Hjälp!
Min valp håller på att bli "stora karln" innan jag ens hunnit hämta hem honom.
Jag känner onekligen en viss stress över det.
Vill ha honom liten å pluttig å rultig... men han behöver så klart sin mamma ännu en vecka.
Sin första mamma.
Sin biologiska mamma.
Nej, nej... alla ni som tycker jag tjatar mycket hund just nu stanna kvar... STAAAAAANNA... för jag ska utveckla ett jätte märkligt resonemang. Nåt som fått Lady Damer att dåna :)
Snacka om att vara fast i könsroller.
Jag har fyra barn.
Har jag nämnt att de är världens vackraste, sötaste, snällaste, smartaste barn?
Tre flickor och en pojk.
Jag är en flickmamma. Vad jag menar med det är svårt att beskriva...
Det är ju inte så att jag älskar sonen mindre. Eller mer. Bara annorlunda.
Jag var rasande lycklig... och överaskad... när det tittade ut en med snopp den där tredje gången.
Det är underbart att ha både ock. Både flickor o pojke.
Men jag känner mej naturligast i min roll som flickmamma.
Det är som att jag kommer töserna närmare på ett annat vis.
Vi blir mer och mer väninnor. Jämställda. Även om jag så klart alltid kommer att vara deras mamma (å tigermamma... ve den karl som gjorde nån av mina döttrar illa, jag skulle leja juggemaffian om det så kostade mej hus å hem.)
Med sonen är det annorlunda. Han har blivit man.
Han är liksom överbeskyddande mot mej... och sina systrar.
Han är längre, starkare, mer fylld av testosteron även om han nu är en väldigt klok och snäll ung man.
Men vi har lixom inte som med tjejerna blivit "lika". Förstår ni hur jag menar?
Sonen har ett annat förhållande till sina far. De är mer som vänner.
Jag står lite utanför där.
Å han säger "jag älskar dej mamma" jämt när han går men sällan till pappan. Inte för att han inte älskar sin far utan för att... ja, jag kan inte förklara.
Min äldsta dotter säger att jag får ett särskilt ljus i blicken när jag talar om sonen.
Det stämmer kanske. Freud hade säkert en förklaring till mamma-son kärlek. Jag har det inte...
Nu kommer det riktigt fåniga.
Med Märta har det så tydligt känts att hon är flicka.
Vi är två stycken av honkön. Lika.
Hon har förfärlig pms, ont i magen vid löp, en oerhörd valplängtan som skendräktig och jag kan liksom leva mej in i allt det där.Vet hur det känns, hon vet att jag förstår hur det känns.
Hon tyr sej mest till mej. Jag är "mamma", jag är flockledare.
Med Mini är hon som med ett syskon. Älskar. Leker med. Gosar. Men skiter i vad hon försöker bestämma.
Ignorerar hennes tillsägelser. Trotsar.
Sin "pappi" är hon lite förälskad i. Lyder dåligt men blir oerhört lycklig när han tilltalar henne.
Nu väntar en pojke på att få flytta in här.
Eller ja, vi väntar på honom i alla fall.
Det känns helt annorlunda.
Han kommer bli stor. Stark(are.)
Han kommer inte att löpa och befinna sej i en ständig hormoncykel.
Jag är helt säker på att jag kommer bli kär i honom.
Det är jag ju redan.
Men lika mentalt och själsligt nära som med Märta. Det tvivlar jag på.
Han blir sonen.
Annorlunda.
Nån som förstår vad jag yrar om?!
Puss/ Asta
