Ett festligt inlägg

Det sista har jag börjat tänka på och frukta döden så mycket.
Vilken festlig start på ett lördagsinlägg va?
Men det är så och jag vet inte... jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det.
Egentligen fruktar jag mer att livet ska vara över än själva döden.

Kanske har det med ålder att göra, någon slags livskris över att jag kan se en ende på det här vi kallar livet. En ålderskris.
Jag tror det, för lika mycket som jag funderar på döden lika mycket funderar jag på vad jag egentligen gör av livet.
Jag är strax ett år från femtio. Om tio år är jag nästan sextio.
Hur fort gick inte de senaste tio åren?
Det sa swish och så hade de gått.
Kanske har det med att göra att människor i min omgivning har dött eller är allvarligt sjuka. Att påminnas om att alla inte blir nittio år, dör på hemmet, hjärtligt trötta på att finnas till.

Jag tänker mer och mer på döden. Varje dag.
Tänker på hur det blir när jag inte längre är kvar. Hur det ska gå för dem jag älskar, vilka barnbarnen kommer att bli, hur länge man kommer att komma ihåg mej och för vad. Jag känner någon desperation i det, att inte få vara med.
Jag önskar att jag trodde på en paradisisk fortsättning men jag gör nog inte det egentligen.
Detta livet är det enda vi får och jag har redan blåst 2/3 av det.

Jag har alltid tänkt att jag kommer att bli en gammal människa.
Att jag kommer dö av ålder när jag är närmare 90. Nu är jag inte längre lika säker.
Nåt år innan Märta dog så kände jag det, att hon var påväg bort.
Jag kan inte förklara hur men det var som om något lösgjordes och trots att hon var frisk å stark så kände jag att hon inte skulle fylla 8 år. Hon dog en dryg månad innan. Efter kort sjukdom.
Och jag tänker att det kanske är likadant nu, att döden är så närvarande och upptar så mycket av mina tankar för att det närmar sej. Att det är något slags varsel.

Tänker ni på döden? Tror ni på varsel?

Puss/ Asta

Välkommen. Häng med i min 45 års kris.

 

Kanske är det någon form av 45 års kris som gör att jag tänker så mycket och i så nya banor.
Tecknet för kris och utveckling på kinesiska är som bekant ett och samma, och det är en tanke jag känner igen mej i.
Samtidigt har jag senaste tiden haft svårt att formulera blogginlägg av olika skäl.
Det jag tycker/känner/vill är oexploaterad mark i mina hjärnbanor, jag vet inte riktigt själv och jag kan för lite om det. Det jag VET är att det är ett pockande behov efter förändring.
Det har känts svårt att skriva oxå mycket för att det känns med att jag slutat med så mycket...
... dricka alkohol, omfokusera från att vara snygg till att vara frisk, stark och funktionell, dra ner på konsumtionen osv.
Rädsla för att misslyckas. För att om två veckor sitta där med alla mina shoppingfynd som kommer göra mej dösexig och skåla i ett schysst rödvin.

Men, så tänkte jag så här.
Jag har bara precis börjat gå på den här stigen.
Ovanstående scenario vore inte alls ett misslyckande, det vore ett litet bakslag.
Jag tänkte att vi kanske kunde resonera kring det tillsammans?
Lära av varann?
Vad tror ni?
Och då inte bara de som liksom jag trånar efter en gröna vågen livsstil utan alla.
Jag önskar mej alla möjliga sorters imput, kritik, tips, tankar.
Även ni som älskar att shoppa på HM, även ni som väger er varannan dag och tränger komplimanger i lika hög grad som syre.
Jag vet hur det är. Det är hemtam mark som jag bara tagit ena foten ifrån.
Den andra foten står tveksamt i luften, vet inte riktigt vart den skall sätta ner sej.
Jag tänkte ta mina tankar från början.
Dela in det i olika inlägg, vi börjar med alkohol och min alkoholpaus och sen ser vi vad vi tar här näst.

Jag är medveten om att jag ber er läsa texter och hänga med på en resa som kanske inte är varken bekväm eller intressant för flertalet av mina läsare.
Många av mina läsare är ju sådana jag känner... släkt, vänner, fd vänner, kollegor och jag har redan (sen rätt länge) fått "klagomål" att det är så mycket grubbel, politik, tungsinthet.
De saknar mina krönikor med humoristisk underton, mina shoppingtips och käftsmällar mot saker som gör mej förbannad.
Att inte käka bacon, att inte dricka alkohol, att tjata om klimatet är inte lika hett eller roligt.
Jag greppar det å lovar att det inte ska bli BARA sådant.
Men det är... åtminstone här å nu... det som me, my self and I handlar om och då måste det ju synas i min blogg med, eller hur.

Nu kör vi!

Puss/ Asta