Ett festligt inlägg

Det sista har jag börjat tänka på och frukta döden så mycket.
Vilken festlig start på ett lördagsinlägg va?
Men det är så och jag vet inte... jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det.
Egentligen fruktar jag mer att livet ska vara över än själva döden.

Kanske har det med ålder att göra, någon slags livskris över att jag kan se en ende på det här vi kallar livet. En ålderskris.
Jag tror det, för lika mycket som jag funderar på döden lika mycket funderar jag på vad jag egentligen gör av livet.
Jag är strax ett år från femtio. Om tio år är jag nästan sextio.
Hur fort gick inte de senaste tio åren?
Det sa swish och så hade de gått.
Kanske har det med att göra att människor i min omgivning har dött eller är allvarligt sjuka. Att påminnas om att alla inte blir nittio år, dör på hemmet, hjärtligt trötta på att finnas till.

Jag tänker mer och mer på döden. Varje dag.
Tänker på hur det blir när jag inte längre är kvar. Hur det ska gå för dem jag älskar, vilka barnbarnen kommer att bli, hur länge man kommer att komma ihåg mej och för vad. Jag känner någon desperation i det, att inte få vara med.
Jag önskar att jag trodde på en paradisisk fortsättning men jag gör nog inte det egentligen.
Detta livet är det enda vi får och jag har redan blåst 2/3 av det.

Jag har alltid tänkt att jag kommer att bli en gammal människa.
Att jag kommer dö av ålder när jag är närmare 90. Nu är jag inte längre lika säker.
Nåt år innan Märta dog så kände jag det, att hon var påväg bort.
Jag kan inte förklara hur men det var som om något lösgjordes och trots att hon var frisk å stark så kände jag att hon inte skulle fylla 8 år. Hon dog en dryg månad innan. Efter kort sjukdom.
Och jag tänker att det kanske är likadant nu, att döden är så närvarande och upptar så mycket av mina tankar för att det närmar sej. Att det är något slags varsel.

Tänker ni på döden? Tror ni på varsel?

Puss/ Asta