Att resa med liten kille

Jag är sååååå glad att vi kom iväg på den här resan.
Även om det periodvis var jobbigt å trots att det är lite skönt med höst, vardag å min egna säng så skulle jag för allt i världen inte vilja ha den ogjord.
Att resa med en liten kille på arton månader som man älskar så hjärtat nästan går sönder ÄR en upplevelse på alla sätt och jag kan tycka att det är så sorgligt att han är för liten att kunna komma ihåg denna "kärleksresa" som för alltid är etsad i mitt bröst.
Titta på den här bilden!
Den är så vacker tycker jag. Och våra blickar avslöjar all den kärlek som strömmar mellan en liten man å hans mormor.
Den dagen jag inte finns mer så hoppas jag att han kan se på bilder som denna å även om han inte minns så kan han se vad vi två delade.


Att resa med Noah var olikt allt annat jag gjort.
Det blev inte särskilt mycket slappa eller vila. Jag brukar läsa en 5-6 romaner på en vecka utomlands, i år blev det en halv.
Det var ett intensivt umgänge.
Att leva tre personer i en liten etta sätter ljus på sådant som normalt inte blir några större konflikter men som i trängseln irriterar mer. Tänker på mej å Mini då.
Så som att hon lägger prylar överallt, aldrig plockar bort, låter Noah härja mer än vad jag gör.
Det visar på mina brister. På hur tålamodet krymper när jag är varm, svettig å inte får tillräckligt med space.


Noah hade svårt att sova. Han åt dåligt. Fick trugas att dricka.
Det märktes på honom när han var hungrig å törstig men själv förstod han inte å tvärvägrade.
Sen blev han ju sjuk med. Snuvig och febrig.
Det gjorde inte mat/ sov situationen bättre.
Han röjde i kylskåpet å i ugnen som var i ögonhöjd och det var ett evigt passande och tjatande.
Nej, nej, nej. Inte röra. Inte klättra. Ställ tillbaka den. Stäng där. Nej, nej, nej.
Han blev trött av värmen ibland, så där trött så han slängde sej på marken å vrålade.
Rädd för att bada djupt efter nån kallsup och tvärsur när han togs ur poolen oavsett hur länge han fått bada.
Jag såg på andra barn på hotellet å det var likadant för dem.
1,5-2 år är egentligen lite ungt tror jag för att resa. Barnen kring tre år verkade klara av omständigheterna bättre.


Ändå var det som sagt underbart!
Underbart med värmen, havet, maten och underbart med lilla Noah.
Om möjligt så kom vi varann ännu närmare på den här veckan.
Somna ihop, vakna ihop, bada, leka, kramas, busa och trösta.
Bära till musklerna skriker och sen bara ligga å titta på detta lilla underverk till liv när han sover.

En av de större upplevelserna under resan var när Noah träffade Bamse för första gången.
Bamse är Noahs idol och han har otaliga klädesplagg och böcker med den dopade lille björnen.
Han ser på Bamsefilm en liten stund varje dag.
Bamse å hans vänner finns ju på Bluestars hotell.
När Bamse för första gången uppenbarade sej blev Noahs ögon klotstora och hakan föll ner.
Jag hade inte kunnat se lika förvånad ut om ett UFO landat på altanen.
Han stirrade med öppen mun, pekade med hela armen, skrattade tills det övergick i gråt.
Bamse! Här!
Kramas vågade han inte men han gjorde en high five med Bamse och mormor... ja, hon vågadee minsann dra vargen i svansen!

Om två år drar vi igen.

Puss/ Asta 

Asta recenserar Blue Village Althea Beach

Hemkomna efter en vecka på Cypern så tänkte jag recensera vår vecka.
Vi reste med Fritidsresor och bodde på hotell Blue Village Althea Beach som är fyrstjärnigt.
Vi hade förmodligen rummet med det bästa läget på hela hotellet.

Rummet i sej var inte något märkvärdigt. Litet, trångt och slitet.
Blue Village är en barnhotellkedja men rummen var inte särskilt barnvänliga.
Klinkersen blev förstås superhala när de var våta och kyl å ugn var i ögonhöjd för lilleman.
På ett ställe droppade det in vatten från taket och garderoberna luktade sunkigt.
Men det var rent å kanske 20 meter till Det stora blå med egna solstolar på vår gräsplätt så alla andra brister var förlåtna.

Åtminstone nästan.
Av någon anledning blev vi hemskt bitna.
Myggsticksliknande utslag i massor.
Först trodde jag att det var just det. Mygg. Såg ett å annat sådant fä.
Men sen fick jag för mej att det kunde vara vägglöss.
Har googlat bilder och läst symtom men blir inte klok på det.
Betten å klådan blir till ett klart minus. Men som sagt, kan inte svära på att det är hotellets fel.
Jag såg någon/ några andra med bett men de flesta såg helt oskadda ut.

Fritidsresors personal var hela tiden och utan undantag snortrevliga och alltid väldigt måna om att hjälpa till å underlätta på alla sätt.
Hotellpersonalen var oxå väldigt trevliga. En del korrekta men vänliga, andra mer familjära och pratglada.

Poolområdet var trevligt med en stor å djup pool och en barnpool med djup av 50 cm.
I den lilla hängde vi en del då vår lilla man föredrog poolen framför havet.

Stranden precis nedanför oss var liten och av sand.
Det var stenigt på sina håll men ändå relativt lätt att gå i och det blev snabbt djupt.
Havet var underbart men inte lika turkost som när vi var på Aya Napa.

Maten. Vi hade halvpension å åtminstone jag åt stadiga frukostar varje morgon.
Samtliga middagsmåltider intog vi på hotellet som hade stor bredd och mycket att välja på i sin buffé varje dag.
Maten var riktigt bra. Fast jag åt alltid Grekisk sallad med massor av oliver och tzatziki som grund och till det i huvudsak grillat.
Till barnen fanns en egen hörna med mer barnvänligt käk. Pommes, pasta och köttfärssås, nuggets och sånt.

Shoppingen i Fig three bay var inte mycket att jubla åt. Mest krimskrans, solskydd å sprit.
Mini köpte en sjal och jag en fotlänk i silvermen jag kollade tex efter nåt hårspänne/smycke och söta piercingar utan att hitta något alls (Tog igen shoppingen på Taxfree istället.)
Supermarketen var hyfsat välsorterad i sånt man kan tänkas behöva i sitt dagliga liv på semestern men inte mycket mer.

Nöjen. Ungefär som ovan. Tavernor och barer men nåt "håll i gång"  verkade det inte vara.

Barn/ handikappsvänligt. Hotellet i sej var ju vänligt och positivt till alla sina gäster.
Har inte "handikappsglasögonen" på mej men över lag så är det höga kanter, smala trottoarer, mycket sant, kuperad mark och annat som jag antar gör det besvärligt med rullstol eftersom det är det med barnvagn.
Å som sagt en barnfamiljskedja borde tänka liiiite på barnsäkerhet på rummen.


Snygga karlar fanns det i alla åldrar.

Summa summarum. En del områden (mat, personal, hav, pool, utsikt) höll toppklass... 4,5/ 5.
Andra saker som rum/hygien sämre, knapp 3/5.
Om jag skulle rekommendera det. Absolut.
Om jag själv skulle vilja tillbaka. Ja tack, gärna.

Puss/ Asta

Vi tar det bakifrån

 

Har mängder av inlägg i huvudet. De blandar sej huller om buller men jag tänkte att det kunde vara käckt om ni förstår något av allt mitt dravlande ( dravlande finns inte, stavningsprogrammet rekommenderade istället sönderavlade men om det har jag ingenting att säga i nuläget) med, inte sant?

Jag börjar baklänges och jag börjar med gnäll.
Märklig början kan man tycka men så gör vi ändå för det är det jag har närmast.
Hemresan.

Jag som aldrig är flygrädd hade dåliga vibbar kring hemresan redan dagen innan.
Jag började plötsligt minnas episoder ur tv serien Lost å annat konstigt.
För bekvämligheten skull hade vi betalt den lilla nätta summan av 105 euro för att checka in på hotellet. Vi hade packning på MINST 80 kg och mamma kunde inte bära och Mini (eller jag) var upptagen av Lilleman.
Fine. Klev upp klockan 07. Vi checkade in. Jag åt min sedvanliga frukost bestående av ägg, bacon, kaffe, juice, vitt bröd (ja, tänk så hemskt!), ost, marmelad och ett glas mousserande vin.
Sen tog vi ett sista dopp i The Mediterranean's 27 gradiga vatten.

11:00 på bussen. 45 minuter bussresa med åksjuk liten kille.
Framme på flygplatsen och innanför säkerhetskontrollerna upptäcker vi att någon jag glömt systemkameran på transferbussen. Efter sjutton samtal och klureri återfanns kameran och jag kunde hämta ut den (tack gud.)
14:40 skulle vi kliva på planet. Men medan vi alla stod där... några svettiga, andra längtande, någon rädd, ytterligare några trötta så meddelade kapten att höjdmätaren på planet var sönder och ingenjörer arbetade med att fixa till det. Om... hemska tanke... det inte gick så skulle en reservdel flygas in från London och förseningen bli större.
Noah var redan trött, hade inte ätit och kinkade på.
Jodå, klart som korvspad att planet behövde sin reservdel och vi fick likt en skock får transporteras till hotell.

Då tänker kanske den ovane resenären att okej, bagaget låses in någonstans så länge?
No no no.
Ner till ankomsthallen, checka ut 80 kg. Släääääpa det till transferbussen i gassande sol och 45 minuters bussresa till ett nytt hotell. Släääääpa av bagaget fram till detta hotell vilket kanske var... tja, 200 meter.
Jag höll på att börja gråta under detta mastodontarbete.
Mat. Upp på hotellrum.
Toktrött unge som vägrar sova å äta.
Kl 23 släääääpa bagaget till transferbussen. Åka 45 minuter med trötta barnet som nu tack å lov däckade.
Av på flygplatsen, slääääpa 80 kg. Genom incheckning. Passkontroller å annan skit.

Klockan var 01:40 när planet äntligen lyfte.
Jag är inte förtjust i att flyga när det är mörkt men jag orkade inte ens vara rädd.
Noah var duktig, han skrek HYSTERISKT kanske tio-femton minuter x två på hela flighten.
Av och äntligen vänta på bagaget med vittring på den egna sängen å äntligen lite sömn.
Nähä?!
Då kommer inte bagaget. SAS som har hand om bagaget har nämligen inte folk där.
Nä. För det var tydligen en stor överraskning att det skulle landa ett plan med över 350 passagerare som varit vakna i dryga dygnet.
Hallen var i upprorsstämning. Svintrötta människor är inte att leka med.
Två å en halv timma!!! senare hade vi fått bagaget.

Missade föreläsningen. Mannen kom för sent till jobbet. Ungarna på flyget var det mest synd om.
Å Gottemannen fick vänta ett halvt dygn mer än väntat.

Men men. Planet störtade inte. Jag har sovit några timmar. Musklerna värker men nu är vi hemma.

Puss/ Asta

Jag bockar av

Hör ni, det regnar ute.
Hösten kom pang booom i år kändes det som.
Ena dagen klänning och sandalväder och plötsligt har jag börjat snegla på vinterjackan med allt mer lystna blickar.
Meeeeen, som av en gudomlig slump så sitter jag om fem dagar på ett plan till Cypern.

Av olika anledningar... hundratolv stycken på ett ungefär... har jag haft svårt att glädja mej åt resan.
Jag har inte alls längtat, sett fram emot, planerat, räknat ner så som jag brukar göra.
Jag har skjutit det framför mej. Oroat mej för högst verkliga scenarier och en hel del inbillade med å plötsligt är det nästan dags.

Ikväll har åtminstone två orosmoment släppt.
Jag har skickat iväg två examensarbeten vars deadline går mitt i min semestervecka.
Godkända eller ej har jag ingen aning om men jag har jobbat med ett flow i kväll som åtminstone kändes bra.
Jag har gjort en stor del av den gruppuppgift som oxå ska bli färdig under veckan så snart... snart... kan jag koppla av vad det gäller skolbiten.
Natten mellan fredag å lördag ska jag jobba på BB.
Det är typ tio år sen jag jobbade natt, jag har aldrig gått ett nattpass på BB (man är ensam barnmorska/ ssk då) och det känns som länge sedan jag var på BB nu.
Men det kommer gå bra. Jag har som intention att hålla liv i samtliga mammor, pappor å barn och sedan får resten bli som det blir.

Sen... lördag mitt på dan... när jag vaknat till (läs: stapplat mej upp i den hangover koma som tillhör nattarbete) så ska jag börja förbereda mej för ren semesterverksamhet.
Raka här å där, färga hår, noppa bryn, måla naglar, packa, väga väskan, packa om, väga väskan, packa om (...), skriva ett oändligt (och då MENAR jag verkligen oändligt) antal post it lappar där det står "MATA HUNDEN", "GÅ UT MED HUNDEN", "HUNDAR BEHÖVER OXÅ KÄRLEK", "NEJ, TILL GRUSPLANEN ÄR INTE NOG", "BYT GOTTFRIDS VATTEN FLERA GÅNGER OM DAGEN", "ÄVEN HUNDAR BEHÖVER KÄRLEK" till den hundvaktande sonen och på natten mellan söndag å måndag beger vi oss mot flygplatsen.

And off we go.
Låt oss hoppas att piloten varken är självmordsbenägen eller packad. Att Ryssland inte skjuter ner planet eller en religiös fanatiker spränger det i bitar. Att mamma inte får ett delirium och drunknar i poolen. Att jag inte får ett nervöst sammanbrott. Att Noah inte traskar iväg till havet på egen hand medan jag sitter på toa. Att jag inte blir akut sjuk. Att en vithaj inte irrat sej in i vår lilla badvik. Att maten inte innehåller salmonella. Att jag inte glömmer att packa med snus.

Ja. Det ska väl ordna sej.
Fotomotiv av klassiska snitt som "fot mot horisont", "läskande drink med sugrör i", "Asta håller in magen i bikinipose", "min frukost" utlovas.

Puss/ Asta

Om Moder jord fortsätter att snurra så...

Nästa år... i september... är det tänkt att vi ska befinna oss just här.
Om vi lever, har hälsan, ryssen håller sej lugn och Moder jord fortfarande snurrar.
Jag, Mini, Noah och min mamma.
På Cypern, Fig tree bay den här gången. Vi har i alla fall preliminärbokat.
Fyrstjärnigt barnvänligt hotell, rum med havsutsikt och halvpension.

Skräckblandad förtjusning. Som alltid när jag ska åka utomlands.
Jag längtar alltid mest... och bäst... innan jag har bokat för när det är gjort vaknar sakta alla nojorna till liv.
Denna gång stavas oron mycket N.O.A.H.
Detta lilla liv... och allt detta vatten. Hala kakelplattor. Läskiga baciller.
Hå hå ja ja.

Det ska nog gå bra. Han är inte den första ett å halvåringen som åker utomlands.
Hans mamma å jag får turas om att sitta klistrad i hans hand under veckan.
Utlandsresor å semester så som vi känt dem innan kan vi glömma, det är bara att ställa in sej på.
Men förhoppningsvis blir det mysigt å roligt och ett minne för livet ändå.
Jag tänker sol å bad. Siesta under parasoll. Mini å jag som tar en drink på terrassen på kvällen när lilleman sover. Frukostbufféer, sandslott...

Nåt att drömma om när regnet slår mot rutorna i natt. Nån som varit här? Eller rest med så små barn?

Puss/ Asta