Yrke kontra klass

I Sverige är vi sjukt jobbfixerade.
Har ni tänkt på att det ofta är en av de första frågorna man ställer till en ny bekantskap?
"Jaha, och vad jobbar du med?"
Jobb och klass hör ihop.
Den som svarar "Jag sitter i kassan på ICA" eller "Jag står i disken på Harrys" hamnar automatiskt lägre i rang om den som frågat är advokat eller läkare.
Det är sjukt.
Sjukt att vi människor så starkt värderas efter vad vi gör för att få in pengar och inte utefter vem vi är som människa.

Jag kan vara sjukt less på ekorrhjulet.
Jobba, betala räkningar, bränna pengar. Jobba, betala räkningar, bränna pengar.
Jag har ett sk lågstatus akademiskt yrke. Hör till dem som visserligen har ansträngt sej å pluggat på högskolan men som ändå inte drar in några större pengar. Precis som lärare och socionomer.
Inte lat men lite korkad så där.
Några trappsteg upp på hierarkin vad som är att vara en duktig samhällsmedborgare.

Som trogna läsare vet drömmer jag om ett annat liv. Ett liv där jag fritt kan styra mina timmar.
Jag skulle kunna tänka mej att vara en av Sveriges mest lästa bloggare och anlitade krönikörer.
Jag skulle än mer kunna tänka mej att vara författare.
Å jag skulle mer än gärna ge upp mitt nuvarande arbete för att slita tolv timmar om dagen eller mer med ett hundpensionat/ hunddagis/ uppfödning även med lägre inkomst..
Göra det som jag brinner för, som mitt hjärta säger är viktigt.
Pengar är svinviktigt men för mej skulle det räcka med att klara mej.
Andra värden väger tyngre för mej än hög ekonomisk standard.

Jag vill inte att ni som läst inlägget nedan får för er att jag värderar människor i de som förvärvsarbetar och de som inte gör det, där det förstnämnda är mer värdefullt än de som inte gör det.
Det är INTE så jag menar och det är INTE så jag tycker.
Men nu ser samhället ut så. Pengar måste på något sätt in.
Den som har pengar lever ett enklare liv än den som inte har pengar.
Den som kan försörja sej själv har en makt över sitt och sina barns liv som den som inte har pengar inte har.
Punkt.
Man kan gilla det eller man kan avsky det men så ser det ut.

Jag tycker att det finns en mängd politiska åtgärder som kan vidtas för att ändra åtminstone lite på denna maktfördelning.
Delad föräldraledighet. Att män tvingas betala pensionspoäng till kvinnor medan de är hemma med barn. Medborgarlön. Förändra förutsättningarna för karriär och inte bara inordna oss efter hur patriarkatet gjort i alla tider.
Ja, det finns många saker man kan göra och strida för men ännu är vi inte där.
Ännu är det så att kvinnor tar det största ansvaret för barnen, tar ut huvuddelen av föräldraledigheten och vabbar mest och därmed halkar efter. Blir den som tjänar sämre, som får mindre fritid, lägre pension, bränner ut sej snabbare.
I det läget så kan man inte välja att vara hemmafru som ett självförverkligande.
Det är att luras att säga så. Världen ser inte ut så.

Puss/ Asta

Glädjedödaren här igen.

... Jag märker att ni tycker att jag är en riktig glädjedödare. Inlägget nedan har förvisso bara genererat två kommentar hittills men jag har fått några kommentarer på facebook med.
Å som sagt, jag vet inte riktigt själv vad jag tycker.
Jag tror inte på att alla kan allt de vill. Jag tycker att det är en lika stor floskler som carpe diem.
Alldeles oavsett hur mycket jag skulle kämpat, tränat, velat å blött näsblod av ansträngning så skulle jag inte kunnat bli någon ny Peter Forsberg eller Helene Sjöholm.
Jag tänker på alla små hårt kämpande ungar (ofta pojkar) som kämpar å kämpar med sin lagidrott i hopp om NHL eller spanska ligan men så småningom sorteras de, får olika speltid å bänkas och inse att nä... de dög inte.
Jag tänker på generationer av gymnasieelever som skrålar om den ljusnande framtiden på ett flak med drömmen om att sy kläder som Jennifer Lopez ska bära eller att leda nästa stora talk show.
Fast världen ser ju inte ut så där. Är det då snällt att som förälder låtsas som det?

Ibland läser man om människor som satsat allt och förverkligat sina drömmar.
De som gjort slut med pojkvännen, sålt allt de äger och gett sej av.
Seglat jorden runt, öppnat ett hippt svenskcafé mitt i New York, designat kläder som varenda A-kändis suktar efter att bära. Eller bara byggt sej en liten hydda längst en paradisstrand och blivit tjena hallå med lokalbefolkningen.
Härligt så klart.
Ändå kan jag inte låta bli att undra hur många krossade drömmar det går på varje lyckad.
Hur många som återvänder. Skuldsatta. För ingen var särskilt intresserade av deras finska pinnar bakade med svenskt vetemjöl in The Big Apple å Lopez sket fullständigt i deras kreationer.
Så de kommer tillbaka. Får börja om med nån tvåa i Fruängen å ett pissigt jobb i korvkiosken på torget. 
Framgångssagorna är roligare att läsa om.
Att Barack Obama blev president trots att han är svart är såklart häftigare än att Mona Sahlin inte blev statsminister för att hon var kvinna.

I USA är tankesättet synonymt med att vara amerikan.
Landet där allt är möjligt, bara man kämpar tillräckligt hårt.
Någonting i magen vänder sej på mej.
Det är inte det att jag missunnar den lilla människan som det går bra för, som vågade tro sej själv om mer och drömma större. Zlatan. Zlatan som vägrade vara förortsunge och inordna sej under ett rasistiskt bemötande. Zlatan som tränade, tränade å tränade och som nu är bland de bästa i världen på sitt yrke. Zlatan som är miljardär.
Nej, det är mer att jag lider med alla som inte når dit.
Alla har inte samma möjligheter. Det gäller varesej vi pratar om fotboll eller en akademisk karriär.
Varesej vi talar om att bli president eller starta framgångsrika företag.
Hockeykillar kommer ofta från hockeyfamiljer. Läkare är ett annat yrke som "går i släkten."
I Paradise hotel är arbetarklassens ungar med.
Nej, det är inte hugget i sten men alla har inte samma förutsättningar.
Läshuvud, tradition, begåvning, talang, stöttning, kontakter, pengar...

Jag känner att jag glider lite i ämnet eller i ämnen som tangerar varandra men förstår ni vad jag fiskar efter?
Glädjedödare som jag är.

Puss/ Asta