Min brösthistoria

Sett andra delen av Kroppshets på Svt som idag fokuserat framförallt på den yttersta formen av ätstörning, anorexi.
En sjukdom som... trots det jag skrev i inlägget nedan, det att vi alla är mer eller mindre ätstörda... är svår att förstå.
Att väga typ 40 kg och tycka att man är tjock. Att gråta av ångest över att behöva ta en tugga smörgås. Att tugga tuggummi frenetiskt för att tappa ytterligare någon kalori.
Det är en sjukdom och väl där handlar det nog mer om kontroll än kilon.
Att ha makten över en enda sak. Maten.
Men vilket lidande. Och så oerhört frustrerande för anhöriga det måste vara!

Jag tänkte skriva om bröst. Jag har gjort det förut, så för den trogna läsaren blir det en repris.
Men alltså, jag älskar kvinnobröst. Jag tycker typ det är det vackraste som finns. Alla typer av bröst. 
Och en gång avskydde jag mina egna...

När jag var ung. Tonåring. Jag tyckte att jag var så ful.
Min stora mun som jag alltid blivit retad för. Mina kraftiga lår, de som jag alltid haft trots att jag var smal för övrigt.
Hela jag var... fel lixom. Men jag hade en sak, jag hade väldigt snygga bröst.
Runda, fasta, uppnosiga. En perfekt C-kupa.
Så kom barnen. Tripp trapp trull och sen den lilla eftersläntraren.
Jag var 21 år när jag fått tredje barnet. 22 när jag slutat amma och brösten bara försvann. Blev till två tunna taxöron. Hud jag rullade upp i en B-kupa typ.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung men med en tants tuttar.
Och som jag avskydde dem.
Som jag skämdes.
Jag kunde inte se på dem. Jag kunde knappt ta på dem när jag stod i duschen.
Jag hade en tisha på mej när jag hade sex med min man.
Och jag drömde om att få operera dem.
Om jag bara haft pengar. Om jag bara kunde återställa mina bröst.
Då. Då skulle jag bli lycklig.
Jag gick till en doktor på vårdcentralen. En vän hade berättat att om man hade stora problem kunde landstinget betala en operation.
Jag blev visad in på ett vårdrum. Ombedd att ta av mej på överkroppen.
Jag som inte ens kunde visa mej för min man.
Men jag gjorde det. Och en manlig läkare kom in, mätte med måttband mellan nyckelben och bröstvårta, konstaterade nyktert att Jodå, visst har du hängbröst, bröstvårtan borde sitta ungefär 7-8 cm högre upp. Och sen fortsatte han lika torrt att, men betald bröstoperation fick bara de med för stor tung byst.
Ja men tack som fan. Varför måttbandsmäta då?!

Det blev ingen operation. Jag hade inte råd.
Tack å lov för det.
Idag har taxöronen växt till sej skulle man kunna säga.
Bröst består ju av fettvävnad och eftersom resten av kroppen är större, 10 kg mer än vad jag vägt den största delen av mitt vuxna liv. 18 kg mer än vad jag vägde när jag blev gravid första gången.
Följaktligen är inte bara rumpa, lår å mage större utan även mina bröst fylligare.
Och jag älskar mina tuttar idag. De är varma och trygga. De är mjuka för ett barnbarn att vila huvudet mot. De har med bravur fyllt sin huvudsakliga uppgift, den att producera mat till mina avkommor. De är snygga i en urringning.
Så mycket uppnosighet finns inte. Det är klart att de är hängiga.
4 graviditeter. 3 år av amning. Viktuppgångar och viktnedgångar. År. Liv.
Det är klart det syns som på resten av mej. Att det syns att man har levat, att något (n) är använd betyder inte att den är förbrukad och förstörd.
Det är okej. Det är faktiskt mer än så, det är underbart!
DET vill jag förmedla till mina döttrar, mina barnbarn, hela världens flickor.

Idag kan jag känna Tack gode gud att jag inte hade möjligheten att karva och stoppa in en massa skit i dem.
Ni skulle se mej ibland om kvällarna (å förmodligen tänka att Nu, nu är det fasen nära till vi får köra in henne till nån hjärnskrynklare) när jag ska lägga mej och knäpper upp, tar av behån.
Se hur jag tar de små raringarna i varsin hand, som två små trinda taxvalpar är de numera och jag lixom gossar till dem. Gud, va goa ni är. Och tack som fan att den där måttbandsdoktorn inte betalade för nåt karveri i friska tuttar. 


Puss/ Asta

Bröst, tuttar, boobisar

Min brösthistoria: 

Mina bröst började växa när jag var nio år. Samma år som jag fick min mens.
Jag hade awesome tuttar som tonåring. Vid den tiden hade jag komplex för allt, i synnerhet min stora mun och mina tjocka lår (vägde typ 50 kg) men egentligen allt var fult... utom mina bröst. De var en perfekt 70 C kupa och väckte till min stora förtjusning stor uppmärksamhet hos motsatta könet.

Så fick jag första barnet vid sjutton och efter det var den perfektionen över om man säger så. I snabb takt fick jag tre ungar och var vid det laget 21 år.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung.
Mina bröst hade vid den här tiden obefintlig fyllning, med all hud fyllde jag med nöd å näppe upp en B kupa. Dessutom var de randiga av bristningar.
Jag avskydde dem. Hatade dem. Skämdes för dem.
Så till den milda grad att jag hade bh eller tröja på när jag hade sex med min man och grät i duschen när jag såg dem.
Varje vaken sekund drömde jag om att kunna operera dem. Återställa brösten och min värdighet. Men för det fanns inga pengar. Jag hade inget jobb och fick inget lån.
Min desperation drev mej till landstinget där jag hört att "särskilt ömmande fall" kunde få operationen gratis.
Jag som inte ens blottade brösten för min man fick klä av mej i ett undersökningsrum och sitta och vänta på läkarens dom.
Han kom in och var självklart ung å snygg.
Med kritisk blick klämde och kände han, tog fram ett måttband och mätte från nyckelbenet till tuttarnas slut, mumlade nåt om att de satt 8 cm för långt ner,  bara för att sen konstatera att det är endast dem med stor tung byst som orsakar ryggbesvär som får operationen betald.
Han hade alltså utsatt mej för denna totala förnedring som jag grät mej igenom helt i onödan.

När vände det?
Jag vet inte. Successiv var processen.
Kanske i trettioårsåldern när mina jämnåriga oxå börjat få hängbröst?
Kanske senare.
Från något mindre skam, lite färre destruktiva tankar till acceptans till på senare år utblommad kärlek.
Jag vet att mina bröst inte är estetiskt vackra. Inte yppiga och toppiga och ungdomliga men de är likväl fantastiska!
De har utan några som helst problem försett fyra ungar med bröstmjölk så länge jag önskat. De har än längre skänkt dem mjukhet, värme och tröst.
De har alltid varit friska.
De är två mirakel.
Vi kvinnor är ta me fan mirakel allihop. Tänk vad våra kroppar kan som motsatta könet inte är i närheten av. Skapa liv, uthärda smärtor som skulle tagit livet av vilken karl som helst, föda ut en annan människa genom ett hål mindre än munnen och sen skapa perfekt mat alldeles av sej själv.
Wow!

Jag älskar bröst!
Jag älskar mina och dina!
Jag älskar små, bulliga, stora, hängiga, toppiga, strimmiga, platta, generösa bröst och jag kan inte låta bli att i smyg kolla in dem överallt å ingenstans.
Förmodligen mer än den mest tuttfixerade karl.

Puss/ Asta

Boobisar

 

Det pratades bröst på Karlavagnen ikväll. Jag hann tyvärr bara lyssna en liten stund.
Men jag har under åren tänkt en hel del på bröst.

Själv fick jag bröst tidigt, var väldigt ung när jag kom in i puberteten, så ung att jag utreddes för att det kunde vara något fel.
Jag minns den första fnissande uppmärksamheten de gav av killarna i klassen tidigt i mellanstadiet, innan de andra tjejerna var där mognadsmässigt, och hur jobbigt det var.
Att vara annorlunda.
Som ung tjej lärde jag mej tidigt att brösten framkallade känslor och "begär" hos pojkar och män.
Jag fick höra av mormor att jag "inte skulle gå så urringad", "att jag såg slampig ut."
Killar passade ofta på att ta för sej, komma emot, klämma lite, kommentera och bedöma och bortsett från när det var "gubbar" som kåta ingifta släktingar eller kompisars pappor så tänkte jag aldrig... jag minns aldrig att jag tänkte... att killarna gjorde fel.
Allt ansvar låg lixom på mej. Att locka eller inte locka.
Helt galet! Varför talade inte vuxenvärlden med mej om sånt?
Förmodligen för att de hade samma förfärliga kvinnobild som jag själv.

Jag hade fina tuttar som ung. Lagom stora, fasta och yppiga. En perfekt 70 D kupa.
Så fick jag barn som 17 åring och man hade ju hört innan att brösten kunde bli större efter en graviditet.
När mjölken rann till på 4:e dagen blev tuttarna fullkomligt enorma och jag minns att jag iakttog mej i spegeln på BB med ett nöjt leende och tänkte "Hey, come to mama!"
Men det där höll förstås inte i sej.
När mjölkproduktionen så småningom ställde in sej och sedan sinade försvann tuttarna till nästan ingenting. Till två tomma påsar. Tuttar, randiga av bristningar, som såg ut att sitta på en mycket gammal kvinna.
När jag vid 21 fått mitt tredje barn och brösten var precis lika tomma och fula utvecklade jag rejäla komplex. Jag minns att jag grät i duschen av obehag att se mej själv naken.
Jag funderade varje vaken stund på en bröstoperation men hade inte pengar till det.
Jag var till och med iväg till landstinget hos en ung snygg doktor som mätte med måttband, konstaterade att jag hade rejäla hängbröst men oxå att den typen av "defekt" inte innefattades av det landstinget kan åtgärda.
Så taxöronen blev kvar.

Idag har jag försonats med mina tröst. Idag dagdrömmer jag bara ibland om att fixa till dem.
De är något fylligare nu än vad de var när jag var 21 men framför allt handlar det om inställning, om att saker å ting får perspektiv.
De hänger fortfarande och är långt ifrån sina glansdagar men jag kan med en schysst bh få till en klyfta som ser helt okej ut.
Jag försöker tänka att de tjänat sitt syfte med bravur, jag har ammat i sammanlagt nästan 3 år och alltid haft gott om mjölk, de har hållit sej friska och de hjälper mej att påklädd se rätt ärtig ut om jag vill.
Vi är kompisar och jag tror inte att jag kommer låta en kirurg skära i dem, även om jag skulle få råd.

Jag älskar bröst och är nog betydligt mer bröstfixerad än vad min man är.
Jag tycker att de är vackra i nästan alla storlekar och former.
Bröst står för trygghet, värme, kvinnlighet, sinnlighet, erotik, beskydd, fortlevnad.
De är egentligen bara körtlar och fett men samtidigt, för så många av oss, nåt mer och större.

Vad är bröst för dej?

Puss/ Asta

Ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig som hon.

 

På tal om yta.
För några år sedan var jag å min make hemma hos ett par vänner som vi tyvärr träffar allt för sällan.
De har två barn och den yngsta, en flicka, var kanske 3-4 år.
Barnens mamma är väldigt androgyn. En riktig pojkflicka.
Hon är smal och kantig i kroppen. Har en kortklipp praktisk frisyr. Använder aldrig smink och bär nästan jämt jeans och en enkel t-shirt.

När vi kom dit var jag lite uppiffad som till alla middagsbjudningar vi går på och vi satte oss en stund i gräset med en öl.
Flickan kom fram och studerade mej intresserat.
"Vad är det?" frågade  hon och tog min hand.
"Det är en ring" svarade jag.
"Åhhh" sa hon andaktsfullt.

"Vad är det?" frågade hon och petade på mina målade naglar naglar.
"Det är nagellack."
"Åhhh." 

Hon fortsatte med mina högklackade skor. Mitt halsband. Min klänning.
Ett hårspänne.
Alla svar utlöste samma beundran.
Samma "åhhhh" med ett tonfall som verkligen... jag menar VERKLIGEN... avslöjade hur fint hon tyckte det var.

Tillslut tittade hon ner i min u-ringning och grabbade tag i mitt ena bröst.
"Vad är det?"
"Mitt bröst" svarade jag.
"Åhhhhh." 

Jag skrattade lite generat. De andra betydligt mer roat. Men ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig och så fin som hon. :)

Puss/ Asta