Tänk om han ligger med nån annan?

Min man är på "facklig konferens."
Jo jo. Det vet man ju hur det går till på sådana.  Hm.

Under många år var jag djupt svartsjuk och orolig när min man åkte på liknande tillställningar eller var ute med sina kompisar och sov borta.
Jag kunde inte sova på natten och låg och målade upp diverse scenarier där han flirtade... eller mer... med andra kvinnor. Fick ångest å ont i magen.
Jag vet att min man kan vara ganska flirtig och bli lite omdömeslös på fyllan och jag har blivit raggad på av sååå många upptagna karlar att jag tappat hoppet om män som grupp. Därtill har jag och min man haft åtskilliga och långa perioder utan sex.
Samtidigt kände jag skam. Svartsjuka är en ful egenskap. En svag egenskap.
Det var ingenting jag kunde prata med andra om, men känslan och rädslan över att bli bedragen åt upp mej. Rädslan av att bli bortvald, lurad, förnedringen i att andra skulle se och veta att jag blev bedragen men att jag inte själv skulle veta.

Idag är jag inte alls svartsjuk. Eller ja, åtminstone extremt lite.
Det är möjligt att det gäller i denna relation jag är i och inte i en ny men jag tror inte det.
Hur gjorde jag då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag som med så mycket annat bara bestämde mej. Fake it until you make it. Jag nämnde inte ett ord, slutade snoka, slutade fråga. Låtsades helt cool... och blev det till slut.
Jag tror även det har med min ålder och självständighet att göra.
Visst det vore inte kul om det skedde men jag klarar mej.
Jag skulle överleva. Jag skulle (förmodligen) gå men jag skulle inte dö.
Jag har ett värde i mej själv och är mer än min makes fru.
Jag tänker oxå att "det jag inte vet har jag inte ont av."
Inte så att jag med det uppmuntrar till otrohet men jag tror att vi... de flesta av oss... gör det via våra sårade egon till nåt större än vad det är.
Oftast (åtminstone för män) betyder det inte så jävla mycket.
Men vet jag är jag tvungen att förhålla mej till det och till känslorna det väcker.

Min man... som är ganska svartsjuk... kan tycka att det nästan är provocerande att jag inte är det. Att det blir ett tecken på att jag inte bryr mej.
Så är det inte.
Jag vet att en otrohet i vår nuvarande situation, från någon av oss, förmodligen skulle leda till att vi skilde oss.
Det har mer med tillit till min egen förmåga att göra och att jag inte vill ta ut sorger av detta slag på förhand. Sker det så sker det. Då får jag förhålla mej till det då. Men fram till dess tänker jag faktiskt ta för givet att min man inte går över några moraliska gränser.

Hur är det med dej? Är du svartsjukt lagd? Har du oxå kommit över svartsjukan?

Puss/ Asta

Vad är oförlåtligt?

Jag läser i Aftonbladet om pappan som körde till jobbet utan att passera dagis och glömde sin lilla 2 åring i bilen hela dagen. När det väl uppdagades var allt för sent och den lilla pojken död.
Fy fan vad fruktansvärt!
Jag funderar...
Vad är möjligt att förlåta?
Andra och sej själv?

Det är omöjligt att föreställa sej, men jag tror inte att jag skulle kunna förlåta om det var min man. Jag tror inte jag någonsin förlåtit mej själv.
Å ändå var det så klart inte meningen.
Vi har ingen anledning att misstro att det som skedde var en ren olycka.
En tragedi.

Jag har själv haft tankarna på annat.
Jag kan själv uppträda väldigt förvirrat.
En gång glömde jag min gamla hund Baron bunden utanför affären i strålande solsken och kom inte på det för än dottern hittat honom och ringde hem.
En annan gång glömde jag samma hund ute över natten, den första riktigt kalla vinternatten det året, och när en granne ringde tidigt på morgonen och sa att hunden stod utanför honom och jag fick ropat hem min hund hade han istappar i skägget.
Sånt ska inte få hända. Ändå har det hänt mej.
Det är inte allt för länge sen maken ringde mej till jobbet och frågade "Vad fan jag sysslade med."
Då hade jag lämnat bilen på med motorn igång på parkeringsplatsen på jobbet och polisen hade ringt maken (bilens ägare.)
Ja herre gud.

Jag "känner till" flera tragiska fall där barn omkommit pga slarv.
En pappa som lämnade nycklarna å ungen kvar i bilen som rullade ner i vatten.
En morfar som backade över sitt barnbarn med traktor.
En kvinna som körde över en tågräls och fick tåget i sidan.
En deprimerad mamma hoppar med sitt barn från en bro... och överlever själv.
Fruktansvärt.
Mänskligt.
Förlåtligt?
Jag vet inte...

Det är svårt innan något hänt att veta hur man kommer att reagera.
Hur många kvinnor har inte sagt "Jag skulle gå efter första slaget" men ändå stannat. För att de redan är delvis nedbrutna, har dålig självkänsla, tycker synd om, kan se sin egen del i, vill ge ännu en chans osv.
Hur många har inte sagt att "Är han otrogen så är det slut direkt" men ändå kämpat på. Ibland lyckosamt, ibland förgäves.
Det är svårt att i förväg veta vad som går att förlåta.
Vad som bör förlåtas.

Själv är jag både långsint och förlåtande som person.
I många fall har jag "i stort sätt" förlåtit ganska rejäla övertramp av andra men en liten tagg sitter alltid kvar.
Det gäller i lika hög grad mej själv, att inte fullt ut förlåta.
Jag skulle aldrig förlåta den som medvetet gjorde mina barn illa.
Jag skulle aldrig ta stryk.
Det är nästan allt jag vet nu...
Resten?
Ingen aning.

Vad väcker min text för tankar hos dej?

Puss/ Asta