Visar inlägg med etikett Märta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Märta. Visa alla inlägg

tisdag 12 maj 2020

Mina bästa...

Bilden kan innehålla: hund och utomhus

Tre Bordeauxer har jag haft.
Märta. Gottfrid. Bente-Nora.
Alla olika och unika.
Alla har de ju varit Dogue de Bordeauxer.
Det vill säga envisa, egensinniga, självständiga och charmerande.
Och vackra.
Vackra på olika vis.

Märta var min smarta. Min utmaning. Min tvillingsjäl.
Fruktad i grannskapet.
Hon öppnade dörrar, rymde, skrämde barn.
Det hotades om polisanmälningar och ett tag kände jag mej som en tjuv om natten när jag hukade genom grannskapet.
Hon kunde så många ord, förstod så mycket av vad man sa.
Hon kunde räkna, hon kunde öppna fönster, hon fick mej att frukta inbrott.
För tjuvarnas skull.
Och hon var den mildaste, vänligaste, mest kärleksfulla, tålmodiga med dem hon kände.
Hon hade en gammal själ.

Gottfrid var min fixstjärna. Min vackra pojke. Han som alltid väckte uppmärksamhet.
Han var oxå stadig och trygg. Hetsade inte upp sej för någonting.
Han var min bebis. Han hade en ung själ.
Hans passion var vatten. Att han älskade att bada och simma, gärna under ytan, gjorde honom så speciell.
Han vaktade på sin "lillebror" Noah. Slappande bara av när han hade honom inom synhåll, betrodde ingen annan om att kunna ta hand om Noah.

Jag sörjer dem ännu. Kastar en sten i vattnet varje dag till Gottfrid.
Och nu har jag Bente-Nora.
Bente som är... allt de andra inte var.
Bente som framför allt är... rar.
Hon älskar pussar. Hon kan kramas läääänge.
Jag har läst om terapihundar, utbildade sådana, och Bente-Nora gör precis så helt av sej själv.
Hon är känslig för sinnesstämningar och alltid beredd att trösta, busa, avleda eller vad man nu behöver.
Hon har ingen jakt i sej, väldigt lite vakt. Hon är försiktig och vad jag tror präglad av sin barndom men hon är min enklaste hund.
Hon verkar inte förstå så många ord (visar det inte i alla fall) men hon förstår det som pågår inne i en människa (eller ett annat djur), hon är sensitiv och inkännande. SER den hon älskar.

Jag har älskat dem alla. Mest.
Inte trott att jag skulle kunna älska lika högt igen men ändå gjort det.
För att de varit så olika. För att de öppnat olika dörrar i hjärtat.
För att de alla tre varit min bästa vän och min stora förtrogna.

Men...
Jag står inte ut med att mista henne. Min Bente-Nora.
Måtte hon bli kvar länge, länge.
Hon är... nu... mitt allt.

Puss/ Asta

lördag 7 september 2019

Utan dina andetag





 Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Lyssnade på en bekant på facebook som lagt upp en video där hon sjunger Kents gamla dänga "Utan dina andetag."  Hon gör det bra och texten är ju bedövande vacker. Jag vet att väldigt många väljer den på sitt bröllop.

För mej är "Utan dina andetag" när Märta dog och tiden innan.
När hon började bli äldre och jag visste att tiden var utmätt.
Märta och jag hade ett närmast andligt förhållande. (För nytillkomna läsare var Märta min hund, min bästis, min livskamrat, min själsfrände, min första Dogue de Bordeaux.)
Trots att hon var frisk och stark när hon var 7½ visste jag att hon aldrig skulle bli åtta år.
Jag kan inte förklara men jag kände lixom hur hennes själ lösgjorde sej från mej.
Hon dog några månader innan hon blev åtta.
Utan förvarning. Frisk på förmiddagen, död på kvällen.
Pang bom.

Utan dina andetag kommer alltid vara en sorgsen låt för mej.
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
Jag inte ens stå när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag, utan dina, andetag
Allt det var hon för mej. Det är åtta år sedan hon dog. Min själsfrände, jag sörjer henne ännu.

Det här är nåt människor har svårt att förstå.
Visst, folk med djur fattar i allmänhet att jag blir väldigt ledsen men inte riktigt vidden av det.
Jag har mist kära bekanta, nära vänner, andra djur, en lillebror, en svärfar jag stod nära, mormor och morfar som var som mina föräldrar men ingenting... ingenting jag varit med om överhuvudtaget... kommer i närheten av när jag förlorade Märta och Gottfrid.
Vid båda tillfällena slungades jag ner i djupa depressioner, fullkomligt utom mej av sorg och dränerad på livslust.
Mina hundar. De är min familj, mina bästa vänner, mitt allt.
De är de jag hänger mest med, berättar allt för, får störst tröst av och bortsett från barn och barnbarn står ingen mej lika nära.
Jag skulle kunna sälja min själ till djävulen för att få behålla dem för gott.
Hell yes, jag kunde röstat på Sd resten av mitt liv om det fick mej att behålla Bente livet ut. Om det var vad som krävdes.

Trots att hon är så ung tänker jag på det ibland och jag vill frysa tiden.
Hon fyller snart två år och jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara unghund alltid.
Min make är INTE en hundmänniska. För honom är en så här stor hund kompromiss nog men jag har lovat mej själv...
Jag kommer ALDRIG att sätta mej i den sitsen igen jag var när Gottfrid dog och huset blev tomt på hund. Det är plågsamt och svårt nog ändå.
När Bente är fyra-fem år kommer jag att skaffa nästa hund och så får maken säga vad sjutton han vill. Jag gör det aldrig mer.
Jag får andnöd bara av att tänka på hur galen av sorg jag var den dagen han gick. Min vackra, fina, trygga gosse.

Bilden kan innehålla: 1 person


Bente min Bente. Måtte hon vara hos mej länge länge.
Jag kan inte leva Utan dina andetag. 

Puss/ Asta

Bilden kan innehålla: hund

fredag 22 juni 2018

En valp som väckte minnen



Jag mötte en Dogue de Bordeauxvalp idag. En tik. Fyra månader.
Och det grep mej på ett sätt jag inte kan förklara.
Hon var ganska lik Märta rent utseendemässigt men framförallt var hon lik Märta till sättet. Hon slängde sej morrande efter varenda hund hon såg.
Jag var tvungen att gå fram, hälsa och prata lite.

Att stå där och observera den lilla tikvalpen väckte starka känslor.
Ägarna, ganska obekymrade. "Hon vaktar matte" och jag tänkte att ni kommer få era händer fulla. Så uppträder ingen trygg och självsäker valp. En valp på 4 månader som är sund vill inte äta upp alla hundar som passerar.
Jag kastades tillbaka längst Memory Lane när jag själv hade min första Ddb och förundrat såg hur hon agerade.
På vår första promenad mötte hon en jämnårig Rottweilwevalp som hon vrålande kastade sej över innan jag hann reagera och både jag och den andre valpens ägare blev förskräckta.
Jag började hänga på brukshundsklubben. Tänkte att här behövdes träning.
Mängdträning.
Tanken var att bara sitta där, och att hon skulle öva passivitet bland andra hundar. Tre-fyra månader gamla skrämde hon fullvuxna hundar med sina utfall.
Vi började valpkurs när hon var 5 månader. Hon var bäst i klassen på momenten. Redan duktig på sitt kvar, inkallning, att gå fot.
Men hundmöten gick inte.
Tre-fyra tillfällen in i kursen fick jag av instruktören veta att han snokat runt i Ddb världen, att Ddb inte skulle "vara så" och att mitt lilla hjärta "hade fel på hårddisken." Att vi "störde de andra valparna."
Jag är själv utbildad instruktör för många år sedan och trots att jag inte höll många kurser så kunde jag komma på hundra olika sätt att hantera en sådan valp på.
Förolämpad gick jag och kom inte tillbaka.

Min Märta var en handfull under flera år. Fram till ungefär ett å etthalvt nöjde hon sej med att slänga sej efter hundar, därefter oxå efter människor, barn, bilar, cyklar.
Jävlar vad jag fick jobba med henne. Jävlar vad jag fick anpassa livet efter henne. Även hundfolk rådde mej ta bort henne. Men jag älskade den hunden, jag älskade henne mer än jag älskat någon människa bortsett från mina barn, och det fanns inte på kartan att ge upp.
Vi jobbade på. Vi jobbade mera. Vi jobbade ännu mer.
Jag lärde mej tyda varje skiftning i blicken, se varje muskels anspänning.
Och till slut blev hon en fungerande hund. Jag kunde aldrig helt lita på henne. (Veckan innan hon dog jagade hon barn och skrämde livet av dem. ) Men hon blev helt okej, utifrån de ramar vi gav henne.
Bland annat lärde jag mej att vara hennes språkrör. Jag krävde av henne att inte göra utfall och jag krävde av de vi mötte att ge henne space.
Hon behövde inte hälsa. Men hon skulle uppföra sej.
Hon fungerade.
När jag mötte den lilla valpen idag så funderade jag på vilken kunskap hennes ägare hade, vilket tålamod de besatt. För de kommer behöva tonvis av båda delar.

Märta var, mot familjen och dem hon älskade, närmast dumsnäll. Ũberlojal.
Tokkärleksfull. Hon var min själsfrände, min bästa vän. Hon var den smartaste hund jag mött.
Men hon var mer än en handfull och jag kan bara hoppas att denna lilla valps ägare har samma envishet som jag hade.
Valpen idag väckte både saknad och lättnad.
Berörde djupt.

Puss/ Asta

fredag 2 februari 2018

Gravsnack

Bildresultat för märta asta pastasson

Min mamma ringer hundra gånger om dan.
Jag svarar en gång i veckan.
I kväll var en sån gång och vi talade så innerligt om liv och död.

Vi talade om min bror. Han är ännu inte begravd så vi pratade om hur och när och var han ska begravas.
Och jag sa att om... om jag dör före henne... så vill jag begravas i en enkel pappkista (jag tycker det är horribelt att köpa träkista för 7-10 000 kr som eldas upp), det som går skall doneras, min Märta ska med mej i urnan och blandas med min (hur kriminellt det än blir), Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då"  och psalmen "Blott en dag" ska spelas och jag vill ha vita liljor på min grav. Därefter skall jag ha ölkalas.
Mamma krånglade å stod i, sa att hon kommer dö 20-30 år före mej men hon lovade att om... OM... det händer så ska hon se till att det sker. Framför allt Märta delen.



Min mamma älskade Märta. Hon var  mycket speciell Märta. Hon var bråkig och störig, rent av farlig mot många men hon älskade sin flock. Och i Märtas flock ingick min mamma.
Minnesbilderna av dem två gör ont. Det var så mycket kärlek. Ingenting gjorde Märta så lycklig som när mormor kom. Märta tyckte inte om människor utom familjen, mamma tyckte inte om hundar men dom två... dom två älskade varandra.
Mamma bekände för mej idag, att näst Jonas är Märta hennes svåraste förlust i livet.
Värre än när hennes föräldrar dog. Hon hade ett sådant inflytande på oss som hon älskade.
Om min mamma dör före mej... vilket är väldigt mycket mer troligt... så kommer hon få en del av Märta med sej i graven. En uppoffring. Det är den ultimata kärleksförklaringen från mej till min mamma, den största gåvan. Men en rättvis sådan.

Jag mår inte bra. Ni som känner mej vet varför. Och i stunder som denna är saknaden efter mitt ankare större än annars. Så om jag dör, ta för fan inte fel hund (jag har aska efter två hundar i bokhyllan.)

Puss/ Asta

onsdag 15 november 2017

Vilken är ditt livs viktigaste film?



Det låter kanske banalt och dessutom inte ett dugg överraskande för trogna läsare men den viktigaste filmen i mitt liv har inte vunnit eller ens nominerats till några Oscars.
Den viktigaste... överlägset viktigaste filmen i mitt liv... är en komedi med en ung Tom Hanks i rollen från 1989.
Jag såg den typ 1990, mitt hjärta stannade och mitt liv förändrades.
För alltid.
Turner & Hooch.

 

Några minuter in i denna poliskomedi kommer filmens huvudaktör i bild.
Han rusar fram på den brygga.
Han är atletisk, han är imponerande, han är det vackraste jag någonsin sett.
Han är en Dogue de Bordeuax, i filmen kallad för Hooch och när jag ser honom förändras allt för alltid.
En sådan hund MÅSTE jag bara ha! Jag har aldrig i mitt liv känt något så starkt som det. Aldrig träffats så.

1990 var jag, som av en händelse, på jakt efter min första egna hund.
Vi hade satt upp oss på ett hus i Falkenberg och jag var redo.
Men Dogue de Bordeauxer fanns inte i Sverige på den tiden och importer var inte alls lika vanligt som nu.
Jag försökte "kompensera" och besökte ett gäng Bullmastiff uppfödare, raserna är någorlunda lika exteriört, men tikarna gick tomma så det blev nåt helt annat.
Det blev en brukshund. En Bouvier des Flandres som levde i fjorton år.

För tretton år sedan fick jag möjlighet att skaffa min första Dogue de Bordeaux.
Min Märta.
När jag var och tittade på de sex veckor gamla valparna möttes jag vid grinden av en vuxen tik, den första Ddb jag någonsin sett irl och jag blev förälskad.
Så förälskad att jag ännu inte hämtat mej.
För än idag så tycker jag, hur jag än vrider och vänder på det, att ingen ras kommer i närheten av Ddb skönhet och personlighet.
Då 2004 visste jag bara att det var den överlägset vackraste hundras jag någonsin sett. Nu vet jag att ingen annan hundras ens kommer i närheten av dess personlighet och mentalitet, den har ALLT jag önskar av en hund, och så länge jag orkar rent fysiskt ska jag ha en Dogue de Bordeaux vid min sida.
Rasen är, bortsett barn å barnbarn, mitt livs stora kärlek.

En banal Hollywoodkomedi förändrade mitt liv för alltid.

Puss/ Asta

 

lördag 21 maj 2016

Vilka är dina populäraste inlägg någonsin?


Här är mina...

5:a Skrevs 2:a januari 2015 och handlade om att det är tungt på jobbet och att jag känner mej farligt nära utmattning igen.

4:a Skrevs den 10:e januari 2013. Mitt avsked till Märta, samma dag som hon dog, och sedan klev jag in i dimman. Minns detta inlägg. Minns inte mkt mer av veckorna som följde.

3:a Skrivet 2:a januari 2014 Svar till en Sverigedemokrat. En extra korkad Sd'are då han inte ens är svensk.

2:a Skrivet 9:e juli 2013 Öppet brev till högsta Ansvariga politiker för Hallands sjukhus

Tadaaa 1:a Skrivet den 2:a juli 2013 Jag och två av mina kollegor skriver inlägg om vår arbetssituation.

Summa summarum. Politik och sjuksköterskors arbetssituation verkar intressera er mest.
Själv minns jag nu Märta inlägget allra allra bäst av dessa inlägg, kanske av alla inlägg jag skrivit, på den här portalen 2247 stycken sedan 2012.

Här är det igen. 


För alltid

Stanna alla klockor, stäng av vår telefon.
Ge köttben åt hundarna, få iväg dem härifrån.
Stäng locket på pianot, låt trumman ensam dov
ledsaga kistan och de sörjandes hov.


Låt flygplan skriva över himlens sista glöd
sitt vita jämrande budskap...
Hon är död!
Klä duvorna i sorgflor
på gator och på torg.
Ge polisen i trafiken
svarta handskar av sorg.


Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst, mitt öst.
Min arbetsvecka, min vilotröst.
Min dag, min natt, mitt tal, min sång.
Jag trodde kärleken var evighetslång. 


Ta bort alla stjärnorna.
De behövs inte mer.
Månen kan slockna,
solen monteras ner.
Dra proppen ur havet,
sopa bort all skog.
För ingenting kan någonsin bli bra sedan hon dog. 


W.H Audens

Hon är borta.
Den 10:e januari- 2013 ca 17:40.
Hon finns inte mer.
Efter en pigg dag med egen promenad och efter att ha vaktat tillsammans med Gottfrid gick hon och la sej under trappan.
Vid fem började hon andas konstigt. Frustande. Snarkande med öppna ögon.
Vi, jag och Gotte, skulle precis åka till valpkursen.
Då såg jag.
Hon försökte ställa sej upp men föll.
Vi hann dividera om hur vi skulle få in henne i bilen för att få in henne till veterinären när hon ändade andning. Fick flåsande andning med andningsuppehåll.
Jag la mej tätt intill, höll henne hårt.
Så gick hon.

En del av mej är lättad. Efter tusen tårar kan jag känna tacksamhet över att det gick så fort. Över att hon fick dö hemma.
Men sen kommer de hemska orden alltid och aldrig till mej.
Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag får aldrig mer se henne.
Jag kommer för alltid vara ensam.
Jag kommer för alltid vara halv.

Älskade Märta.
Du var min stora kärlek, min bästa vän, mitt ankare i livet.
Du var min trygghet, min stolthet, min ledstjärna.
Jag försökte ge dej det bästa av liv i gengäld.
Jag äskar dej. Jag saknar dej.
Du kommer att fattas mej varje dag i resten av mitt liv.
Nu. Alltid.

/ Asta

lördag 6 februari 2016

Frågor från fina Nina

 

"Vad skulle du säga till/fråga Jimmie Åkesson om du fick en hel kväll att samtala oavbrutet?

om du fick välja EN person som fick komma tillbaka från de döda - vem skulle det vara och varför?

Vilket är ditt livs allra lyckligaste ögonblick?"


Tre... helt olika... frågor i ett. Ett perfekt projekt för mej att ta i tu med innan jag går å knyter mej.
Medlurades till GeKå's idag av Mini. Kommer inte att ske igen inom det närmaste året. Jag avskyr den affären. Den ger mej psyksjuka å panik. Trots att jag köpte en snygg röd skinnimitation jacka till bra pris.
Jag blev helt slut efteråt.
Å Noah har varit... nåt att bita i idag.
Först kräktes han ner HELA sej själv och halva bilen när vi var 50 meter från hemma.
Det kom ut ur näsan till å med, han skrek helt vettskrämd och jag var en god mormor å tog ut honom så hela jag blev nedkladdad och duschade honom.
Efteråt var han som en speedad duracellkanin och halvvägs in i Mello så var jag rätt mätt på hans hoppande å skrikande å viftande å busande. Fick en godnattpuss och sen gick den lilla ängeln äntligen å la sej.

Men till frågorna nu då.

Jimmie. Hmm, jag önskar att jag kunde säga nåt smart här. Att det på något sätt gick att omvända honom eller öppna hans ögon. Men jag tror inte Jimmie Åkesson är dum. Jag tror att han vet exakt vilket rasistiskt, homofobt, kvinnofientligt och högervridet parti han är ledare för och jag tror att han med varje cell delar de värderingarna.
Inga historielektioner, förintelselägersbesök eller kvicka hjärnkirurger med arabiskt ursprung i världen kommer kunna ändra på det.
Så... om jag fick en kväll med Jimmie skulle jag hoppas på att han gjort dålig research om mej, spelat rasist, supit honom lagom full och filmat honom med dold kamera i hopp om att grodor skulle hoppa ur hans mun och att han skulle vara något mindre slipad än vad han är vanligtvis.

Din andra fråga har jag tänkt på jättemycket.
Det landar i mormor eller Märta. Märta eller mormor.
Jag saknar dem ofta båda två.
Mormor som var min moderliga trygghet och vår högsta matriark.
Märta som var min själsfrände.
Någonstans landar det nog i att mormor levt sitt liv och var less på det så jag skulle valt Märta.
Fortfarande kan jag sakna att hon lutade huvudet tungt och stilla mot mitt bröst.
Fortfarande kan jag ibland känna tyngden av hennes huvud just där.

Mitt livs lyckligaste ögonblick.
Kan omöjligt välja, har ju fyra barn och tre barnbarn.
Jag älskar alla mina barn precis lika mycket men kanske var det allra allra mäktigaste när jag fick upp första barnet på magen. Jag BLEV förälder. Ett hål å en saknad inom mej som funnits i hela mitt liv läkte.
Om jag bortser från det så kan det ha varit när jag hämtade hem Gottfrid.
Jag var lycklig för Märta med men min nära vän Lena hade precis dött och livet var upp å ner.
Det kan ha varit en stilla sommarkväll när jag badat med Märta.
Det kan ha varit första gången jag som vuxen klev i Medelhavet.
Det kan ha varit stunden här om veckan när jag insåg att jag är påväg mot barnmorskeyrket.

Roliga frågor och jag är nyfiken på läsarnas svar. Skriv gärna om Jimmie, om att få tillbaka någon från Nangiala och om ditt lyckligaste ögonblick.

Puss/ Asta

söndag 10 januari 2016

Mina stålbrudar i himlen.



Idag saknar jag mina brudar i himlen.
Här är en bild på mej och mormor på Liseberg för kanske 7-8 år sedan. Mormor skulle ha fyllt år idag. Jag kom aldrig på hennes sista kalas. Hon fyllde 80 år och jag tänkte att jag får fira henne rejälare nästa år i stället.
Det är dumt, det vet varenda människa, att skjuta upp saker å ting.
Men i min värld var det otänkbart att mormor bara skulle dö.
Jag är så glad att det gick så fort, jag är så glad att jag vågade fråga och att hon svarade att hon inte var rädd, att hon var klar och att hon längtade efter morfar.
Det är en sån tröst när jag saknar henne. Och saknar henne gör jag ofta.
Jag känner mej liten å sårbar utan henne. Jag är "högst i hierarkin" och har ingen som tar emot mej när jag faller utan henne.
Jag försöker bära hennes matriarkat. Karlarna har det aldrig varit särskilt mycket med i vår familj.

Och som det inte vore sorgligt nog så är det Märtas dödsdag.
Tre år sedan hon gick bort för mej här i hallen. Det känns som ett annat liv och ändå som helt nyss.
Hon var mitt ankare. Mitt nord och mitt syd.
Min teletubbies (med knölen på skallen) och sina flippfloppöron.
I hennes ögon rymdes all världens visdom. Ögon som kunde skifta från det mildaste till det mord beroende på vem de vilade på.
Hon var mitt livs själsfrände. Vi fick nästan 8 år tillsammans och i resten av mitt liv kommer hon att fattas mej.
Jag saknar henne varenda dag. Oftast hanterbart och som en saknad djupt å tyst inne i hjärtat.
Andra stunder, som den 10:e januari varje år, vasst och skoningslöst.
Precis som utan mormor faller jag fritt utan henne.
Den tuffaste matriarkaten av dem alla. Min Märta.

Puss/ Asta

onsdag 4 november 2015

Värre än bakteriell vaginit

Bild: Valp Gottfrid har ätit sockerkakssmet. 

Märta var värst. Och väldigt teknikintresserad.
En dag slök hon två relativt nya mobiltelefoner. Den ena var söndergnagd till oigenkännlighet och den andra så indränkt i slem att den vägrade vakna nåt mer.
Hur många fjärrkontroller som gick döden till mötes via hennes käftar mins jag inte längre men gissningsvis 6-7 stycken.
Hon käkade även ett stort hål i hallväggen och en rejäl bit av nedersta trappsteget.
Ett par stolsben fick oxå bekänna färg.
Hon var en riktig hard core brutta min Märta.

Gottfrid hade andra intressen som valp och unghund.
Företrädesvis skomode och litteratur.
Han hann bita sönder X antal skor (både familjens och gästers) och böcker ska vi inte tala om.
Säkert ett hundratal pocketböcker. Han valde inte dem av hänsyn, det var dom han kom åt.

Nu för tiden biter Gottfrid sällan i sönder något.
Däremot hjälper han mej gärna att städa kattlådan på bajs.
Ibland när han kommer och ska lägga sej luktar han misstänkt på tio meters håll och är man därefter tveksam så kan man bara slänga en blick på hans ansikte där kattsand limmats fast på läppar och nos.
Hästbajs utomhus är han totalt ointresserad av. Märta fick man avlägsna från en sådan hög med våld.
Smaken är som baken uppenbarligen, även hos hundar.

Värst med sockerprinsen är ändå denna fascination för att rulla sej i allt som luktar dött och avskyvärt, gärna i en kombination.
Ni som inte dagligdags släntrar ut med havet har ingen aning om hur mycket döda sälar som ligger å ruttnar på våra stränder.
När de legat länge nog spricker lixom skinnet upp på dem och en otroligt fettrik goja uppenbarar sej.
Det får fan till å med min bakteriella vaginit att ligga i lä när det kommer till stank av död å rutten fisk.
Även om man så schamponerar och duschar av tre-fyra gånger sitter en distinkt lukt kvar i veckor efteråt. Och har jag riktig otur och Gottfrid ett jävla flyt är det preeecis då nästa smörgåsbord av kadaver dukas fram.

Men man älskar dem, eller hur?
Bara lite mindre vissa stunder.

Puss/ Asta


torsdag 17 september 2015

Han är fulländad min karl



Det går inte en enda dag utan att jag känner tacksamhet och blir imponerad över hur jäkla sund min gosse Gottfrid är.
Inte väluppfostrad, inte dregelfri, inte utan irritationsmoment (... detta att kissa i lillmatte å husses sängar titt som tätt eller att väcka mej halv tre om nätterna för att gå ut och kissa, vad ÄR det?!)
Men varje dag häpnar jag över hur stadig, trygg och snäll han är min grabb.

Min förra hund... Märta mitt hjärta... var av en helt annan kaliber.
Hon var mitt ankare å min bästa vän. Mitt norr och mitt söder.
Mitt livs kärlek. Mitt livs stora förlust.
Hennes kärlek till mej och de sina sträckte sej till månen... och tillbaka igen,
men hon var rädd för allt å kompenserade det med massor av skärpa.
Jag kunde aldrig slappna av utomhus med henne. Fick alltid förbereda mej, mentalt planera varje möte å varje situation.
Hon blev bättre med åren, absolut, vi gjorde tillsammans ett fantastiskt arbete men så sent som någon vecka innan hon dog lyckades hon smita ut från vår inhägnade trädgård å skällande jaga efter en liten unge i femårsåldern.

Jag levde med det så tätt och så nära att jag fortfarande blir alldeles paff varje dag med hur enkelt det är med en hund som Gotteman.
På våra promenader hälsar han på dem som vill hälsa med vänligt vaggande svans och ignorerar resten.
I stort sätt alla hundmöten hanterar han med ett stilla lugn. Fast jodå, hannar som stirrar stint på honom måste han bemöta likadant men värre är det inte.
Idag gosade han med en okänd liten flicka. För några veckor sedan blev han påhoppad av grannens rabiata lilla dammopp till hund som till å med nafsade honom i ansiktet och han stod bara kvar.
Utan att varken fly eller ge igen. Oberörd.

Han hanterar oftast Noah helt fantastiskt.
Människovalpar i den åldern som slänger kastrullock rakt ner i klinkersen en meter ifrån honom och han öppnar bara ögonen. Blir han trött på gnäll å skrik går han in och lägger sej i ett annat rum.
Vid några tillfällen har han morrat mot Noah. Detta har varit medan han (hunden alltså) stått å ätit något extra gott och Noah kommit för nära.
Han har aldrig visat tillstymmelse till ett sådant beteende medan morsan... moi... är i huset.
Jag tror han helt enkelt tycker att jag är hans enda chef och i min frånvaro är valpen tillräckligt stor numera för att uppfostras. Oacceptabelt givetvis, men svårt för mej att påverka då det alltid sker när jag är borta.
Idag stod Gottfrid och käkade middagsrester som tydligen var riktigt smaskens. Pasta med sås av kyckling, dionsenap och lagrad ost. Jojo, han har italienskt påbrå.
Noah gick förbi... alltså FÖRBI... i vårt hus får man inte störa den hund som äter eller sover och jag såg hur Gottfrid spände kroppen. Så tittade han upp, mötte min blick och bar sedan med sej tallriken till bakom mej. :)
Jag tror att det här med Noah kommer ge med sej. Gottfrid är allt för vänlig å allt för sund för att ställa till med större problem.

Han är tre år nu. I mina ögon fulländat vacker trots att han är en rätt liten pojke.
Han är mitt lyckopiller.
Å lyckopiller kan ju faktiskt behöva gå ut å kissa mitt i natten.

Puss/ Asta

tisdag 30 december 2014

Min upplevelse av att leva med en Dogue de Bordeaux



På nätet och i rasbeskrivningar går att läsa att Dogue de Bordeaux är en av Frankrikes äldsta raser och finns omnämnd redan på 1300 talet.
De härstammar från molosserhundar och har genom historien använts inom jakt på högvilt, vakt och djurhetsning.
Det är massiva, lågställda och harmoniskt byggda.
Minivikt för tikar är 45 kg och för hanar 50 kg. Rasen skall ha underbett.
Idag används rasen främst som sällskapshundar men är även imponerande vakthundar.
Mer information om rasen finner du lätt vid en googlesökning.

 

Jag har nu snart levt med Dogue de Bordeauxer i tio år och vill ge min personliga å högst privata syn på hur de är i sin personlighet och att leva tillsammans med.
Alla Dogue de Bordeauxägare instämmer kanske inte, men jag tror att de flesta känner igen sej.

"Det är en speciell ras, de har något alldeles särskilt" säger många som är ägare men sedan är det svårare att specificera vad. Alla säger väl så om sin favoritras kan jag tro.
Min första uppfödare beskrev för mej vid vårt första möte att de har något mänskligt över sej och att när man väl förlorat sej i dess blick så är man fast. Hon är kanske den som bäst lyckats fånga det där "speciella."

Dogue de Bordeauxen är svinstark i sin fysik, mycket muskler kombinerat med att de är så lågsatta.
De är precis lika envisa. Vet bäst själv. Kan bäst själv.
Tex har båda mina hundar betett sej lika dant när de ska gå ut.
De kan tjata om den där promenaden, svansa kring mej när jag klär mej. Så tar jag fram kopplet... och då går de å lägger sej under trappan med uppsynen av "Va?! Gå ut?! Nu?! Nä, det vet jag inte..."
Men det är mentalt en mycket mjuk ras. En känslig själ som ska fostras varsamt.
Vill du kunna kuva din hund, äga den, ha kadaverlydnad... då är det inte rasen för dej.



Jag hade brukshundar innan jag träffade Märta.
Gick som tonåring lydnadskurser med min mosters rottweiler som vi hade delad vårdnad om.
Jag hade Bouvier och Risen.
Jag var fostrad i den "hårda skolan" där det talades mycket om dominans och auktoritet.
Jag fostrade mina hundar så. Jag vet andra DdB ägare som sagt samma sak.
Och sen kom Dogue de Bordeaux in i deras liv... och plötsligt blev de eftergivna och mjuka.
Hunden fick tigga, ligga i soffan, slicka sej i skrevet i sängen.
Många många krusas med maten.
För de har "nåt", något som bara kräver att få bli älskade å omhuldade.
De är makalösa på att driva igenom sin vilja och flörta till sej vad de vill ha.
Ingen av mina Bordeauxer har varit superlydiga. De har haft sina exter för sej.
Men de är fostrade med mjuk hand, ur mina händer kommer bara godis och kärlek.
Jag har bejakat dem vid rätt beteende och korrigerat med mitt eget kroppsspråk och röst vid felaktigt.



DdB är en extremt familjelojal hund. Ibland en enmanshund.
Jag trodde Märta var mammig... så fick jag Gottfrid.
Gottfrid älskar mamma... när jag är borta är han "ensam" och söker inte övriga familjens sällskap.
Han är alltid, alltid där jag är.
I sängen när jag sover, vid mina fötter nu när jag skriver, på toa när jag kissar.
Alltid.

"En DdB behöver aldrig läras att vakta" så sa min första hunduppfödare till mej.
"Jag säljer bara till människor med egen stake" sa hon oxå. För det ÄR onekligen en ras som attraherar människor som behöver en potensförstärkare.
Vakta kan de från att de är små. De skäller med dova imponerande skall.
Det går mycket väl att träna med rasen, de har en utmärkt nos.
De är inte dumma men de måste motiveras till att vilja utföra det du ber den att försöka och den gör det inte om å om å om igen som många brukshundar. Å de gör det inte alltid. Inte om den inte känner för det.
 

Blicken. Jag måste ju säga något om blicken.
Om deras ögon.
Hur de kan skifta från det mjukaste, varmaste vänligaste till kyla och ren "muckar-du-med-mej attityd."
Märta var den tålmodigaste storasyster när Gotte kom. Trots att hon stora delar var krasslig.
Han hängde med sina sylvassa små tänder i hennes öron, hals och svans.
Han retades och tetades ständigt och hon lät honom hållas.
Slickade honom ibland på magen för att få honom lugn.
Men jäklar i min låda om han satte en tass i köket när hon å jag låg på golvet och gosade.
En blick... en iskall blick... fick honom att frysa i steget.

En Bordeaux är en stor hund med ett ännu större hjärta.
De älskar de de sina, de charmar brallorna av de flesta och de sticker ut i alla sammanhang.
Jag tycker dessutom att de utom jämförelse är den vackraste hundrasen jag någonsin sett.
Är lite old fashion och föredrar (oftast) de rödmaskade framför de med svart mask då jag älskar hur färger på päls, ögon och nosspegel harmonierar med varann.

Den som säger att man inte kan köpa lycka för pengar har aldrig ägt en Dogue de Bordeaux.

Puss/ Asta

söndag 28 december 2014

"Fast egentligen var det han som räddade mej"



... Vackert citat i del av kommentar från mitt inlägg nedan. Läs gärna kommentaren i sin helhet.
Det är min läsare å vän Nina som beskriver sin hund Bandit.

Det var så fint skrivet och den framkallade igen vemodet över min Märta.
Min Dogue de Bordeauxtik som jag hade innan Gottfrid.
Min första DdB. Mitt livs kärlek.

Det är snart två år sedan hon dog för mej här i hallen.
Efter att ha varit krasslig ett par veckor upp å ner, veterinärsbesök som inte gav någonting och en långrunda tidigare på dagen sökte hon sitt eget sällskap den där dagen i januari.
Kom inte fram å höll mej sällskap när jag lagade mat. Vände bort huvudet när jag erbjöd henne en smakbit.
När Gottfrid å jag gjorde oss redo för valpkurs började hon plötsligt flåsa. Hosta.
Hon reste sej då jag klätt på mej och föll ihop rakt in i skostället.
Jag tog henne i famnen och skrek att vi måste till veterinären.
Men sedan blev hon snabbt grå i ansiktet. Nos och läppar blev blåa.
Syrebrist.
Hon flåsade häftigt, ögonen vände ut å in.
Jag höll henne tätt tätt. Jag hade hela hunden i famnen när hon gav upp sin sista suck.
Sen kom den...

Sorgen. Den ofattbara. Värre än allt jag upplevt när husdjur, vänner, släktingar dött.
Hon var mitt norr och mitt söder.
Hon var min ledstjärna och vän.
Min själsfrände och mitt ankare i livet.
Jag skrek rakt ut. Värre än vilket grekiskt drama som helst.
Dygnen efteråt minns jag inte.
Jag sov å grät.
Jag föll igenom och blev sjukskriven i ett halvår.

Jag visste det innan.
Innan hon blev sjuk.
Jag kände hur hennes energier lämnade mej, förberedde mej på ensamheten.
På livet efter Märta.

Två år och jag saknar henne ännu.
Jag har Gottfrid, en i många stycken mycket bättre å enklare hund, men han är min bebis.
Hon var mitt ankare. Min skuldra. Min trygghet.
Sorgen och saknaden går aldrig riktigt över.
Den ändrar skepnad. Den har blivit mindre tung att bära.
Men hela tiden där. Alltid där.

Tack min älskling för åtta fantastiska år i ditt sällskap.
År när du räddade mej om å om å om igen.
År med skratt och närhet.
Tack för äran att göra dej sällskap.
Jag älskar dej för alltid.

Tills vi ses igen.

Puss/ Asta

onsdag 24 september 2014

"Hur har du det med Märta tankarna nu?"



Fick en kommentar i enkätinlägget där jag frågar vilka ni... mina läsare... är. Gå hemskt gärna dit och svara när ni läst klart detta inlägget. Ni finner det HÄR om ni inte orkar scrolla (se så lätt jag gör allting för er.)

"Hur har du det med tankarna om Märta nu?"
Jag blev lite rörd. Rörd därför att denna läsare förstått någonting inte många gör.
Hur oerhört speciell Märta var för mej och hur saknaden efter henne fortfarande finns kvar drygt 1,5 år efter hennes död.

Ja, hur har jag det med Märta tankarna?
Jag saknar henne fortfarande. Varenda dag pratar vi om henne här hemma. Varenda dag tänker jag på henne.
Sorgen är snällare numera, mer som en saknad. En ensamhet.
Men oxå en tacksamhet över att ha fått vandra i samma fotspår som denna mycket speciella själ i nästan åtta år.

Jag jämför tyvärr ofta Gottfrid och Märta.
Det är orättvist och fel, för de är två olika individer å går inte att jämföra.
Men det blir oundvikligen så när man har med samma ras att göra.
Vissa egenskaper å beteenden har de båda som är väldigt rastypiska.
Vakten. Humorn. Kärleken. Styrkan. "Fram-till-varje-pris-mentaliteten."
Men det mesta är olika.

Märta var ett hormon å känsloknippe. Gottfrid är stadig och stabil.
Märta kunde man aldrig riktigt veta vad hon skulle ta sej för. Gottfrid är förutsägbarheten själv.
Märta var rädd för allt. Gottfrid är inte rädd för något.
Märta var opålitlig bland folk hon inte kände. Gottfrid ignorerar dem han inte känner.
Märta älskade sin flock och den var utökad till inte bara familjen utan oxå andra släktingar och nära vänner. Gottfrid älskar i princip bara mej.
Märta var intelligent, uthållig, nyfiken. Gottfrid bryr sej om mamma, allt som kan jagas och tikar. Punkt.
Ser någonting krångligt eller svårt ut är det helt enkelt inte värt det resonerar Gotte.
Märta var mitt ankare, Gottfrid är min bäbis.
Stor kärlek till dem båda, men på olika sätt.

Märta levde "precis lagom länge" för Gottfrid.
Hon hann ge honom en grundtrygghet och en viss hundfostran.
Men hon hann inte överföra sin obefogade vaktinstinkt gentemot folk å fä på promenader och hon han inte lära honom alla hyss hon kunde.
Gottfrid är en mycket bättre hund än vad Märta var. Jag älskar honom... oändligt.
Men Märta var min själsfrände.

Ibland... rätt ofta... när jag och Gottfrid går vår vanliga runda nedför grusvägen, samma runda som jag alltid gick med Märta så springer han tre- fyra meter framför mej. Å då hör jag hur en hund går bakom.
Många gånger har jag vänt mej om blixtsnabbt för att se vem som kommer och för att kalla till mej Gotte... men ingen är där.
Ibland tänker jag att det är Märta som går där, två steg bakom mej så som hon alltid gjorde när hon levde.
Jag vill tro att hon är vår skyddsängel och att hon ser efter oss alla.
Jag måste tro på att vi ses igen.

Under tiden njuter jag av den här killen. Mannen i mitt liv. Som älskar mej tillbaka så oerhört mycket mer än vad jag förtjänar.
Det är en ära att få dela fotspår med honom med.
Hon var min själsfrände. Han är min gudasände.

Puss/ Asta



torsdag 18 september 2014

Tatueringar, fjärilar och galna hundtanter







Bild: Stulen på google

Jag är så himla sugen på att tatuera mej igen men har grunnat på motiv.
Älskar tatueringar men det får aldrig bara vara en vacker eller ball bild, det måste symbolisera något som jag kan stå för även om 30 år. Något som är viktigt i mitt liv, nu och då.

I nacken har jag en tatuering av Märta som valp.
Jag fick tatueringen av mamma i fyrtio års present och den kommer alltid att vara en minne av Märta... mitt ankare i livet... och av mamma.
På min vänstra axel har jag en tatuering med en helt annan historia.
Den var min första tatuering. Gjord i forntiden.
På den tiden hade man... åtminstone inte i småstan... egna motiv eller ens önskningar om vilken tatuering man skulle skaffa.
Jag ville har en tatuering. Punkt.
Alltså gick jag till tatueraren i stan. Valde motiv i hans pärmar.
Det mesta var skepp, nakna skrevande kvinnor, ankare, döskallar å annat "manligt."
Mitt i pärmen satt "tjejmotiven." En blåklocka, en ros, en delfin, en nalle... typ.
Vilket var mest jag?! Tja, nallen som kramade ett hjärta var ju sött så den fick det bli.
Ca 4 cm hög och 2 cm bred.
Perfekt.

Perfekt... tyckte jag kanske ett tag.
Nu mera skäms jag nästan när folk frågan "Men vad har du på axeln?"
"Ehhh, en nalle."
Rätt länge har jag känt att nallen måste bort!
Det är han eller jag lixom.
Alltså vill jag ha en cover up på den, för er som inte talar tatueringsspråk betyder det "tatuera över."

Min viktigaste roll i livet är den som mamma.
Det viktigaste jag gjort under jordelivet är att ha född och fostrat barn.
Det största jag fått... alldeles till skänks... är mina barnbarn.
Det vill jag på något sätt föreviga i en tatuering.
Men inte med text, namn är kanske fint om man har få barn... max två... eller möjligen om de har väldigt korta namn.
Jag har fyra barn och hittills tre barnbarn och flertalet av dem har inga korta namn.
Då har tanken på fjärilar som symboler växt hos mej.
För att de är... vackra och har dynamik i sin rörelse.
Jag tänker mej väldigt ogenus färglägga dem i rosaröda färger för tjejerna i familjen och blågröna färger för killarna. För att det ska bli mer symboliskt.
Den första fjärilen ska sitta placerad nån halv decimeter under vänster nyckelben... clavicula heter det på latin, visst är det fint? Cirka fem centimeter under clavicula. Å den ska då vara rosa/röd för äldsta dottern.
Sen kommer nästa nästa fjäril... oxå rosa/röd... för andra dottern på själva axeln.
Tredje... blå/grön... för sonen ska täcka nallen med hjärtanet och för evigt förpassa den till himlen för tatuerade nallar.
Fjärde... rosa/röd... för Mini längre ner på vänster överarm.
Och sen är det barnbarnens tur som följer samma färgregler men som ska vara mindre och flyga mer fritt.
Visst låter det fint?

Jag vill även sätta en text i nacken, ovanför Märta.
"Kom ihåg mej då"
För Märta. För mej. Å som en hyllning till min favoritlåt alla kategorier av Lars Winnerbäck.

Gottfrid?
Tro mej :) Jag har funderat på en plats för honom å hans porträtt med.
Mini påpekar att det inte kommer se klokt ut när jag är gammal å ligger på hemmet och har tatuerat in alla mina 18 hundar som komma skall efter prinsen jag har idag.
Men då svarade jag att det vore väl JUST det som anstår en crazy dog woman!

Vad tror ni om planerna?
Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta

lördag 22 mars 2014

Just nu

 

Just nu känner jag ett sånt där sällsamt ögonblick av att vara välsignad.
Som att stå mitt i stormens öga, med så många hot och orosmoment runt omkring mej, och ändå känna den där totala stillheten.
Av att vara trygg här och nu.
Av att det som verkligen är viktigt är lugnt just nu.
Av att allt är som det ska. Här, i min lilla egocentriska bubbla.

Jag har gråtit över Märta idag.
Känt hur orden "aldrig" och "alltid" blivit övermäktiga för en stund.
Aldrig mer träffas.
Alltid vara utan henne.
Hon som var min själsfrände.
Den bästa vän jag haft under 100 tals liv.

Men så...
Så kommer han.
Min vackra prins. Min godmodiga, fina, snälla pojk.
Med sin ständigt vaggande svans och all sin tillit.
Han är mej sänd. Av Gud eller Karma för att vi hör ihop.
Å jag är så tacksam över honom.

Jag har städat.
Lyssnat på en massa musik där varje låt betyder nåt, där varje textrad framkallar minnen och känslor. Lyckliga, bubblande, vemodiga, sorgliga, starka, peppande.
Winnerbäcks lyckliga Strimmor, Joni Mitchells vemodiga Both side now, sorgelåten kring Märta Utan dina andetag, förhoppningsfulla och vackra Fix you
Jag har tittat på min vackra Mini med en mage som snart ser ut att explodera.
Saknat mina tre andra. Saknat i förvissning om att de har det bra.

Maken fixar med sitt. Jag pratar med er.
De andra är ute. Jag har precis hällt upp ett glas vin.
Utanför är det vår.

Just nu är livet snällt.

Puss/ Asta

fredag 21 mars 2014

Mina fem mest populära inlägg på Blogspot.

 

Läser en härlig blogg med fina bilder om hundar, barn och vardagsliv.
Therese har en hundkille som heter Tolstoj och den hundrasen hade jag innan jag blev Dogue de Bordeauxbiten.
Hon skrev i alla fall ett inlägg där hon listade sina tre mest populära inlägg och jag blev lite nyfiken på det samma. Vilka som var mina FEM mest populära inlägg sedan jag började på denna portalen.
Det är följande inlägg...

Tre sjuksköterskeskors röster
Ett inlägg där jag och två av mina kollegor beskriver vår vardag inom yrket och den frustration vi upplever över att inte kunna erbjuda den vård och omvårdnad vi är utbildade och känner passion för att utföra.
Det är även ett inlägg där det beskrivs hur man som sjuksköterska tillslut mår i en sådan arbetssituation.

Öppet brev till Mikaela Waltersson (M)
Ännu ett jobbrelaterat inlägg. Waltersson är ansvarig politiker för Hallands sjukvård och i förlängningen min högsta chef.
Ursinniga rader som lästes av många.

Öppet svar till Nima Gholam Ali Pour
En Sverigedemokrat med iranska rötter som på sin blogg skrev ett inlägg om varför Sd lockade, och var ett bra parti, även för dem med utländsk härkomst.
Det var framförallt "tack vare" detta inlägg som Sverigedemokrater och annat rasistiskt pack hittade min blogg.

För alltid
Inlägget jag skrev samma dag som Märta dog.
Det ångar av sorg och jag började gråta... igen... när jag nu läste det på nytt.
Känslor som är på riktigt berör uppenbarligen.

Militanta feminister och sånna i läppstift
Ett inlägg om feminism och elitism.
Att vi skall acceptera varandra så som vi är.
Inte ett inlägg som ligger mej själv lika varmt om hjärtat som de övriga.

En salig blandning alltså.
Inlägg, åtminstone de fyra första, som jag är riktigt stolt över.

Vilket inlägg har du tyckt bäst om å önskar du dej något särskilt inlägg?

Puss/ Asta

söndag 16 februari 2014

Hon skulle blivit nio idag

Idag skulle min ska Änglaflicka ha fyllt 9 år.
Idag borde vi ha ätit semlor och öppnat paket.
Firat världens finaste tjej.

Nu blev det inte så.
I drygt ett år har Märta varit borta.
Ibland går det bra. Ibland är saknaden fortfarande rent fysisk.
Jag vill tro att hon är med mej i en andlig form.
Jag vet inte hur jag överlevt.

Här kommer några bilder som visar lite vem hon var och hur jag alltid kommer minnas henne.
Märta mitt hjärta. Min själsfrände.
Du fattas mej.

Märta fyller 7 år.

 

Envis som synden själv. Hon visste vilket håll hon ville gå. Å vilket hon inte ville gå.


Det var hon å jag. Vi var en enhet. Märta och Asta. Asta och Märta.


Livsljutaren Märta


Tanten min


Trädgårdsarbete var hennes specialitet. Gropen hon grävde går halvvägs under altanen.


Min ledstjärna. I hennes ögon rymdes all värdens visdom.


Storasyster Märta.


Tack för allt du gav!

Puss/ mamma

tisdag 31 december 2013

Det vinnande önskeinlägget: En vecka till med Märta, då skulle jag...

 

Vi brukade skoja om det... att Märta skulle leva exakt en timma längre än mej så att jag aldrig skulle behöva vara utan henne.
Å ibland citerade jag ur minnet Bröderna Lejonhjärta, samtalet mellan bröderna när Jonathan säger till sin Skorpa att tiden i Nangiala går så fort och att han skulle få leva 60 år på jorden utan sin Skorpa, "Det var vad vi trodde..."
I stället dör Jonathan först å bröderna återförenas i livet efter detta rätt fort.
Å helt på skoj var det inte.
Jag var nog nästan mer rädd för att leva utan Märta än att inte leva alls.
Om jag hade kunnat förhandla med Djävulen, om jag kunnat sälja min själ, för att få behålla henne... då hade jag gjort det.



Men Märta levde precis så länge som hon behövde.
Hon kom till mej när jag behövde henne som bäst, när min älskade Lena dog och jag levde mitt i ett äktenskapligt inferno och hon stannade till Gottfrid kommit och till han klarade sej utan henne å kunde vara ensam hemma några timmar då det behövdes.
Märta var inte min hund. Inte ens min älskade hund. Hon ÄR min skyddsängel. Ibland i form av en individ, ibland osynlig och svävande omkring mej. Jag är övertygad om att våra själar för alltid är fastnaglade i varandra.



"En vecka till med Märta, då skulle jag..."
Ja om jag vetat att jag hade en vecka till... att tiden var utmätt och datumet satt... då hade jag blivit galen på riktigt. Jag tror det.
Jag skulle önska att jag kunde svara något annat.
Men under hennes nästan 8 år på jorden så tog jag vara på varje minut med henne.
Jag njöt av varje stund.
Vi promenerade, vi gosade, vi tränade, vi pratade, vi satt tysta.
Jag lutade min panna mot henne, hon lutade sin panna mot mej.
Hon visste.
Hon visste att hon var min ledstjärna och vän. Mitt ankare och min förtrogna.
Jag kunde inte gjort nåt mer.



Märta blev aldrig en "gammal" hund. Dogue de Bordauxer blir sällan det.
De lever sällan längre än till 8 års ålder och de hinner inte stelna, gråna, bli dementa som andra hundar.
De lever, med full kraft och sen dör dom.
Dagen då Märta dog gick vi en långpromenad bara hon å jag.
Hon busade med Gottfrid på tomten.
Hon var full av liv.
Några timmar innan hon dog förstod jag att hon var dålig igen.
Hon hade varit krasslig till å från sista månaderna.
Först några minuter innan hon dog förstod jag att det var kört.
Hon dog precis som jag bett till Gud om.
Snabbt, hemma, i min famn.

Så. Tills vi ses igen. Jag älskar dej. Jag saknar dej. Du fattas mej. Jämt!

Puss/ Asta


lördag 17 augusti 2013

En kommentar på ett äldre inlägg

Vill ni hänga med bättre så får ni läsa mitt inlägg om ni inte gjort det.
Det handlade alltså om människans värde alltid, automatiskt och okränkbart är högre än djurens och som ex drog Lady Dahmer (som jag spann vidare på) i sitt inlägg frågeställningen... "Skulle du rädda Breivik eller grannens hund" från att drunkna. 


Kommentaren då... 


Jag läste också det där blogginlägget och jag tycker inte svaren säger särskilt mycket alls om synen på människors kontra djurs värde.
Till att börja med hade nog många med nöje låtit Breivik drunkna oavsett om det fanns någon hund att rädda med i bilden eller inte.
För det andra har nog ytterst få av de som svarade tillräckliga livräddningskunskaper för att kunna simma ut och rädda en fullvuxen man. Många skulle nog inte ens ha kapaciteten att rädda en större hund.
För det tredje innebär exemplet just på grund av bristande livräddningskunskaper att man mer eller mindre skulle riskera sitt eget liv för att kunna rädda någon av dem. När det kommer till kritan tror jag inte särskilt många skulle riskera sitt liv för att simma ut och rädda vare sig en okänd hund (vad händer med min egen hund om jag dör i räddningsaktionen?!) eller en okänd människa och ytterst få skulle riskera sitt eget liv för att rädda Breivik.
För det fjärde är påhittade scenarion som är så extremt verklighetsfrämmande ganska värdelösa i sig , just eftersom man vet att det aldrig någonsin skulle hända är de svårt att ta på allvar.

Ett betydligt bättre exempel som är mer verklighetsförankrat är hur de flesta hundägare som ser sina djur som en familjemedlem om de hade väldigt ont om pengar en månad skulle välja att betala hundens försäkringar och mat framför att ge samma summa pengar till en uteliggare så att han/hon kunde ta in på vandrarhem och slippa sova utomhus i trettio minusgrader. Att ge penningsumman ifråga till Breivik om han behövde livsuppehållande medicin som han inte hade råd med tror jag inte ens finns på världskartan för särskilt många, men att öht blanda in honom är ju å andra sidan så extremt hypotetiskt att det känns onödigt.

Ett annat betydligt bättre och mer realistiskt exempel som människor faktiskt inte alltför sällan hamnar handlar om vad de skulle göra om de fick ett (önskat och efterlängtat) barn som hade extrem pälsdjursallergi. Jag har fortfarande aldrig hört talas om någon som skulle försöka adoptera bort barnet för att kunna fortsätta leva med hunden.


En del kommentarer är så roliga. Den här som en "Lisa" har skrivit fick mej att börja skratta... och jag vet inte/ tror inte det var meningen.
Jag menar inte att brista i min respekt men det VAR roligt.
Jag tror varken Lady Dahmer eller jag menade ORDAGRANT.

Nej alla kan inte simma. Jag skulle inte se att det var Breivik eftersom jag inte har falksyn, min granne har ingen hund, slumpen att både Breivik och grannens icke existerande hund höll på att drunkna samtidigt är högst orimlig... och att jag dessutom skulle vara där. :)
Det är nog mer en filosofisk frågeställning och bildligt talat.
STÅR människans värde alltid över ett djurs?

För mej är det då inte så. Å när jag talar om "människor" så syftar jag inte på mina barn för de står... så klart... i en egen liga vad det gäller kärlek och offer jag är villig/ beredd att göra för dem.
Jag talar om "andra människor."

En människa som Breivik står i mina ögon lägre än en älskad familjemedlem (en hund.) Jag skulle således inte ha svårt med det valet.
Jag är stark motstånd till dödsstraff men det beror på en mängd andra anledningar än att jag anser Breiviks liv värdefullt och okränkbart.

Vi bollar över till mej. Till mitt eget liv.
Jag älskar min Gottfrid.
Om maken blev allergisk eller ställde ultimatum i att jag fick välja mellan dem eller han inte var snäll mot hunden så skulle han ryka. Utan tvivel.
Å då tycker jag inte illa om min man. Det är inte så att jag önskar att han ska drabbas av en allvarlig hundallergi.
Min Märta som dog i januari var min absolut bästa polare i världen men hon var mer än så... Hon var mitt ankare i en orolig värld, min trygghet, min bundsförvant, min ständigt förtrogna... mitt ankare.
Att mista henne var mer fasansfullt än att förlora min bror till drogerna eller när mormor å morfar dog, det var värre än att begrava en av mina bästa vänner inte ens 35 år fyllda.
Det var fasansfullt och sorgen övermannade mej fullständigt. Dagarna flöt ihop där i början, jorden rämnade.
OM jag kunnat förhandla... med Gud eller Djävulen... om att få behålla henne på bekostnad av någon annan så hade jag offrat precis vem som helst bortsett från mina barn.

JAG kan inte dela in automatiskt så där. Vem som är viktigast... ett djur eller en människa. Det är den individ som min själ krokat fast hårdast i.
Ingen hund men inte heller någon människa är automatiskt värd mer än den andra.
Så ja det är sant... trots att jag nu relativt ofta ger pengar till tiggare... min hund kostar mej över 1000 kr i månaden och det skulle så klart kunna hjälpt många behövande människor. Snälla, goda, fattiga människor.
Adoptera bort ungarna är väl mer tveksamt... men med tanke på att den yngsta är 19 år snart så hade hon faktiskt fått flytta om hon blev allergisk.

Puss/ Asta

onsdag 31 juli 2013

Som ett kliande eksem

 

Som en molnande huvudvärk som gnagt i nacken under lång tid och som plötsligt blir olidlig.
Som en irriterande melodislinga eller ett småbarns ständiga pockande på uppmärksamhet som oförhappandes når ens medvetande.
Som ett kliande eksem. Ett regn som når igenom kläderna.
Så kommer det tillbaka...
Saknaden efter Märta.
Plötsligt... från ingenstans... kommer saknaden tillbaka med full kraft.
Jag saknar henne rent fysiskt.
I det som var hon och som ingen annan kan ersätta.
Jag saknar att luta min panna mot hennes.
Eller hur hon lutade sin panna mot min bröstkorg.
Hur hon la sitt huvud på min axel.
Hur hon såg på mej.
Med all sin klokhet, all sin visdom, med sin oändliga kärlek.
Jag saknar mitt ankare.
Jag är rotlös och flytande utan henne.
Å för evigt är så fruktansvärt länge.

Jag njuter av Gottfrid varje dag.
Han är min skatt. Min bäbis.
Jag är hans ankare.
Han har en så stark personlighet, en oändlig kärlek.
Jag är tacksam över honom och samtidigt redan rädd för den dagen jag inte har honom kvar.
Jag kommer sörja honom lika hårt.
Av andra orsaker än Märta men lika stort.

Jag har annars haft en bra dag.
Det var rätt kul på jobbet. Även om jag var trött.
Det är socialt att jobba dagtur. Roligt med patientkontakt igen.
Å när jag kom hem sprang jag en mil... och tyckte det gick lätt!
Att det var... ja, trevligt.

När tröttheten är överväldigande kommer känslorna lättare å starkare.
Kanske är det därför som jag räds att mista min lillkille och saknar min tant så ikväll.
Kanske är sova det bästa jag kan göra... en kväll som denna.

Puss/ Asta