Smekmånaden är över.

Varning för ett gnälligt inlägg. 

Smekmånaden på BB är över, att vara "ny på jobbet å allting är spännande charmen" lika så.
Missförstå mej inte, jag vill fortfarande bli barnmorska å jag menar inte heller att jag är rutinerad å blasé. Haha, låååångt därifrån, men det där första eviga glädjeruset har lagt sej.

Juni, juli, augusti är högsäsong att föda barn och trycket är högt på vår lilla förlossning.
I juni när jag började var det förhållandevis lugnt å jag kände att detta är ju inte så farligt.
Nu är det mer. Mycket mer.
Stressen går inte att jämföra med Medicin så klart, men det är mycket å det är stressande på ett annat sätt.
Kanske framförallt för att på vårdavdelningarna styr personalen å verksamheten, på BB görs allting väldigt mycket på föräldrarnas villkor.

Deras mood å behov får styra. Så som sej bör. Det borde finnas resurser för mer sånt på vårdavdelningar oxå men det gör det inte, så är det bara.
Det är ett arbetssätt som jag inte är van vid ännu fullt ut å det kan kännas stressigt när platser måste fram till nya patienter, jag har saker som jag måste göra men ständigt får invänta för att föräldrarna ska känna lite, fundera lite, amma lite, sova lite, byta en blöja lite valhänt, amma en stund, träffa mormor...
Jag är rädd för att göra fel. Rädd för att ta plats som ännu inte är min att ta.
Jag blir ifrågasatt på ett annat sätt. Inte så att folk är otrevliga men jag är van vid att ha en auktoritet och pondus i kraften av att jag kan mitt jobb och är den som varit på avdelningen bland de längsta.
Här tar de för givet att trassel per automatik beror på att jag inte är van.
Så är det säkert ibland men inte alltid.
Jag känner mej otillräcklig. Eller jag har känt så... idag.

Det är fantastiskt att få arbeta med friska människor och än mer fantastiskt att få jobba med friska människor som precis fått ett barn, som lever i lyckan av att ha blivit föräldrar.
Det känns stort å högtidligt och jag vet ju hur det är.... man minns ju de där människorna som förlöste en å som fanns kring en på BB i hela sitt liv så självklart vill jag göra ett bra avtryck, bli ett bra minne, bidra med min lilla lilla pusselbit till att dessa dagarna på BB ska bli så fina det bara går.
Å det är fantastiskt att få jobba med så många duktiga kvinnor, så många erfarna barnmorskor.
Men :) Ni kände att det skulle komma va? Det där "men'et."
Som sagt, men... jag kan sakna män. Här är alla kvinnor... ja papporna finns ju, men de är mer i periferin, mammorna å barnet, är dom allt kretsar kring.
Mammor å bara kvinnliga kollegor. Rätt mycket kvinnliga läkare med.
Det blir en särskild stämning i frånvaron av män. På gott å ont.
Jag har hyllat det goda den första tiden, nu kan jag även känna att det är av ondo.
Jag vet inte om jag kan (eller vill) sätta fingret på vad det är, vad som händer i en helt homogen arbetsgrupp men nåt är det.

Sen saknar jag mina kollegor. Jo, men så klart gör jag det.
Jag kan sakna hur vi tog hand om varann. Att det kunde vara tjafs å konflikter men även väldigt mkt att hålla varandras händer och att ge beröm.
Snyggt satt nål där eller Det var ett fint samtal eller Tack för en fin rapport eller... ja, det lilla i att se varandra.
Jag är fyrtiosex år fyllda och borde kanske inte behöva det men jag saknar å skulle behöva lite positiv feedback och inte bara den konstruktiva kritik som delges vid reflektion.
Jag kan sakna att få en smekning över ryggen eller en arm om axlarna å någon som sa "Bra gjort" eller "Vad bra det går" någongång.
Förstår ni hur jag menar?

Jag saknar att skratta. Så där så man nästan kissar på sej i personalrummet.
Jag saknar att höra till. Att någon skiner upp över att få jobba med just mej.
Jag saknar att kunna ha en dålig dag, att få vara lite låg, och inte hela tiden försöka framstå som framåt, positiv, käck och kavat.

Å bara för att barnmorskeriet är min dröm så känns det nästan lite förbjudet att gnälla.
Att inte bara vara hundraprocentigt skitpositiv.

Nog nu. I övrigt har jag det bra men är allmänt skittrött efter fyra pass på raken varav de tre sista varit dagpass.
Imorgon ska jag soooooova!

Puss/ Asta

Kom änglar...

Jag har varit ledig idag och det har varit en sån där jobbig dag.
Ni vet en sådan där dag när ingenting varken blir hackat eller malet.
Jag varken njuter av ledigheten eller tar tag i måstegrejer.
Jag är mest nervös! Nervös för att det snart är fredag och jag skall hospitera på BB igen.
Jag är verkligen inget bra på att vara ny.

Jag hade faktiskt nästan glömt bort hur det kändes.
Eller ja, det är som med förlossningar ni vet. Man minns att det gjorde för jävla ont men inte HUR det onda kändes.
När jag gick praktik under min grundutbildning grät jag jätte ofta på toaletten för att jag kände mej så korkad, så rädd, så utanför, så oduglig, så... "kommer -aldrig-i-helvete-klara-av-det-här."
Första veckorna som nyfärdig sjuksköterska hade jag konstant ont i magen inför varje pass.
Sedan kom magontet lite mer mer sällan, när någon patient var extra dålig eller det var tekniska moment jag inte kunde.
Så småningom ebbade det där ut och sedan ganska många år har arbetsuppgifterna i sej inte stressat upp mej.
Men nu är alltså den här oduglighetsångesten och "det-kommer-aldrig-i-helvete-att-gå" skräcken tillbaka.
Alla förväntar sej att jag ska vara så sjukt lycklig som lever min dröm men jag har mest ont i magen å frekventa diarréer av pur rädsla.
Längtar mest hem. Tack det var roligt att kika men nu går jag hem typ...
Fast så kan man ju inte göra.

Mitt förnuft säger till mej, enjoy the ride. Tre veckors hospitering, bara att suga in å lära så mycket som jag bara kan av ett ämne som verkligen intresserar mej. Inga krav, ingen press. Se å lär och njut av att vara där. På BB. I en barnmorskevärld.
Men mitt inre bara vrålar att jag aldrig kommer att lära mej alla sjuhundra elva ställen det ska dokumenteras på, sticka i sytrådstunna bebiskärl medan stressade föräldrar står över axeln, komma ihåg allt jag skall observera, allt jag skall informera om.
Jag kommer uppfattas som tafatt, osäker, dum i huvudet och "den där misslyckade semestervikarien de hade 2015 minns ni henne?"
Så som vi... jag själv... talat om hopplösa vikarier som aldrig lär sej och som gör arbetsbördan på oss andra större.
Mitt förnuft... igen då, säger att jag är dum i huvudet! Jag har varit där EN dag, vad förväntar jag mej?
Att vara stjärnan på bygget och bästis med alla i personalen?
Ett pass. Varför ska jag hålla på å noja så där?! Jag är ju för fan en erfaren sjuksköterska och dummare människor än mej har klarat sej.

Varför skriver jag det här?
Varför blottar jag ångest och sårbarhet så här istället för att bara spela cool?
Jag vet inte, jag har alltid haft ett behov av att säga som det är.
Å kanske, kanske kommer jag i slutet av sommaren titta tillbaka på de här raderna och le lite åt mej själv.

Hur är ni? Fixar ni det här med att vara nya?

"Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt. Graderna sjunker så fort överallt. Å det hjärtat som skulle bli ditt på nåt vis, det fryser nu sakta till is. Här sitter jag å baddar såren med salt. Det går åt helvete med allt..."

Puss/ Asta

Nu ska jag sova till Joel kommer

Hemkommen efter första "riktiga" dagen på BB.
HELT slut, kaputt och färdig. Höll på att gäspa käkarna ur led i bilen hem.
Här sitter jag... som ett vrak... med ett glas rött vin bredvid mej å vill inget annat än gå å lägga mej och sova i hundra år. Tills Joel Kinnaman kommer å ger mej den äkta kärlekskyssen. Eller nåt.

Jag fick gå med en ung relativt ny barnmorska som var jättegullig.
Det var säkert inte en stressig kväll, men i min skalle med allt som var nytt blev det så.
Vi hade fem inskrivningar från förlossningen och en hemgång och dokumentationen var ett enda virrvarr för mej.
Förkortningar å begrepp jag inte kände till. Osäkerheten i hur jag skulle skriva mina egna rapportlappar. Oförmågan att hitta.

Jag jobbade HÅRT med mej själv.
Med att inte falla in i den där undfallande, osäkra lilla människospillran till roll jag har så lätt för att plocka fram i nya situationer.
Jag jobbade lika hårt med att inte döma mej själv för hårt över att jag inte greppade/ fattade/ kom ihåg allt med en gång.
Det ÄR okej att vara ny första dagen och ingen kan förvänta sej något annat inte ens jag själv om mej.
Ändå så blir det så...
Jag tänker att "shit, detta ska jag rodda själv" men glömmer att jag har tre hospiteringsveckor framför mej. Jag ska inte göra det imorgon.
Det är så svårt att gå från rollen där man kan å vet allting, där man har sin självklara plats å auktoritet till att inte våga gå på toa utan att be om lov.

Patienterna läser av en så fort.
De flesta gånger vi klev in på ett rum, min barnmorska å jag, så var jag ett steg bakom.
Berättade att jag var ny. Frågade om jag oxå fick "känna."
Deras respons blev ögonblicklig, hur de vände sej till "den riktiga" barnmorskan och hur jag blev luft... vänligt behandlad... men ändå luft.
Några gånger testade jag att göra tvärtom. Kliva steget före, möta blicken stadigt, fråga om jag fick känna på livmodern först och resultatet blev ett helt annat.
Plötsligt sökte de min blick, vände sej till mej med frågorna.

Jag tror det ska gå bra. Om jag bara är snäll mot mej själv och tillåter mej vara ny, osäker å inte kunna.
Det är friska, unga, glada människor som fått barn.
En helt fantastisk miljö att arbeta i.
Ett läkemedel där, ett blodprov här och en massa administrativt. Lite rådgivning. Lite stöttning.
Jag kan lära mej det. Jag kan definitivt lära mej det.

Puss/ Asta

Första dagen på det nya framför mej.

Första dagen på nya jobbet, på BB och samtidigt inte.
Idag var utbildningsdag gällande olika journalsystem och där är det egentligen bara ett som är nytt för mej. BB och förlossningsvårdens Obsterix. Det sjukhusövergripande VAS är jag van vid att arbeta i liksom NCS som har hand om läkemedelsadministreringen och PS självservice som vi använder för att lägga in turbyten, övertid, ledighet osv.
Ändå var det mycket nytt.
Nytt som att hitta i lokaler, nytt som i att hälsa på människor jag aldrig tidigare träffat.

Samlade intryck kan punktas upp så här...

Min orienteringsförmåga räcker inte till. Trots tre rundvandringar på en å samma avdelning fick jag ingen känsla för var jag befann mej, vad som var nytt och hur jag skulle kunna komma ut. 

Främmande människor är så lika varann. Efter några timmar på BB hade jag ingen aning om vem jag hälsat på och vem jag inte hälsat på. 

Nya miljöer å människor gör mej utpumpad. Jag skulle blunda en stund när jag kom hem och sov middag i 2,5 timma. 

Alltså, har ni nån som helst aaaning om hur små nyfödda människor är?!

Jag kommer inte behöva fortsätta fördela läkemedel kvällen innan som jag gjort i hela min karriär.
En njurpatient har kanske 27 olika mediciner, en nyfödd mamma Alvedon. Kanske med en Ibumentin till. 

Trots att jag passerade förlossningsrummen flera gånger så hörde jag ingen som skrek så galet som jag gjorde när det begav sej. 

Förlossningsrum, tomma sådana, sätter... 20 år senare... fortfarande ett lätt tryck av ångest över bröstet på mej. 

Jag hann tänka åtminstone femtio gånger att jag skulle ha bytt min spiral för 2-3 år sedan. 

Föräldrar ser så unga ut numera. 

Barnmorskor oxå.  

Miljöerna är så fräscha. Jag kommer från en avdelning som renoverades typ på den tiden Sovjetunionen fortfarande fanns och här är allt nytt, färgglatt, öppet, stilfullt. 

Som nyfärdig sköterska hade jag ett ganska rejält mått av doktorsfobi.
Jag var rädd för läkarna å för att de på nåt sätt skulle sucka/ håna mej över min bristande kompetens.
Rädd för att inte förstå ordinationer, rädd för att fråga irrelevanta saker. Såg dem som smågudar av nåt slag.
Som jag fnyst åt den där fåniga fobin under många år.
Men "tjena" jag tror den är tillbaka igen.

Det märks att detta är något annat. En annan vård.
Här finns en ljus, positiv känsla. Här uträttas mirakel. Här är man med om människors största stund på i livet. 

Det finns ett sparum. Med bubbelkar, trädäck, musik och lustgas kopplat bredvid.
Undra om jag kan få använda det på middagsrasten. Lustgas ventilerar man ju ut så fort.

Gula filtar verkar vara en lika stor bristvara på BB som på medicinavdelningarna.

Det där barska som jag föreställt mej bland barnmorskor såg jag inte något av idag i alla fall.
Alla var väldigt intresserade och välkomnande.

Jag måste lära mej läskiga sökarnummer utantill nu.
Hjärtlarm kan jag redan men narkosjour, barnläkare mm. 

Hur ska det gå när jag inte ens hittar till telefonen?

Ja. Lite så var min dag å mina tankar så här "ny på jobbet."
Jag var privatklädd och självklart hade jag funderat lite på det där med första intryck, att kunna vara den man vill vara i ett nytt sammanhang.
Jag tror egentligen inte på det för man är den man är, och jag är klart bättre på att vara mej än att spela nån roll.
Men ändå. Lite grann. Jag kan ha förmågan att bli väl ödmjuk inför nya utmaningar så här, känna ett närmast inre tryck av att berätta vilken osäker liten människa jag är.
Not to day. Jag hade högklackade röda pumps till jeansen och rött läppstift.
Jag är ingen person som "gömmer mej" och försöker smälta in i de gråtonade gardinerna i vanliga fall.
Röda läppar kommer folk ihåg. I synnerhet om det kommer någonting ut ur munnen.
Å idag lyckades jag säga mitt namn, min bakgrund, mina förhoppningar och inte en enda gång skvallrade jag om att jag fuskat mej igenom både högskola å 13 år i yrket.

Jag tänkte... nåt får jag väl spara till imorgon med.

Puss/ Asta