Föräldraskap då och nu.
Alltså trots att jag är "ung förälder" och någorlunda "ung mormor" så har mycket mer hänt inom barnuppfostrarsfären och synen på ungar än vad jag någonsin kunde gissa när jag generationskrockade med min mormor i synen på barn som nykläckt mamma.
Tiden går, vatten rinner under broarna och samhället förändras.
Jag har ändrat mej i kolossalt många frågor kring barn sedan jag fick barnbarn.
Jag tänker mycket på olika frågor kring barnuppfostran som jag inte ens reflekterade över när jag var småbarnsmamma.
Å det är väl fint så. Hela livet är ett lärande. Stagnerar man är man död. Eller i allafall en tråkigare människa.
Men inom vissa frågor vet jag inte riktigt vad jag tycker.
Jag kan reagera starkt mot ett förhållningssätt som inte var vanligt på min tid, eller åtminstone inte i mitt föräldraskap men sen när jag bryter ner det och ska argumentera mot det vet jag inte riktigt vad jag tycker, eller varför.
Cissi Wallin skriver om ensamtid. Om att få sätta på sej partyfejjan, glamskorna och lämna typ nykläckt bebis till morföräldrar medan hon och mannen går på lokal och dricker sprit.
Hon menar att om hon är en lycklig förälder så blir hon en bättre mamma.
Det här med "egentid" är ett relativt nytt påfund.
Själv hade jag inga ivriga mor å farföräldrar som stod med armarna öppna och ville vara barnvakter.
Inga andra heller.
Min make jobbade borta mycket och jag var ensam med barnen långa stunder.
Säkert tyckte jag att det var jobbigt ibland men just att inte få ensamtid var aldrig något jag sörjde.
Det fanns inte på kartan.
När barnen var bebisar så ville jag vara nära dem alltid. 24/7 som man säger på modern svenska.
Behovet att få vara ifred från den lilla krabaten fanns inte, tvärtom, jag ville helst ha dem under huden.
Jag bar dem alltid. Sov tätt ihop med dem alltid. Var inom hörhåll alltid.
Fullt och fast trodde jag på anknytningspsykologin. Den lilla människans behov av sina föräldrar och ffa sin mamma.
Även dagens psykologer säger så vitt jag vet att små barn inte ska lämnas längre stunder.
Jag vet separerade föräldrar där de turas om att ha barn kring året-ett å ett halvt, varannan dag för att små barn inte rekommenderas att vara ifrån sin förälder en hel vecka. Å då talar vi om när de är år.
Jag säger inte att jag var en bättre förälder än Cissi Wallin och många andra av dagens föräldrar.
Jag tänkte annorlunda och nu vet jag inte vad jag tycker...
Sedan beror det så klart på.
Noah som bor här med oss ser ju såklart på mej och sin morfar som sin familj.
Vi är inte hans föräldrar men han är fullständigt trygg med oss då vi burit, matat, tröstat, bytt blöja sedan han kom hem från BB. Honom skulle jag säkert utan risk kunna passa något dygn eller två men sedan... jag vet inte.
Ängla däremot har jag ett mer vanligt mormorförhållande till och hon skulle säkert bli förtvivlad på några dygn utan sina föräldrar. I synnerhet när hon var i Noahs ålder. Hon känner mej, vet vem jag är men för henne är jag inte familj.
Vad tänker du om ensamtid och när barn är stora nog att lämnas över natten eller för en vecka?
Är egentid en rättighet och något att sträva efter när man har små barn?
Ska barnen eller föräldrarna anpassa sej? Vems behov väger tyngst?
Ja, jag undrar på riktigt för det där med glada, nöjda föräldrar som dessutom får rå om sin relation är inte kattpiss heller.
