Olika

Jag har haft lyckan att få fyra barn. Tre flickor och en son.
Fantastiska människor om ni frågar mej. Omtänksamma, empatiska, vackra, kloka barn som blivit precis lika fina vuxna.
Rätt ofta funderar jag över min kärlek till dem. Lika stor men väldigt olika.
De är olika som personer, de har olika intresse av kontakt, vi har olika mycket gemensamt.
Jag umgås med dem på olika vis. Daddar några mer än andra.
Det är inget konstigt.
Det tror jag alla flerbarsföräldrar känner igen. Särskilt när de växer upp. Man är två interagerande individer och relationen blir unik efter varje sådant.

Märkligare är däremot tydliga drag jag kan se i mitt förhållande om jag klumpar ihop dem i kön.
Sonen å ena sidan. Döttrarna å andra sidan.
Döttrarna har jag haft och har min oro inför. Ni vet kroppsfixering, komma utanför, att de ska få dumma pojkvänner, att de ska utnyttjas, kanske till och med våldtas. Att de ska få män som är fullständiga idioter, eller att jag inte ska tycka om dom. Idioterna alltså, eller jag menar svärsönerna.
Med sonen har rädslan mer varit att han ska bli utanför, kanske mobbad, sen komma i fel gäng, hamna i bråk på stan, bli nedslagen.

Flickorna har liksom vuxit i kapp mej. De har blivit äldre och äldre och är nu vuxna kvinnor.
På många sätt lika sin mor, på andra inte.
Men hur som helst är vi nu just kvinnor allihopa. Kvinnor som förstår hur kvinnor tänker.
Så kommer sonen då. Utanför denna relation på något vis, han har inte kommit i kapp mej som tjejerna gjorde, han har blivit nåt nytt... en man.  Med tankar, maner, prioriteringar, reaktioner som är annorlunda från mej å syrrorna och just... manliga.

Å det konstigaste av allt vad det gäller detta. Jag behandlar dem olika, ur flick kontra pojkgänget. 
Förväntar mej olika av dem. Av sonen, rent fysiskt beskydd om det skulle behövas.
Å ändå, ändå har jag kommit mej på mej själv med att dalta med sonen på ett helt annan sätt än med tjejerna. Ser till att sonen får den bästa köttbiten, att det minsann räcker åt honom att få ta en andra portion.
Han slipper ifrån mycket tråkigt.
Det är lite silkesvantar på med sonen helt enkelt.
Alltså nu, jag tror inte det var så när de var små.
Å jag oroar mej för honom på ett annat sätt.
Att han ska vara ledsen, må själsligt dåligt, hur ska ha orka reda ut sina personliga problem?
Det är som om beskyddarinstinkten är påslagen lite extra.
Flickorna är absolut inte mindre älskade om om någon gjorde dem illa på nåt sätt skulle jag lätt kunna knäppa den jäveln och ta mitt straff för det.
Jag oroar mej bara på ett annat sätt.
Brudarna... ha, de reder ut det där. Men sonen... tja, de där pöjkarna de är av en klenare virke alldeles oavsett hur stora å starka de ser ut.
Min beskyddarinstink att ställa allt till rätta med sonens problem är på ett annat vis.
Systrarna tycker att jag får ett särskilt ljus i blicken när jag ser på sonen.

Min son är en ömsint man men han är tvärt emot vad man kanske kan tro av ovanstående text ingen morsgris.
Han är stor å stark å kapabel.
Intelligent och fixar det för sej.
Har jobb och bostad.
Kan... faktiskt... både tvätta, laga mat, vagga gnällig systerson och snickra på en bräda.
Men han hör till det vekare könet oavsett hur stora muskler han har.

Min fyrklöver är perfekt. Jag gillar att ha flest döttrar.
Döttrar prioriterar sin ursprungsfamilj på ett annat vis.
Men jag är oerhört glad i sonen. Oxå.

Puss/ Asta

Min son

 

Hittade en sån fin bild på min ende son på fejjan å ville lägga upp den.
Har inte så mycket kort på honom då han antingen har en förmåga att blunda på alla bilder eller oxå slänger upp handen framför sej så fort en kamera närmar sej.
Men visst är han fin min store pojk?!

Att fostra söner. Till att bli bra män.
Jag vet inte hur mycket eller lite jag har tänkt på det under hans uppväxt.
Jag har försökt ge samtliga mina ungar en bra grund och jag har försökt att fostra dem till goda människor.
Fast det vet i fan... det tror jag att de hade blivit oavsett min insats.
De är helt enkelt bäst.

Som jag sagt förut så är det väldigt speciellt att ha en son.
Inte bättre än att ha döttrar, bara annorlunda.
Enklare på många vis.
Mindre konfrontation, mindre ifrågasättande.
Vi har nästan aldrig bråkat.
Blir han sur på mej går han muttrande undan och efter en kvart är det bra igen.
Å andra sidan är jag närmare mina döttrar på ett annat sätt.
Mindre distans. Vi är mer lika.

Min son.
Jag är så ruskigt stolt över den man han har blivit.
Han är rolig å smart, snäll å omtänksam.
Diplomatisk å stark. Auktoritär, rak å ömsint.
Och väldigt väldigt vacker förstås.
Han kommer att bli en fantastisk lärare, äkta make å pappa en dag.
Precis som han är en fantastisk son.

Ville bara säg det :) Visa er det :)

Puss/ Asta

Fler mammatankar ...

... Jag spånar lite vidare på det här med min mammaroll.
Utifrån Marias kommentar å egna inlägg om mammalivet.

En "spåkvinna" sa om mej "Du älskar verkligen dina barn, det gör alla föräldrar, men för dej är kärleken till dem allt och uppfyllande."Det låter kanske märkligt men det är helt sant. Jag har många fler roller, är så mycket mer är "mamma" men det är det allra viktigaste och utan dem vore jag någon helt annan.
Större delen av min lycka och min rädsla kretsar kring dem.
Å mina hundar får jag tillägga, för även om det är på ett annat sätt och barnen självklart kommer först alltid, så vore livet sämre, läskigare, hårdare utan Märta.
Utan dem skulle ingenting egentligen betyda någonting.

Barnen (och hundarna) gör mej lyckligare, tryggare. gladare, stoltare.
De gör mitt liv meningfullt och oxå mer sårbart.
När jag tänker tankar på att jag vill leva så utgår det mycket från dem.
Att jag vill följa dem i livet, se vilka de blir som människor, få barnbarn osv.

Maria skriver att hon tycker det är lättare med söner.
Nu har jag ju bara en, men ja... jag tycker mycket är och har varit enklare med sonen.
Jag kan nog räkna på en hand gångerna jag varit arg på honom.
Han har aldrig bråkat, skrikit, moppsat, surat som tjejerna kunde i en viss ålder.
Han har sårat mej en enda gång i livet och då var det inte med mening... men å andra sidan bet det då fan så mycket hårdare.

Töserna... ja, det är ju andra sidan av myntet till den här jämställdheten och förståelsen... är på ett annat sätt. Genom dem har jag inte bara konfronterat konflikter vi haft utan även min egen relation till mamma, vem jag själv var som barn och tonåring osv.
Vi har en tråkig tradition i vår släkt av trasiga mor-dotter relationer.
Min mormor och hennes mamma, min mamma och hennes mamma, jag och min mamma.
Det har varit tufft. Kärleken har inte varit självklar. Varken förmor eller dotter.
Jag tycker mej ha brutit denna förbannelse med mina döttrar men det är egentligen inte jag rätt kvinna att analysera... det får döttrarna göra.
Jag älskar mina töser. Jag tror de vet att ingen älskar dom som jag gör.
Jag hoppas å tror i och med våra relationer att förbannelsen är bruten och att de får ett enklare föräldrarskap.
De har blivit älskade, sedda, bekräftade och omhuldade så som alla barn förtjänar.
Även om jag genom åren varit olika sträng, orolig, rik, pysslig osv så har det varit gemensamt.
Då är det oxå enklare att ge det samma till sina barn.  

Men självklart är det som Maria tar upp viktigt att få vara något mer än mamma.
Att få lov att vara bara sin egne person.
Ha ett yrke, utvecklas, vänner, intressen, kärlek.
Att få vara kvinna. Älska, bejaka skönhet.
Att få flirta, skratta, vara lite för sej själv... eller med andra, som inte alls förknippar mej med min mammaroll.
Att ha en vuxen kärleksrelation.
Vi har olika behov å aldrig hur mycket vi älskar någon så kan inte den personen fylla upp alla.
Det gäller barn, det gäller män...
... ja, det gäller till och med Märta. :)

Puss/ Asta

Någon som vet var man kan köpa "stopp å väx"?

Hjälp!
Min valp håller på att bli "stora karln" innan jag ens hunnit hämta hem honom.
Jag känner onekligen en viss stress över det.
Vill ha honom liten å pluttig å rultig... men han behöver så klart sin mamma ännu en vecka.
Sin första mamma.
Sin biologiska mamma.
Nej, nej... alla ni som tycker jag tjatar mycket hund just nu stanna kvar... STAAAAAANNA... för jag ska utveckla ett jätte märkligt resonemang. Nåt som fått Lady Damer att dåna :)

Snacka om att vara fast i könsroller.
Jag har fyra barn.
Har jag nämnt att de är världens vackraste, sötaste, snällaste, smartaste barn?
Tre flickor och en pojk.
Jag är en flickmamma. Vad jag menar med det är svårt att beskriva...
Det är ju inte så att jag älskar sonen mindre. Eller mer. Bara annorlunda.
Jag var rasande lycklig... och överaskad... när det tittade ut en med snopp den där tredje gången.
Det är underbart att ha både ock. Både flickor o pojke.
Men jag känner mej naturligast i min roll som flickmamma.
Det är som att jag kommer töserna närmare på ett annat vis.
Vi blir mer och mer väninnor. Jämställda. Även om jag så klart alltid kommer att vara deras mamma (å tigermamma... ve den karl som gjorde nån av mina döttrar illa, jag skulle leja juggemaffian om det så kostade mej hus å hem.)
Med sonen är det annorlunda. Han har blivit man.
Han är liksom överbeskyddande mot mej... och sina systrar.
Han är längre, starkare, mer fylld av testosteron även om han nu är en väldigt klok och snäll ung man.
Men vi har lixom inte som med tjejerna blivit "lika". Förstår ni hur jag menar?
Sonen har ett annat förhållande till sina far. De är mer som vänner.
Jag står lite utanför där.
Å han säger "jag älskar dej mamma" jämt när han går men sällan till pappan. Inte för att han inte älskar sin far utan för att... ja, jag kan inte förklara.
Min äldsta dotter säger att jag får ett särskilt ljus i blicken när jag talar om sonen.
Det stämmer kanske. Freud hade säkert en förklaring till mamma-son kärlek. Jag har det inte...

Nu kommer det riktigt fåniga.
Med Märta har det så tydligt känts att hon är flicka.
Vi är två stycken av honkön. Lika.
Hon har förfärlig pms, ont i magen vid löp, en oerhörd valplängtan som skendräktig och jag kan liksom leva mej in i allt det där.Vet hur det känns, hon vet att jag förstår hur det känns.
Hon tyr sej mest till mej. Jag är "mamma", jag är flockledare.
Med Mini är hon som med ett syskon. Älskar. Leker med. Gosar. Men skiter i vad hon försöker bestämma.
Ignorerar hennes tillsägelser. Trotsar.
Sin "pappi" är hon lite förälskad i. Lyder dåligt men blir oerhört lycklig när han tilltalar henne.
Nu väntar en pojke på att få flytta in här.
Eller ja, vi väntar på honom i alla fall.
Det känns helt annorlunda.
Han kommer bli stor. Stark(are.)
Han kommer inte att löpa och befinna sej i en ständig hormoncykel.
Jag är helt säker på att jag kommer bli kär i honom.
Det är jag ju redan.
Men lika mentalt och själsligt nära som med Märta. Det tvivlar jag på.
Han blir sonen.
Annorlunda.

Nån som förstår vad jag yrar om?!

Puss/ Asta