Att välja, energispara eller helt enkelt, att undvika mord.

 

Idag är jag riktigt stolt över mej själv.
Inte för att jag städat grovköket som tidigare knappt gick att gå in i och inte för att jag sprang en runda som kändes fantastiskt utan för att jag har lyckats välja min känsla. Jag erkänner, det är svårt som fan och jag misslyckas oftast, men just idag så klarade jag av det!

Uppmärksamma läsare vet kanske vad som stundar (... och ni andra får veta det nu så det är ingen ko på isen alls.) På onsdag håller jag min sista student, för Mini.
Jag är sprungen ur en familj bestående av kvinnor som hetsat upp sej till hysterins gräns vid varje bjudning som innefattar fler än tre gäster.
Jag är egentligen själv inte något undantag, men jag har åtminstone välsignats med lightvarianten och jag kämpar tappert med att lära mej vara en sån där avslappnad å cool värdinna. En sån där som har stenkoll på allt men ändå är lugn å varm å social.
Kämpar sa jag! Jag är inte där än.
Det ligger väldigt mycket i det där ordspråket...
Vi köper saker vi inte behöver,
för pengar vi inte har,
för att imponera på människor vi inte bryr oss om.
Nu bryr jag ju mej förvisso om min släkt och familj men ändå...
Det är otroligt hur mycket energi jag kan lägga på att tänka på vad andra ska tycka.
Suck.
Jag är sjukskriven för bövelen. Sjukskriven å pank.
Jag har ett fult hem, kommer att servera enkel mat och har en mycket bristfällig bar men jag tänker... banne mej... ha ett fint studentkalas i alla fall.
För att min dotter förtjänar det och för att jag... vill!

Hur som haver...
Det mesta av förberedelserna har jag inte kunnat avverka än. Det behövs göras dagen innan eller max två dagar innan (som imorgon.)
Jag har handlat det som funkar och inte behöver vara färskt. Jag har varit svängen om bolaget.
Jag har som sagt städat grovköket, plockat undan 111 saker som legat på fel ställe (Har andra det så oxå? Smycken på diskbänken, bettskena på köksön, strumpor på hallbyrån, hundhalsband i fönsterbrädet, nagellack i bokhyllan osv...)
Men det mesta återstår.
Kompletteringshandla. Laga maten. Baka. Städa.
Städa skulle jag behöva göra typ 3 minuter innan studenten för det håller ingenting i det här huset.
Maken skall fixa fram extra bord å stolar samt ringa några släktingar.
Jag har ansvar för ungefär 90%. Maken 10%. Det är så fördelningen ser ut.
Å det vore helt okej...
Jag är hemma. Jag är mer van. Jag är mer intresserad.
Det vore helt okej OM inte han a.) gnällt å klagat över sina stackars uppgifter som jag skulle ha röjt av på en kvart, b.) jag fått påminna, påminna igen, tjata om att han ska göra det, c.) han då började skälla, d.) han lägger sej i å klagar på mitt sätt att organisera. Vilka som är bjudna, vad som ska serveras osv.
Jag menar... NU?! Är det inte lite sent NU?!
En smula tacksamhet... äkta eller spelad... hade ju oxå varit trevligt.

Nu få jag djupandas några gånger för att fortsätta välja känsla.
Jag kunde ha valt det som ligger mej naturligast och som han faktiskt förtjänar.
Jag kunde ha bejakat vreden... ilska är ett på tok för stillsamt ord... och ställt till världskrig när han ynkade, klagade och smet undan.
Men! Det hade knappast hjälpt och det hade kostat mej en jävla massa energi.
Istället för att skjuta honom med spikpistolen i nacken gick jag upp och sov en timma första gången jag blev arg och vid nästa mordinpuls stack jag ut å sprang.
Jag VALDE att låta det rinna av mej. Fokusera om. Spara min energi till det som är lönt. Jag har en student att hålla.

Ni som sitter å väntar i spänning på "veckosammanfattningen" kan snart andas ut.
Jag ska skriva den så snart jag tryckt på publicera.

Puss/ Asta