Ett välbevarat lik

Som jag sagt tidigare så följer jag många... mååååånga... kroppspositiva konton på instagram och det kan jag verkligen rekommendera.
Det har gett mej så mycket kunskap, så många nya tankar, en större acceptans till mej själv men kanske framför allt en insikt över hur horribel det är att vi kvinnor lägger så oerhört mycket energi, kraft och tid på att passa in i den smala normen medan livet pågår, dagarna försvinner, tiden rinner ut.
Det är förspilld kvinnokraft och livslust som vi skulle kunna använda så oerhört mycket smartare och roligare och mer meningsfullt.
Vill du ha tips på bra konton på instagram så skriv gärna en kommentar, berätta lite om vem du är så ska jag matcha ihop dej med några av mina favoriter.

Men. Trots att det finns massor av fantastiska kroppspositiva konton så finns det väldigt få som representerar oss medelålders kvinnor. Kvinnan någonstans mellan fertilitet och ålderdom.
Inte så märkligt må hända. Vi är dåligt representerade överallt och pryder sällan några tidningsomslag. I filmer är den manliga huvudrollsinnehavaren nästan alltid gift med en tjugo år yngre kvinnor och de som ska spela "den lite äldre kvinnan" är ofta fräscha fyrtioåringar.
@notondietanymore är en av mina favoritinstagrammare. Hon råkar oxå vara den enda som är i min ålder.

Jag var ute och gick med Gottfrid nu på kvällen en långrunda.
Väldigt skönt. Folktomt (det kan ha berott på att det regnade) och gott om tid att låta tankarna vandra.
Och då funderade jag på det här med ålder och ålderstecken.
På kroppsdelar och acceptansen för dem och vilken märklig syn som råder.
Som om en kropp bara är en bra kropp när den är tjugoett. När den är fast å fin å slät. När tuttar pekar uppåt å bristningarna lyser med sin frånvaro. När allt är slätt å piffigt och orört.
Det talas hela tiden om att få tillbaka formen efter graviditeten, mota rynkorna, smörj smörj smörj. Få ungdomlig lyster, fyll i, lyft upp, skär bort.
Åt 800 kcal. Tappa 10 kg till midsommar. Bevara. Konservera.
Åtgärda och återställ.

Men en kropp är en kropp.
Den ser ut på ett sätt när den är barn. Ett när den är tonåring.
Den ser ut på ett sätt före graviditeter och på ett annat efter.
Kollagen försvinner. Spänsten minskar.
Det är inget fel. Det är tid. Det är normalt.
Det finns inte en kropp som är rätt och en som är fel.

Så här sommartid hör man ju ofta om att det är viktigt att smörja in sej med hög solskyddsfaktor för annars kan man bli rynkig!
Nää ve å fasa!
Jag erkänner, jag slarvar med solskydd och det borde jag verkligen INTE med tanke på risken för malignt melanom och sen den lite ytligare anledningen att färgen håller längre om den får grunda ordentligt.
Men rynkor?

Jag är snart 50, när jag ligger för döden och förhoppningsvis är gammal så har jag många förhoppningar om hur jag ska känna inför livet jag levt och döden som väntar men att jag ska begravas i så gott skick som möjligt, det hör verkligen inte dit!

Puss/ Asta

Kan vi inte vara en liten smula nyanserade?

 

I morse gick jag upp och drack en mugg te.
Sen drack jag en mugg kaffe.
Plötsligt var klockan 18 och jag hade inte ätit någonting.
Då åt jag 1/3 familjepizza.
Nån timma senare drack jag två stora muggar o'boy och åt nästan en påse chips.
Nyss drack jag en mugg kaffe med en bulle till.
Jag är verkligen inget hälsofreak.

Jag rökte under många år. Snusar ännu.
Bortsett från att jag gått dagliga promenader i hela mitt hundliv (23 år) så har jag med få undantag inte motionerat på annat vis innan jag började springa förra våren.
Jag pendlar i vikt med en 5-6 kg.
När jag inte längre kommer i mina kläder tar jag tag i det och går ner några kilon igen.
Jag har aldrig varit tjock men inte heller smal.
Jag har kurvor men inte den typen som anses attraktivt.
Midjan går ut istället för in. Brösten är långa istället för fylliga osv.
Jag är verkligen inget utseendefreak.

Jag har vänner och bekanta som är smala, tjocka, vackra, alldagliga utan att egentligen reflektera över det.
Jag instämmer i de flesta debatter som handlar om magra retuscherade modeller och hetsen mot perfektion och evig ungdom.
Jag tycker det är förfärligt att flickkläder är mindre och tajtare i storlekarna än pojkkläderna.
Kort sagt, jag tror att jag har ganska sunda idéer och att jag är ganska "vanlig."
Jag hatar inte tjocka människor. Jag spyr inte ut något förakt för att jag ibland försöker nyansera debatten.
Jag är varken särskilt hatiskt eller föraktfullt lagd.

Debatten om att vägen bort från hetsen på den taniga, flickiga, perfekta kroppen inte består i att fullständigt sluta ta hand om sin kropp.
Att släpa runt på 50 kg övervikt eller mer är på något sätt andra sidan ytterligheten mot de som svälter halvt ihjäl sej.
Precis som den med väldigt lågt BMI riskerar följder som urkalkning av skelett, magproblem, nedsatt fertilitet och när de är riktigt tunna elektrolytrubbningar som kan påverka hjärtat och framkalla arytmier så har fettman sina hälsorisker.
Högt blodtryck, höga lipidvärden, diabetes som i sin tur leder till förkalkade kärl och hjärt/njursjukdomar. Det leder även till belastning på leder, nedsatt rörlighet, sämre sömn, depression.
Det behöver man inte vara hatisk för att konstatera.

Puss/ Asta

Ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig som hon.

 

På tal om yta.
För några år sedan var jag å min make hemma hos ett par vänner som vi tyvärr träffar allt för sällan.
De har två barn och den yngsta, en flicka, var kanske 3-4 år.
Barnens mamma är väldigt androgyn. En riktig pojkflicka.
Hon är smal och kantig i kroppen. Har en kortklipp praktisk frisyr. Använder aldrig smink och bär nästan jämt jeans och en enkel t-shirt.

När vi kom dit var jag lite uppiffad som till alla middagsbjudningar vi går på och vi satte oss en stund i gräset med en öl.
Flickan kom fram och studerade mej intresserat.
"Vad är det?" frågade  hon och tog min hand.
"Det är en ring" svarade jag.
"Åhhh" sa hon andaktsfullt.

"Vad är det?" frågade hon och petade på mina målade naglar naglar.
"Det är nagellack."
"Åhhh." 

Hon fortsatte med mina högklackade skor. Mitt halsband. Min klänning.
Ett hårspänne.
Alla svar utlöste samma beundran.
Samma "åhhhh" med ett tonfall som verkligen... jag menar VERKLIGEN... avslöjade hur fint hon tyckte det var.

Tillslut tittade hon ner i min u-ringning och grabbade tag i mitt ena bröst.
"Vad är det?"
"Mitt bröst" svarade jag.
"Åhhhhh." 

Jag skrattade lite generat. De andra betydligt mer roat. Men ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig och så fin som hon. :)

Puss/ Asta

Bokrecension, Jag skulle aldrig ljuga för dig

 

I Bloggdalas bokcirkel har vi nu kommit fram till Elinas val av bok.
"Jag skulle aldrig ljuga för dig" av Moa Herngren.
Detta ÄR en spännande bok. Det är en synnerligen lämplig "bokcirkelbok" eftersom den innehåller mycket som vi alla kan relatera till.
Föräldraskap, äktenskap, ekorrhjul, skam, skuld, känslan av att kvävas av kraven, av att inte räcka till.
Den tar upp förbjudna känslor och tankar. Att inte älska någon som är snäll, att älska någon av barnen mer, att känna lust till någon annan än sin man, att vilja förstöra för andra...
Spännande ämnen, jag hoppas att vi i dessa recensioner kring denna bok kan föra diskussioner, inte bara om språket utan om livet i stort.

Men. Nu går jag händelserna i förväg.
Vi börjar med handlingen.
Cecilia Alberts är framgången personifierad.
Hon är gift med sin kollega och en underbar man.
De arbetar båda som parterapeuter, han är något äldre än vad hon är, något mer framgångsrik.
De bor i ett vackert parhus, drömmer om designmöbler men får ibland dessvärre nöja sej med "nåt liknande" från Ikea och de har tre fina barn.
Cecilia skriver planeringslistor för arbetet, familjen och för sej personligen.
Hon planerar parmiddagar, är klassförälder och går på tjejträffar mest för att det förväntas av henne.
Varje kväll dukar hon fram frukostporslinet och på morgonen kysser hon ömt sina familjemedlemmar en i taget och meddelar att frukosten är klar.
Frukost så som var och en av dem vill ha den. Någon löskokt ägg. Någon annan havregrynsgröt.
Själv äter hon inte så mycket. Cecilia Alberts tycker om att ha kontroll.
Cecilia är den kärleksfulla modern, den sexiga och älskvärda hustrun, den framgångsrika karriärkvinnan och fasaden är vacker och perfekt.
Men krackelerar.
 
"Cecilia vill inte vara som sin mamma. Hon vill vara glad och varm och kärleksfull mot alla sina barn och mot sin man. Hon vill göra saker av omtanke, inte för att det krävs av henne, inte som en martyr. Hennes familj skall vara som ett pulserande hjärta. En plats av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.
Det drar i magen på henne..."

Cecilia känner sej inte så där varm och härlig.
Hon kvävs av sin mans sätt att kärleksfullt beundra henne och att breda ut sej i sängen tills hon hamnar på kanten.
Hon kvävs av yngsta sonens klängiga, klistriga kärleksbetydelser.
Hon skiter i sina patienter på mottagningen och ser deras problem med kärlekslöshet och otrohet som patetiska.
Hon kvävs av krav och plikter och letar allt mer i sitt inre vad som är hon.
Vem hon verkligen är. Vad hon drömmer om, tycker om för mat, för musik, möbler.
Men hon vet inte längre...
Cecilia förmår inte ta tag i att hon inte har riktigt grepp om hur hennes äldsta son mår eller vad som sker i dotterns liv.
Hon orkar bara med ytan. Ytan av tusen saker.

"Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen."

Frustrationen för Cecilia ut på märkliga vägar.
Hon trampar sönder sin sons favoritleksak. Det är en stark scen i boken.
Tar i med sina starka löparben och krossar racerbilen med sin nakna fot.
Gömmer smulorna efter leksaken i soptunnan och tröstar på kvällen sonen när han är ledsen över den försvunna leksaksbilen. Letar, mer frenetiskt än någon annan efter bilen samtidigt som hon "milt" förebrår honom över att han inte håller ordning på sina saker.
Allt mer, på på allt fler sätt, gör Cecilia Albert avkall på sitt samvete.
Gör själviska och ohederliga saker och rättfärdigar dem inför sej själv.
Glider allt längre bort från sin familj och in i en slags fantasivärd.

Jag tycker att boken var mycket bra.
Språket är enkelt och lättläst men blir aldrig taffligt.
Precis som Herngrens tidigare bok "Jag ska bara fixa en grej i köket" så är känslan av igenkänning och identifiering väldigt hög inledningsvis men avtar i takt med att det blir "lite för mycket."
Aldrig hur mycket jag förstår den där känslan av att vilja så mycket och att duka under, att inte duga, inte nå fram, tänka fula tankar så blir till sist Cecilias beteende så märkligt att sympatierna med henne tar slut.
Att jag vill skrika till henne "Men ta dej samman din bortskämda jävla medelklasskärring."
Fast å andra sidan, det är en roman och alla överdrifter gör den spännande.
Den får dessutom mej att inte känna mej så misslyckad för lika wakoo som Cecilia Albert är jag ändå inte :)

Sammanfattningsvis är det en välskriven, gripande roman som jag säkert kommer att minnas länge. Den får en stark 4:a av mej.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad ni tyckte och tänkte om boken. Å vad ni tycker och tänker om mina tankar.
Nästa bok väljer Therese, vår allra nyaste Bloggdalas bokcirkelmedlem.
Så vida ingen ny vill hoppa på??? Komsi komsi... så har vi sedan gått ett varv och det är min tur igen. Kanske kan vi däremellan fundera på vad som varit ris å ros med cirkeln?!

Jag tänkte att vi kunde ha en grupp... om den är öppen eller sluten spelar inte mej någon roll... jag la den som sluten eftersom Freja är den enda av medlemmarna jag inte är facebookvän med sedan tidigare, och jag tänkte att du/hon kanske ville vara lite mer privat.
Det är så lätt att vi missar någon annars, att information hamnar på olika ställen, försvinner i flödena osv.
Bra eller dålig idé?

Puss/ Asta