Min brösthistoria

Sett andra delen av Kroppshets på Svt som idag fokuserat framförallt på den yttersta formen av ätstörning, anorexi.
En sjukdom som... trots det jag skrev i inlägget nedan, det att vi alla är mer eller mindre ätstörda... är svår att förstå.
Att väga typ 40 kg och tycka att man är tjock. Att gråta av ångest över att behöva ta en tugga smörgås. Att tugga tuggummi frenetiskt för att tappa ytterligare någon kalori.
Det är en sjukdom och väl där handlar det nog mer om kontroll än kilon.
Att ha makten över en enda sak. Maten.
Men vilket lidande. Och så oerhört frustrerande för anhöriga det måste vara!

Jag tänkte skriva om bröst. Jag har gjort det förut, så för den trogna läsaren blir det en repris.
Men alltså, jag älskar kvinnobröst. Jag tycker typ det är det vackraste som finns. Alla typer av bröst. 
Och en gång avskydde jag mina egna...

När jag var ung. Tonåring. Jag tyckte att jag var så ful.
Min stora mun som jag alltid blivit retad för. Mina kraftiga lår, de som jag alltid haft trots att jag var smal för övrigt.
Hela jag var... fel lixom. Men jag hade en sak, jag hade väldigt snygga bröst.
Runda, fasta, uppnosiga. En perfekt C-kupa.
Så kom barnen. Tripp trapp trull och sen den lilla eftersläntraren.
Jag var 21 år när jag fått tredje barnet. 22 när jag slutat amma och brösten bara försvann. Blev till två tunna taxöron. Hud jag rullade upp i en B-kupa typ.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung men med en tants tuttar.
Och som jag avskydde dem.
Som jag skämdes.
Jag kunde inte se på dem. Jag kunde knappt ta på dem när jag stod i duschen.
Jag hade en tisha på mej när jag hade sex med min man.
Och jag drömde om att få operera dem.
Om jag bara haft pengar. Om jag bara kunde återställa mina bröst.
Då. Då skulle jag bli lycklig.
Jag gick till en doktor på vårdcentralen. En vän hade berättat att om man hade stora problem kunde landstinget betala en operation.
Jag blev visad in på ett vårdrum. Ombedd att ta av mej på överkroppen.
Jag som inte ens kunde visa mej för min man.
Men jag gjorde det. Och en manlig läkare kom in, mätte med måttband mellan nyckelben och bröstvårta, konstaterade nyktert att Jodå, visst har du hängbröst, bröstvårtan borde sitta ungefär 7-8 cm högre upp. Och sen fortsatte han lika torrt att, men betald bröstoperation fick bara de med för stor tung byst.
Ja men tack som fan. Varför måttbandsmäta då?!

Det blev ingen operation. Jag hade inte råd.
Tack å lov för det.
Idag har taxöronen växt till sej skulle man kunna säga.
Bröst består ju av fettvävnad och eftersom resten av kroppen är större, 10 kg mer än vad jag vägt den största delen av mitt vuxna liv. 18 kg mer än vad jag vägde när jag blev gravid första gången.
Följaktligen är inte bara rumpa, lår å mage större utan även mina bröst fylligare.
Och jag älskar mina tuttar idag. De är varma och trygga. De är mjuka för ett barnbarn att vila huvudet mot. De har med bravur fyllt sin huvudsakliga uppgift, den att producera mat till mina avkommor. De är snygga i en urringning.
Så mycket uppnosighet finns inte. Det är klart att de är hängiga.
4 graviditeter. 3 år av amning. Viktuppgångar och viktnedgångar. År. Liv.
Det är klart det syns som på resten av mej. Att det syns att man har levat, att något (n) är använd betyder inte att den är förbrukad och förstörd.
Det är okej. Det är faktiskt mer än så, det är underbart!
DET vill jag förmedla till mina döttrar, mina barnbarn, hela världens flickor.

Idag kan jag känna Tack gode gud att jag inte hade möjligheten att karva och stoppa in en massa skit i dem.
Ni skulle se mej ibland om kvällarna (å förmodligen tänka att Nu, nu är det fasen nära till vi får köra in henne till nån hjärnskrynklare) när jag ska lägga mej och knäpper upp, tar av behån.
Se hur jag tar de små raringarna i varsin hand, som två små trinda taxvalpar är de numera och jag lixom gossar till dem. Gud, va goa ni är. Och tack som fan att den där måttbandsdoktorn inte betalade för nåt karveri i friska tuttar. 


Puss/ Asta

Kroppsideal och kroppsuppfattning

På facebook har jag de senaste dagarna fått kommentarer om att jag ser smal ut.
Smal med antydning om "för smal" och oskriven undertext "Nu räcker det."
Jag förstår att människor säger det i all välmening, ibland som en komplimang, men samtidigt så känner jag mej lite skriven på näsan.
Lite att jag "inte förstår" eller har "felaktig kroppsuppfattning."
Att protestera mot det förstärker bara den tesen.

Inledningsvis vill jag å det starkaste betona att jag inte tycker att jag är TJOCK.
Jag vill oxå tydligt säga att jag inte tycker att man har någon som helst skyldighet att vara smal eller att rundare människor är sämre eller fulare än smala.

Själv skulle jag säga att jag är rätt "normalbyggd."
Jag har att brås på på båda mina föräldrars sidor i form av kraftig övervikt, jag har lätt för att öka i vikt (svårare att gå ner det) och jag vill helt enkelt "passa på mej."
Jag vill inte att det brakar iväg i 20-30 kg som jag sedan måste ta tag i.
Jag är 1,62 cm lång och jag väger... nu... 60 kg.
Det innebär att jag enligt BMI ligger i mitten på det normala fältet.
Varken över eller underviktig.
Vad det gäller att mäta midjan klarar jag mej med nöd å näppe från det som räknas som ohälsosamt, alltså ett midjemått över 80 cm. Jag ligger på 78-79 cm.
Jag har en päronkropp. Tunn upptill, ffa i ansikte, hals, armar, byst.
Fylligare ner till över höfter å lår.
Toppar kan jag ibland ha i small el stl 36. I Strumpbyxor drar jag 40-42.
Jag har alltså inte tillstymmelse till att vara underviktig eller "för smal."

 


Efter 3,5 vecka med 5:2 metoden så har jag gått ner de extra kilona jag dragit på mej under första delen av vintern.
Där är jag nöjd.
Huden är däremot väldigt "lös" och jag är inte i närheten av så fit som jag var i somras när jag sprang.
Vill jag bli fastare i hullet så kan jag alltså inte banta bort något mer, jag får träna.
I min ålder bör man inte vara för mager, då syns rynkor (än) mer och dragen blir hårdare å vassa.
Å jag är inte sååå motiverad, inte sååå fåfäng, det är inte sååå viktigt för mej att jag orkar lägga ner jobbet som krävs för en platt mage å fasta lår.
Jag ÖNSKAR att jag vore det, för visst vore det kul å se lite snygg ut naken men det är som med att kunna prata engelska obehindrat, jag vill gärna men orkar inte betala priset.

Sen är det märkligt... å där är jag med er... att jag är väldigt mycket hårdare mot mej själv.
När magen putar under kläderna, när klänningen eller linnet, inte faller slätt på mej så retar jag mej på det. Oftast har jag inte kläder där det ens syns. De går bort.
Men på andra så stör det mej inte alls, tvärtom kan jag tycka att det ser kvinnligt å feminint ut.
Jag är en väldigt viktmedveten person när det gäller mej själv (eller jag är hård mot mej själv på alla områden) medan jag hos andra inte reflekterar över hur deras kroppar ser ut.

Alltså. Ni kan andas ut. Jag kommer inte få anorexi nästa vecka. :)

Puss/ Asta

Bikiniinspiration?

Jaha. Så kom Amelia i brevlådan. Med årets upplaga av magra tonåringar som visar upp bikins.
"Jaha", jag orkar inte riktigt känna så mycket över det idag. Jag vet att jag skrev ett inlägg förra året när vi skulle "inspireras" till badmode.

Men jag HAR funderat en del mer på det där med Blondinbellas utvik och "insats" för att stärka "vanliga kvinnor" och för att visa upp mångfalden.
Syftet var gott, det är jag övertygad om.
Hon är en kvinna med huvudet på skaft den där Blondinbella. Hon förstår värdet i att bli en förebild både i uppmärksamhet och i antal kronor. Naket säljer. Alltid och fortfarande.
Alldeles säkert hade hon goda intentioner.
Men det BLEV inte bra.
Jag tror rätt få "vanliga kvinnor" kände sej peppade.

Linda Skugge har gett sej in i debatten... igen får man väl säga.
För X antal år sedan "vek" hon ut sej. Ville visa "den nakna sanningen."
Osminkad. Oretusherad. Rakt upp å ner.
En betydligt "fulare" bild där budskapet blev glasklart.

Faktum är att jag själv funderade ett halvt ögonblick på att lägga ut bilder på bloggen.
Utan någon sexig posé. Utan att stå i högklackat, putta fram tuttarna och suga in magen.
Some ett statement.
Så här kan en kvinna på 40 + se ut.
Men... grejen är att det skulle inte hjälpa.
"Den vanliga kvinnan" är fortfarande ett undantag.
Amelia kör ju sådana reportage nån gång om året. Nakna el halvnakna kvinnor... korta, långa, smala, tjocka... som visar mångfald.
Fantastiskt modigt av dem.
Men beundransvärt av Amelia? Av tidnings-Sverige?
Nja, det är fortfarande undantag. Allt för ovanligt.
För att det skulle få den effekt jag önskade när jag funderade på eget utvik så skulle det behöva göras hela tiden.

Jag har fått mkt uppmärksamhet för min "fulbild" inom bekantskapskretsen på bloggen och IRL.
Över att jag inte försökte försköna mej själv utan tvärtom, säckade ihop lite där mot spaden så magen och fladdret såg värre ut än när jag står rak i ryggen.
Uppmärksamheten, förvåningen visar att det behövs.
Jag tror att många, många flickor, tjejer, kvinnor, tanter och kärringar känner en enorm trötthet över att överallt mötas... representeras... av flickkroppar som är platta, släta och rynkfria.
Jag tror att många av oss är less på att jämföra oss med dom.
Det gör vi alldeles omedvetet. När vi står där nakna framför spegeln påväg in i duschen och suckar... tungt... åt förfallet då är det för att vi inte ser ut så där som de gör i de glassiga magazinen.
För hade vi jämfört oss med varann, med övriga 40 åringar (varför vi nu alls ska jämföra oss?!) så hade vi sett att rätt få är utan de där skavankerna. Rätt få är vältrimmade, släta, slanka amazoner.
Å om man är det... medelålders... hur kul liv har man egentligen då?!

Jag har funderat en del på det där som sagt men en tanke har faktiskt överskuggat alla de där funderingarna. Min kropp har fungerat, levererat 4 fantastiska ungar, den är frisk å stark.
Jag kunde verkligen... jag menar VERKLIGEN... haft större problem.

Puss/ Asta