Min brösthistoria

Sett andra delen av Kroppshets på Svt som idag fokuserat framförallt på den yttersta formen av ätstörning, anorexi.
En sjukdom som... trots det jag skrev i inlägget nedan, det att vi alla är mer eller mindre ätstörda... är svår att förstå.
Att väga typ 40 kg och tycka att man är tjock. Att gråta av ångest över att behöva ta en tugga smörgås. Att tugga tuggummi frenetiskt för att tappa ytterligare någon kalori.
Det är en sjukdom och väl där handlar det nog mer om kontroll än kilon.
Att ha makten över en enda sak. Maten.
Men vilket lidande. Och så oerhört frustrerande för anhöriga det måste vara!

Jag tänkte skriva om bröst. Jag har gjort det förut, så för den trogna läsaren blir det en repris.
Men alltså, jag älskar kvinnobröst. Jag tycker typ det är det vackraste som finns. Alla typer av bröst. 
Och en gång avskydde jag mina egna...

När jag var ung. Tonåring. Jag tyckte att jag var så ful.
Min stora mun som jag alltid blivit retad för. Mina kraftiga lår, de som jag alltid haft trots att jag var smal för övrigt.
Hela jag var... fel lixom. Men jag hade en sak, jag hade väldigt snygga bröst.
Runda, fasta, uppnosiga. En perfekt C-kupa.
Så kom barnen. Tripp trapp trull och sen den lilla eftersläntraren.
Jag var 21 år när jag fått tredje barnet. 22 när jag slutat amma och brösten bara försvann. Blev till två tunna taxöron. Hud jag rullade upp i en B-kupa typ.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung men med en tants tuttar.
Och som jag avskydde dem.
Som jag skämdes.
Jag kunde inte se på dem. Jag kunde knappt ta på dem när jag stod i duschen.
Jag hade en tisha på mej när jag hade sex med min man.
Och jag drömde om att få operera dem.
Om jag bara haft pengar. Om jag bara kunde återställa mina bröst.
Då. Då skulle jag bli lycklig.
Jag gick till en doktor på vårdcentralen. En vän hade berättat att om man hade stora problem kunde landstinget betala en operation.
Jag blev visad in på ett vårdrum. Ombedd att ta av mej på överkroppen.
Jag som inte ens kunde visa mej för min man.
Men jag gjorde det. Och en manlig läkare kom in, mätte med måttband mellan nyckelben och bröstvårta, konstaterade nyktert att Jodå, visst har du hängbröst, bröstvårtan borde sitta ungefär 7-8 cm högre upp. Och sen fortsatte han lika torrt att, men betald bröstoperation fick bara de med för stor tung byst.
Ja men tack som fan. Varför måttbandsmäta då?!

Det blev ingen operation. Jag hade inte råd.
Tack å lov för det.
Idag har taxöronen växt till sej skulle man kunna säga.
Bröst består ju av fettvävnad och eftersom resten av kroppen är större, 10 kg mer än vad jag vägt den största delen av mitt vuxna liv. 18 kg mer än vad jag vägde när jag blev gravid första gången.
Följaktligen är inte bara rumpa, lår å mage större utan även mina bröst fylligare.
Och jag älskar mina tuttar idag. De är varma och trygga. De är mjuka för ett barnbarn att vila huvudet mot. De har med bravur fyllt sin huvudsakliga uppgift, den att producera mat till mina avkommor. De är snygga i en urringning.
Så mycket uppnosighet finns inte. Det är klart att de är hängiga.
4 graviditeter. 3 år av amning. Viktuppgångar och viktnedgångar. År. Liv.
Det är klart det syns som på resten av mej. Att det syns att man har levat, att något (n) är använd betyder inte att den är förbrukad och förstörd.
Det är okej. Det är faktiskt mer än så, det är underbart!
DET vill jag förmedla till mina döttrar, mina barnbarn, hela världens flickor.

Idag kan jag känna Tack gode gud att jag inte hade möjligheten att karva och stoppa in en massa skit i dem.
Ni skulle se mej ibland om kvällarna (å förmodligen tänka att Nu, nu är det fasen nära till vi får köra in henne till nån hjärnskrynklare) när jag ska lägga mej och knäpper upp, tar av behån.
Se hur jag tar de små raringarna i varsin hand, som två små trinda taxvalpar är de numera och jag lixom gossar till dem. Gud, va goa ni är. Och tack som fan att den där måttbandsdoktorn inte betalade för nåt karveri i friska tuttar. 


Puss/ Asta