Den mest omtalade tvupplevelsen just nu.

 

Jag har precis sett klart miniserien Unbelievable som bygger på en sann historia.

Den handlar om jakten på en serievåldtäktsman som är både hänsynslös och noggrann med att sopa igen spåren efter sej.
Två kvinnliga kommissarier leder jakten. De förhör (heter det så även om offer?) kvinnorna han våldtagit och lägger ner hela sin själ på att finna gärningsmannen.
Våldtäktsmannens första offer har inte den turen. Marie Adler är en ung kvinna som tagit stryk hela sitt liv av myndigheter. Uppvuxen i olika fosterhem, ständigt sviken av vuxenvärlden.
De poliser hon möter är inkompetenta och ignoranta. De saknar förmågan och kunskapen kring hur man förhåller sej till en våldtagen kvinna och hur denna beter sej... Eller inte beter sej kanske man ska säga.
Hur som helst, Marie blir inte trodd och hon pressas att säga att hon ljugit och därtill blir hon åtalad för att ha ljugit för polisen och slösat med resurser.
Hon förlorar allt och alla hon känner vänder sej emot henne.

Serien visar skrämmande väl hur våldtagna kvinnor utsätts för övergrepp, inte bara under själva våldtäkten utan också under utredningen och rättsprocessen.
Hur hon tvingas genomgå plågsamma förhör och undersökningar ensam.
Hur hon ifrågasätts och skuldbeläggs. Hur hon tvinga återuppleva det hon varit med om, om och om igen.
Serien visar också väldigt väl att det finns inte ett sätt, ett rätt sätt, för ett våldtäktsoffer att bete sej. Det finns lika många reaktioner som det finns våldtäkter och inget av dem är mer rätt eller sant än något annat.

Det var en väldigt tung serie att se tycker jag.
Väldigt bra, den kommer att stanna länge hos mej, men oxå väldigt tung.
I synnerhet de första två avsnitten är plågsamma att se.
I beskrivningar jag hört om serien innan påtalas just det men även att den är hoppfull.
Jag känner inte det. Jag blev... ledsen är fel ord men nedstämd av den.
Ja, Marie Adler fick upprättelse i den här berättelsen och ja våldtäktsmannen greps. Det är ingen stor spoiler, det är inte det serien vill förmedla.
Men det finns massor av kvinnor som Marie Adler. Det finns massor av kvinnor som Marie Adler varje dag, som anmäler en våldtäkt och blir misstrodd och illa behandlade av ett rättssystem satta att skydda oss.
En replik i serien är talande. "Ingen ifrågasätter ett rån. Ingen ifrågasätter om den där bilstölden verkligen hände, men med våldtäkter sker det hela tiden."
Det är svårt att finna någon forskning eller statistik på hur många kvinnor som ljuger om våldtäkter men med tanke på obehaget och noll att vinna är det väldigt få. Enligt FBI några procent läste jag någonstans.
Trots det ifrågasätts kvinnor som anmäler våldtäkter hela tiden.
Gjorde du motstånd? Skrek du? Var du rädd för ditt liv? Följde du med frivilligt? Varför då? Var du nykter? Minns du verkligen om du nu druckit? Skrattade du verkligen senare samma dag? Vad hade du på dej? Visst har du anmält en våldtäkt tidigare? Hur ser ditt sexliv ut? Varför säger du si när du sa så i första förhöret? Hur kan du inte minnas ditt när du är så säker på datt?
Eller som tv 4 journalisten sa: Tänkte du någonsin på hans familj?
Jag känner inte hoppfullhet för utvecklingen går för långsamt.
För lite resurser läggs på att lösa sexualbrott.
Straffen är för låga.
Kunskapen (och gud förbjude viljan) är för låg gällande både sexualbrottslingar och deras offers reaktioner.
För få åtalas och fälls.
Kvinnor vet om detta, både hur hård å skuldbeläggande rättsprocessen är och hur otroligt liten chans det är att gärningsmannen fälls. Därför anmäler för få.
Det vet i fan helt ärligt om jag själv skulle gjort det ens idag eller om jag skulle rekommendera någon jag äskar att göra det.

Så. Jag rekommenderar er att se Unbelievabl. Den är väldigt, väldigt bra.
Men särskilt upplyftande var den inte. Inte för mej.

Puss/ Asta

Skulden, rättsliga principer och män som hängs ut trots att de frias.

Bild: Lånad av Mal Hultgren. Den är fantastisk!

Hör ni, jag tänkte prata om nåt som inte är helt enkelt.
Åtminstone jag har delvis motstridiga känslor.
Det här med att hänga ut icke dömda män på nätet och de fakto att de inte är dömda för brott ändå får problem med sina karriärer.
Vi har ju några aktuella fall just nu.
Skribenten, programledaren och komikern tänker jag på då.
Fredrik Virtanen, Martin Timell och Soran Ismael.
Samtliga anklagade för bland annat våldtäkter. Alla friade.
Och därmed, i lagens namn... oskyldiga.

Jag är demokrat också när det kommer till brott och straff.
Jag tycker inte polisen ska utreda polisen.
Jag är emot dödsstraff även för de allra vidrigaste brotten.
Jag är mycket tveksam till att längre straff har någon som helst avskräckande effekt på brottsligheten.
Jag tycker att interner på fängelser ska ha rätt till bra mat, meningsfulla aktiviteter, idrott, i den mån det går internet, bra sängar, trygghet och framförallt en meningsfull vård.
Jag tycker vi borde ha ett system där resning kan begäras enklare om ny information framkommer.
Jag står upp för att häktestiderna skall minimeras.
Att alla skall dömas rättvist och att inga tvivel får finnas om skuldfrågan.
Jag tycker alla skall ha rätt till en ny chans efter avtjänat straff.
Och jag tycker... egentligen... att den som bedöms oskyldig också är att betrakta som oskyldig.

Men den sista punkten är den svåraste!
När det kommer till brott mot kvinnor och i synnerhet våldtäkter är de fällande domarna få.
Beräkningar finns på att ungefär 1 % av alla våldtäkter leder till fällande dom.
Det ligger i brottets natur. Skam, många som inte anmäler. Rädsla, många vågar inte anmäla. Det är sällan fler inblandade än de berörda och ord står mot ord.
Men det innebär inte att våldtäkten inte ägt rum.
Det innebär inte att offret inte har ärr som kanske är livslånga.
Jag har själv varit utsatt för tre våldtäkter. Skulle man gå efter nuvarande lagstiftning så ännu fler. Samtliga begångna av svenska män... vilket är oväsentligt för mej.  Jag har inte anmält. Jag la skulden och skammen på mej själv.
De av mina vänner som varit utsatta för våldtäkter har heller inte anmält.
Statistiken säger att om vi gjort det så hade de med största säkerhet inte ha fällts. Att våldta en kvinna är i stort sätt riskfritt.
Det betyder inte att det inte skett. Och att det kostat oss en eller ett par terapitimmar och förmodligen en sämre självbild och självrespekt än vad vi annars hade haft.
Jag har bortsett från min egen utsatthet ett fall från min uppväxt jag tänker på i dessa lägen.
En ung flicka, bara ett barn, våldtas upprepat av sin far. Samma man som körde tungan i munnen på mej och tog på mina knoppande bröst när jag var typ nio.
Hon berättade för en skolsköterska. Som kontaktade polisen. Som genomförde förhör. Hon fick genomgå läkarundersökning. Träffa psykolog.
Efter hot av sin egen mamma tog hon tillbaka alltihop.
Sa att hon hittat på.
Alla visste att DET inte var sant. Vi anhöriga, polisen, läkarna, psykologen.
Men han gick fri.
Han gick fri!!! Och satt med på våra jävla kalas och julaftnar i många år efter det.


Om man inte anmäler så kan man ju inte heller förvänta sej någon upprättelse.
Men om man nu har modet, kraften, orken att genomföra en polisanmälan för det brott och den enorma kränkning det inneburit och mannen i fråga frias, är det då rimligt... finns det någon som helst rimlighet... i att offret, inte nog med att hennes redogörelse inte höll hela vägen, dessutom skall hålla tyst???
Ja, jag frågar. För det står samtidigt mot den mycket viktiga demokratiska principen att det i vårt land är domstolen som dömer, och den som frias är att betraktas som oskyldig.
Jag tycker inte att det är helt enkelt.
I det, just nu allra mest omdiskuterade fallet Fredrik Virtanen- Cissi Wallin och där steken nu är den omvända, Wallin riskerar åtal för förtal, är problemet än mer prekärt.
Wallin fick kännedom om att hon inte var ensam om att ha blivit utsatt för Virtanen. Ett dussin andra kvinnor har berättat till henne ( några har jag för mej, har även polisanmält men det kan jag inte svära på) om övergrepp och våldtäkter begångna av samma man.
Cissi Wallin hade inte bara hämnd och rening för egen del i åtanke när hon gick ut med hans namn publikt. Hon ville även varna för en farlig person.
En farlig person, helt olämplig för det prestigefulla och maktfulla arbete han då hade.
Nu har, Fredrik Virtanen, enligt egen utsago svårt att få jobb, hans karriär har gjort tvärstopp och han har problem med försörjningen. Trots att anmälan, som gjordes flera år efter övergreppet, aldrig ens ledde till åtal.
Rätt eller fel?
Ja ni får döma själva och som sagt, jag tycker inte det är enkelt men jag tror på Cissi Wallins redogörelse och jag förstår hennes motiv.
Jag önskar att jag haft modet att göra samma sak med mina förövare.

Puss/ Asta

Jag har fostrat mina döttrar till att inte våldtas

 

Hur uppfostrar man en våldtäktsman?
Tja, jag tror att man kan välja lite olika vägar.
Jag tror att man kan välja metoden "slå och förnedra."
Man kan välja att själv vara kvinnofientlig och nedlåtande mot kvinnor.
Å man kan, om det passar bättre, fostra sina söner utan gränser och utan konsekvenser.

Mina barn å andras ungar...
Jag har aldrig haft svårigheter att se mina barns fel å brister.
Men lika lite som någon av mina barn skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna skulle min son kunna bli våldtäktsman eller stillatigande se en flicka/ kvinna bli våldtagen.
Jag ogillar skuldbeläggande av föräldrar och då i synnerhet av mammorna som ofta sker, men faktum kvarstår ändå... någonstans blir barn en produkt av sin fostran.

Jag sticker inte under stol med att jag "lärt mina döttrar hur de ska undvika våldtäkt." I den mån det går...
I all välmening har de fått råden att inte dricka för mycket, aldrig lämna ifrån sej sin drink, hålla ihop, ta taxi hem, undvika att följa med killar de inte känner osv.
Samma råd som jag håller mej till själv.
Att vara streetsmart.
För att jag är rädd om dom.
För att jag inte litar på att andra pojkföräldrar gjort sitt jobb.
Men någonstans är det SJUKT och precis som bilden säger... uppfostra sönerna att inte våldta istället för att ge döttrarna restriktioner och så rädsla.

För hur svårt är det egentligen att tala kärlek, respekt och empati med sina söner?
Hur svårt är det att med kärlek och samtal lära unga pojkar att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej.
Om tjejen säger nej. Om tjejen med sitt kroppsspråk visar att hon inte vill.
Om tjejen är för full för att fatta ett vettigt beslut. Om hon ångrar sej mitt i.
Vänta på ett "Ja tack"... det är väl inte så jävla märkvärdigt?!
Så jävla svårbegripligt?!

Rättegången med pojkarna som friades för våldtäkt och där domstolen beslutade att flickan inte befann sej i "ett hjälplöst tillstånd" har upprört människor.
Precis som tidigare domar där pojkar/ män friats pga kvinnans klädsel, promillehalt, brist på motstånd eller skrik.
En våldtäkt är en våldtäkt även om offret inte fruktar för sitt liv.
En våldtäkt är en våldtäkt även om hon valt att vara naken och skitfull.
En våldtäkt är en våldtäkt även om hon tidigare under kvällen hånglat med förövaren i fråga. 
En våldtäkt är en våldtäkt även om hon inte skriker å klöser.
Tvärtom visar faktiskt betrodd forskning att de flesta kvinnor "stänger ner" i en så traumatisk situation som en våldtäkt. Som en skyddsmekanism går de flesta kvinnor in i sej själv för att överleva och stå ut.

Lär era söner kärlek och respekt.
Lär era söner att ingenting annat än JA duger.

Puss/ Asta