Jag kan göra det igen.

Pappas ögon, näsa och sarkastiska humor.
Mammas kropp. Mormors aura, starka känsla för ansvar mot familjen.
Gnuggandet i ögonen när jag skrattar som mamma, samma virrighet när jag blir nervös som henne. Pappas bristande tålamod med ungar som tjurar, en hårdhet som vi delar.
Mormors beskhet i svaren allt för ofta.
Båda släkternas svaghet för livets goda.
En hel del sitter inmejslat i mitt DNA, annat är socialt betingat.
Vad som är vad är svårt att avgöra.
Och är det allt, summan av en människa?

Trogna läsare vet att jag hela mitt liv varit rädd för att bli missbrukare.
Det var monstret jag slogs med redan som liten, typ när jag började i skolan, kunde jag ligga vaken och våndas. Övertygad om att det var mitt öde.
När jag blev vuxen har jag blivit mer nyanserad självklart.

Jag har gjort en klassresa.
Både socialt och ekonomiskt.
Jag har klarat mycket som jag inte trodde innan och som inte andra i min släkt (tänker främst på mammas sida nu eftersom det är den jag levt med) gjort.
Saker som jag aldrig trodde skulle gå.
Körkort.
KomVux.
Högskolan, först till sjuksköterska och sen till barnmorska.
Vara en tillräckligt bra förälder. Inte felfri, absolut inte, men alltid där och de har aldrig haft anledning att tvivla på min kärlek.
Hållit ihop ett äktenskap på gott och inte.
Inte utvecklat något missbruk.

Det är inga storslagna saker. Inga stordåd.
Men stora för för mej och från det jag kommer ifrån.
Inför var sak har jag trott att det aldrig skulle gå, att jag inte kommer klara det.
Men det har gått.
Ändå väntar jag ständigt på att bli avslöjad som en bluff.
Fråntagen allt.
Och rädslan för missbruk lever kvar.
Jag är inte som mamma...än.
Ännu.
Jag bär mitt arv av gener och beteenden med mej i den där ryggsäcken och jag känner mej ständigt jagad, ständigt rädd att bli ikappsprungen.

Men, jag försöker tänka att jag är jag, jag är inte bara DNA och uppväxt.
Jag har varit... igen, utan att egentligen uträttat några stordåd, hittills varit starkare. Envisare. Med lite fler inre resurser.
Jag har skiljt ut mej hittills. Jag kan göra det igen.
Så försöker jag tänka.
Jag kan göra det igen.

Puss/ Asta

Utan rädsla inget mod

 

En utmaning florerade på facebook igår. Att ställa frågan: "Vad är det första du får upp i huvudet när du tänker på mig?"
Jag fick många svar där modig, tuff och rakt på sak dominerade men även analytisk och spröd/ skör. Det där sista skrev Lillebror och är nåt han brukar reta mej för då jag envist hävdar att jag är tuffare än han tror.
Fast det är sant. Jag har absolut en skör sida.


Just att människor tänker mod om mej gör mej så himla glad.
Trogna läsare vet att jag brukar säga att jag är den räddaste lilla människa som jag känner och antagligen som du känner med. Vore jag en seriefigur skulle jag vara lilla Skutt.
Men jag tar mej för saker som är viktiga för mej ändå. Jag höjer rösten och kliver fram, jag är obekväm när det behövs och jag tog tag i min dröm om barnmorska trots att hindren tycktes oöverstigliga innan.
Men utan rädsla inget mod eller hur? Om allt känns enkelt och lätt som en plätt är det väl inga konstigheter att våga.
Känner mej tex inte ett dugg modig som sover med Gottfrid men det kanske en hundrädd människa skulle känna sej som.
Det gör faktiskt ingenting om man är rädd. Det som gör något är om rädslan får styra ditt liv och dina val. Om rädslan hindrar dej i livet.

Jag är rädd för... ja, herre gud så mycket... men bortsett från rätt självklara grejer som krig, miljöförstöring, att någon jag älskar skall dö, att mina barn ska vara olyckliga, cancer, mörka gränder och okända män så är jag nog i huvudsak rädd för det ovana.
Jag är inte rädd för att möta nya människor, prata inför grupper, ta konflikter, bråka med sverigedemokrater och sånt där som många andra kan känna obehag inför för det har jag gjort så mycket. Nej, det handlar om att gå utanför min komfort zon och med denna utbildningen har jag verkligen fått göra det... många gånger.

Ibland kan jag förbanna min ständigt grubblande och lite depressivt lagda sida, önska att jag var lite stadigare och lättsammare.
En bloggsyster skrev om att hon är högkänslig vilket tydligen 15-20 % av befolkningen är och när jag gick in å gjorde testet hon länkat till stämde nästan alla svaren in på mej. LÄNK till testet här.
Diagnos eller ej... människor måste kunna vara olika och oftast är jag glad över att vara den jag är. Den där ökade känsligheten, medfödd el under barndomen förvärvad, gör att jag läser av människor och situationer, att jag har en hög empatisk förmåga där jag kan förstå många olika typer av människor och problem, att jag analyserar inte minst mej själv och mitt eget handlande vilket leder till ökad självkännedom mm.
Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

Förresten, ni är pinsamt dåliga på att kommentera. Jag får numera fler skräpkommentarer än riktiga.  Skriv en rad.
Vad är det första DU tänker på gällande mej?
Hur ser du på mod?
Är du själv en modig människa?

Puss/ Asta

Lille Skutt är den modigaste av alla.

Här om dagen skrev jag om att jag var lik Lille Skutt. Om att jag är, och i hela mitt liv, har varit rädd för så mycket.

Men vem är egentligen den modigaste av alla ibland Bamse och hans vänner?
Bamse... som äter dunderhonung och då vet att han blir starkast i världen?
Skalman... som har precis allt han behöver i sitt skal för vilket ändamål det än må vara?
Eller Lille Skutt... den darrande kaninen som vet om att han är liten å sårbar och skiträdd men som ändå följer med på alla äventyr?

Mod ser olika ut.
Jag är en väldigt rädd liten människa. Men jag är också en väldigt modig människa.
Känslig är inte det samma som skör. Skör är inte det samma som oförmögen.
En släkting sa till mej för många år sedan "Du nojar upp dej och oroar dej för ALLT men sedan fixar du alltid upp det ändå." Och så är det. Jag möter min fruktan, jag utmanar mej själv och jag klarar av nästan allt som jag ger mej fan på (frustrerande nog lär jag mej ingenting av det till nästa prövning.)

Mod precis som rädslor eller vad som är självutlämnande och inte varierar från människa till människa.
I mina ögon är att åka färja så otäckt att jag aldrig skulle göra det.
Å andra sidan har jag inget problem med att prata inför en större grupp människor.
Jag är svinrädd för krig men egentligen inte särskilt rädd för döden.
I många andras värld skulle det kanske vara tvärtom.

Jag tror att många av våra mest känsliga punkter är mentala brännmärken från barndomen.
Jag upplever exempelvis ångest av att bli avvisad. Om det gäller min kropp, min själ, min kärlek, min vänskap, min expertis spelar inte så stor roll.
Detta att inte duga. Att inte bli uppskattad. Inte kämpad för.
Jag vet inte vad det beror på.
Jag ÄR ju en människa som redan har kärlek, vänskap, åtrå och kompetensförväntningar på mej.
Massor.
Jag vet att jag är uppskattad å älskad.
Ändå.
Att bli avvisad väcker något väldigt svart inom mej.
Förmodligen för att jag varit med om avvisande som verkligen betytt något.
Där det i mina ögon handlat om liv å död.
Existensberättigande.
Omvänt har jag själv väldigt svårt för att avvisa människor.
Även om det nåt vägs ände. Även om det tar mer än det ger.
Jag har väldigt svårt att ge upp om någon som fortfarande betyder något för mej.
Trots att det kanske inte... eller säkert inte... är samma sak för den personen som ett avvisande vore för mej.
Jag har gjort det ytterst få gånger i mitt liv. Å därför ofta burit känslan av att vara den som blir lämnad.
Det är märkligt hur svårt det är att läka barndomens brännmärken till fullo.

Men ärr är inte det samma som stukad.
Ärr är tecken på att man levt.
Ärr är något man får lära sej hantera, låta smärta, men försöka använda till något bra.
Att vara offer ligger inte för mej. Alls.

Puss/ Asta