Visar inlägg med etikett ojämlikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ojämlikt. Visa alla inlägg

fredag 10 januari 2014

Pappornas rättigheter

 

Pappor har, världen över och i alla tider, haft någon slags biroll inom familjen.
Det är runt mammor å barn som navet snurrar.
Pappor har i bästa fall tjänat pengar till familjen, stått för något diffust skydd mot faror, lekt med sina ungar och tagit till basrösten och kanske rottingen när barnen behövts uppfostras.
Om de nu inte dragit och lämnat, skilt sej från sina barn samtidigt som de skilde sej från deras mamma för att starta upp någon annanstans.
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, håller detta nu på att förändras.
Det är fortfarande kvinnor som tar ut majoriteten av de valbara föräldradagarna, det är fortfarande mest kvinnor som vabbar och det där tror jag vi behöver en lagstiftning för att skynda på.
Vi har ändå kommit såpass långt att vid en separation/ skilsmässa mellan föräldrarna så har papporna sina barn oftare än tidigare då varannan helg (eller mer sällan) var vanligast.

Min erfarenhet av pappor å män är att de betydligt oftare än kvinnor smiter från sitt ansvar. Är ointresserade av det.
De kan ifrågasätta faderskapet i onödan, de kan krångla med att betala sitt underhåll och tjafsa om att hjälpa till mer ekonomiskt.
De kan bli förbannade över en graviditet trots att varenda pojkvasker i detta land rimligen borde veta hur man skyddar sej från ofrivilliga sådana.
De kan krångla med att ha sina ungar, inte vara speciellt intresserade.
De kan bete sej olämpligt ihop med sina barn, sätta sej själva först som om de själva vore egoistiska ungar.
Jag har hört, och känner till oändligt med fäder som inte borde få träffa sina barn alls därför att de missbrukar, är våldsamma eller allmänt olämpliga.
Å alla dessa mammor som stångas för att barnen ska få träffa sin pappa.
Eller slippa träffa sin pappa.
De historierna är vardagsmat.

Men jag har väldigt lite funderat på vilka små rättigheter en sund och bra man har kring föräldrarollen om mamman sätter sej emot.
Att världen är ojämlik även där.
Om en man å en kvinna väljer att bli gravida och kvinnan därefter inte vill ha med mannen att göra... då har han inga som helst rättigheter till sitt ofödda barn.
Alldeles hur engagerad han är, alldeles hur mycket han ser fram emot det ofödda barnet så har han noll och inga rättigheter att få följa med till barnmorskan, se ultraljudet eller få någon som helst information.
Detta trots att alla vet, att all samlad forskning visar, hur viktig barnets relation till sin pappa är och trots att alla förstår att början på den livslånga relation mellan pappa-barn börjar just under graviditeten.
Kvinnan har hela makten över något som faktiskt är gemensamt.

Jag känner till en man. En skötsam, snäll, ansvarstagande man som skaffade barn med en kvinna under en relation. En relation som tog slut innan barnet hann födas.
I flera år fick han strida för rätten till sitt barn.
År efter år efter år fick han smulor, beslutade el framtvingade hos mamman, korta besök. Familjerätt som blev tingsrätt.
Nu, många år senare, har det löst sej men efter stort lidande för denna man som faktiskt inte gjort något fel. Man kan bara hoppas att relationen till barnet inte blivit skadat i grunden.

Ett jämställt samhälle tjänar både män och kvinnor på.
Bara för att vi på så gott som alla områden lever under ett patriarkat även i Sverige finns det ingen som tjänar på att pappor tilldelas en biroll i "Projektet Familjen."

Vad tycker du?

Puss/ Asta

söndag 2 juni 2013

Att välja, energispara eller helt enkelt, att undvika mord.

 

Idag är jag riktigt stolt över mej själv.
Inte för att jag städat grovköket som tidigare knappt gick att gå in i och inte för att jag sprang en runda som kändes fantastiskt utan för att jag har lyckats välja min känsla. Jag erkänner, det är svårt som fan och jag misslyckas oftast, men just idag så klarade jag av det!

Uppmärksamma läsare vet kanske vad som stundar (... och ni andra får veta det nu så det är ingen ko på isen alls.) På onsdag håller jag min sista student, för Mini.
Jag är sprungen ur en familj bestående av kvinnor som hetsat upp sej till hysterins gräns vid varje bjudning som innefattar fler än tre gäster.
Jag är egentligen själv inte något undantag, men jag har åtminstone välsignats med lightvarianten och jag kämpar tappert med att lära mej vara en sån där avslappnad å cool värdinna. En sån där som har stenkoll på allt men ändå är lugn å varm å social.
Kämpar sa jag! Jag är inte där än.
Det ligger väldigt mycket i det där ordspråket...
Vi köper saker vi inte behöver,
för pengar vi inte har,
för att imponera på människor vi inte bryr oss om.

Nu bryr jag ju mej förvisso om min släkt och familj men ändå...
Det är otroligt hur mycket energi jag kan lägga på att tänka på vad andra ska tycka.
Suck.
Jag är sjukskriven för bövelen. Sjukskriven å pank.
Jag har ett fult hem, kommer att servera enkel mat och har en mycket bristfällig bar men jag tänker... banne mej... ha ett fint studentkalas i alla fall.
För att min dotter förtjänar det och för att jag... vill!

Hur som haver...
Det mesta av förberedelserna har jag inte kunnat avverka än. Det behövs göras dagen innan eller max två dagar innan (som imorgon.)
Jag har handlat det som funkar och inte behöver vara färskt. Jag har varit svängen om bolaget.
Jag har som sagt städat grovköket, plockat undan 111 saker som legat på fel ställe (Har andra det så oxå? Smycken på diskbänken, bettskena på köksön, strumpor på hallbyrån, hundhalsband i fönsterbrädet, nagellack i bokhyllan osv...)
Men det mesta återstår.
Kompletteringshandla. Laga maten. Baka. Städa.
Städa skulle jag behöva göra typ 3 minuter innan studenten för det håller ingenting i det här huset.
Maken skall fixa fram extra bord å stolar samt ringa några släktingar.
Jag har ansvar för ungefär 90%. Maken 10%. Det är så fördelningen ser ut.
Å det vore helt okej...
Jag är hemma. Jag är mer van. Jag är mer intresserad.
Det vore helt okej OM inte han a.) gnällt å klagat över sina stackars uppgifter som jag skulle ha röjt av på en kvart, b.) jag fått påminna, påminna igen, tjata om att han ska göra det, c.) han då började skälla, d.) han lägger sej i å klagar på mitt sätt att organisera. Vilka som är bjudna, vad som ska serveras osv.
Jag menar... NU?! Är det inte lite sent NU?!
En smula tacksamhet... äkta eller spelad... hade ju oxå varit trevligt.

Nu få jag djupandas några gånger för att fortsätta välja känsla.
Jag kunde ha valt det som ligger mej naturligast och som han faktiskt förtjänar.
Jag kunde ha bejakat vreden... ilska är ett på tok för stillsamt ord... och ställt till världskrig när han ynkade, klagade och smet undan.
Men! Det hade knappast hjälpt och det hade kostat mej en jävla massa energi.
Istället för att skjuta honom med spikpistolen i nacken gick jag upp och sov en timma första gången jag blev arg och vid nästa mordinpuls stack jag ut å sprang.
Jag VALDE att låta det rinna av mej. Fokusera om. Spara min energi till det som är lönt. Jag har en student att hålla.

Ni som sitter å väntar i spänning på "veckosammanfattningen" kan snart andas ut.
Jag ska skriva den så snart jag tryckt på publicera.

Puss/ Asta