Jag har varit ledig idag och det har varit en sån där jobbig dag.
Ni vet en sådan där dag när ingenting varken blir hackat eller malet.
Jag varken njuter av ledigheten eller tar tag i måstegrejer.
Jag är mest nervös! Nervös för att det snart är fredag och jag skall hospitera på BB igen.
Jag är verkligen inget bra på att vara ny.
Jag hade faktiskt nästan glömt bort hur det kändes.
Eller ja, det är som med förlossningar ni vet. Man minns att det gjorde för jävla ont men inte HUR det onda kändes.
När jag gick praktik under min grundutbildning grät jag jätte ofta på toaletten för att jag kände mej så korkad, så rädd, så utanför, så oduglig, så... "kommer -aldrig-i-helvete-klara-av-det-här."
Första veckorna som nyfärdig sjuksköterska hade jag konstant ont i magen inför varje pass.
Sedan kom magontet lite mer mer sällan, när någon patient var extra dålig eller det var tekniska moment jag inte kunde.
Så småningom ebbade det där ut och sedan ganska många år har arbetsuppgifterna i sej inte stressat upp mej.
Men nu är alltså den här oduglighetsångesten och "det-kommer-aldrig-i-helvete-att-gå" skräcken tillbaka.
Alla förväntar sej att jag ska vara så sjukt lycklig som lever min dröm men jag har mest ont i magen å frekventa diarréer av pur rädsla.
Längtar mest hem. Tack det var roligt att kika men nu går jag hem typ...
Fast så kan man ju inte göra.
Mitt förnuft säger till mej, enjoy the ride. Tre veckors hospitering, bara att suga in å lära så mycket som jag bara kan av ett ämne som verkligen intresserar mej. Inga krav, ingen press. Se å lär och njut av att vara där. På BB. I en barnmorskevärld.
Men mitt inre bara vrålar att jag aldrig kommer att lära mej alla sjuhundra elva ställen det ska dokumenteras på, sticka i sytrådstunna bebiskärl medan stressade föräldrar står över axeln, komma ihåg allt jag skall observera, allt jag skall informera om.
Jag kommer uppfattas som tafatt, osäker, dum i huvudet och "den där misslyckade semestervikarien de hade 2015 minns ni henne?"
Så som vi... jag själv... talat om hopplösa vikarier som aldrig lär sej och som gör arbetsbördan på oss andra större.
Mitt förnuft... igen då, säger att jag är dum i huvudet! Jag har varit där EN dag, vad förväntar jag mej?
Att vara stjärnan på bygget och bästis med alla i personalen?
Ett pass. Varför ska jag hålla på å noja så där?! Jag är ju för fan en erfaren sjuksköterska och dummare människor än mej har klarat sej.
Varför skriver jag det här?
Varför blottar jag ångest och sårbarhet så här istället för att bara spela cool?
Jag vet inte, jag har alltid haft ett behov av att säga som det är.
Å kanske, kanske kommer jag i slutet av sommaren titta tillbaka på de här raderna och le lite åt mej själv.
Hur är ni? Fixar ni det här med att vara nya?
"Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt. Graderna sjunker så fort överallt. Å det hjärtat som skulle bli ditt på nåt vis, det fryser nu sakta till is. Här sitter jag å baddar såren med salt. Det går åt helvete med allt..."
Puss/ Asta
