Ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig som hon.

 

På tal om yta.
För några år sedan var jag å min make hemma hos ett par vänner som vi tyvärr träffar allt för sällan.
De har två barn och den yngsta, en flicka, var kanske 3-4 år.
Barnens mamma är väldigt androgyn. En riktig pojkflicka.
Hon är smal och kantig i kroppen. Har en kortklipp praktisk frisyr. Använder aldrig smink och bär nästan jämt jeans och en enkel t-shirt.

När vi kom dit var jag lite uppiffad som till alla middagsbjudningar vi går på och vi satte oss en stund i gräset med en öl.
Flickan kom fram och studerade mej intresserat.
"Vad är det?" frågade  hon och tog min hand.
"Det är en ring" svarade jag.
"Åhhh" sa hon andaktsfullt.

"Vad är det?" frågade hon och petade på mina målade naglar naglar.
"Det är nagellack."
"Åhhh." 

Hon fortsatte med mina högklackade skor. Mitt halsband. Min klänning.
Ett hårspänne.
Alla svar utlöste samma beundran.
Samma "åhhhh" med ett tonfall som verkligen... jag menar VERKLIGEN... avslöjade hur fint hon tyckte det var.

Tillslut tittade hon ner i min u-ringning och grabbade tag i mitt ena bröst.
"Vad är det?"
"Mitt bröst" svarade jag.
"Åhhhhh." 

Jag skrattade lite generat. De andra betydligt mer roat. Men ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig och så fin som hon. :)

Puss/ Asta

Härskarteknik

 

Jag har tänkt vidare på det där som hände på hundutställningen i Tvååker.
Läs gärna det inlägget längre ner, men om du inte orkar det så kommer här en snabbresumé.
Gottfrid hoppade på ett stycke tax. Utan aggressivitet men burdust och både tax å husse blev rädda. Vi... mest jag om jag ska va ärlig... bad om ursäkt.
Då stegrar en man i 60 års åldern fram. Med bästa "nu ska du inte ta illa upp lilla gumman men..." tonfallet mässade han för mej om vikten att se efter sin hund, stävja aggressivitet, den här rasen får man se upp med, hålla kort, köp en nosgrimma, nästa gång han anfaller kan det gå illa, detta är inget att leka med lilla vän osv osv."
Å jag. Ja jag log å hummade och sa "det är ingen fara", "tack så mycket" och annat artigt

Men jag har som sagt funderat. På min hundras. På mej.
1,62 lång. Relativt kort klänning. Solsken i blick. Kvinna. Betydligt yngre.
Och ju mer jag funderar, desto argare blir jag.
För självklart hade han inte agerat likadant om det varit en schäfer som tog sej lite friheter. Å självklart hade han inte mässat på i bästa "nu ska du inte ta illa vid dej lilla vän stil" om det varit en man som höll i kopplet.
Det vågar jag sätta mitt huvud på.

Diskuterade detta via facebookchatten med uppfödaren och hon sa lite skämtsamt att "då lär du inte ha den rosa klänningen fler gånger."
Men jo! Ta med fan att jag ska.
Fast jag ska bära den med mer attityd.

Min make å jag käbblade lite idag över middagen. Det handlade om att han lämnar in bilen för lagning istället för att fixa det själv. Då säger han ordagrant "Men lilla gumman, du kan väl inte ett skit om bromsar."
"Nej", svarade jag. "Men jag kan mycket annat som inte du kan."
"Ja, men nu är detta liiiite mer avancerat än att klippa hundnaglar förstår du" svarade han.
What?!
Varför GÖR män så där?!
"Lilla gummar" tjejer när deras argument tryter.
Förlöjligar kvinnors kunskaper.
Min make skulle knappast säga så till en manlig vän.
Nu fick maken sej en skopa av min härskarteknik som jag är rätt bra på jag med och som handlar om högskolepoäng som jag har å inte han men ändå... det var han som började.

Jag är kvinna. Jag tycker om feminina saker. Så som klänningar. Fina skor.
Jag sminkar mej gärna, jag rakar här å där.
Jag tänker inte börja snusa lössnus, klia mej i skrevet å rapa högljutt för att inte bli behandlad som ett våp.
Jag tänker börja bita ifrån. I varenda jäkla situation som jag känner mej förminskad, förlöjligad och klappad på huvudet på för att jag är tjej.
Oavsett hur pinsamt det är.

Så det så!

Puss/ Asta

Tjejiga egenskaper...

Stulen å passande bild.

Kvinnor v/s män...

Jag skall inte joxa in mej i mina tankar kring vad som är biologiskt och vad som är inlärt.
Huru vida det är ena resonemanget är rätt eller fel.
Inte i detta inlägget och inte i kväll.

Skillnad ÄR det och jag är stolt över många sk kvinnliga egenskaper.
Simultankapacitet, medkänsla, omvårdande, omsorg om de dom älskar, social kompetens and so on.
Det är inte vi kvinnor som skall ändra oss gällande dessa bitarna, det är samhället som skall anpassa sej.
Många förminskar kvinnliga egenskaper och hyllar de manliga istället. Ni vet... konkurrerande, driv, tro på sej själva osv. Men allt behövs. Å alla skall ha tillgång till att vara den de vill vara.

Med det sagt vill jag komma in på mitt egentliga inlägg. En kvinnlig egenskap som även jag har i viss mån men som jag retar mej på. Som jag vill förändra, sluta med bums.
Kvinnors sätt att negativt kommentera andra... ofta andra kvinnor.
Det handlar om allting. Att de är smala, tjocka, blonda, dumma, ärelystna, tråkiga, slampiga.
Vi slår mot det som är mer framgångsrikt... i illa dold avundssjuka och vi slår mot dem under oss i hierarkin, som misslyckats, för att det får oss att känna oss bättre.
Så tjock/ patetisk/ korkad/ godtrogen/ ful/ missanpassad som henne är jag i alla fall inte.
Se på mej, jag har det minsann ordnat för mej. Å bara 5 kg övervikt. Herre gud!Fast vi är kanske inte ens medvetna om det!

Jag hör ofta sådant i fikarummet på jobbet. Deltar väl dessvärre själv ibland.
Jag läser bloggar och ser oändliga exempel i statusuppdateringar på facebook.
Kvinnor som kommenterar andra kvinnors bröst, bak, vikt, intelligens...
Jag hör väldigt sällan män säga sånt där. Ser inte särskilt många män skriva om sånt på fejjan.

Kan vi inte försöka tänka oss för? Bara lite grann.
För vem gynnar det egentligen att kvinnor är så här mot varandra?
Inte oss själva och verkligen inte kvinnor som grupp.
Dessutom är det ju så att DU är den du är... oavsett hur andra ser ut.
Du blir inte smalare el yngre för att nån annan är mer ur form.
Du blir inte lyckligare för att någon annan tappat greppet om sitt liv.

Ska vi kommentera så ska vi kommentera insatser. Konstruktiv kritik.
Inte någons kroppsdelar. Inte döma någon för att viv har ett tjusigare hem.
Det är ju bara... tja, dumt.

Puss/ Asta