Därför vill jag springa

 

Ikväll har jag gjort det igen.
Sprungit.
Denna gången utan Gottfrid och med musik i öronen.
Winnerbäcks gamla "Röda läppar" är världens bästa springlåt.
Ni lär inte bli så imponerade att ni faller baklänges av resultatet.
3,65 km på 26 minuter.
Det är nåt de flesta klarar av men nu jämför jag med MEJ och att springa i 26 minuter i sträck fanns inte på kartan för några veckor sen.
Jag kunde kanske springa 1 minut då.
Jo på riktigt!
När jag kom in... svettig och högröd i ansiktet... drack jag ett glas vatten och sen gick jag samma runda med Gottfrid. Var en snäll mamma å lät honom lukta överallt.

Varför vill jag springa?
Jag ska inte förneka att det finns ett visst mått av fåfänga.
Ett litet korn av att sommarklänningarna ska sitta bättre och att ångesten i bikini inte ska vara lika stor.
Men faktiskt... för första gången i mitt liv på riktigt... så vill jag bli starkare.
Friskare.
Kanske är det en ålderskris? En insikt i att livet rinner iväg och det gäller att se efter sina kort.
Jag känner att fysisk träning. Att svettas, få upp pulsen, ta i och frigöra endorfiner är nyckeln inte bara till starkare muskler och bättre flås utan oxå och kanske till och med framför allt, till en bättre psykisk hälsa.
Det vill jag...
Bli stark. Fysiskt och psykiskt.
Den drivkraften är mycket starkare än att bli snygg.

Jag har aldrig varit en idrottande människa.
Varken som barn eller vuxen.
Visst prövade jag på saker och ting som barn.
Fotboll (inte lätt när man är bollrädd.)
Friidrott (inte lätt när man är smidig som ett äldre kylskåp.)
Judo (inte lätt när man bara blir rädd.)
Dans (inte lätt utan taktkänsla.)
Simning... det var jag ganska bra på faktiskt. Simmade i klubb å så.
S02.
Till det blev roligare att röka, åka bak på moppar och hångla med pubertala småkillar.
Och inte som vuxen heller.
Har prövat mycket men inte fastnat för nåt.
Jag är helt enkelt en lat människa som trivs med att vara ineffektiv.

Men om det är något som jag skulle kunna bli biten av så tror jag faktiskt det är att springa.
Det är enkelt. Du behöver inte en massa utrustning och tjafs, du behöver inte ta dej nånstans. Det är bara att snöra på sej ett par skor å gå ut.
Promenader har jag ju redan i blodet och som behov efter åratal av hundpromenader. Att springa är bara en förlängning på det.

Men!
Jag ropar verkligen inte hej ännu.
Jag försökte nämligen komma igång med att springa ett annat år.
Om det var 2 eller 3 år sen?
Då hann jag oxå hinna njuta av hur snabbt man gör framsteg i början.
Fyra-fem gånger och sedan HÄNDER det nåt.
Men den gången kom våren... och pollen... och förstörde allt ihop.
Plötsligt hade jag inte ens kondis till att GÅ promenader.
Jag har alltså väldigt svår astma.
Jag medicinerar med i princip allt som finns.
Ögondroppar, nässpray, antihistaminer, luftrörsvidgande inhalationer, kortisoninhalationer, kortisonsprutor i arslet osv och ändå... ändå är jag sjuk.
Medicinerna hjälper mej bara att i bästa fall slippa slutenvården.
Så, jag är realist.
Jag har inte så hemskt stora förhoppningar om att det ska fungera i år heller.

Puss/ Asta

Mello å slapp dag på det

 

Släppte ut Gottemannen för att kissa klockan 6.
Vaknade vid halv tolv. Fingrade på min iphone, slumrade om, läste lite och plötsligt var klockan två.
Hmmm. Man ska helga vilodagen.
Eller, det går åt fanders med mina intentioner att ta tag i mitt liv.
Man kan se på det lite hur man vill.

Imorgon är det måndag och nya tag.
Imorgon måste jag upp i tid för jag ska vara hos tandläkaren klockan 09:30.
Jag vägrar att säga "tandis."
Det finns inget som helst gulligt eller förmildrande eller is'it med att gå till den svindyra tortyrkammaren.
Men måste man så måste man. Å jag har småont i tanden hela tiden.

Igår var det Melodifestivalen ja.
Eller Mello som så många säger.
Vad tyckte ni?
Jag tyckte det var "så där"... höll på att få spader av Sean Banans kvinnliga alterego som ville "Gosa natten lång."
Säkert en jättekäck sång. I ett barnprogram.
De enda som fick godkänt av mej var Eric Gadd (den låten kommer nog spelas flitigt på radion även om det inte är nåt att skicka till internationella finalen) och söta lilla Yohio. Riktigt cool är han. Ett musikaliskt underbarn. Tydligen en superskicklig gitarrist med.
Jag tänkte (och har tänkt tidigare när jag sett honom) hur lite det är... kanske slumpen... som skiljer om människor som är lite udda, lite könsgränslösa blir klassade som märkliga miffon eller om de kultförklaras.
Eller hur. Denna udda fågel som började plugga japanska i 10 årsåldern och som nu är så het i Japan att han inte kan gå ostörd på gatorna hade lika gärna kunnat klassas som konstig och nån man tog avstånd från.
Tänk så många udda fåglar det förmodligen finns som skulle kunna bidra med så mycket stort. Om det här med mall och normalitet inte var så jävla viktigt.
Jag tycker att programledarna skötte sej strålande, även Danny som fick en del kritik. Han ÄR ju inte programledare egentligen, det är inte hans roll.

Vad gör ni denna gråa söndag?

Puss/ Asta