Vill du ligga?

För ett tag sedan fick jag en sexinvit på messinger.
Sexinviter i sej är inget ovanligt. Någon eller några om dagen brukar trilla in, oftast via Instagram.
Det ovanliga den här gången var att det inte var en man från utlandet, vilket det oftast är. Sju av tio skickar från USA, Irak, England, Australien. Resterande är män från Sverige. En del är "artiga" och lämnar komplimanger och hjärtan, några undrar om man vill vara vän och några få skickar dicpicks och är lite mer "rakt på sak." Gemensamt för dem alla är att jag på intet sätt är bekant med dem och att jag aldrig i livet skulle svara dem.
Det unika med denna sexinviten var att den kom från någon som åtminstone utgav sej för att vara kvinna. En ung kvinna med facebookkonto.

"Söker en äldre kvinna som är intresserad av samkönat sex med mej. Man måste inte vara erfaren, så länge du är öppensinnad och vill ha kul med mej så funkar det.
Söker ingen relation, inga träffar innan, vill bara knulla och om vi båda tycker om det kan det möjligtvis upprepas." 

Mina reaktioner var i följande ordning...

Oj! En kvinna som skickar sexinviter till främlingar, så märkligt.
(Ja, men det måste ju ändå ses som märkligt eftersom det är första gången i mitt 48 åriga liv.)
Sen...

Så snygg hon är! Och ung och cool. Med mej?!
(Lite stolthet kom från ingenstans som jag inte precis upplevt när det är Naser, Said, Mikael el Kofman som skriver.)
Och slutligen...

Äldre?! Så har man gått å blivit nån jävla fetisch. "Tänder på att ligga med gamlingar fetisch."
(Snörpte på munnen.)

Det märkliga som utspelade sej när jag visade upp konversationen på Instagram är egentligen inte märkligt alls. Samma sak hände när jag diskuterade det med vänner irl. Nämligen tvivlet på människans identitet. Att hon skulle vara en kvinna.
Att en kvinna skulle bete sej så?!
Både kvinnor och män som har tagit del av detta kan inte tänka sej det om en kvinna.
Män... visst... det är alla kvinnor smärtsamt medvetna om men en kvinna?
Nu VET ju inte jag om det är en kvinna och inte bara en man som hoppas få en konversation att runka till, men jag måste säga att jag blev mindre misstänksam än min omgivning. 

Jag svarade inte denna gången heller.
Inte för att det vore otänkbart för mej att ha samkönat sex utan av den enkla anledningen att jag inte ligger med främlingar. Inte skulle ha gjort om jag vore skild heller. Jag skulle absolut kunna ha sex utan att ha någon kärleksrelation men inte med en okänd. Det har inget med moral att göra, jag skulle inte känna mej trygg med det och då skulle det inte heller tillföra mej någonting.

Puss/ Asta

Slutar män våldta för ett armbands skull?

Polisen delade på Bråvallafestivalen ut armband med texten "Tafsa inte" och detta har väckt en enorm debatt.
Bråvalla festivalen är lite av en unken tradition ett tillfälle och en plats där det begås många sexuella övergrepp så även i år tyvärr. 

Lotta Gröning för i en krönika sej lustig över polischef Dan Eliasson och menar att är det så lätt så kan vi dela ut armband med "Råna inte", "Sälj inte knark" osv med.
Jag var själv väääldigt skeptisk när jag hörde talas om det och tyckte det var en särdeles korkad idé men jag har faktiskt vänt.

Varför? Tror jag att ett armband hindrar eventuella förövare?
Kanske inte. Men helt klart har det ju väckt en enorm debatt och vi talar om fenomenet mer än någonsin.
Och jag tänker att medvetenhet och samtal aldrig är fel.
Bland killar och män som hör och ser kompisar som uppträder tvivelaktigt.
Bland övriga festivaldeltagare. Bland polis och väktare som övervakar arrangemangen.
Jag tror få män tycker att en regelrätt våldtäkt är okej men jag tror att det finns mängder av både killar och tjejer som egentligen inte reflekterat över att sexismen i vardagen, en hand där, en slipprig kommentar där, ett grabbgäng som "skojar till det."
Den där beryktade "lumparstämningen" som kan uppstå när man hamnar som ensam kvinna bland en massa män och som jag tror de flesta män finner harmlös och "kul" men tjejer brukar finna obehaglig.


Får man inte flirta längre hör jag många säga.
Jo, så klart. All integration med andra människor handlar om nivåer och tajming. Jag tror att alla kvinnor, även vi som uppskattar komplimanger, vet precis vad jag menar när mäns uppmärksamhet inte längre är smickrande eller kul utan rätt obehagligt.
Och... nej, jag ska inte tala för alla kvinnor och säga "vi kvinnor" utan jag säger jag men tror att många känner igen sej... jag ler ofta och agerar gulligt tillbaka även när jag inte uppskattar uppmärksamheten. Rädd för dålig stämning. Rädd för att mannen ska känna sej avvisade och ta illa vid sej. Precis som jag skrattar ibland åt mäns tarvliga skämt av artighet och invand vana även om jag tycker de är både trista och korkade.
Vi tar sånt himla ansvar för mäns känslor även när de går över gränsen.

Sådana här samtal tror jag vi måste föra och det tror jag att "tafsa inte armbanden" kan hjälpa till med.

Vad tror du?

Puss/ Asta