Asta recenserar Blue Village Althea Beach

Hemkomna efter en vecka på Cypern så tänkte jag recensera vår vecka.
Vi reste med Fritidsresor och bodde på hotell Blue Village Althea Beach som är fyrstjärnigt.
Vi hade förmodligen rummet med det bästa läget på hela hotellet.

Rummet i sej var inte något märkvärdigt. Litet, trångt och slitet.
Blue Village är en barnhotellkedja men rummen var inte särskilt barnvänliga.
Klinkersen blev förstås superhala när de var våta och kyl å ugn var i ögonhöjd för lilleman.
På ett ställe droppade det in vatten från taket och garderoberna luktade sunkigt.
Men det var rent å kanske 20 meter till Det stora blå med egna solstolar på vår gräsplätt så alla andra brister var förlåtna.

Åtminstone nästan.
Av någon anledning blev vi hemskt bitna.
Myggsticksliknande utslag i massor.
Först trodde jag att det var just det. Mygg. Såg ett å annat sådant fä.
Men sen fick jag för mej att det kunde vara vägglöss.
Har googlat bilder och läst symtom men blir inte klok på det.
Betten å klådan blir till ett klart minus. Men som sagt, kan inte svära på att det är hotellets fel.
Jag såg någon/ några andra med bett men de flesta såg helt oskadda ut.

Fritidsresors personal var hela tiden och utan undantag snortrevliga och alltid väldigt måna om att hjälpa till å underlätta på alla sätt.
Hotellpersonalen var oxå väldigt trevliga. En del korrekta men vänliga, andra mer familjära och pratglada.

Poolområdet var trevligt med en stor å djup pool och en barnpool med djup av 50 cm.
I den lilla hängde vi en del då vår lilla man föredrog poolen framför havet.

Stranden precis nedanför oss var liten och av sand.
Det var stenigt på sina håll men ändå relativt lätt att gå i och det blev snabbt djupt.
Havet var underbart men inte lika turkost som när vi var på Aya Napa.

Maten. Vi hade halvpension å åtminstone jag åt stadiga frukostar varje morgon.
Samtliga middagsmåltider intog vi på hotellet som hade stor bredd och mycket att välja på i sin buffé varje dag.
Maten var riktigt bra. Fast jag åt alltid Grekisk sallad med massor av oliver och tzatziki som grund och till det i huvudsak grillat.
Till barnen fanns en egen hörna med mer barnvänligt käk. Pommes, pasta och köttfärssås, nuggets och sånt.

Shoppingen i Fig three bay var inte mycket att jubla åt. Mest krimskrans, solskydd å sprit.
Mini köpte en sjal och jag en fotlänk i silvermen jag kollade tex efter nåt hårspänne/smycke och söta piercingar utan att hitta något alls (Tog igen shoppingen på Taxfree istället.)
Supermarketen var hyfsat välsorterad i sånt man kan tänkas behöva i sitt dagliga liv på semestern men inte mycket mer.

Nöjen. Ungefär som ovan. Tavernor och barer men nåt "håll i gång"  verkade det inte vara.

Barn/ handikappsvänligt. Hotellet i sej var ju vänligt och positivt till alla sina gäster.
Har inte "handikappsglasögonen" på mej men över lag så är det höga kanter, smala trottoarer, mycket sant, kuperad mark och annat som jag antar gör det besvärligt med rullstol eftersom det är det med barnvagn.
Å som sagt en barnfamiljskedja borde tänka liiiite på barnsäkerhet på rummen.


Snygga karlar fanns det i alla åldrar.

Summa summarum. En del områden (mat, personal, hav, pool, utsikt) höll toppklass... 4,5/ 5.
Andra saker som rum/hygien sämre, knapp 3/5.
Om jag skulle rekommendera det. Absolut.
Om jag själv skulle vilja tillbaka. Ja tack, gärna.

Puss/ Asta

Han är fulländad min karl

Det går inte en enda dag utan att jag känner tacksamhet och blir imponerad över hur jäkla sund min gosse Gottfrid är.
Inte väluppfostrad, inte dregelfri, inte utan irritationsmoment (... detta att kissa i lillmatte å husses sängar titt som tätt eller att väcka mej halv tre om nätterna för att gå ut och kissa, vad ÄR det?!)
Men varje dag häpnar jag över hur stadig, trygg och snäll han är min grabb.

Min förra hund... Märta mitt hjärta... var av en helt annan kaliber.
Hon var mitt ankare å min bästa vän. Mitt norr och mitt söder.
Mitt livs kärlek. Mitt livs stora förlust.
Hennes kärlek till mej och de sina sträckte sej till månen... och tillbaka igen,
men hon var rädd för allt å kompenserade det med massor av skärpa.
Jag kunde aldrig slappna av utomhus med henne. Fick alltid förbereda mej, mentalt planera varje möte å varje situation.
Hon blev bättre med åren, absolut, vi gjorde tillsammans ett fantastiskt arbete men så sent som någon vecka innan hon dog lyckades hon smita ut från vår inhägnade trädgård å skällande jaga efter en liten unge i femårsåldern.

Jag levde med det så tätt och så nära att jag fortfarande blir alldeles paff varje dag med hur enkelt det är med en hund som Gotteman.
På våra promenader hälsar han på dem som vill hälsa med vänligt vaggande svans och ignorerar resten.
I stort sätt alla hundmöten hanterar han med ett stilla lugn. Fast jodå, hannar som stirrar stint på honom måste han bemöta likadant men värre är det inte.
Idag gosade han med en okänd liten flicka. För några veckor sedan blev han påhoppad av grannens rabiata lilla dammopp till hund som till å med nafsade honom i ansiktet och han stod bara kvar.
Utan att varken fly eller ge igen. Oberörd.

Han hanterar oftast Noah helt fantastiskt.
Människovalpar i den åldern som slänger kastrullock rakt ner i klinkersen en meter ifrån honom och han öppnar bara ögonen. Blir han trött på gnäll å skrik går han in och lägger sej i ett annat rum.
Vid några tillfällen har han morrat mot Noah. Detta har varit medan han (hunden alltså) stått å ätit något extra gott och Noah kommit för nära.
Han har aldrig visat tillstymmelse till ett sådant beteende medan morsan... moi... är i huset.
Jag tror han helt enkelt tycker att jag är hans enda chef och i min frånvaro är valpen tillräckligt stor numera för att uppfostras. Oacceptabelt givetvis, men svårt för mej att påverka då det alltid sker när jag är borta.
Idag stod Gottfrid och käkade middagsrester som tydligen var riktigt smaskens. Pasta med sås av kyckling, dionsenap och lagrad ost. Jojo, han har italienskt påbrå.
Noah gick förbi... alltså FÖRBI... i vårt hus får man inte störa den hund som äter eller sover och jag såg hur Gottfrid spände kroppen. Så tittade han upp, mötte min blick och bar sedan med sej tallriken till bakom mej. :)
Jag tror att det här med Noah kommer ge med sej. Gottfrid är allt för vänlig å allt för sund för att ställa till med större problem.

Han är tre år nu. I mina ögon fulländat vacker trots att han är en rätt liten pojke.
Han är mitt lyckopiller.
Å lyckopiller kan ju faktiskt behöva gå ut å kissa mitt i natten.

Puss/ Asta