När kan vi säga upp projektledartjänsten?

Bild lånad av Fanny Åström

På inspiration av Mia&Anna måste jag bara skriva ett par rader om det tröttande projektledarjobbet.
Nu skulle inte jag vilja kalla mej för projektledare av hemmet för jag gör det mesta, ibland med hjälp av Mini.
Tvätt, städ, hund och matlagning deltar inte min make i.
Handling och barnpassning väldigt sällan.
Och handlar han är det utefter lista där jag måste skriva så som varorna i affären är placerade.

Men många andra kvinnor lever ju i förhållandevis jämställda relationer.
Männen drar dammsugaren, åker å handlar, lagar käk och gör läxor med barnen.
Det hör jag relativt ofta om och det är ju... trevligt för dom.
Men ytterst ytterst sällan har jag hört (någonsin?) om män som med självklarhet fixar alla de där sysslorna som är så självklara för oss kvinnor utan att få direktiv.
"Det fattas mjölk."
"Ungarna måste ha mat när de kommer hem."
"Det är utflykt i skolan i morgon" (och lappen om det har suttit synlig på kylskåpet en vecka.
"Är du snäll å dammsuger?"
"Hamsterburen måste städas."
"Din mamma fyller år nästa torsdag."
"Lillan ska på kalas på lördag och måste ha present med."
Eller vad det nu må vara.
Så jäkla tröttsamt!


Varför är det så där?
Hur mycket kvinnokraft går inte åt?
Vi SER det inte ens. Vi tycker män som dammsuger och snyter ungar samtidigt är fantastiska!
Detta gäller män som visat sej dugliga och kompetenta på så många andra områden. Som klarar av att sköta ett jobb. Kanske till å med göra karriär.
Män som vet precis vd bilen eller gräsklipparen behöver.
Män som kan föra intellektuella samtal.
Men de kan alltså inte själva dra slutsatsen mjölken är på väg att ta slut och det behöver inhandlas mer. Där tar det stopp!
Inte begära för mycket nu. Inte vara otacksam.


Vad beror det här på och HUR kommer vi vidare?
För vidare behöver vi komma om kvinnor skall kunna ta samma plats i övriga samhället som männen. Om kvinnor ska ha samma möjlighet till att bli brinnande genier, eldiga konstnärer eller bara helt grå styrelseledamöter.
Som vuxen människa måste man kunna ta ansvar fullt ut inte bara när det kommer till sitt eget yrke utan även över hem å barn.
Det finns ju deprimerande studier som säger att med dagens takt kommer det att ta 187 år... nästan två sekel... innan vi blir jämställda på riktigt.
I världens mest jämställda land.

Puss/ Asta

Min uppmaning till er i kväll

Jag har inte hunnit lyssna på så många sommarpratare än (lugn, lugn... det kommer) men Linnea Claeson ha jag sett till att lyssna på.
Handbollsspelare, juridikstuderande och framför allt opinionsbildare och ägare till instagramkontot Assholesonline. En stor förebild och tro mej, vi kommer få höra mycket om och av denna tjej i framtiden.

Linnea Claesons sommarprat borde vara obligatorisk lyssning med efterföljande diskussion i varje högstadieklass. Varenda människa borde lägga 90 minuter av sina liv på att höra detta program. Inte minst alla killar, pojkar, gossar, grabbar, snubbar, män, karlar, farbröder och gubbar.
Hon talar om feminism och om jämställdhet.
Hon berättar vad hon och hennes tjejkompisar konfronteras med i sin vardag.
Vad män skriver till henne.
Allt har inte jag upplevt men (allt för) mycket känner jag igen från mitt eget liv och från samtal med andra kvinnor.
Ryktesspridning, slampstämlande, tafsande, direkta övergrepp.
En hand om ett bröst, en hand i baken eller mot könet. En svettig kropp som trycker sej mot en. Förväntan på att kommentarer om mitt utseende skall bemötas med tacksamhet.
Rädslan för mörkret, för att lämnas ensam med en man man inte känner.
Äcklet över en man man faktiskt känner som tar sej friheter.
Det har varit en del av min veklighet sedan jag va 9 år och fick bröst.
Det är en del av de allra flesta kvinnors verklighet och Linnea pratar om det så bra.

Som att det jag beskriver ovan, det jag ha beskrivit förr... Om snuskgubbar äldre än mina föräldrar som bjöd på sprit, cigaretter och nånstans att hänga mot att de samtidigt såg porrfilm och försökte klämma på en när jag var 11-12. Släkting som körde tungan i min hals innan jag började mellanstadiet. Våldtäkterna av äldre killar i bekantskapskretsen (med helt svenska namn), han som jag liftade med som var fyrtio nä jag var tretton och som körde ut i skogen och vägrade köra vidare innan han fick en avsugning. Kompisars pappor som passade på att "känna lite", väninnors män som uttryckte begär osv osv.
Jag önskar att jag var ensam. Att mina kvinnliga vänner inte varit med om liknande.
Så är det inte. Tyvärr.
Och ändå finns det  ingen/få snubbe känner en våldtäktsman eller en man med taskig kvinnosyn. Trots att majoriteten av kvinnor vittnar om detta. Alla män känner bara fina män.
Är inte det jävligt märkligt?!
Ljuger vi kvinnor eller vill män... "hederliga snälla män"... inte se och erkänna vad de är en del av?

Linnea talar om rasismen. Om mäns... plötsliga... intresse för sexualbrott mot kvinnor. Var fanns ni innan flyktingströmmarna kom när kvinnor tafsades på, förminskades, våldtogs?
Och "värna våra svenska kvinnor"...
Som Linnea säger, vi är inte era. Vi är våra egna. Och om ni nu älskar kvinnor och är så oroliga över mäns våld mot kvinnor, vart är ert engagemang för rumänska, afghanistanska, syriska kvinnor? När brydde ni er om kvinnorna från Somalia sist?

Linnea är briljant i sitt sommarprat och hon har valt fantastisk musik.
När hon i slutet håller sitt systerliga brandtal till alla kvinnor eller läser sin kärleksförklaring till jämställda vettiga män så kommer tårarna.

Lyssna. Bara lyssna!

Puss/ Asta

Pojkar, grabbar, killar, snubbar å män

Ja, alltså jävlar i min låda hur skall jag kunna sluta tänka på den här boken?
("Björnstad" av Fredrik Backman som jag recenserar i två inlägg nedan.)
Utan att avslöja allt för mycket så gick mina tankar gång på gång till den där filmen som cirkulerade överallt på social medier för ett år sedan "Kära pappa", minns ni? när jag läste boken.
Båda två, var sitt uttryck för att beskriva hur mansroller formas, av hur pojkar fostras... och inte fostras... under sin väg till att bli man.
Om alla skämt som ju "bara var på skoj", om alla beteenden som ursäktas för att "pojkar är pojkar", om alla gånger som vi vuxna inte säger ifrån varesej mot barn eller våra vänner för "han menade ingenting."
En machokultur som pojkar dignar under och som gör världen till en farlig plats för alla som avviker. Inte minst för kvinnor.
Det finns mycket mer ur boken som är intressant att diskutera men vi tar det ämne för ämne. Nu handlar det om pojkarna.

Hur fostrar man pojkar? Hur bryter vi alla de normer som är skadliga för alla egentligen och hur skapar vi ett bättre samhälle än de vi har?
Det är ett samhälle som blir farligt för flickor och kvinnor, ett samhälle som är skadligt för pojkar och män och som hämmar oss alla.

Här om dagen var jag på ungdomsmottagningen på praktik och fick äran att vara med när en klass i åttan var där på besök. En barnmorska och en manlig kurator talade med dem om sex, kärlek, skydd och annat som hör ämnet till.
De var uppdelade i två gruppen, 1,5 timma vardera.
Fina ungdomar, jätte fina. Men jag slogs över hur lite som förändrats sedan jag själv var i den där åldern. Tjejerna tysta, (en del av) pojkarna väldigt pratiga och måna om att få alla att inse hur otroligt erfarna de är sexuellt.
Flickorna med benen i kors. Knappt någon av dem som vågade trä på en kondom på en dildo. Knappt någon som ens vågade se åt det hållet.
Och så pojkar. Med neddragna kepsar, höga röster, bullriga skratt, boxandes på varandras axlar och tiggandes om några extra kondomer än de tre var som alla fick för "dom behövde dem verkligen."
Inte en enkel samling att våga sticka ut i. Att våga vara annorlunda. Välja något bortanför mainstream. Älska någon av samma kön. Vara kille å klä sej i tjejkläder. Tala om mjuka ting som kärlek och rädsla.
Jag tror ändå att det är vanligare och mer accepterat att flickor bryter mot normer än att pojkar gör det. Att de vågar vara något annat än förväntat.

Desperat önskar jag ett annat klimat för mina barnbarn att växa upp i.
Fler roller att välja. Fler vägar att gå. Fler sätt att få vara på.
Förtvivlat vill jag förändra den kultur som råder bland pojkar och män.
Den som ärvs från generation till generation av män. Via föräldrar, tränare, äldre bröder och andra förebilder. Äldre pojkar och män som uppmuntrar det grabbiga... det sexistiska, det homofoba, det kaxiga... men även av äldre pojkar och män som inte säger ifrån. Som låter dem hållas och som förklarar bort med att pojkar är pojkar, han menade inte, han skojade bara, han växer nog till sej.
Bakom varje förövare, bakom varje våldtäktsman och varje kvinnomisshandlare, bakom varje man som tystar eller förlöjligar kvinnor finns en kultur. En kultur och ögon som blundat.

Puss/ Asta

Vad har du runt halsen?

Jag skaffade min barnmorsketatuering och min halsbandssnippa samtidigt.
Inte en jävel kommenterar min tatuering men desto fler kommenterar halsbandet.
De kommenterar det aldrig direkt. Ingen säger "Så, du har en snippa runt halsen?" utan alla... barnmorskor, läkare och patienter på min praktik frågar med generad uppsyn "Vad har du kring halsen?"
Jag tycker att det är jättemärkligt och säger en hel del om hur vårt samhälle ser på det kvinnliga könet.
Eftersom alla uppenbarligen tycker att det är märkligt, och den inte precis ser ut som en lejontrimmad pudel eller Eiffeltornet så kunde de ju ha frågat "Varför har du en snippa runt halsen?"

Mitt svar när folk frågar brukar vara just "Eiffeltornet" eller "Vad tycker du det ser ut som?" Till svar får jag fniss och generande miner.
Och då brukar jag svara följande: Kvinnor är det starkaste könet. Det är galet vad våra kroppar klarar av och förmår. Kvinnliga egenskaper ses felaktigt som underlägsna männens och vi måste ta tillbaka den makten. Snippan är en symbol för kvinnlighet och urkraft.
Då brukar de bli konfysa. Uppenbarligen tror de bara jag vill vara vulgär och provocerande och min uppläxning tror jag ger dem en tankeställare.
Själv tycker jag det är mer genant att barnmorskor eller gynekologer inte vågar ta ordet snippa i sin mun.

Jag tycker ibland att jämställdhetsarbetet är fel ute.
När det handlar om att kvinnor skall kunna göra samma saker som män utan att bli ifrågasatta men aldrig att män skall kunna göra samma sak som kvinnor.
Manlighet är normen.
Men jag vill inte ha ett samhälle där kvinnor ska vara lika fulla som män, kvinnor ska kunna arbeta fjorton timmar per dygn trots småbarn för att göra karriär, kvinnor ska behöva klä sej som små minigubbar i kostym å lågskor för att åtnjuta respekt.
Män och samhället kan lika gärna anpassa sej efter kvinnlig norm.
Vi är ju de starka. De empatiska. De socialt begåvade. De omhändertagande.
Ja, om man generaliserar lite.
Bygg ett samhälle där män och kvinnor tar lika ansvar för barnen och där det är möjligt att vara både en ansvarstagande, närvarande förälder och att göra karriär. Sänk arbetsdagen till 6 timmar och belöna mjuka värden.
Alla arbetsgivare som är insatta i vad än småbarnsmamma med flera barn roddar runt varje dag borde bli till sej av lycka för den människan har uppenbarligen ansvarskänsla, flexibilitet, förmåga att hålla olika saker i luften samtidigt, ett oändligt tålamod och en omtänksamhet om sin omgivning.
Good stuff för en arbetsgivare. Egenskaper även män kan tränas till å åtnjuta om de är likvärdiga i sin föräldraroll.

Därför har jag en snippa runt halsen.

Puss/ Asta

Alltså, den här mannen... han är inte frisk på en fläck.

En sak måste man ge Markus Birro. Han överträffar alltid sej själv.
Han lyckas alltid bli liiiite mer kränkt, liiiite mer mansgrisig, liiiite mer korkad.
Och i hans fall är det vid det här laget rätt beundransvärt. Sen om det är nyttigt för någon, allra minst han själv, är väl en annan fråga.
En gång i tiden tyckte jag rätt bra om Markus Birro. Det var innan han virrade till det och ville bli partiledare för Kristdemokraterna och verkligen innan han började hänga med sverigedemokrater och bete sej allmänt sinnesförvirrat men ändå...

Nu har Birro skrivit en ny krönika i Nyheter 24. Så väldigt många andra redaktörer vill väl inte förknippas med hans namn. Om ni tycker att jag låter hård så kan ni ju börja med att läsa den så kan vi ju se vad ni har att säga efteråt.
HÄR finns den.

Birro förklarar alltså för feminister, som han artikeln igenom benämner som ett skällsord, vad som vore viktigt för svenska kvinnor. Hur de bör fokusera. Och vad de fokuserar fel på.
Gräsligt? Ja jag vet, men det blir ännu värre.
Markus Birro talar om för oss att svenska män... han själv och alla andra som uppfostrats i det här landet de senaste femtio åren har arbetat för jämställdhet.
Ändå är vi inte tacksamma. Nej vi gnäller om porr på hotellkanaler och över att inte sitta i bolagsstyrelser. Birro frågar sej om feministerna missat att även "goda kvinnor" kan gilla porr (vad nu goda kvinnor är... nej, det vet jag ju förstås, madonnorna så klart) och att de gnäller över att inte sitta i bolagsstyrelser. "Som om någon kvinna bryr sej om att sitta i en bolagsstyrelse" undrar Birro.
Ehhh.
Men vänta, det blir ÄNNU värre.

Markus Birro föreslår att vi kliver ner från våra manshatande hästar och skaffar oss politiskt mod så vi kan kritisera dem som är det VERKLIGA problemet... nämligen... ta daaa... män från andra kulturer.
Och så räknar han upp hur kvinnosynen ser ut i diktaturer (som människor flyr ifrån), barngifte, hedersrelaterat våld och att svensk polis... minsann... sagt till kvinnor i Östersund att inte gå ut. Han reflekterar inte över att det finns ett problem i det. Att kvinnor uppmanas stanna inne.
Gosh.

Det är så mycket sakfel i den här krönikan att jag inte ens ids börja.
Hur förklarar man för någon som Birro att svenska män ÄR och alltid har varit det största hotet mot svenska kvinnor?
Hur förklarar man för någon som Birro att bara genom att ge uttryck för dessa tankar så arbetar han inte för jämställdhet utan tvärt om... mansplainar å det grövsta jag sett i år tror jag. Förklarar för kvinnor hur de ska agera, vad de ska tycka, vad som är problemet... för det tror han nämligen inte att vi kan avgöra själva.
Alltså det GÅR ju inte. Jag ORKAR inte.

Markus Birro, du är en liten förvirrad ursäkt till man som umgås med fel kompisar som uppenbart tutar i dej saker som inte är bra för något annat än ständiga karriärssjälvmord.
Birro har uppenbarligen missat en mängd fakta.
Som att de flesta män som slår ihjäl kvinnor i Sverige är svenskar.
De flesta våldtäkter i det här landet begås av svenska män.
Och han verkar VERKLIGEN ha missat att kvinnor själva kan avgöra vad som är deras problem och vilken kamp som måste föras. Det behöver vi ingen avdankad sverigevänsjournalist som ingen vettig arbetsgivare längre vill ta i med tång för.
Föräldraledigheter, genusdagis, kvinnolöner och platser i bolagsstyrelser hänger ihop med patriarkatet som i sin grövsta form tar sej precis det uttryck som när Martin (vit kille) dödade Lotta (vit kvinna.)

Tvi vad vedervärdig han är den mannen. Tvi tvi tvi.

Puss/ Asta

Yrke kontra klass

I Sverige är vi sjukt jobbfixerade.
Har ni tänkt på att det ofta är en av de första frågorna man ställer till en ny bekantskap?
"Jaha, och vad jobbar du med?"
Jobb och klass hör ihop.
Den som svarar "Jag sitter i kassan på ICA" eller "Jag står i disken på Harrys" hamnar automatiskt lägre i rang om den som frågat är advokat eller läkare.
Det är sjukt.
Sjukt att vi människor så starkt värderas efter vad vi gör för att få in pengar och inte utefter vem vi är som människa.

Jag kan vara sjukt less på ekorrhjulet.
Jobba, betala räkningar, bränna pengar. Jobba, betala räkningar, bränna pengar.
Jag har ett sk lågstatus akademiskt yrke. Hör till dem som visserligen har ansträngt sej å pluggat på högskolan men som ändå inte drar in några större pengar. Precis som lärare och socionomer.
Inte lat men lite korkad så där.
Några trappsteg upp på hierarkin vad som är att vara en duktig samhällsmedborgare.

Som trogna läsare vet drömmer jag om ett annat liv. Ett liv där jag fritt kan styra mina timmar.
Jag skulle kunna tänka mej att vara en av Sveriges mest lästa bloggare och anlitade krönikörer.
Jag skulle än mer kunna tänka mej att vara författare.
Å jag skulle mer än gärna ge upp mitt nuvarande arbete för att slita tolv timmar om dagen eller mer med ett hundpensionat/ hunddagis/ uppfödning även med lägre inkomst..
Göra det som jag brinner för, som mitt hjärta säger är viktigt.
Pengar är svinviktigt men för mej skulle det räcka med att klara mej.
Andra värden väger tyngre för mej än hög ekonomisk standard.

Jag vill inte att ni som läst inlägget nedan får för er att jag värderar människor i de som förvärvsarbetar och de som inte gör det, där det förstnämnda är mer värdefullt än de som inte gör det.
Det är INTE så jag menar och det är INTE så jag tycker.
Men nu ser samhället ut så. Pengar måste på något sätt in.
Den som har pengar lever ett enklare liv än den som inte har pengar.
Den som kan försörja sej själv har en makt över sitt och sina barns liv som den som inte har pengar inte har.
Punkt.
Man kan gilla det eller man kan avsky det men så ser det ut.

Jag tycker att det finns en mängd politiska åtgärder som kan vidtas för att ändra åtminstone lite på denna maktfördelning.
Delad föräldraledighet. Att män tvingas betala pensionspoäng till kvinnor medan de är hemma med barn. Medborgarlön. Förändra förutsättningarna för karriär och inte bara inordna oss efter hur patriarkatet gjort i alla tider.
Ja, det finns många saker man kan göra och strida för men ännu är vi inte där.
Ännu är det så att kvinnor tar det största ansvaret för barnen, tar ut huvuddelen av föräldraledigheten och vabbar mest och därmed halkar efter. Blir den som tjänar sämre, som får mindre fritid, lägre pension, bränner ut sej snabbare.
I det läget så kan man inte välja att vara hemmafru som ett självförverkligande.
Det är att luras att säga så. Världen ser inte ut så.

Puss/ Asta

Sluta upp med att romantisera hemmafrusrollen

Som sjuk men på bättringsvägen och förvisad till mitt rum då jag ses som paria av min familj har jag hängt lite på twitter. Twitter som inte är min grej riktigt. Jag har typ 47 följare, får sällan något gehör som är vänligt sinnat utan mest arga svar från rasister. Dessutom har jag alltid haft svårt för skrift i kort format. Kan skriva romanlånga brev men har svårt för vykort.

Hur som helst, hamnade i en tråd bland "feminister", sätter det inom citationstecken eftersom jag ofta får kritik för att inte vara detta medan jag självklart tycker att jag är det. Även om jag ibland ifrågasätter uttryckssätten och intoleransen.
Nå väl, den här tråden handlade om "hemmafruar" och rätten att som kvinna välja sitt liv, välja att vara hemmafru och då är det lixom fine.
Jag har väldigt svårt att förstå. "Feministerna" påtalar ofta hur viktigt ditten å datten är.
Rätten att gå barbystad på badhus, rätten att klä pojkar i prinsessklänning när de ska på kalas, rätten att göra si eller så och att allt hänger samman. Att man inte kan påtala patriarkatets makt över kvinnor och inte samtidigt se till de små sakerna.
Men när det kommer till "hemmafruar" ja, då är det tydligen inte så jäkla noga längre. Inte när det är fritt valt.

Alltså, 50% lite drygt av alla äktenskap slutar med skilsmässa.
Fler samboförhållanden än så går åt skogen.
Flertalet av alla människor i Sverige som gifter sej eller slår ihop sina påsar, som väljer att skaffa barn tillsammans är förälskade och har som intention att detta ska vara livet ut.
Ändå blir det inte så för väldigt många.
Anledningen till att folk går isär är olika. Människor växer ifrån varann, utvecklas åt olika håll, vardagens alla krav gräver djupa hål i kärleken och respekten. Människor blir förälskade, vänstrar, träffar nya partners.
Självklart skall man gå in i en ny relation och framför allt in i ett föräldraskap med tron på att det ska vara för evigt, men det är naivt att inte förbereda sej för motsatsen.

En egen utbildning, ett eget yrke och en egen inkomst är den allra viktigaste jämställdhetsfrågan för människor som bildar bo.
Man kan inte tycka olika om det, det ÄR så.
Den som (oftast kvinnan) avstår eget yrke och egen lön blir automatiskt beroende av sin partner.
Beroende av hans pengar och hans välvilja. Beroende av att inte tröttna på förhållandet och att inte bli lämnad. Det kanske inte känns så medan förhållandet är bra men vänta till det börjar gnissla i maskineriet.
Den beroendeställning som uppstår är inte sund varken för individerna eller för kärleken.

Jag säger inte att jag tycker alla barn skall lämnas på förskola när de är ett år.
Jag tror det är bra för barn att få omges med människor som älskar dem på riktigt och få lulla runt i ett lugnare tempo när de är små.
Helst, för jämlikheten, barnen, föräldrarna, arbetsmarknaden, så borde föräldrarna dela på tiden hemma med små barn men om mamman nu väljer att avstå karriär några år... under småbarnstiden... så förstår jag det. Gjorde själv det valet.
Det valet och att välja att vara hemmafru är dock två olika ting.
När perspektivet flyttar från barnet till kvinnan. När det ses som ett livsval, ett förverkligande av sej själv, ett sätt att slippa springa i ekorrhjulet så blir det någonting annat.
Å aldrig hur fint det kan kännas att ta hand om hemmet, baka surdegsbröd, skriva viktiga blogginlägg medan cupcakesen står i ugnen så finns den där skeva maktfördelningen.
Någon annan som förfogar över pengarna och över hur din framtid skall levas.
Där det räcker att han förälskar sej i någon annan (efter att ni två bara orkat sura om vems tur det är att byta bajsblöja, handla mjölk och inte ha sex) så förflyttas snabbt hemmafrusidyllen till något helt annat.
Till att utan utbildning, utan arbetslivserfarenhet och med stora luckor i CV't försöka fixa ett jobb på en redan belastad arbetsmarknad, ta skeden i vacker hand och flytta till nån liten trång tvåa i ett oattraktivt bostadsområde.
Orättvist?! Ja, så in i helvete men så ser många kvinnors verklighet ut.

Jag glömmer aldrig när en pensionsrådgivare var och pratade med oss på jobbet.
Jag hade fram till dess struntat rätt kraftigt i pensionen. Kört huvudet i sanden och slängt de där orangea kuverten oöppnade.
Han berättade just om detta. Alla kvinnor som ringer honom efter att ha varit hemma under många år och möjliggjort mannens karriär och som sedan mitt i makens femtioårskris blivit lämnade eller blivit änkor och som nu satt där med noll och nada.
Det förstärkte känslan hos mej.
Känslan jag fick den där dagen som småbarnsmamma utan utbildning, jobb, körkort, barnomsorg när jag blev hånad till fulgråt på Arbetsförmedlingen och sedan sökte Komvux nästa dag.
Jag må vara less på ekorrhjulet, jag må vara sönderstressad emellanåt och jag kan kraftigt ifrågasätta systemet som gör att arbete är så jävla värdefullt och som på så många sätt värderar en människa men det är som det är och jag vill alltid veta att jag kan försörja mej själv!
Mina barn är fostrade med att mamma har en egen inkomst, en egen självständighet och klarar sej på egna ben.Det är fan så mycket viktigare än att jag får sprätta runt på badhuset utan överdel.

Sluta att romantisera hemmafrusrollen. Det är inte ett skit romantiskt att inte ha makten över sitt egna liv.
Å det är framför allt inte ett dugg feministiskt!

Puss/ Asta

Kvinna/ man

Jag gillar att vara kvinna.
Jag tror på biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Relativt omodernt att säga i dessa tider men jag gör det.
Evolutionen tar oändligt med tid på sej att förändra något och det här med hormoner å signalsubstanser är mäktiga grejer.
Östrogen och testosteron.
De flesta kvinnor har mer östrogen och de flesta män har mer testosteron.
Å det GÖR saker med oss så klart.
Jag vill redan nu betona att kvinnligt och manligt inte alls är något statiskt utan grader i mänskligheten. Alla män har inte snoppar, alla kvinnor har inte menstruation.

Jag gillar smink. Älskar nagellack, höga klackar, tuttar och andra "kvinnliga" attribut.
Jag värderar högt egenskaper som ses som klassiskt kvinnliga och som säkert är en kompott mixad av både ursprung och uppfostran.
Jag har ingen lust att bete mej mer "manligt" för att vinna respekt eller få lov att ta plats.
Jag är trött på att kvinnor ska anpassa sej, ta plats, skrika högre.
Varför i hundan kan inte männen anpassa sej efter oss?

Jag kallar mej feminist.
I det begreppet lägger jag att jag anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter... ekonomiskt, juridiskt, sexuellt och på alla andra områden.
I det begreppet lägger jag även att jag ser och vill förändra att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle.
Män och det manliga premieras i samhället.
Att vara en "pojkflicka" ses som något positivt och starkt.
Vi flickor och kvinnor ska gärna behaga män men ve oss om det märks på oss. Om det syns att vi försöker. Då blir vi genast klassade som korkade små bimbos.
Ordet "flickpojke" existerar inte.
Om det gjort det hade det varit ett skällsord.
Ingen hade använt det i sammanhanget "han är så socialt kompetent och hänsynsfull."
Att "ha stake" ses som något modigt å rejält. Att "vara en fitta" som något korkat och fegt.
Alla dessa begrepp. Alla dessa föreställningar påverkar oss.
En del ser det. Andra inte.
Ändå är det så lätt att falla in i gamla fällor.
Som det här att behaga. Hur många gånger har jag inte kommit på mej själv att fnissa åt något en man säger som absolut inte är roligt, som kanske är rent sexistiskt?
Jag fnissar... invant... och sedan stelnar leendet när beteendet väl når mitt medvetande. Som en reflex.
Eller det här med att delta i ett gräl, veta med sej att man har rätt... men sedan när ilskan väl lagt sej bli ledsen eller känna ansvar för att det blev otrevlig stämning.
"Det var ju onödigt sagt" eller "Jag borde inte ha provocerat så."  "Nu blev hen ledsen."

Å jag tänker...
Ja jag tror att flickor generellt har mer empati, mer omvårdnad, mer social kompetens än vad pojkar. har. Utifrån biologi.
Jag tror att pojkar har mer naturlig dominans, stridslystnad, tävlingsinstinkt än vad flickor har. Utifrån samma biologi.
Därför är det så viktigt att vi fokuserar rätt i vår fostran och umgänge med barn.
Att inte uppmuntra det söta, rara, bekräftelsesökande hos flickor. Att stötta deras kompetenser och mana dem till att våga. Klättra högre, tänka större.
Å lika viktigt att fostra pojkar till mjukare värden. Uppmuntra deras empati, deras förmåga till samspel, till hänsyn.
Sedan jag fick barnbarn har jag funderat allt mer på sådant här. Hur vi alla vinner på att uppfostra våra barn så att vi stödjer dem i de egenskaper som de har svårast för.
Att bredare och mer flytande accepterande könsnormer gör oss till lyckligare människor.

Puss/ Asta

Hora vs madonna

Vi har i Bloggdalas bokcirkel läst "Örfilen" av Christos Tsiolkas.
Läs gärna recensionen nedan (eller här) först.

I romanen är det kapitelvis olika karaktärer, manliga och kvinnliga, som kommer till tals. Oavsett vilken berättarrösten är så är ett återkommande tema synen på kvinnan i någon form av hora v/s madonna beskrivning.
Hustrurna och mödrarna beskrivs väsentligen som madonnor.
Smarta, finlemmade, vackra, fulla av integritet och vänlighet.
Älskarinnorna beskrivs som okomplicerade, lustfyllda, sexuella och utnyttjbara. Ofta av lägre klass.
En god kvinna tar hand om man, barn och hem. Henne älskar man med.
En god älskarinna är inte lika noga med ytligt tjafs, hon finns där... redo att erövras och slängas bort. Henne knullar man.
Och kvinnorna. Ja de vill självklart höra till madonnakategorin. Men ibland pockar ju den där lusten på, det fula och det själviska.

Ja! Boken är provokativt skriven. Kanske även skriven och påverkad av andra referensramar än mina egna. Jag läser boken som svenska. Uppvuxen i ett av världens mest jämställda och minst rasistiska länder.
Men ändå... jag tycker mej känna igen det där. Horan-madonnan. Även i Sverige finns den synen, bland män men tyvärr även bland oss kvinnor.

I världens mest jämställda land. Med moderniteter våra mor-och farföräldrar aldrig kunde drömma om. Bland spabadrum och restaurangkök, inbyggda verandor och diverse teknik för att underlätta vår vardag har kvinnor kanske fler roller... mer arbete... att leva upp till än någonsin.
Vi skall vara självständiga. Arbeta heltid. Gärna göra karriär.
Samtidigt visar alla studier att kvinnor fortfarande har det övervägande ansvaret för hemmet och för barnen. Det skall städas, handlas, lagas mat, tvättas, läsas läxor.
Därtill skall vi hålla oss i form, se evigt unga ut, läsa böcker, följa med i debatterna och gärna ha någon spännande hobby.
En del av oss har gamla föräldrar som ska ses till. Vi har kanske barnbarn.
Vi vill så desperat jävla gärna fixa det där pusslet. Så vi kan pusta ut.
Så vi kan vara "goda kvinnor."

Billiga kvinnor. Vad är det?
Ja, oavsett om vi anser oss prata och tänka om kvinnor på det viset så vet vi vad som menas, inte sant?
De är oansvariga. De ser bra ut på ett lite vulgärt sätt. Kanske har de plasttuttar. Fejknaglar. Kanske är de bara liiite för sminkade och liiite för u-ringade.
Ler liiite för mycket eller har gått i säng med liiite för många män.
Det är såna kvinnor som män väljer bort när det kommer till seriösa förhållanden.
Det är så de absolut inte vill att deras fru skall se ut eller uppföra sej. Men i övrigt tittar de gärna, skrockar över i flock och råkar... kanske trilla i säng med.
Även min man säger saker som "Ligga med för en kväll ja. Men sen?!"
Och även om jag kanske... kanske, kanske, kanske... har lite av detta i mej omedvetet så väcks en ljungande vrede inom mej av den synen på kvinnan.
Ändå är det så vanligt förekommande. Även här. I lilla Sverige.
Män som är gifta med prydliga, fina kvinnor som de säkert älskar men som ändå inte kan låta bli att fascineras av det där flirtiga, frispråkiga, sexiga. Kanske till och med tycka om henne. Men bli seriös med henne?! Aldrig i livet.

Jag tror jag utstrålar det där.
I valet av horan eller madonnan är jag horan.
Alla män som visar mej någon form av intresse... ja, som raggar på mej... är gifta.
Jag tror aldrig det har hänt att en lös å ledig man visat mej någon form av intresse.
Ibland gör det att jag tänker att jag får hålla hårt i maken för annars är det vad som återstår på köttmarknaden. Å jag tror jag hade tröttnat rätt snabbt på älskarinnerollen. Jag är kanske leende å u-ringad men att gömma mej i periferin är inte min grej i längden.
Nu är jag ju inte ute efter nån ny karl. Lik väl kan insikten få mej att bli ledsen.
Verkar jag inte smart nog? Pålitlig nog?
I nästa stund kan jag tänka "well, fuck it." Jag är gift. Skulle jag skilja mej skulle jag klara mej utmärkt utan en karl. Jag är faktiskt inte ens säker på att jag skulle vilja ha någon. Jag har en Lillebror. En hund. En son. Å en dildo. Jag hade klarat mej rätt långt på det.

Men visst är det märkligt att den här uppdelningen av kvinnor fortfarande görs i ett av världens mest jämställda länder. Av kvinnor och av män. 2014.
Vi gör inte den sexuella uppdelningen av män. Varken här eller i Australien där "Örfilen" utspelar sej.
Sexuellt aktiva män anses virila. Anses utstråla självförtroende.
En man förväntas visa vad han vill, ta initiativ. Han kan vra hur glad å framåt som han vill.
Ingen kvinna jag känner har talat om "slampa" när det kommer till män som legat med fler än 10 kvinnor i sitt liv.
Till och med inom vårt rättsväsende finns dessa föreställningar om hora v/s madonna där våldtagna kvinnor ställs till svars kring sitt sexliv, sina alkoholvanor, sin klädsel.
Allt för att avgöra vilken kategori de tillhör.

Jag tycker det är läskigt.

Puss/ Asta

Jämställdhet å könsroller

 

Nu inspireras jag av Lady Dahmer's inlägg igen. Hon skriver om att "så länge vi har olika krav och förväntningar på könen så kommer vi aldrig bli jämställda"... och så klart har hon rätt.
Läs gärna inlägget. Det handlar om att många kvinnor tycker om att bli gammaldags uppvaktade och att vi därmed går med på även de ålderdomliga kvinnliga rollerna.
Att lixom inte kunna plocka russinen ur kakan.

Hmmm.
Det ligger mycket i det.
Vi kvinnor vill gärna ha halva makten, lika löner, män som självklart kan slänga ihop en söndagsstek samtidigt som han stryker veckans tvätt.
Men vi vill inte lika självklart dela med oss av föräldraledigheten eller tvingas byta vinterdäck.

Jag erkänner!
Jag är en sån där förtappad kvinna.
Jag gillar män som är MÄN (vad det nu betyder?)
Jag vill väldigt gärna ha jämställdhet i hemmet och jag vill verkligen tjäna lika mycket som män med likvärdig högskolebildning gör men jag går igång på manlighet.
Nej, då menar jag inte den där brötiga, sexistiska lumparmentaliteten.
Jag menar inte när män gör sej lustiga på sina fruars bekostnad i grupp, när de klappar tonåringar i baken och är allmänt smaklösa.
Men!
Jag går bananas av män med en lugn självsäkerhet.
Av initiativförmåga. Av den där trygga "ta hand om" mentaliteten.
Jag blir smickrad av män som håller upp dörrar och drar ut stolar och jag förutsätter att jag blir bjuden på första dejten (... om jag nu gått på dejt.)
Det ingår i spelet jag lärt mej spela.
Spelet där jag i gengäld är uppmärksam, beundrande och hängiven.
Där jag låter klyftan anas och svänger lite extra på häcken när jag vill ha uppmärksamhet.
Ja, jag överdriver å spetsar till det, men ungefär.
Roller... förlegade men inlärda.

Jag inser att LD har rätt.
För verklig jämställdhet krävs att vi är just det.
Att vi kvinnor inte alls behöver erövras eller tas om hand.
Att män inte alls behöver jaga eller spänna musklerna.
Samtidigt... alla djur ägnar sej åt parningslekar. Åt olika former av uppvakningsceremonier. Det känns som om vi har det i våra gener.

Vad tror/ tycker ni?

Puss/ Asta

Är du feminist?

 
Bild: Lånad på google. 

Sent igår kväll ställde jag en fråga till mina facebookvänner.
"En liten ovetenskaplig undersökning. Vilka av mina fb vänner kallar sej för feminister? Kom igen... Ja el nej?"
Jag hade då nån käck tanke med vad jag skulle göra av resultatet... men nu har jag glömt det. :) Rätt typiskt mej. 

15 stycken svarade. Samtliga kvinnor.
Lite spännande. Jag är fb vän med väldigt många män oxå.
Ingen hade något att säga. Varken bu eller bä.
Men jämställdhet och kvinnors rätt angår kanske bara oss?
Män/ pojkar/ karlar skiter i vilket?
En annan, föga förvånande del, var att vissa kvinnor svarade "nej."
Förvisso med en motivering, där de tolkat in en massa annat än just feminism, i frågan. 

Nej?
Det finns alltså kvinnor (och män... men just det, de struntade ju i vilket) som anser att kvinnor INTE ska ha samma rättigheter å skyldigheter socialt, politiskt och ekonomiskt?! Som anser att vi kvinnor bör hållas underlägsna män eller rent av borta från vissa arenor. Kanske stå i hemmet å laga cupcakes i regnbågens alla färger iklädd vippig kjol å spets bh under blusen? 

Ja jag raljerar. Är en smula provokativ rent av.
För jag vet (eller tror mej veta) vad ni menar.
Samtidigt så blir jag förundrad och lite irriterad över att ordet "feminist" är så laddat och att alla å en var tycker att de kan "stoppa in lite vad som helst i det." I Svenska Akademiens ordlista står det att feminism är en ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Feminism skulle även kunna beskrivas som en ideologi som erkänner att vi lever i ett ojämställt samhälle, och som genom en feministisk kamp vill nå en ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan könen.
Bara det. Bara så.
Handen upp nu den som inte är feminist! Å en rejäl förklaring på varför inte.
Inga andra ord laddas efter tycke och smak.
Det blir sällan någon diskussion kring andra demokratiska värdeord.
"Är du för demokrati?!"
"Ja alltså inte om det innebär att alla med bruna ögon ska ha dubbelt så mycket att bestämma om som de med gröna ögon."
" Är du för religionsfrihet?"
"Nej, för jag tycker inte att Jehovas vittnen ska bestämma allting."
Förstår ni vad jag menar? :)
Ord betyder det de betyder.

Så nej, jag vill inte ha något heligt krig mot män.
Jag vill inte tvinga män att vara hemmamän i 50 år eller tycker att en kvinna ska ha rätt att prygla upp sin make efter behov.
Jag vill inte förbjuda mascara och jag tycker inte att vi ska sluta sända all herridrott på tv.
Det vill inga feminister. Jo kanske fundamentalisterna... men de är ju läskiga inom alla grupper... varesej det handlar om tro, hopp eller rotfrukter.
Puss/ Asta

Vil du vara en prinsessa?

 

Jag såg denna på facebook och reptilhjärnan inom mej fylldes snabbt av ett gillande och en lust att trycka på "dela knappen" men sen tänkte jag till lite...

VILL jag bli behandlad som en prinsessa?

"Jaaaaa!!!!" ropar en väsentlig del av min hjärna och personlighet.
Ja det vill jag och ja, det har jag alltid saknat.
Som Lisa Ekdahl sjunger " Du höll henne aldrig högt, du låg aldrig ner på knäna." Ja, jag är gammal nog att gilla å uppskatta män som håller upp dörrar, män som drar ut stolen, män som tänder cigaretten (om man röker, annars är det ju onödigt), män som betalar på första dejten.
Jag är gammal nog att sakna att inte ha en man som omtänksamt ser till att tanken på bilen är påfylld, motorvärmen på när jag ska iväg, som inte tappar upp ett bad åt mej när jag är trött å ställer ett glas vin på kanten.
En man som uppskattar mej, som visar det och som inte tar mej för given.

Men en inre röst ropar faktiskt också "Neeeej!!!" Å den fick mej att sansa mej lite.
Jag är en vuxen kvinna.
Kompetent. Kapabel. Strider förr jämställdhet.
Jag är ingen som behöver tas hand om, sättas på piedestal, dyrkas och duttas med.

Förstår ni hur jag menar? Hur jag tänker?
Då menar jag inte vanlig omtänksamhet å ömsinthet å att inte bli tagna för givet för det tror jag både män och kvinnor vill ha och behöver i sina relationer och även om inte jag går upp halv sju för att skrapa makens bilrutor så visar jag omtänksamhet på många andra sätt.
Genom "typiskt kvinnliga sysslor" som att laga god mat, duka fint, tända ljus osv.
Nej, jag menar mer att jag är fast i ett gammalt å nytt sätt att tänka på manligt å kvinnligt.
Jag menar, när hörde ni en man senast önska att han fick bli behandlad som en liten prins?
(Nej, då är det väl i så fall... om... möjligen... eventuellt... som kung. En annan auktoritet där.)
Jag är fast mitt emellan gamla flickdrömmar fräglat av Mitt Livs Novell och Harlequinromaner och ett mer modernt feministiskt sätt att se på män-kvinnor och på relationer.
Fast... och vet inte riktigt vad jag tänker.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Men vi har ju ingen mansdag?!

 

Godmorgon på er å en extra stor kram till alla kvinnor där ute idag på Internationella kvinnodagen.
Lite nu och då hör man röster om att dagen inte behövs. Det finns ju ingen mansdag?
Det är ungefär lika dumt som att säga att 1:a maj inte längre skall firas.
Både kvinnokampen och klasskampen är rykande aktuell... tyvärr... 2013.
Faktum är att vi har en mansdag. Eller 364 st per år om vi ska vara petiga.

Trots att vi i Sverige kommit långt vad det gäller jämställdhet så finns det ju en å annan liten petitess som skulle kunna bli bättre.
Tex...

17 kvinnor mördas av sina män varje år

10 000 tals kvinnor misshandlas av sina män varje år

Våld mot kvinnor benämns ofta som "familjetragedier" av polis och myndigheter.

De arbetsmetoder som finns hos polisen för att riskbedöma och skydda kvinnor används sällan.  

Kvinnojourer bedrivs till allra största delen på ideell basis av kvinnor som hjälper till att skydda andra kvinnor på sin fritid

17 000 fall av sexualbrott anmäldes förra året.
Av dem ledde en försvinnande bråkdel till fällande dom.

De flesta som utsätts för sexualbrott anmäler inte.

Klassiskt kvinnliga yrken är alltid sämre avlönade

Kvinnor tjänar i snitt 14% mindre för samma arbete

En sexuellt aktiv kvinna kallas fortfarande för ord som "slampa", lättfotad eller ännu grövre ord. Sexuellt aktiva män "är erfarna", "kan sina saker" och ses som eftertraktade

En kvinna anses fortfarande "få skylla sej själv" om hon har för kort kjol och/ eller är för berusad å utsätts för övergrepp. Hennes "moral" ifrågasätts i svenska domstolar.

Kvinnor gör fortfarande majoriteten av allt hushållsarbete.

Kvinnor tar fortfarande ut majoriteten av föräldradagarna.

Kvinnor är en försvinnande liten del i styrelser å maktens korridorer.

Så sent som till för någon månad sedan el två hade Sverige en jämställdhetsminister som "vägrade kalla sej för feminist."
(Att vara feminist är att ställa sej bakom tanken att kvinnor å män skall vara jämställda juridiskt, ekonomiskt och politiskt.)

Sveriges tredje största parti (Sverigedemokraterna) vill vrida familjestrukturen tillbaka till -50 talet med hemmafruar vid spisen. Deras egna kvinnliga talesmän säger saker som "kvinnor kanske inte behöver samma typ av makt som män gör."

Vi var uppenbart inte redo för en kvinnlig stadsminister i det här landet.

I vårt land värderas kvinnor fortfarande efter ålder (ung), utseende (vackert) och BMI (lågt.) En kvinna tappar i värde så fort hon fyllt 30.

Inte ens världens vackraste kvinnor å fotomodeller duger som de är utan måste retuscheras. Deras (overkliga) perfektion möter unga flickor å kvinnor i varenda reklam, på varenda glassigt tidningsmagasin. Ständigt trumpetande: "Du duger inte som du är."

Kvinnokampen behövs i allra högsta grad!

Puss/ Asta

Feminist... ja visst eller vad då?

 

Är du feminist?

För mej känns svaret självklart.
Jag tror på män och kvinnors lika rättigheter... ekonomiskt, juridiskt och socialt.
Men när jag läser feministiska diskussioner på nätet så inser jag att jag måste vara "feministisk hin håle själv."
Jag älskar klänningar, smink, nagellack och höga klackar.
Jag rakar både här å där och känner mej inte bekväm om jag låter bli.
Jag ropar ofta på "en man" om en propp måste bytas eller en krok skall borras upp.
Jag tankar bilen och fyller på spolarvätska på bilen... that's it.
Och här kommer det hemskaste av allt... jag tror att vissa skillnader mellan män och kvinnor, mellan flickor och pojkar... är biologiska. Ännu inte tillrättade sedan vi levde i grottor å käkade mammutar precis som vår reaktion på rädsla å stress inte riktigt har hängt med.

När det talas feminism så finns det nästan lika många definitioner som personer.
Det finns hur många vinklar som helst.
Men för mej är definitionen ovan det viktigaste... ekonomisk, juridisk och social rättvisa och jämställdhet.
Hur kommer vi dit???

Jag kan bara svara för mej själv.
Jag har försökt att fostra mina barn till kloka, empatiska, tänkande människor mer.
Mitt självförtroende, mitt äktenskap och min trovärdighet som stark kvinna inför mina barn blev större och bättre efter att jag skaffat mej en utbildning, ett yrke och en egen försörjning.
Att inte bara tala om att allt är möjligt och att jag är kapabel utan oxå praktiskt visa det!
För mej är det viktigare än att barnen sett mina håriga ben när jag står och gör ett oljebyte om ni förstår hur jag menar...

Jag tycker det är tragiskt när jämställdhet mellan könen innebär att kvinnor och flickor kopierar män och pojkar. Att deras egenskaper blir åtråvärda och norm.
I att kvinnor dricker allt mer, i att företagsledande skall innebära att en normala arbetsdag ligger på 12-15 timmar, i att flickor måste söka sej till traditionellt manliga utbildningar.
Varför kan det inte vara precis tvärtom?!
Jag tycker samhället och politiken ska peka med hela handen... ja, hela jävla armen om så behövs... kring att män och kvinnor ska dela på föräldraledigheten.
För att föräldrar ska bli mer likvärdiga.
För att mjuka värden som barn och familjeliv behöver uppgraderas.
För att arbetsgivare och företagsklimat skall anpassas efter det och inte tvärt om.
Som det är nu väljer många kvinnor... av biologi eller av tradition... bort att göra karriär därför att det inskränker för mycket på barnen och familjen.
Vi kvinnor är ofta socialt begåvade, empatiska, flexibla, lyhörda.
Vi har stor simultankapacitet. Är intelligenta och verbala.
Skit samma om det är biologiskt eller inlärt... det är utmärkta ledaregenskaper!

Prat leder ingenstans. Att kvinnor sins emellan grälar om vem som har rätt å inte rätt att kalla sej feminist spelar patriarkatet rakt i händerna.
Problemet är inte att kvinnor bär för korta kjolar, problemet är att det finns män som tar sej rätten att ta vad de vill ha och inte förstår ett nej.
Problemet är inte att kvotering skulle innebära att kvinnor med sämre kompetens valdes före en mer kompetent man, problemet är att män som det är nu kvoterar in män därför att de liknar dem själva.
Problemet är inte att flickor bär hårspännen eller gillar att ha prinsessklänning på sej, problemet är att klädkedjorna gör flickkläder mycket tajtare å mindre än vad pojkkläderna är.
Problemet är inte att det är mindre flott att vara sjuksköterska än ingenjör utan att det värderas lägre i lönekuvertet.

SÅNT behöver förändras!

Puss/ Asta

Ps. Gillar ni mitt nya blingiga nagellack?

Camilla vågar nu ta plats

 

Camilla 42 år i Aftonbladet. "Idag vågar jag ta plats utan att skämmas" säger hon efter att ha gått ner 30 kg.
(Nu tycker inte jag det ser ut att skilja 30 kg på de båda bilderna men det hör inte hit.)

Är det verkligen så enkelt?
Sitter självkänslan i minus 30 kg?
Från att inte våga ta plats till att våga?
Varför skulle "Camilla 42" ha större rätt att ta plats nu som fit?
Eller varför skulle "Camilla 42" inte ha nån rätt att ta plats bara för att hon är mullig?

Det är märkligt det där...
Vad vi värdesätter och eftersträvar.
Nu vet jag ju ingenting om Camilla... hon kanske är en heroisk person, kanske superintelligent... men det är ju i så fall inte det som uppmärksammas.

Vi lever i en utseendefixerad tid och del av världen.
Där skönhet, slankhet och ungdom är en kvinnas viktigaste kvalifikationer.
Den mest jämställda av världar... å ändå.
Fast i en annan typ av boja än slöjan som delar av våra muslimska systrar bär.
Annorlunda. Men samma.

Jag får ofta höra att jag har dåligt tålamod när jag diskuterar jämställdhet.
När jag förespråkar lagstadgad delad föräldraledighet. Eller kvotering i styrelser.
"Allt måste få ha sin gång, tänk så långt kvinnor kommit, så mycket som har förändrats på 100 år. Låt det vara så kommer det lösa sej själv inom 50 år."
Det är nästan alltid män som säger så här. Sist maken å sonen.
Vi blev nästan osams.
Nej, jag vill inte ha tålamod mer!
Människor (läs: män) kan uppenbart inte ta ansvaret på frivillig basis.
Saker å ting förändras, men det sker för långsamt.
Sverige var tex uppenbart inte mogen för en kvinnlig stadsminister.
En kvinnlig högsta ledare.

Jag är trött på att som kvinna främst värderas efter hur jag ser ut å vad jag väger.
Efter hur "knullbar" jag är.
Trött på att lixom tappa värde, ses som "äldre", när jag är mitt i livet.
Det är vansinne hur mycket kompetens som slösas bort genom ålder och könsdiskriminering.
Vansinne hur mycket intelligens som går förlorat i jakten på att "vara snygg" eftersom du som kvinna inte är någonting utan det.
Vansinne att gå miste om så mycket "kvinnlig ledarstil" som skulle kunna generera en massa goda tankar, smarta idéer och stora pengar till detta land.
Jag är trött på att en kvinnas ända möjliga väg till makt är att kopera mäns sätt att vara, på det kommer vi alltid vara lite sämre.

Grattis "Camilla 42"... på riktigt!
Jag förstår att du är skitnöjd och stolt över att ha uppnått dina mål.
Jag är avundsjuk på din beslutsamhet och karaktär.
Jag är bara trött på att det nästan uteslutande är för utseendet kvinnor belönas och på att "plats" bara finns för de som håller det utseendefixerade måttet.

Puss/ Asta

Jämställt avklätt

 
Vi kvinnor är rätt vana.
Unga flickor tvingas se bilder på perfekta halvnakna modeller från att de är små.
Att jämföra sej med. Att aldrig leva upp till.
Inte tänker de på att bilderna är retuscherade och att inte ens världens vackraste duger som de är.
Det är knappt att vi vuxna gör det.
Ingen HM modell har väl väckt sån uppståndelse som Anna-Nicole Smith gjorde på sin tid i denna klassiska pose.
Hon var ändå väldigt "sund" jämfört med alla de som kom efter.
Kurvig på alla de rätta ställena (lite hjälpt av silikon), lite Marilyn Monroe lik så där.



Nu är det 2012 och jämlikheten börjar komma ikapp. På gott och ont.
På bra och dåliga områden.
Unga pojkar växer upp med större krav än tidigare de oxå.
De ska inte bara vara coola och bra på sport.
Även de har utseendekrav på sej.
Vad gör det med dem?
Ja jag vet inte... jag är kvinna.
Men jag kan gissa. Jag kan gissa att det inte är så jäkla stor skillnad på killar å tjejer när man är ung och osäker å ska finna sin plats. När popularitet är viktigare än världssvälten.

En skillnad som slår mej är att kvinnor skall vara unga i modellbranschen.
Helst inte kvinnor. Flickor.
David Beckham är på bilden 37 år gammal. Medelålders nästan.

Puss/ Asta

Same same...

♥Jag tycker att mannen skall bjuda på första dejterna.
Åtminstone om man är ungefär jämställda ekonomiskt och jag som kvinna inte har tjatat mej till en träff.

♥Jag håller med "Ensam mamma söker Jenny" om att mannen ska ta initiativ till första fysiska kontakten, första kyssen. Visst skulle jag kunna göra det, men njä... jag tycker mannen ska göra det, jag tycker det är romantiskt.

♥Jag skulle bli förbannad på en man som tyckte att jag kunde byta till vinterdäck eller lät mej bära de tyngsta påsarna.

♥Jag skulle förmodligen bli förbannad om han inte försvarade mej i en hotfull situation.

♥Och om han inte jagade ut en fladdermus som irrat sej in.

♥Jag älskar smink. Höga klackar. Långa välmanikyrerade naglar. Jag rakar både här å där.

♥Jag tycker det är manligt med (lagom) självsäkra män som vet vad de vill, som är säkra i sin roll och vågar visa känslor och prata om sånt som är svårt.

Å ja... jag ser mej som feminist.
Jag tycker att sånt där ovanstående saknar betydelse faktiskt.
Det som betyder något för jämställdheten är de stora frågorna.
Som att ha rätt att gå den väg man vill oavsett kön.
Att sk manliga och kvinnliga yrken värderas lika.
Att mamma och pappa har samma "tyngd och trovärdighet" som föräldrar.
Att dela föräldraredighet och vabdagar.
Att kvinnor inte får stryk i den egna relationen.
Att kvinnor skall vara trygga... i det egna hemmet och i mörkret uta.
Att män och kvinnor får leva de liv som är rätt för dem.
Att inte diskrimineras utefter kön.
Att par skall hjälpas åt i hemmet, inte i millimeterrättvisa, eller i att båda tvunget måste göra alla sysslor lika många gånger, men i att man har ungefär samma arbetsbörda och fritid.
Att ha samma rätt till sin sexualitet.
Osv osv osv. Det finns ju hur mycket som helst.
Vi kan väl säga som så att den dagen kvinnor har löner som de förtjänar, inte blir dömda över att de har stor sexuell aptit, inga kvinnor blir mördade, slagna, begränsade av den de lever ihop med eller av någon främling i en mörk park. Den dagen skall jag byta däck på bilen.

Min poäng är att man kan vara feminist på olika sätt.
Att man kan vara kvinna på olika sätt och att vi ska värna å stötta varandra istället för att kritisera varann. Vi ska inte växa genom att framställa oss själva i bättre dager än någon annan.

Puss/ Asta

En riktig karlakarl

 

Hahaha...
Långsamt långsamt går jämställdheten framåt i alla fall, för sådana här fossiler finns väl knappt kvar längre?
(Svara nej med rungande kraft så jag slipper mardrömmar.)

Puss/ Asta

Fredagsmys å vägran att byta däck

 

Ahhhh vilken härlig känsla.
Det absolut bästa med att jobba. Att komma hem, ha jobbat klart, ha en ledig helg framför sej.
Och som grädde på moset, lax på löken, nubbe till sillen, könshår på feministen (nej, nu skojar jag) så är jag gräsänka hela helgen.
Maken är i Götelaborg på party, party.
Jag har gått en sväng med hundarna i det fantastiska vädret, slagit upp ett glas rödvin och livet känns alldeles, alldeles underbart!
Ikväll tänker jag förtränga alla oroande tankar på pengar, tjafs å annan skit och bara njuta av min fredagskväll.
Imorgon ska jag ha sovmorgon (well, well... lugn start i alla fall) och på eftermiddagen träffa Uber Linn.
Det ska bli spännande.
Än har jag inte hunnit bli nervös.
Jag tar förgivet att hon är en pratkvarn... och jag är inte så dålig själv... så det ska nog gå bra.
Vad har ni för er?

Jag funderar på hur det skulle kännas att alltid vara ensam. Att aldrig ha en karl här...
Kanske skulle det på sikt blivit ensamt?!
Jag tänker också att jag är på god väg att bli ett sånt där original. En riktig "hundtant."
Jag behöver egentligen inte mer sällskap till vardags än vad hundarna ger mej.
Jag talar med dem, de lyssnar, de sover tätt intill mej och jag törs ha altandörren öppen för Märta inbringar fan så mkt mer trygghet och beskydd än vilken man som helst.
Ingen gnäller, ingen kräver konversation, ingen ger mej dåligt samvete för uteblivet sex.
Jag tycker lite synd om alla er som inte upptäckt njutningen med att äga och älska en hund (eller två.)
Precis som jag inser att det förmodligen finns en del där ute som tycker lite synd om mej :) här i mitt osociala leverne.

På tal om något helt annat så samåkte Lillebror och jag idag.
Han är så rolig. Så sarkastisk och han kan verkligen servera mej sanningar om mej själv som får mej att gapskratta när jag kanske skulle blivit irriterad på nån annan.
Vi pratade bland annat karlar. Å feminism.
Han menar att jag är en sån som pratar högt och aggressivt om kvinnors rätt och jämställdhet men i själva verket föredrar män som tar hand om mej.
Det är inte helt osant.
Jag vill lixom ha kakan å äta den.
Jag vill egentligen inte göra allting här hemma, jag tycker det är en självklarhet att vi kvinnor skall ha samma lön för likvärdigt arbete, jag vill bli sedd på som stark å kompetent.
Men jag vill oxå bli omhändertagen. Servad. Beskyddad.
Jag vill inte byta några däck eller montera in den där nya tvättmaskinen som kommer ibörjan på veckan som vi absolut inte hade råd med.
Jag vill faktiskt inte ens försöka!
Hur tänker ni?

Härlig fredagskväll på er ute i stugorna.

Puss/ Asta

Mer om jämställdhet.Å om sex.

Oj, liiiiite grann hettade det till i jämställdhetsinläggets kommentarer ändå.
Kul!
Jag hoppas ingen som läste mitt inlägg tog det som att jag förnekar att det finns en lång bit kvar att gå och mycket som måste göras.
Allt för många flickor och kvinnor har sargad självkänsla och ett bräckligt självförtroende.
De flesta av oss tänker elaka tankar om oss själva, vår kropp och vår förmåga många, måååånga, måååååånga gånger om dagen.
Jag känner knappt någon kvinna som inte varit med om män som tagit sej friheter.
Om det sedan är fullbordade våldtäkter, en efterhängsen klängig "beundrare" på krogen eller en hand på låret/ tutten/ rumpan "på skoj" varierar. Själv har jag varit med om allt sammans. Det sistnämnda många gånger.
Var någonstans går gränsen mellan vad som kan anses som oskyldigt flirtande eller ett skämt till ett faktiskt trakasseri?! Tja, jag vet inte...

Inte för att det på något sätt rättfärdigar män men har ni tänkt på att det finns sexuella områden där kvinnor har mer friheter än vad män har?
Var och varannan kvinna äger väl en sexleksak idag? En massagestav eller någon form av stimulerare.
Det är ingenting konstigt, jag skulle kunna prata med vem som helst om det. Jag gömmer den inte särskilt väl.
Men om en karl hade ett sexuellt hjälpmedel blir det genast märkligare eller hur?
För handen upp på alla er män som äger en "lösfitta" i temosformat som ligger öppet och skräpar på sängbordet där hemma!
Inte samma sak av någon anledning även om jag personligen inte skulle bry mej om min make skaffade en.
Samma sak med äldre kvinnor som åker till Gambia eller nåt annat afrikanskt land för ett litet semesteräventyr med en ung, fast, vacker och viril inhemsk pojkspoling på dryga 20.
Vi kanske fnissar och fnyser lite förfärat men reagerar inte alls med samma avsky som när blekfeta europeer åker till Thailand för lite unga kvinnor.
För egentligen handlar det väl om samma sak. Den rika människan som utnyttjar den fattiga.
Tänk hur vi kvinnor talar om våra män och vårt sexliv ihop med nära väninnor... eller inte så nära väninnor om vi är berusade? Tänk om våra män hade en aning om vad vi säger och hur?!
Jag tror inte alls att män bjussar lika mycket på information av privat karaktär.

Ovanstående exempel är märkliga.
Det är konstiga avarter, för fortfarande är det så, till och med i Sverige (även om vi kommit så mycket längre än många andra länder) att kvinnans sexualitet är mer smusslande, fulare än mäns.
Sexuellt hungriga kvinnor anses som slampiga medan män som erfarna.

Kommentarer på detta?!

Puss/ Asta