla.

För hur svårt är det egentligen att tala kärlek, respekt och empati med sina söner?
Hur svårt är det att med kärlek och samtal lära unga pojkar att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej.
Om tjejen säger nej. Om tjejen med sitt kroppsspråk visar att hon inte vill.
Om tjejen är för full för att fatta ett vettigt beslut. Om hon ångrar sej mitt i.
Vänta på ett "Ja tack"... det är väl inte så jävla märkvärdigt?!
Så jävla svårbegripligt?!

Rättegången med pojkarna som friades för våldtäkt och där domstolen beslutade att flickan inte befann sej i "ett hjälplöst tillstånd" har upprört människor.
Precis som tidigare domar där pojkar/ män friats pga kvinnans klädsel, promillehalt, brist på motstånd eller skrik.
En våldtäkt är en våldtäkt även om offret inte fruktar för sitt liv.
En våldtäkt är en våldtäkt även om hon valt att vara naken och skitfull.
En våldtäkt är en våldtäkt även om hon tidigare under kvällen hånglat med förövaren i fråga. 
En våldtäkt är en våldtäkt även om hon inte skriker å klöser.
Tvärtom visar faktiskt betrodd forskning att de flesta kvinnor "stänger ner" i en så traumatisk situation som en våldtäkt. Som en skyddsmekanism går de flesta kvinnor in i sej själv för att överleva och stå ut.

Lär era söner kärlek och respekt.
Lär era söner att ingenting annat än JA duger.

Puss/ Asta