Utan rädsla inget mod

 

En utmaning florerade på facebook igår. Att ställa frågan: "Vad är det första du får upp i huvudet när du tänker på mig?"
Jag fick många svar där modig, tuff och rakt på sak dominerade men även analytisk och spröd/ skör. Det där sista skrev Lillebror och är nåt han brukar reta mej för då jag envist hävdar att jag är tuffare än han tror.
Fast det är sant. Jag har absolut en skör sida.


Just att människor tänker mod om mej gör mej så himla glad.
Trogna läsare vet att jag brukar säga att jag är den räddaste lilla människa som jag känner och antagligen som du känner med. Vore jag en seriefigur skulle jag vara lilla Skutt.
Men jag tar mej för saker som är viktiga för mej ändå. Jag höjer rösten och kliver fram, jag är obekväm när det behövs och jag tog tag i min dröm om barnmorska trots att hindren tycktes oöverstigliga innan.
Men utan rädsla inget mod eller hur? Om allt känns enkelt och lätt som en plätt är det väl inga konstigheter att våga.
Känner mej tex inte ett dugg modig som sover med Gottfrid men det kanske en hundrädd människa skulle känna sej som.
Det gör faktiskt ingenting om man är rädd. Det som gör något är om rädslan får styra ditt liv och dina val. Om rädslan hindrar dej i livet.

Jag är rädd för... ja, herre gud så mycket... men bortsett från rätt självklara grejer som krig, miljöförstöring, att någon jag älskar skall dö, att mina barn ska vara olyckliga, cancer, mörka gränder och okända män så är jag nog i huvudsak rädd för det ovana.
Jag är inte rädd för att möta nya människor, prata inför grupper, ta konflikter, bråka med sverigedemokrater och sånt där som många andra kan känna obehag inför för det har jag gjort så mycket. Nej, det handlar om att gå utanför min komfort zon och med denna utbildningen har jag verkligen fått göra det... många gånger.

Ibland kan jag förbanna min ständigt grubblande och lite depressivt lagda sida, önska att jag var lite stadigare och lättsammare.
En bloggsyster skrev om att hon är högkänslig vilket tydligen 15-20 % av befolkningen är och när jag gick in å gjorde testet hon länkat till stämde nästan alla svaren in på mej. LÄNK till testet här.
Diagnos eller ej... människor måste kunna vara olika och oftast är jag glad över att vara den jag är. Den där ökade känsligheten, medfödd el under barndomen förvärvad, gör att jag läser av människor och situationer, att jag har en hög empatisk förmåga där jag kan förstå många olika typer av människor och problem, att jag analyserar inte minst mej själv och mitt eget handlande vilket leder till ökad självkännedom mm.
Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

Förresten, ni är pinsamt dåliga på att kommentera. Jag får numera fler skräpkommentarer än riktiga.  Skriv en rad.
Vad är det första DU tänker på gällande mej?
Hur ser du på mod?
Är du själv en modig människa?

Puss/ Asta

Årets babe

Ooo be do (ooo be do)
jag vill ju va som du, huu, uu (ooo be do).
Jag vill se ut som du, gå som du,
duu huu huu (ooo be do).
Det vill jag nu, hu, hu (ooo de do),
ett djur som ja, aaa, aaa (ooo be do)
det lär sej bra
bli-hi män-ni-ska-haa-haa (ooo-be-do).

Nordiska motståndsrörelsen. Nazister. På svenska gator.
Blekfeta vita män som säger att Andra raser skall skickas tillbaka och att partiledarna i riksdagen (minus Jimmie) skall ställas inför folkdomstol anklagade för landsförräderi. 
Allesammans skyddade av influgna poliser. Finansierade av svenska folket. 

Då står hon där.
Vacker. Modig. Kompromisslös.
Med knuten näve och säger "nej" medan vi andra på sin höjd dunkar huvudet i skärmen framför facebook.
Vilken kvinna.
LÄTT årets babe.

Puss/ Asta

Kära Asta

Ett tag var jag så himla duktig på att vara snäll mot mej själv.
Trogna läsare minns kanske att jag la ner en hel del arbete på det där. På att tänka positiva tankar om mej själv, kanske framför allt mitt yttre, och på att mota bort taskiga tankar.
Det var i den vevan som jag även ägnade sista vakna stunden åt att tänka dagens tacksamhetstankar.
Tyvärr är det där med att mota taskiga tankar lika mycket färskvara som kondition.
Struntar man... jag... i det aktiva arbetet ett tag så är man raskt tillbaka i dåliga vanor igen.
Jag läste någonstans att genomsnittskvinnan tänker flera hundra elaka tankar om sej själv varje dag, det låter mycket men när jag väl medvetandegör mina tankar så inser jag att jag kommer upp i det... lätt.
Det är för min del mycket vikten. Som stått still trotts två veckor av 5:2.
6-7 kg. Minst en klädstorlek. Allt sitter åt och eftersom jag är hyfsat kort i rocken ser jag närmast fyrkantig ut. Kan inte gå förbi en spegel eller ett skyltfönster eller möta någon jag känner utan att tänka på vikten det första jag gör.
Det låter fånigt, det ÄR fånigt, men det här kan faktiskt göra mej gråtfärdig. Får mej att känna mej ful.

Och här vill jag betona att jag inte tänker så om andra lite fylliga människor.
Tvärt om faktiskt. Jag tycker att det rent objektivt är vackrare med lite tuttar, häck och mage.
Särskilt i min ålder.
Och det är ju inte bara kring vikten som jag dömer mej själv hårdare.
Jag hånar mej själv för bilkörningsrädslan, himlar ögonen åt min tafatthet på praktiken, förbannar min lathet att komma ut å röra på mej. Med mera med mera.
Det finns ett talesätt som säger "Hade jag behandlat mina vänner så som mej själv hade jag inga vänner haft kvar" och det är såååå sant.
Det måste bli ändring på det.

Så, här är några rader från mej till mej.

Kära Asta!

Jag är så imponerad av dej som satsar på nytt. Som vågar dej på att bryta upp från ett jobb du kan och är uppskattad inom. Där du är trygg i gruppen och omtyckt av dina kollegor.
Så många som bara gnäller å gnäller år in och år ut över hur trötta de är på sina arbeten eller sin chef men ändå inte gör något åt det.
Men du gör! Du vågar sträcka dej efter den där drömmen. Vågar tro att du kan lära dej och duga på ett så ansvarsfullt och självständigt yrke som barnmorska. Varesej det går eller inte så kan ingen ta ifrån dej att du faktiskt försökte.

Och så duktig du är med bilkörningen. Knappt kört utanför stadsgränsen innan och nu susar du fram i mörker och dimma på E6:an och slingriga vägar. 4 timmars bilkörning om dagen, korsningar å rödljus. Wow!
Somliga skulle kanske säga att det "är ingenting" men för dej var det nästan en fobi med bilkörning och ändå gör du det. Utmanar dej själv.
Det är det som är riktigt mod, att göra något fastän man är rädd.
Är det från början lätt som en plätt så är det väl ingen utmaning och ingenting man vunnit?!

Och vikten. Kom igen! Det är mindre än tio kilos övervikt. Det är knappast cancer. Det är inte ens farlig övervikt. Det är rent estetiskt och vill du så kan du förändra det, varför skulle du inte kunna?!
Det här är väl ingen utmaning jämfört med vad livet är och har varit för övrigt. 

Älskade Asta. Du duger. Du är bra. Du är älskad av de dina och resten spelar faktiskt ingen roll. Du älskar ju själv inte varenda människa. Och dom du inte älskar, de går ju inte under för det så det gör inte du heller.
Du har allt och lite till av det du bryr dej om. Ungar å hundar och havet runt knuten.
Du har det för att du är VÄRD det. Du är värd dina segrar.
Ta hand om dej och klappa dej själv på axeln, åtminstone ibland. 

Puss/ Asta

Min hjälte just nu

Imorgon, söndag, kl 20:00 på Svt 2:an sänds första delen av Fosterland, en dokumentärserie om nationalismen I Europa. Fredrik Önneval reser runt med sitt team och talar med människor som själva beskriver sej som nationalister.
Jag tror att den kan bli mycket intressant.

Fredrik Önnevall är för övrigt, redan innan jag sett serien, min hjälte.
När tvteamet var i Grekland träffade de en femtonårig pojke som var flykting från Syrien.
Pojken var i sällskap av andra flyktingar, vuxna män, men ingen anhörig.
Desperationen var hög och det sätt som stod till buds att ta sej ut ur Grekland och vidare i Europa var att från en höjd hoppa ner på lastbilar som kom körande på vägen, gömma sej, och på så vis komma ur landet.
Ett väldigt farligt sätt att fly på även för en vuxen man.
Där och då i Grekland frågade pojken Fredrik Önnevall om han kunde hjälpa honom till Sverige där han hade släktingar.

Föreställ er den situationen. Att vara ute på ett uppdrag som journalist... för Sveriges television dessutom. En journalist uppdrag som är att observera och beskriva den verklighet de ser.
Inte att agera i den.
Föreställ er en stund att då få denna fråga av ett barn.
Det krig som måste ha förts i Önnevalls huvud mellan förnuft och moral.
Mellan brukligt och ansvar. Mellan vad som är rätt och fel.
Önnervall tog i alla fall på sej uppdraget och pojken fick uppehållstillstånd i Sverige.
Mer om detta kommer jag... och ni... att få se i dokumentären.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagerat! Om jag fått samma fråga under ett uppdrag som sjuksköterska eller kanske som turist.
Om frågan ställts till mej som person... som enda person... och mitt svar för alltid påverkade barnets framtid.
Jag hoppas att jag skulle haft samma mod som Önnevall. För det är klart att påföljderna kunnat bli många och priset högt.
Men som Önnevall själv beskrev i en intervju jag hörde på radion. Han visste mycket väl om vilka påföljder som kunnat bli aktuella om han klev utanför sin roll som journalist och valde att agera som enskild medmänniska. Men han visste oxå att om han valt annorlunda skulle han hela sitt liv fått leva med att han... just han... sa nej till att hjälpa det här barnet som inte hade något annat hopp, någon annan som kunde hjälpa.

Fredrik Önnevall är min hjälte just nu. Han är mitt ljus i en rätt hård värld.

HÄR hittar ni en chatt med Önnevall. Som vanligt får blodet att sjuda. Väldigt många är mer bekymrade över att "Sverige inte kan hjälpa alla... faktiskt" och att Önnevall "är en människosmugglare och brottsling."

Puss/ Asta

Vem av oss skulle våga?

 

Majgull Axelssons "Jag heter inte Mirjam" (inlägget nedan) väcker många tankar som inte är lika lätta att släppa som en utläst roman. Historien fortsätter inom mej.
En sak som boken skildrade väldigt väl och som jag inte känner igen från tidigare romaner jag läst i ämnet är relationerna och förhållandena mellan människor.
Ingenting är svart eller vitt.
Inte ens i en förintelseläger.

Jag vet inte varför jag aldrig funderat över det innan.
Att jag aldrig tänkt tanken att det inte rådde solidaritet mellan fångarna mot en gemensam fiende och angripare. För egentligen är det ju självklart.
Överallt där människor finns bildas gruppsammansättningar där det blir vi mot dem.
I synnerhet under svåra umbäranden.
Människan ser till sej själv å de sina först och främst.
Sitt barns överlevnad, kanske föräldrar, kanske syskon.
Å sej själv.
När livet hänger på en skör tråd och skillnaden mellan leva eller dö kan handla om den plats i baracken där minst kyla sipprar in eller om att få den där mögliga biten bröd till sin tunna soppa används vassa armbågar, bits å rivs det.
Även bland offren. Även bland de som borde hålla ihop.
Det bildas hierarkier.
I nazisternas koncentrationsläger stod de politiska i en grupp, de kriminella och prostituerade i en, de homosexuella å dårarna i en, judarna i en grupp, romerna.
Trots att de alla är fångar skyr och föraktar de varandra.
Värnar om de sina.
För det är så människan är.

I filmen "Boktjuven" som jag såg här om dagen liksom många andra böcker jag läst, filmer jag sett är det ett tyskt par som gömmer en jude.
Trots risk för det egna livet.
När judar som bott grannar, drivit affärer, stridit på samma sida under Första världskriget fängslades och förnedrades av tyska soldater så vände de allra flesta bort blicken. Lät bli att se.
Av rädsla.
Av tacksamhet över att det inte drabbade dem.
Men några vågade alltså. Några har alltid vågat.
Det fascinerar mej.
Vad är det som gör att vissa människor vågar trotsa makten, trotsa rena dödshot, inte bara för sej själva utan oxå för sina barn.
För det är mycket begärt. Väldigt mycket begärt att riskera sina barns säkerhet för någon du inte känner eller som inte står dej lika nära.
Vem blir den typen av människa?
Den som vågar.
Jag tror inte att man kan säga det i förväg. Varken om sej själv eller om någon annan.
Jag tror inte det går att veta vem som har det där modet i sej för än det är där å då.
Men man kan undra. Både över sej själv och sin omgivning.

I Sverige växer de rasistiska och fascistiska krafterna. Samtidigt växer de antirasistiska.
Det politiska läget är mer polariserat än på länge.
I dagens Sverige är det inte främst judar som förföljs. I dagens Sverige är det romer och muslimer.
Nu. Just nu.
För låt er inte luras.
Dagens rasister tycker inte om judar heller. Eller homosexuella. Eller psyksjuka. Eller politiska meningsmotståndare... vänsterextremister ni vet. Hela högen mellan Reinfeldt till Sjösteth.
Varför tror ni de gemensamt hatar Mona Sahlin så mycket?

Vem av oss skulle vara hjälte den dagen det innebar livsfara?
Spännande tanke eller hur?

Puss/ Asta

Lille Skutt är den modigaste av alla.

Här om dagen skrev jag om att jag var lik Lille Skutt. Om att jag är, och i hela mitt liv, har varit rädd för så mycket.

Men vem är egentligen den modigaste av alla ibland Bamse och hans vänner?
Bamse... som äter dunderhonung och då vet att han blir starkast i världen?
Skalman... som har precis allt han behöver i sitt skal för vilket ändamål det än må vara?
Eller Lille Skutt... den darrande kaninen som vet om att han är liten å sårbar och skiträdd men som ändå följer med på alla äventyr?

Mod ser olika ut.
Jag är en väldigt rädd liten människa. Men jag är också en väldigt modig människa.
Känslig är inte det samma som skör. Skör är inte det samma som oförmögen.
En släkting sa till mej för många år sedan "Du nojar upp dej och oroar dej för ALLT men sedan fixar du alltid upp det ändå." Och så är det. Jag möter min fruktan, jag utmanar mej själv och jag klarar av nästan allt som jag ger mej fan på (frustrerande nog lär jag mej ingenting av det till nästa prövning.)

Mod precis som rädslor eller vad som är självutlämnande och inte varierar från människa till människa.
I mina ögon är att åka färja så otäckt att jag aldrig skulle göra det.
Å andra sidan har jag inget problem med att prata inför en större grupp människor.
Jag är svinrädd för krig men egentligen inte särskilt rädd för döden.
I många andras värld skulle det kanske vara tvärtom.

Jag tror att många av våra mest känsliga punkter är mentala brännmärken från barndomen.
Jag upplever exempelvis ångest av att bli avvisad. Om det gäller min kropp, min själ, min kärlek, min vänskap, min expertis spelar inte så stor roll.
Detta att inte duga. Att inte bli uppskattad. Inte kämpad för.
Jag vet inte vad det beror på.
Jag ÄR ju en människa som redan har kärlek, vänskap, åtrå och kompetensförväntningar på mej.
Massor.
Jag vet att jag är uppskattad å älskad.
Ändå.
Att bli avvisad väcker något väldigt svart inom mej.
Förmodligen för att jag varit med om avvisande som verkligen betytt något.
Där det i mina ögon handlat om liv å död.
Existensberättigande.
Omvänt har jag själv väldigt svårt för att avvisa människor.
Även om det nåt vägs ände. Även om det tar mer än det ger.
Jag har väldigt svårt att ge upp om någon som fortfarande betyder något för mej.
Trots att det kanske inte... eller säkert inte... är samma sak för den personen som ett avvisande vore för mej.
Jag har gjort det ytterst få gånger i mitt liv. Å därför ofta burit känslan av att vara den som blir lämnad.
Det är märkligt hur svårt det är att läka barndomens brännmärken till fullo.

Men ärr är inte det samma som stukad.
Ärr är tecken på att man levt.
Ärr är något man får lära sej hantera, låta smärta, men försöka använda till något bra.
Att vara offer ligger inte för mej. Alls.

Puss/ Asta

Maria ställde flera frågor, här är svaret på den första.

 

Maria ställde flera olika frågor (tack sweety) och jag delar upp dem.

a) Vad gör du i ditt liv som fungerar bra just nu och tidigare?
b) Vad gör du i ditt liv som INTE fungerar så bra, nu och tidigare?
c) Hur ska du göra i så fall för att komma vidare?

Svår fråga. Faktiskt jättesvår. Jag har suttit med frågan framför mej en lång stund, funderat på från vilket håll jag ska angripa den. I stort eller smått, på vilken nivå å så där.
Det är verkligen en skitbra tankeställare till sej själv.
Nu och tidigare...
Alltså inte bara 5:2 metoden jag lyckas med i dag och löpningen jag misslyckats med ett tag utan nu och tidigare.
Har jag förstått frågan rätt då?

a.) Jag har min envishet. Min stora tjurighet. Min besatthet i att duga.
Det gör att jag aldrig slutar att försöka och att jag bara tillfälligt ger mej.
Jag förlorar vänner med den egenskapen, men jag förändrar oxå förutsättningar som många andra kanske inte skulle ha gjort.
Min största bedrift i livet, även om jag inte gjort det felfritt på nåt sätt, är att vara mamma. Sättet jag varit... och är... mamma på.
Jag har brutit någon slags förbannelse som funnits i min släkt och då särskilt på mammas sida. Jag står nära mina barn.

Om jag tänker på vad som fungerar bra i mitt liv just här å nu så är det nog just det.
Min modersroll. Det är i den jag känner mej... minst bristfällig. I den och i min betydligt enklare roll som Gottemamma.
Det fungerar härligt bra, han å jag, som bästa polare.
Det är i vardagen med honom å i naturen som jag hämtar harmoni, kraft och gör mej av med stress å negativa tankar.

b.) Sen har jag min rädsla. Mitt bristande mod i somliga situationer. Min låga självkänsla som visst aldrig går att riktigt träna upp?! För jag ÄR vad jag presterar för mej själv. Jag är aldrig bättre än det jag för tillfället ror i land.
Å när jag inte längre ror i land det. Eller när jag plötsligt ökar kraven för vad jag ska fixa. Då är jag skitdålig. Igen.

En del av mina närmaste relationer fungerar inte bra.
Det är inget jag vill/ kan prata om på bloggen men de flesta läser det kanske mellan raderna ändå. Å det måste jag göra nåt åt. På nåt sätt. Åt nåt håll.
Mitt yrkesliv knakar.
Jag tror faktiskt inte att jag riktigt återhämtat mej efter förra vinterns härdsmälta.
I alla fall har jag inte, mer än korta stunder och enskilda arbetspass, lyckats känna någon arbetsglädje på sista tiden. Någon inspiration.
Min självrespekt brister emellanåt mer än lovligt.
Jag låter människor behandla mej nonchalant utan att riktigt sätta i foten å säga tack å hej.
Jag vet inte vad det handlar om, det är i dessa fallen inte någon konflikträdsla utan mer att jag så gärna vill... vill tro. Vill vara älskad.

c.) Ja vad fan ska jag göra åt det?
Jag återkommer väl till svarsinledningen på första frågan.
Jag får fortsätta försöka. Finna nya vägar. Försöka igen. Eller slå mej fri.
Jag får fortsätta utmana rädslan. Klura över vägval på mina rundor med Gottepojken.
Å jag får väl helt enkelt göra slut med människor som inte förtjänar mej!

Tack för frågan.

Puss/ Asta

Mod å fredag

 

Det är en sån bra bild! Eller hur?!
Jag såg den på facebook och har återkommit till den i tanken många gånger sedan dess. För precis så är det nog många gånger för både människor å djur.
Vi har kapacitet till så mycket mer än vad vårt mod och vårt självförtroende tillåter oss att vara.
Jag är inne i en period när jag funderar mycket, försöker bejaka mej själv, lyssna till mitt hjärta och våga säga "ja" lite mer.

Det är skönt att vara ledig en fredagskväll.
Att ha en ledig helg framför sej.
Jag har försökt stänga av allt mitt analyserande å bara vara ikväll.
Sliten och med utgnuggat smink dricker jag vin å ser på hockey.
Tidigare idag, i skymningen kring fyratiden, gjorde jag det bästa jag vet.
Klädde på mej efter väder, tog med min hund å drog ner till havet.

Det finns mycket jag vill ha av livet.
Mycket jag vill ha avklarat, inte minst känslomässigt, när jag ligger på min dödsbädd en dag.
Mycket jag önskar skulle vilja var annorlunda.
Men har jag bara ett hav och min hund så ordnar sej allting annat.
Det är det viktigaste.
De största grundstenarna för att jag ska må väl!
Min återhämtning.

Jag har varit lite sugen på party idag. På att få dra på mej make up'en, dra på en klänning, träffa folk, kanske gå på krogen, bli lite berusad... men jag orkade inte.
Pop corn, tidig sänggång och en god bok är bra det med.

Vad gör ni ikväll?

Puss/ Asta

Vem ska man tro på?

 

Jag har, och har alltid haft, en mycket god intuition.
Tyvärr tror jag att det ofta, för flickor i alla fall, blir resultatet av delvis otrygga uppväxtförhållanden. Att man som barn lär sej tyda andra människor, uppfatta varje skiftning i sin vardag, kunna läsa när någon går från vänlig till lynnig, från trygghet till kaos.
Med mycket stor sannolikhet kan jag i olika grupperingar, små och stora, läsa av spänningar som finns i rummet.
Jag kan uppfatta tillbakahållna konflikter, agg och irritation.
Jag kan känna in hemliga romanser och svällande hjärtan.
Se blickar, avläsa kroppsspråk, nästan ta på stämningar som går många andra obemärkt förbi.
Att ha en stark intuition är mestadels positivt.

Men!
Jag har oxå en stark rädsla inom mej. Jag har ju många gånger tidigare berättat att jag är en av de räddaste människor jag känner.
Ibland... ja, rätt ofta faktiskt, så slår mitt inre alarm på, förvillande lik intuition,
Jag är en kvinna som i de flesta situationer i livet inte tycker särskilt mycket om överraskningar.
Jag vill ha det lugnt, stabilt, harmoniskt, välkänt och nästan lite tråkigt.
När livet rör på sej, pockar på att förändras, reagerar jag ofta med oro och tolkar det felaktigt som om min intuition försöker säga mej något.

Ett år, var det tre-fyra år sedan, lovade jag mej själv att våga mera.
Våga säga "ja". Å våga säga "nej."
Att lyssna mer på mitt hjärta, min nyfikenhet, min lust och mindre på allt det där som begränsar mej. Lättja, rädsla, oviljan att "röra upp."
Hur det gick?
Jag tror att det var mitt fegaste och mest händelsefattiga år någonsin.
Nyårslöften blir sällan bra.

Något annat som kan förvirra, och som gör så ganska ofta, är när människor säger en sak... övertygande å upprepande... men mina sinnen uppfattar något annat.
Någon som säger att de bryr sej, någon som säger att de tycker om mej, någon som säger att de vill... men min sammanställning av intryck säger något annat.
Vem ska man tro på då?
Sin man/ vän/ kollega eller vem det nu må vara... eller sin egen känsla?
Är det min intuition som talar eller är det mina samlade erfarenheter av tidigare svek?
Jag vet inte!
Jag vet bara att jag hellre tar vilken form som helst av information än att bli inlindad eller ljugen för.

Å jag vill våga hoppa.

Puss/ Asta

Idag ger jag cred åt...

Jag tror att vi generellt är dåliga på att ge varandra cred.
På att hylla någon, ge en komplimang eller ett ärligt menat beröm.
För några dagar sedan hyllade jag en av mina absoluta favoritbloggar... Big ass fashion och jag tänkte att jag skulle fortsätta göra så.
Hylla människor som av olika anledningar imponerar på mej.

Idag vill jag... kanske en smula otippad med anledning av att jag här om dan senaste skrattade mej halvt fördärvad åt hans eventuella död... hylla just maken.
Å då inte i rollen som make, pappa eller morfar utan i rollen som sej själv.

Min make har en sjuhelvetes rättspatos och ett till synes oändligt mod när det kommer till sin roll som fackordförande på klubben där han arbetar.
Han å jag började engagera oss fackligt ungefär samtidigt och jag låg nog några steg före där i startgroparna i och med min vana att ta till mej information, presentera den snyggt och att vara van från högskolan vid struktur och att tala inför folk.
Men han har gått om mej med hästlängder i kunskap och i att brinna för sitt uppdrag.
Han bär runt på den där boken om kollektivavtalen och det känns som om han kan den helt och hållet utantill.

När min man, anonym som Mr X började arbeta på företaget Y så fanns det inte tillstymmelse till fackklubb å chefen gjorde lite som han kände för utan att möta större protester.
Den dagen makens chef anställde min man gjorde hans sitt livs största misstag.
Maken är fostrad inom metall och van vid hur ett starkt fackförbund absolut är en part i sammanhanget.
Här fungerade ingenting som hade med det fackliga att göra.
Människor kunde sparkas från en dag till en annan, människor kunde ha en ovettigt hög lön eller en löjligt låg lön. Allt var godtyckligt.
I denna trögflytande gröt har maken sakta men säkert byggt upp en klubb, skapat engagemang hos de övriga och så smått börjat kräva både det ena å det andra av rena självklarheter som tidigare varit omöjliga.

Han är konflikträdd min make, men hans patos är ännu större.
Därmed blir han råutskälld av sin chef flera gånger i veckan över rena fackliga självklarheter.
Det måste vara jobbigt... nej, det ÄR jobbigt... att befinna sej i konflikt hela tiden av minsta småsak men han gör det ändå. Han tyglar sina känslor och sin aggressivitet och kör by the book.
Jag beundrar hans mod, hans lugn, hans envishet.
Jag beundrar hans strid för LAS och MBL och hans förmåga att hålla sej ständigt påläst. Trots att det gör honom impopulär som fan hos chefen.

Jag är stolt över honom!

Puss/ Asta

Vem har modet?

 

Ibland funderar jag på vem jag är. Vad jag har i mej. Om allting ställdes på sin spets.

Till vardags är jag, som jag skrivit många gånger, en ganska rädd liten människa.
Jag är ingen som bara GÖR saker, ingen som hoppas på det bästa och kastar mej ut.
Jag har tackat nej till många nystarter.
En blandning av rädsla och förnuft har fått mej att avstå både lust och nya liv.
Jag tycker inte om överraskningar. 
Jag tycker om rutiner. En stilla lunk. Rutiner.

Om inte lust och nyfikenhet kan driva mej över kanten...
Kan rädsla, desperation och hämnd göra det?
Vad är jag kapabel till... på andra sidan känslospannet?
Det funderar jag på ibland.

Det går inte att veta innan vem som vågar.
Vem springer tillbaka in i brinnande hus för att rädda någon annan?
Vem leder motståndsrörelsen under galna krig?
Vem reser sej igen efter en olycka och finner ett nytt liv utefter nya förutsättningar?
Vem är beredd att döda en annan människa och var går den gränsen?
Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att jag är modigare med desperation och hämnd som ledstjärnor än åt andra hållet.

Massor av föräldrar... mammor å pappor... säger att "den som gjorde mitt barn tillräckligt illa skulle jag kunna döda."
Jag tror inte det är så "lätt", jag tror att flertalet av oss har spärrar vad det gäller att döda som är starkare än hatet. Eller jag VET att det är så, annars skulle fängelserna vara fulla av hämnande fäder och mödrar.
Likväl känns det så, att jag lätt skulle kunna slå in pannbenet för alltid på den man som misshandlade min dotter eller mina barnbarn. Om samhället inte förmådde skydda dem så skulle jag... och Hinseberg vore ingenting jämfört med alternativet.
Men... man vet inte.
Vem som har det i sej och vem som inte har det?
Vem som under en katastrof organiserar räddningsinsatser och vem som räddar sej själv?

Jag lyssnade på Martin Schibbye och Johan Perssons sommarprat idag.
Jag minns dagen de benådades och jag minns dagen de kom hem.
Jag följde direktsändningarna och likt många andra svenskar den dagen grät jag av lättnad.
Schibbye och Persson är hjältar.
Alldeles oavsett deras motiv. De ville berätta sanningen, varför spelar ingen roll, deras agendor spelar ingen roll. De ville ge röst åt människor som ingen röst hade och för det fick de betala ett oerhört högt pris.
Hur fick de sitt mod?
Dom som uppenbart har det i sej.

Jag funderar ofta på det här. Gör du det med?

Puss/ Asta

Vem vill vara en liten lort?

 

Vad är mod?
Jag ser det lite som "hundtermens" dådkraft.
Med dådkraft innebär att en hund förmår ta tag i, närma sej saker och upplevelser som den egentligen är lite rädd för. Å att den kan släppa obehaget efteråt.
Så är mod för mej.

Mod är inte att stå upp och tala inför 150 personer.
Inte om du älskar att vara i centrum och gör det helt obehindrat.
Jag är inte modig som brottas med stora hundar med stora tänder.
Jag är ju inte rädd för hundar.
Mod är inte för mej att hoppa fallskärm ut från en flygplan eller köra bil genom Europa... om det inte skrämmer dej ett dugg.
Men om det skrämmer... och du gör det ändå. Då uppvisar du mod.

Ett av mina barn tycker inte om när jag skriver i allt för hårda tongångar om Sverigedemokraterna. I synnerhet inte när jag lämnar ut mitt namn.
Inte för att hon inte delar mina åsikter... det gör så klart alla mina barn... utan för att hon oroar sej över min säkerhet.
Det är på den nivån det är nämligen. Att diskutera med ett av vårt folkvalda partis sympatisörer. Risk för hot. Uthängning.
Jag tror aldrig att mina barn skulle känt sej ängsliga om jag kritiserade Folkpartiets sympatisörer. Eller Miljöpartiet.

Jag kalkylerar med den risken även om jag hittills varit väldigt förskonad.
Mycket mer förskonad än andra öppet antirasister som jag känner.
Någon ringde och väste "blattehora" i min telefon en gång.
Det är allt.
Men som sagt, självfallet räknar jag med att risken finns.
Å jag är en vanlig människa. Inte tränad att bemöta den typen av aggression.
Inte uppstöttad av någon tidningsredaktör eller dyligt.
Jag skulle förmodligen tyckt att det var hemskt obehagligt.
Men ni minns väl er Astrid Lindgren?
"Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort."
Så är det!
Ibland måste man stå upp även om man skräms av det.
För att ens allra mest grundläggande värderingar spottas på och hotas.
Det är mod för mej.
Begär jag av andra att stå för sina åsikter och inte gömma sej bakom alias när de häver ur sej sina fruktansvärdheter... ja, då får jag göra det själv.

Detta typ av inlägg får alltid minst kommentarer.
Varför?
Är de ointressanta?
Tjatiga?
Jag tycker alldeles för få tar kampen som hotar demokratin.
Jag kommer fortsätta tjata.

Puss/ Asta