Schyffert v/s maken

Jag och maken var iväg på utflykt förra helgen till vår grannstad.
Vi skulle sova på hotell (Grand) och se Henrik Schyfferts standup-show "Var inte rädda."
Jag hade både låga och höga förväntningar på resan.

Mina förväntningar på Henrik Schyffert var enorma.
Jag har alltid gillat honom men särskilt på senare år. Hans The 90s- Ett försvarstal var briljant och med tanke på hur politisk han blivit på senare år så hade jag förhoppningar om att detta skulle vara i samma klass... eller bättre.
Mina förväntningar på resan i övrigt var ganska låga.
Jag hade jobbat natt innan, fick gå upp rätt tidigt och visste att jag skulle vara trött.
Jag kände förväntningar om romantik, fest och älskog och var väl inte direkt upplagd för det för att uttrycka det försiktigt.
Maken och jag... ja, vi har inte haft vår bästa tid tillsammans sista halvåret precis. Så... nja.

Men det blev precis tvärt om!
Standup'en som varade 90 minuter fick godkänt av mej.
Det var roligt. Jag log en hel del även om det var få gapskratt.
Det fanns viss igenkänning, en del pedagogiska grepp kring att förklara den ökade främlingsfientligheten och hur dum den är men på det stora hela var det rätt mycket könshumor. Bäverfittor kan vara roligt men det var väldigt mycket mer av den varan än vad jag förväntat mej.
En kul show men inte mer än så.

Maken å jag hade däremot fantastiskt trevligt.
Vi drack vin å drinkar. Vi pratade till punkt. Lite allvar och mycket som var "bara trevligt." Vi skrattade. Vi älskade. Och vi åt magisk hotellfrukost.
Maken var kort sagt den stora behållningen och det kändes både överraskande att vi kunde ha så trevligt i varandras sällskap som välbehövligt.

Nu ska man bara hålla liv i den där känslan med.
Det är lättare sagt än gjort bland duplolego, matkladd och ungefär 0 minuter egentid i veckan.
Men jag ska försöka.

Puss/ Asta

Tänk om han ligger med nån annan?

Min man är på "facklig konferens."
Jo jo. Det vet man ju hur det går till på sådana.  Hm.

Under många år var jag djupt svartsjuk och orolig när min man åkte på liknande tillställningar eller var ute med sina kompisar och sov borta.
Jag kunde inte sova på natten och låg och målade upp diverse scenarier där han flirtade... eller mer... med andra kvinnor. Fick ångest å ont i magen.
Jag vet att min man kan vara ganska flirtig och bli lite omdömeslös på fyllan och jag har blivit raggad på av sååå många upptagna karlar att jag tappat hoppet om män som grupp. Därtill har jag och min man haft åtskilliga och långa perioder utan sex.
Samtidigt kände jag skam. Svartsjuka är en ful egenskap. En svag egenskap.
Det var ingenting jag kunde prata med andra om, men känslan och rädslan över att bli bedragen åt upp mej. Rädslan av att bli bortvald, lurad, förnedringen i att andra skulle se och veta att jag blev bedragen men att jag inte själv skulle veta.

Idag är jag inte alls svartsjuk. Eller ja, åtminstone extremt lite.
Det är möjligt att det gäller i denna relation jag är i och inte i en ny men jag tror inte det.
Hur gjorde jag då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag som med så mycket annat bara bestämde mej. Fake it until you make it. Jag nämnde inte ett ord, slutade snoka, slutade fråga. Låtsades helt cool... och blev det till slut.
Jag tror även det har med min ålder och självständighet att göra.
Visst det vore inte kul om det skedde men jag klarar mej.
Jag skulle överleva. Jag skulle (förmodligen) gå men jag skulle inte dö.
Jag har ett värde i mej själv och är mer än min makes fru.
Jag tänker oxå att "det jag inte vet har jag inte ont av."
Inte så att jag med det uppmuntrar till otrohet men jag tror att vi... de flesta av oss... gör det via våra sårade egon till nåt större än vad det är.
Oftast (åtminstone för män) betyder det inte så jävla mycket.
Men vet jag är jag tvungen att förhålla mej till det och till känslorna det väcker.

Min man... som är ganska svartsjuk... kan tycka att det nästan är provocerande att jag inte är det. Att det blir ett tecken på att jag inte bryr mej.
Så är det inte.
Jag vet att en otrohet i vår nuvarande situation, från någon av oss, förmodligen skulle leda till att vi skilde oss.
Det har mer med tillit till min egen förmåga att göra och att jag inte vill ta ut sorger av detta slag på förhand. Sker det så sker det. Då får jag förhålla mej till det då. Men fram till dess tänker jag faktiskt ta för givet att min man inte går över några moraliska gränser.

Hur är det med dej? Är du svartsjukt lagd? Har du oxå kommit över svartsjukan?

Puss/ Asta

Skulle du kunna gifta dej med en muslim?

 

Ja, det var en av frågorna som jag fick i mitt "Våga fråga inlägg."

Jag har funderat på hur jag ska tackla den frågan.
"Skulle du kunna gifta dej med en sexköpare/ djurallergiker/ tidigare kvinnomisshandlare/ sverigedemokrat?" vore lättare. Svaren är nej på samtliga, men muslim?

Jag har ingen aning om hur många muslimska män det finns i världen. 1,5 miljarder människor bekänner sej till Islam enl Wikipedia som förvisso inte är världens bästa källa men jag orkar inte kolla närmare. Min poäng är att muslimer är väldigt OLIKA människor. De kan inte klumpas ihop som en sort. Inte ens värmlänningar kan klumpas ihop så.
Det finns allt från fanatiska bokstavstrogna galningar till det stora flertalet som är lite som vi i Sverige. De som tillhör Islam utan att vara speciellt religiös.
Jag skulle gissa (nu är jag ironisk ja) att det skiljer ganska mycket mellan hur en pakistansk fårahede tolkar sin omvärld och hur en man i Sverige från Bosnien gör det.

Nu är jag redan gift. Om jag skiljer mej så är jag tveksam till att jag skulle gifta om mej.
Men OM jag gjorde det så skulle jag ha en mängd krav på den stackars mannen ifråga.
Humor, lojalitet, hundintresse, ett öppet sinne, trygghet i sej själv, omtanke, trohet, intelligens, ett attraktivt utseende, måttlig i sitt alkoholintag, social, accepterande av mina barn och barnbarn, humanist... och sen vill jag nog inte att han är fanatiskt religiös. Åt något håll. Inom någon religion.
Jag skulle inte vara beredd att sätta på mej en burka nej. Men jag tänker inte heller låta mej släpas runt för att knacka dörr som ett Jehovas vittne.

Det där med kärlek är svårt. Långvariga relationer än svårare.
Att upprätthålla romantik, respekt och nyfikenhet för varandra och att leva tillsammans är världens svåraste uppdrag. Fler än vart annat äktenskap spricker. Inom samboskap är siffrorna ännu högre. Av de som stannar kvar... är inte alla lyckliga.
Ändå envisas vi människor, världen över, om å om igen med att försöka.
Och det är väl fint så?
Jonas Gardell sa en gång ungefär så här... "Det är inte alla förunnat att hitta den stora kärleken, det finns människor som går genom ett helt liv utan att göra just det. Så om du finner den stora kärleken är det din skyldighet att ta emot den. Oavsett vilken ålder, kön el nationalitet den har."
Jag säger "Amen" på det.

Puss/ Asta

Det här med att snart fira 24 årig bröllopsdag

Jag låg här å funderade lite...
Det kan man ju oxå göra klockan halv fem på morgonen när hostan väckt upp både människor och djur, över mitt äktenskap och vår stundande 24 åriga bröllopsdag.
Jag funderade på om jag skulle köpa 24 röda rosor (ja, det hade ju fått bli på ICA då för några dyra långskaftade saker från blomsterafffären blir det inte tal om dagen före lön... dagen före makens lön.)
Jag funderade vidare på ett kort där jag kunde skriva... "Jag älskar dej i nöd och lust, jag är dej trogen-just idag i alla fall" men kände att maken skulle varken uppfatta det romantiska eller det humoristiska med en sån gåva.
Å då blir ju 24 röda ICA rosor och ett kort bara dyrt... om det tas som en förolämpning.
Då kan ju en chokladkaka från Marabou och en trisslott... utan kort... vara en nog så bra present.

Alltså, när jag var 19 år och gifte med då fattade inte jag (å inte maken heller är jag övertygad om) hur LÄNGE  "tills döden skiljer oss åt" kan vara i vårt högteknilogiska moderna land.
Då tyckte jag att man var gammal vid 35 typ. Å resten... "ja, men vad ska man göra som åldring" lixom.
Men idag byter vi ju för fasen ut hjärtklaffar på 85 åringar.
När jag... vi... är 85 då har väl sjukvården fixat så att vi alla lever till vi är 150 år... och DET öppnar ju faktiskt upp för helt nya problem... och möjligheter.
Telexempel så kan man ju hinna med att träffa nån trevlig karl efter pensionen,gifta om sej med och fira guldbröllop ihop med honom oxå. Om man nu har fabläs för guldbröllop...
Guldbröllop brukar väl innebära diamanter och flotta resor till solen va?!

Jag undrar om mannen funderar i dessa banorna med...
Nu sover han ju förvisso den lilla grisen, men jag menar när han är vaken. Å inte arbetar eller spelar poker på nätet altenativt leker i sin The Sims värld utan när han är ledig och spelar poker på nätet alternativt leker i sin The Sims värld. Funderar han på kärleken då? Å ryms jag i de tankarna?
Det känns inte påtagligt så, om ni förstår hur jag menar.
Han tittar inte på mej med direkt lust eller okvävbar ömhet i blicken.
Snarare ser han ut att alltid gå i en dimma där han drömmer om en yppig blondin. En hundallergisk yppig blondin som absolut vägrar att flytta från sin takvåning på avenyn i Göteborg.
Jag kan inte direkt säga att jag klandrar honom. Tango dansas som bekant av två...
Om ni tycker att det är mycket hundinlägg från Astas blogg så är det ingenting och NADA jämfört med hur det är i vanliga livet.
Jag rantar efter de där fyrbenta och de fyrbenta rantar efter mej mest hela tiden, ingen i det här hushållet pratar ens om någonting annat än hundar. Ja, maken tjatar väl inte direkt ihjäl sej, men han säger å andra sidan inte mycket alls nu för tiden. Mer än att det går "jätte bra" för hans gubbe "Torsten Larssson" i The Sims nu när maken skaffat alla fusk han kan så Torsten Larsson inte behöver jobba utan kan bo i en takvåning med en yppig blondin och bada pool hela dagarna.
Jag är rätt ointresserad av Torsten Larsson. Maken är å andra sidan rätt ointresserad av mina senaste 150 kort som jag tagit på hundarna sedan efter lunch.
Samtalsämnernatystnar lite där.

Ändå kan jag inte direkt säga att jag förnärvande far illa av bristen på romantik och ångande sex.
Jag funderar inte mycket på det alls... de tankarna ryms som bekant inte inom "hundar."
Så att lova trohet idag vore inga som helst problem. Lättare och mer helhjärtat än när jag var 19.
Jag menar, jag orkar ju inte ens tänka karlar. Om de inte har päls å svans.
Jag mår rätt väl i den lilla ordlösa värld vi lever i just nu, det ända som oroar är att maken förmodligen inte gör det. För alldeles HUR roligt liv "Torten Larsson" har så kan väl inte det vara nog?!
Eller kan det det? Verkligen?
När jag frågat mannen för 55:e gången om han vill ha duschsällskap och han svarar "Inte idag gumman, vi tar det en annan gång. Idag är jag så trött/ har så ont i axeln/är så hungrig/ ska lägga mej/ måste säga åt poolkillen i The Sims om att tömma poolen..." eller vad det nu kan vara.
Det är inte riktigt LIKT min man. Jag misstänker att han tar med den där hundallergiska blonda in i duschen istället.
Hon som så klart bara finns i hans fantasi. För var skulle han träffa henne?Å framförallt när?
Han är ju aldrig utomhus. Inte ens på tomten när solen skiner.

Ni förstår att jag ralierar lite va?!
Spetsar till det, överdriver en smula. För att det ska bli lite"roligare" (?) och för att få flyt i texten.
Skulle jag skriva utan allt det i detta ämne så skulle det bli en vansinnigt trist text. Å kort.
Men det bara är som det är  just nu.
Ni som varit gifta ett tag känner kanske igen det. Inte?!
Nej nej då, då får ni bara tro på mitt ord där.

Nu har jag brett makens frukostsmörgåsar som han skall ha med till jobbet och lagt dem ovanpå  matlådan som jag fixade igår. Jag klippte ut hjärtan av smörgåspapper och la emellan.
För att visa på min ansträngning (och kanske lite för att mannen kommer bli generad gentemot sina arbetskollegor.)
Han sussar väl nån halvtimma till tror jag. Han å blondinen från Göteborg. Den hundallergiska.
Själv ska jag krypa ner här på min madrass i köket där lille mannen sussar efter sitt morgonkissande på gräsmattan (duktig liten prins) och hoppas på ytterligare några timmar av slummer innan dagen börjar.
Snälla Gode gud, nu när jag är en sån trogen och duktig liten hustru, KAN jag inte få slippa hostan ett par timmar då?

God morgon på er när ni vaknar å läser detta.
Nedan en bild på mej och maken. Som redan finns på facebook. Så där kan han inte knorra.
Det var pre Gottfrid. Men jag tycker vi ser något krystade ut även där. Hattarna till trots...

Puss/ Asta
 

Hej där girls...

... är ni intresserade av en ny man kring 45 med lite livserfarenhet med sig i bagaget?
I så fall är det strålande tider som väntar er. Just i den åldern bör det nämligen finnas många män lediga.
Män som tröttnat på sin gnatiga fru alternativt blivit dumpade av sin hustru och nyligen skilt sej.

20 000 par skiljer sig varje år. Mer än vart annat äktenskap går i kras.
De äktenskap som avslutades 2011 hade i genomsnitt varat i 11 år.
Det längsta äktenskapet varade i 64 år (då hade hon FANE MEJ fått nog :) och det kortaste i ett par månader.
Förra året var genomsnittskvinnan 41,6 år vid skilsmässan och mannen alltså 46 år.

Det var lite statestik ni fick er till livs där.
Att hålla ihop ett långt äktenskap är något av det svåraste (och ibland tråkigaste) som finns.
Det är hårt jävla jobb å en massa kompromisser. En massa härliga män (och/ eller kvinnor) att avstå.
Om det är värt det?!
Ingen aning. Det frågar jag mig oxå ibland men man får bara de svar som man väljer eller hur?!
Någon som kämpar vet bara hur det är och någon som ger upp vet bara det. Motsatsen får de aldrig reda på.  

Klart är väl att vi människor ur, evolutionens synvinkel, inte är gjorda för att leva en monogamt liv med samma människa i 60-70 år.
Jag hörde på radion att forskarna kommit på en lösning på detta.
Tillförseln av extra oxytocin.
Oxytocin är en signalsubstans i hjärnan. Det frisätts i stora mängder hos en nyförlöst kvinna för att livmodern skall dra ihop sig, mjölkproduktionen komma igång, men ffa för att underlätta bindningen mellan mor och barn.
Oxytocin påverkar vår vilja till närhet, omvårdnad, parbildning och sociala funktioner.
Kort sagt gör det oss till mjukare, varmare, kärleksfullare... och trognare människor.
Det är oxytocinet som skall ta över "jobbet" när förälskelsen lagt sej.

I djurförsök ser man att möss som tillförs extra oxytocin blir ointresserade av andra partners än den de först valt ut.
När forskarna började undersöka detta samband var det för att se om man via denna vägen kunde hjälpa människor med autistiska sjukdomar så de fick en större vilja till sociala samspel, närhet och empati.
Trohetsaspekten blir lixom bara lök på laxen.

Oromantiskt och fasansfullt?!
Tja, nja jag vet inte...
Vi envisas ju med att vi VILL gifta oss och leva i långa äktenskap.
All forskning visar att sunda och kärleksfulla relationer är den allra viktigaste komponenten för att känna lycka.
Men vi klarar ju uppenbarligen inte av det om mer än vart annat (svindyrt) bröllop slutar i skilsmässa så vad är det då för fel att hjälpa naturen lite på traven.

Huruvida oxytocin och Viagra fungerar ihop vågar jag dock inte uttala mig om....

Puss/ Asta