Ett fruntimmer stal min karl...

Min man har varit på fackkurs måndag-fredag. Igår kväll skulle han ha kommit hem men det gjorde han inte. Det var tydligen nåt fruntimmer som "såg till att han inte kunde åka" utan tvingas bli kvar hela helgen. Då ska han på ny fackkurs måndag-tisdag. På båten mellan Stockholm och Åland.
Jojo. Den båten är ju känd för sina power points presentationer.
Helga heter hon tydligen den här bruttan som gör att han omöjligt kan lämna Stockholm.
Jag är inte den som man lurar hur som helst så jag bildgooglade Helga och här är hon alltså.
Jävla... sexobjekt.
Och med det så förstör Helga även en efterlängtad parmiddag som vi skulle ha gått på ikväll.
Hade sååå sett fram emot fördrink, god mat, vin, kaffedrink och härligt sällskap.
Istället blir det soffhäng med de karlar jag har kvar och tacos.
Det får gå för sej det med.

Noah har tydligen stökat runt hela natten så hans mamma såg ut som ett spöke i morse när hon väste mellan tänderna till mej: "Här. Ta honom. Jag går å lägger mej å sover."
Där satt min vilja i skogen kan man säga.
Men vi hade mys och förlåt att jag säger det, men jag är så jäkla bra på att vara mormor.
Gjorde gröt och han åt upp alltihop.
Sen röjde jag undan. Duschade ungen, lät honom välja kläder själv.
Han är lite av ett modelejon den lilla mannen och han valde en rutig skjorta och tajta jeans.
Söt som en karamell.
Sen på med alla ytterkläder och iväg och storhandlade.
Han var idel solsken i affären och vi hade jätteroligt. Det blev inte sämre av att en kvinna sa "Vilken busig mamma du har" till Noah. Tack kära främling, du gjorde min dag.
Packa sjuttielva påsar, in med allt i bilen, hem, in med allt i kylen.
Noah hjälpte till.
Sen serverades han lunch som han åt lika bra som frukosten. Jag HANDdiskade eftersom diskmaskinen bestämt sej för att lägga av samtidigt som maken och Helga förlustar sej.
Bytte bajsblöja.
Lekte med klossar och lego och när han till slut började gäspa frågade jag om han ville till mamma och tutta å det ville han.
Är riktigt nöjd med mej själv.
Känner mej rätt duktig.

Nä. Nu ska tanten knäppa upp tajtejeansen och lägga sej å vila middag en stund.

Puss/ Asta

Delmål och slutmål för de kommande 3 timmarna

Här sitter jag å borde plugga.
Ja jag borde plugga men istället är jag barnvakt och kommer att vara det åtskilliga timmar framåt medan Mini är på möte med Familjerätten.
Jag har delmål och slutmål med den här förmiddagen.
Delmål:
Se till att ungen inte skadar sig.
Se till att min nya iphone förblir intakt.
Se till att jag inte blir tokig.
Slutmål:
Hålla ungen och mej själv vid liv tills mamman kommer.

Alltså små killar på 18 månader är SÅÅÅ intensiva!
Han pillar å river, plockar fram, tar saker han inte får lov att ta, vänder upp å ner på hundens vattenskål, klättrar på stolar (å just nu, river omkull stolar), piper, gnäller, låter, skriker, ropar.
Han slänger saker i toastolen, stoppar händerna i halsen för att kräkas, retar hunden, kastar kastrullock i klinkersen.
Att leka med någon av sina tusentals leksaker roar honom allra minst.
Och då gör jag inte mycket mer än passar honom.
Eloge till alla morsor som passar ett å etthalvt år gamla monster och samtidigt försöker bedriva någon form av vardagsliv (städa, tvätta, laga mat, träna, socialisera...)

En gång i tiden hade jag egna småmonster.
När vi var nyinflyttade i Falkenberg var sonen 18 månader. Då hade jag dessutom en treåring och en femåring... å en valp modell större. Jag hade på vardagarna ingen avlastning för mannen jobbade borta.
Hur orkade jag?
Hur orkar alla kvinnor i den situationen?
Tja, det kom ju inte över en eftermiddag så jag antar att jag vande mej successivt och jag visste inte om något annat liv. Jag minns det inte ens som särskilt jobbigt, men det kan ju vara minnet som spelar mej ett spratt där.

Noah är den goaste som finns i hela vida världen och jag älskar att vi lever tillsammans men det är sååå intensivt och jag blir totalt slut av att passa honom några timmar.

Jag tror jag ska sätta på killen lite kläder å gå ut så han får röja lite.

Puss/ Asta

Studenten som vab'ade

Idag har jag varit mer... mycket mer... mormor än student.
Äldsta dottern kom hit med Ängla-Pängla igår och var redan i full färd med att dammsuga mormors skitiga golv när jag kom hem efter grupparbete med en klassis.
(Det är ett inlägg för sej när jag körde bil fem mil enkel väg på E6:an och ser in å virrade i centrum bland rondeller, vägkorsningar, rödljus och annat "stadsliknande." Halvt hysteriskt var det men jag
a.) dog inte b.) körde inte ihjäl någon annan c.) orsakade ingen seriekrock d.) ingen mindre krock heller e.) hamnade inte  på psyket f.) fick ingen panikångestattack. Okej då, kanske en liten en.)
Så gårdagen ägnades åt två små frön som busade, lät, ville ha samma saker, promenerade i snigeltakt, blötte ner sej i havet och... ja, den typen av stuff.

Idag var planen att jag tillsammans med Äldsta dottern skulle passa rackarungarna några timmar medan Mini var på möte och sedan hos frisören. Sen skulle jag plugga. Förbereda mej inför morgondagens muntliga redovisning.
Den planen sket sej.
Fem minuter efter att Mini återvänt från sina ärenden på stan och Noah lättad å lycklig fick återse sin mamma (ja, för han gillar mormor men efter 3-4 timmar så längtar han ändå efter sin mamma) så fick Mini ÄNNU ett migränanfall.
Hon har haft det dom sista månaderna. Det kommer någon gång i veckan/ varannan vecka och är fullständigt lamslående. Flimmer, fruktansvärd huvudvärk, ljud och ljuskänslighet, illamående och kräkningar. Hon kan alltså inte stå upp på benen när migränen kommer och det går lixom inte att ignorera och ta hand om en liten illbatting under tiden.
Så hon fick fly fältet. Till sängen och toastolen omväxlande och jag fick passa lillkillen.
Inte det lättaste en längre stund. Han ammas och bara så somnar han/ tröstas när han är riktigt ledsen.
Men vi gjorde väl så gott vi kunde Noah å jag med hjälp av stortösa och Änglastumpan.
Det gick bra. Blev bra. Men inte så mycket plugga eller förbereda sej nej.

Å nu är jag trött. Slut i rutan. Redo för sängen.
Jag har läst igenom, skrivit en mind map och så får det vara bra.
Jag är sällan särskilt nervös för muntliga redovisningar eller att tala i grupp.
Kul att det finns nåt som inte gör en skräckslagen.

Puss/ Asta

Jag tog ingen bild...

... men efter en stressig dag på jobbet (jo, det kan vara stressigt på BB, på ett annat sätt än på medicin men ändå stressigt) så kom jag hem, solen sken å jag tog en kall öl i solstolen och efteråt så hade jag den kanske mysigaste Noahvakt jag haft medan hans mamma stack ut å sprang.

Han tultade runt med mej på tomten nakenfis.
Vi luktade på blommorna, vi kikade i gräset på skalbaggar, vi rensade lite gräs, vi smakade på vinbär å han åt de två hemmaodlade jordgubbarna som lyckats bli röda.
Sen rände jag efter honom å vi kollade in både vår gräsklippare Hugo och grannens röda motorcykel som tydligen är det vackraste som finns för en liten kille på snart femton månader.

Han utvecklas så fort nu. Jag tycker han gör nya saker varje dag. Det känns som om han förstår mer å mer.
När jag tittar på foton så har han vuxit och blivit så mycket mer pojk än han bara var för några månader sedan.
Jag säger: "Kan du säga mommo? Mom mom mom?"
Han säger :"Mam mam mamma."
Jag: "Nej, mommo."
Han: "Mamma."

Att lyfta upp hans solvarma nakna kropp, pussa honom i nacken där håret lockar sej flera varv nu och höra hans kiknande skratt är ren lycka. Ren återhämtning och energitankning till själen.
Jag tog inget foto.
Men jag har sparat det.
Här inne.
Noah är för alltid sparad här inne.

Puss/ Asta

Föräldraskap nu och då

Föräldraskap då och nu.
Alltså trots att jag är "ung förälder" och någorlunda "ung mormor" så har mycket mer hänt inom barnuppfostrarsfären och synen på ungar än vad jag någonsin kunde gissa när jag generationskrockade med min mormor i synen på barn som nykläckt mamma.
Tiden går, vatten rinner under broarna och samhället förändras.
Jag har ändrat mej i kolossalt många frågor kring barn sedan jag fick barnbarn.
Jag tänker mycket på olika frågor kring barnuppfostran som jag inte ens reflekterade över när jag var småbarnsmamma.
Å det är väl fint så. Hela livet är ett lärande. Stagnerar man är man död. Eller i allafall en tråkigare människa.

Men inom vissa frågor vet jag inte riktigt vad jag tycker.
Jag kan reagera starkt mot ett förhållningssätt som inte var vanligt på min tid, eller åtminstone inte i mitt föräldraskap men sen när jag bryter ner det och ska argumentera mot det vet jag inte riktigt vad jag tycker, eller varför.

Cissi Wallin skriver om ensamtid. Om att få sätta på sej partyfejjan, glamskorna och lämna typ nykläckt bebis till morföräldrar medan hon och mannen går på lokal och dricker sprit.
Hon menar att om hon är en lycklig förälder så blir hon en bättre mamma.
Det här med "egentid" är ett relativt nytt påfund.
Själv hade jag inga ivriga mor å farföräldrar som stod med armarna öppna och ville vara barnvakter.
Inga andra heller.
Min make jobbade borta mycket och jag var ensam med barnen långa stunder.
Säkert tyckte jag att det var jobbigt ibland men just att inte få ensamtid var aldrig något jag sörjde.
Det fanns inte på kartan.

När barnen var bebisar så ville jag vara nära dem alltid. 24/7 som man säger på modern svenska.
Behovet att få vara ifred från den lilla krabaten fanns inte, tvärtom, jag ville helst ha dem under huden.
Jag bar dem alltid. Sov tätt ihop med dem alltid. Var inom hörhåll alltid.
Fullt och fast trodde jag på anknytningspsykologin. Den lilla människans behov av sina föräldrar och ffa sin mamma.
Även dagens psykologer säger så vitt jag vet att små barn inte ska lämnas längre stunder.
Jag vet separerade föräldrar där de turas om att ha barn kring året-ett å ett halvt, varannan dag för att små barn inte rekommenderas att vara ifrån sin förälder en hel vecka. Å då talar vi om när de är år.
Jag säger inte att jag var en bättre förälder än Cissi Wallin och många andra av dagens föräldrar.
Jag tänkte annorlunda och nu vet jag inte vad jag tycker...

Sedan beror det så klart på.
Noah som bor här med oss ser ju såklart på mej och sin morfar som sin familj.
Vi är inte hans föräldrar men han är fullständigt trygg med oss då vi burit, matat, tröstat, bytt blöja sedan han kom hem från BB. Honom skulle jag säkert utan risk kunna passa något dygn eller två men sedan... jag vet inte.
Ängla däremot har jag ett mer vanligt mormorförhållande till och hon skulle säkert bli förtvivlad på några dygn utan sina föräldrar. I synnerhet när hon var i Noahs ålder. Hon känner mej, vet vem jag är men för henne är jag inte familj.

Vad tänker du om ensamtid och när barn är stora nog att lämnas över natten eller för en vecka?
Är egentid en rättighet och något att sträva efter när man har små barn?
Ska barnen eller föräldrarna anpassa sej? Vems behov väger tyngst?
Ja, jag undrar på riktigt för det där med glada, nöjda föräldrar som dessutom får rå om sin relation är inte kattpiss heller.

Barnvakt

 

Mini å hennes pojkvän är på Första hjälpen kurs ikväll och mormor är barnvakt.
Mormor som arbetat hela helgen plus måndag och idag på sin lediga dag varit uppe i ottan för att ta emot en kollega å tillsammans med henne tapetsera om ett rum. Mitt å Gottepojkens sovrum.
Vi höll på mellan klockan 09 och 17:30... en arbetsdag nästan och blev åtminstone halvklara.
Så mormor är rätt trött nu.

Innan Mini åkte iväg höll hon på att noja här.
Noah är ju bara sex månader och så vansinnigt många gånger har hon inte varit ifrån honom.
Å andra sidan är jag oxå hans familj, han är van vid mej och jag har lyckats hålla liv i fyra ungar, ett gäng hundar, några katter och julstjärnor över hela advent så...
"Är det säkert att du klarar det?"
"Du måste PASSA honom mamma!"
"Ring om det är nåt!!!"
"Om han blir ledsen får du faktiskt komma med honom." 

Vi är halvvägs igenom dessa fyra timmar nu... lite drygt.
Vi har sjungit om Mors lilla Olle, om Imse vimse Doris, om Hoppe Hoppe hare.
Vi har bytt blöja. Noah har roat sej själv medan jag druckit te.
Jag har gett honom gröt (eller åtminstone kletat ner hela honom med gröt) och nu sover han i sin vagn.
Så här långt känner jag en viss triumf. En viss "Mormor kan... så klart."
Morfar som passade Noah förra gången när de var iväg sa att sista timmen var värst, då började han sakna sin mamma. Så... jag ställer in mej på en pärs om en stund.
Å andra sidan är inte morfar mormor.
Jag har aldrig sett honom vattna en julstjärna i hela sitt liv.

Puss/ Asta

Denna dagen, ett liv.

En ledig dag till enda. Imorgon tillbaka till plikten igen.
Hjälp mej att räkna här nu.
En.
Två.
Två dagar... eller rättare sagt, två kvällspass... left to do.
Två arbetspass, onsdag å torsdag, och sen är det semester.

Idag sov jag oerhört länge. Tror Gottfrid å jag sträckte på oss och gäspade bort den sista sömnen ur våra kroppar strax före 12:00. Anständiga människor äter väl lunch så dags?
Själv steg jag upp, satte på kaffet med tuttarna flaxande för vinden, innan jag svidade om i träningskläder.
Efter kaffedrickning och "toalettbestyr" drog jag ut å sprang. 6,2 km i sand, på sten, grus, gräs och asfalt.
Så här glad såg jag ut efteråt.



Därefter passade jag Noah medan hans mamma skulle in till stan och Försäkringskassan.
Det tog FYRA timmar. Jag misstänker att hon hann med en å annan affär å en å annan fika oxå.
Men vad gjorde det?!
Vi klarade oss finfint lill-killen å jag. Hela frysen är full av mjölk och vi hann med två matningar, två blöjbyten, Noah tog en powernap och myspys på mommos bröst, vi gick med bärsele, satt en stund i skuggan på altanen.
Han är en krävande skrutt. Sitter gärna i babysiter... 2 minuter om man underhåller honom av bara helvete under tiden.
Boundingtid. Den här kvantitetstiden som jag tyvärr missar med Ängla då hon bor längre bort, som jag hoppas kunna ta igen sen. Senare, när hon blir lite större.
Gottfrid uppskattade det föga. Han följde oss överallt men suckade tungt och blängde på mej.



När mamman äntligen kom hem fick hon tillbaka sin bäbis och jag tog min egen och drog till havs.
Ja till havet alltså, inte ut på havet.
Gottepojken fick bada och vi fick vår stund tillsammans.
Sinnesfrid.

Kvällen avslutades genom att lyssna på Jimmie Åkessons tal i Almedalen och få spunk på det han säger och på allt han ljuger om.
Nu är det snart natten och som sagt två dagar kvar.
En.
Två.

Puss/ Asta

Vår lille kravmaskin

 

Gud visste vad han gjorde när han skapade bäbisar så söta.
Naturen visste vad de gjorde när den band ihop oss med Oxytociner.
Han är en riktig liten kravmaskin den här lille mannen!
Hans försiktiga nyfödda lilla grymtande har bytts ut mot ett ilsket gapande, ett tjut omöjligt att ignorera. Från noll-hundra på en hundradels sekund.
Arg är han mest hela tiden när han är vaken och han är oerhört petig med EXAKT hur han vill bli buren, i vilken vinkel han ska ligga, hur den som bär ska röra sej, nynna, klappa. Stillhet straffar sej alltid.

Han har ju ont i magen så klart den lilla knodden.
Å så tror jag inte riktigt han vet vad han ska göra av sej själv när han är vaken.
Hans mamma har inte fått sova någonting i natt så sedan två timmar tillbaka är han mitt ansvar.
Å han håller mej sysselsatt. Så sysselsatt att jag inte ens kunnat duka av frukosten.
Men nu äntligen sover han den lilla raringen.

Jag kan inte minnas att mina barn skrek så. Men kanske är det minnet som sviktar lite på tant.
Min äldsta skrek rätt mycket men med henne var allt så turbulent, vi bodde hos mormor & morfar, maken fick inte vara där på nätterna, mormor och jag var ständigt i konfrontation så det var... nervöst runt omkring oss.
Denna lilla har bara harmoni, ständigt villiga armar som bär å alltid någon som har tålamod.
Jag märker stor skillnad på mej själv mot när jag var småbarnsmamma.
Kärleken är (minst) lika stor. Men jag blir inte alls lika stressad och emotionellt upprörd av att han gråter. Om det inte är jag som har vakten så kan jag till och med stänga av ljudet.
Jag har oxå ett annat tålamod att vänta ut skriket än vad jag ser att mina döttrar har.
Jag fortsätter vagga-buffa-nynna och slutligen ger han med sej.

Mormors lilla gaphals.

Puss/ Asta