Tänk om han ligger med nån annan?

Min man är på "facklig konferens."
Jo jo. Det vet man ju hur det går till på sådana.  Hm.

Under många år var jag djupt svartsjuk och orolig när min man åkte på liknande tillställningar eller var ute med sina kompisar och sov borta.
Jag kunde inte sova på natten och låg och målade upp diverse scenarier där han flirtade... eller mer... med andra kvinnor. Fick ångest å ont i magen.
Jag vet att min man kan vara ganska flirtig och bli lite omdömeslös på fyllan och jag har blivit raggad på av sååå många upptagna karlar att jag tappat hoppet om män som grupp. Därtill har jag och min man haft åtskilliga och långa perioder utan sex.
Samtidigt kände jag skam. Svartsjuka är en ful egenskap. En svag egenskap.
Det var ingenting jag kunde prata med andra om, men känslan och rädslan över att bli bedragen åt upp mej. Rädslan av att bli bortvald, lurad, förnedringen i att andra skulle se och veta att jag blev bedragen men att jag inte själv skulle veta.

Idag är jag inte alls svartsjuk. Eller ja, åtminstone extremt lite.
Det är möjligt att det gäller i denna relation jag är i och inte i en ny men jag tror inte det.
Hur gjorde jag då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag som med så mycket annat bara bestämde mej. Fake it until you make it. Jag nämnde inte ett ord, slutade snoka, slutade fråga. Låtsades helt cool... och blev det till slut.
Jag tror även det har med min ålder och självständighet att göra.
Visst det vore inte kul om det skedde men jag klarar mej.
Jag skulle överleva. Jag skulle (förmodligen) gå men jag skulle inte dö.
Jag har ett värde i mej själv och är mer än min makes fru.
Jag tänker oxå att "det jag inte vet har jag inte ont av."
Inte så att jag med det uppmuntrar till otrohet men jag tror att vi... de flesta av oss... gör det via våra sårade egon till nåt större än vad det är.
Oftast (åtminstone för män) betyder det inte så jävla mycket.
Men vet jag är jag tvungen att förhålla mej till det och till känslorna det väcker.

Min man... som är ganska svartsjuk... kan tycka att det nästan är provocerande att jag inte är det. Att det blir ett tecken på att jag inte bryr mej.
Så är det inte.
Jag vet att en otrohet i vår nuvarande situation, från någon av oss, förmodligen skulle leda till att vi skilde oss.
Det har mer med tillit till min egen förmåga att göra och att jag inte vill ta ut sorger av detta slag på förhand. Sker det så sker det. Då får jag förhålla mej till det då. Men fram till dess tänker jag faktiskt ta för givet att min man inte går över några moraliska gränser.

Hur är det med dej? Är du svartsjukt lagd? Har du oxå kommit över svartsjukan?

Puss/ Asta

Svartsjuka troll och en förtrollande prins

Intensiva, intensiva dagar är till enda.
I torsdags kom Ängla pängla hit för att vara hos mormor medan hennes mamma och pappa skulle föda barn. Ja, nu var det väl egentligen mest mamma som skulle föda barn och pappa som skulle sitta på en stol bredvid men ni fattar.
Hit kom hon i alla fall, den blivande storasystern med sin lilla resväska och livet kommer aldrig mer bli det samma för henne. Idag var vi å lämnade tillbaka henne.

Min dotter inducerades då barnet var väldigt stilla och det gick undan. Mindre än tolv timmar från att induktionen startades till att Änglas lillebror var född. Vacker och frisk (tack å lov) men säkert inte uttagen i onödan för han var lite torr.
Han är väldigt lik sin mamma när hon var nyfödd med ett lite farbrorlikt utseende och massor av svart hår. Doftar helt ljuvligt och trivdes ypperligt i sin mormors famn.
Jag är överväldigande förälskad i denna lilla varelse redan.

Två nätter sov den lilla damen här och det gick väldigt bra. Om man med bra menar att jag var nära invalidiserande trötthet när jag kom hem och sov i två timmar för att ens kunna formulera meningar på fler än två ord.
Nej, men Ängla var jätteduktig. Man är fortfarande ganska liten när man är tre år och så där superofta träffas vi ju inte. Men det blev ingen panik alls utan hon fann sej väl till rätta och det lilla vemod av saknad efter mamma som dök upp framåt släcka-lampan-dags försvann med saga och snutte.
Det är roligt att få vara mormor på ett annat sätt än vad jag är till Noah.
Noah delar jag ju hem och liv med, vi är varandras familj och vardag på ett annat sätt.
Ängla kan jag mer vara busig å tillåtande å godiserbjudande med.
Så här har käkats glass å jordgubbar, chips å choklad, godis å festis, våfflor å sylt.
Här har skippats middagslur och varit uppe sent.
Det har varit underbara och tröttande dagar.

Jag är inte riktigt van vid att vakna på nätterna för att det ska drickas vatten och sedan vakna för att gå upp och leka halv sex. Jag är faktiskt knappt talbar så dags. Måste jag upp (för jobb eller annat) så vill jag vara i fred, dricka kaffe och tjura. Funkar inte riktigt med en treåring.
Och sen denna svartsjuka mellan Ängla och Noah... och Gottfrid på ett hörn som började lite försiktigt från start där jag noggrant fick ha dem i varsitt knä, pussa varannan gång osv till idag på förmiddagen när varje situation ledde till skrik och panik.
Från början var rivaliteten väldigt mycket om saker eller att få göra något, att få uppmärksamheten.
Idag var det mer om person hela tiden och varsitt knä dög inte alls. När man höll den ena grät den andra.
De var nog rätt trötta gullungarna med. Jag tror Ängla var väldigt nöjd med att få komma hem till sin mamma å pappa igen och jag tror Noah var lika nöjd med att få åka med hem själv i bilen.
Och det har minsann inte varit alls lika noga med att den lilla mannen ska sitta i mormors knä ikväll.

Summa summarum. Allt gick väldans bra och jag är ett barnbarn rikare.
Bild? Tyvärr inte, föräldrarna vill inte det så ni får ta mej på mitt ord.
Han är ljuvlig!

Puss/ Asta

Kärlek som gör ont

 

En lång stund satt jag med Noah nu ikväll.
Med nyfärgat hår å utan avskavt nagellack. Jag tänker att i den här situationen, här å nu, är mina mjuka valkar bara ett plus. Skönt att vila i.
Nej, jag ska inte tramsa bort det här jag nu ska skriva. Det jag känner är allt utom trams.

Jag håller honom i min famn. Detta 4 dagar gamla knyte och jag iakttar honom noga och fascinerat.
Spädbarn har den effekten generellt på flertalet människor. Den att man kan sitta å glo på dem i timmar utan att tröttna.
Och detta är ju inte vilken liten spädis som helst. Detta är Noah. Mitt andra barnbarn.
Som jag har följt och längtat efter sedan hans mamma och jag exalterade stod i köket och avläste stickan och upprepade i mun på varann "Jo men det ÄR två sträck, det ÄR två sträck."

Det är som om jag genomgår någon slags mammafeeling light.
Jag har alltid varit en väldigt gråtig, ängslig och känslosam spädbarnsmamma.
Inte så orolig över prickar, magknip å sånt där. Mer... existentiellt.
Så där att världen plötsligt blir så stor, så stor.
Att farorna är så många och att jag vill skydda knytet mot allt som kan göra ont och som är farligt.
Som nybliven mamma har jag haft ett annat hormonpåslag än vad jag har nu så därför blir det aningens mildare.
Men ändå.
Jag ser på hans slutna ögonlock där ögonen rör sej in under. Ser hur drömmarna jagar igenom alldeles färska synapser.
Han ler. Han rynkar ögonbrynen och ser högst bekymrad ut. Han tar på sej "snart- skriker- jag- allt- vad- jag- kan- minen". Hans anletsdrag slätas ut.
Allt vill jag ge honom. Stjärnorna om han bad mej.
Allt vill jag visa honom.
Allt vill jag skydda honom från.
Allt vill jag uppleva tillsammans med honom.
Det är glädje. Det är stolthet. Det är rädsla på gränsen till skräck.
Det är väl... framförallt... kärlek.
En kärlek så stor att mina ord inte räcker till.

Å så har jag min andra prins.
Som jag såklart älskar precis lika högt idag som jag gjorde förra veckan.
Gottfrid är så duktig. Så vänlig, så nyfiken och så försiktig.
När Noah gråter blir han orolig och liksom jagar på oss människor att "göra något."
Samtidigt SER han låg ut.
Lägger sej för sej själv. Inte vid mina fötter som han brukar.
Han har en sorgsen blick... Men ja, jooo han är mastiff och de kan se på gränsen till suicidabla utan att vara det.
Jag försöker vara som vanligt med honom. Gossa å pussa. Gå promenader då ingen annan får följa med. Klippa klor, ansa och ha gosestund.
Men ändå, han ser låg ut trots allt jag gör.
Mitt dåliga samvete sliter i mej med långa, hårda klor.
Kan jag göra mer? Bättre?
Eller förmänskligar jag honom å ger honom känslor han kanske inte har?
Jag vill ju att båda mina killar ska vara glada å må bra.
Jag tokälskar ju dom båda

Hur har ni gjort när en bäbis kommer ny in i flocken?

Puss/ Asta