Jag har, som en del av er vet, en till blogg. En ny blogg. En blogg där det är tänkt att jag ska dokumentera det som komma skall. Mitt studentliv. Min väg till att bli barnmorska.
Men även om den bloggen är public så är det nästan ingen som läser den. Ännu i alla fall.
Och den ÄR mycket smalare. Kommer inte att handla än så mycket mer än just det...
Klasskamrater, lärare, teknikstrul, pendlarångest, tentor och kanske omtentor, praktikplaceringar, skräck inför dessa, handledare... förhoppningsvis rättvisa och uppmuntrande, min utveckling, min glädje, mina tvivel.
Massor kring detta men inte om livet i övrigt.
Men nån enstaka gång blandas bloggarna. Därför att Asta är (snart) student och studenten är oxå Asta.
Som nu. Nu tänkte jag skriva något litet om detta, om barnmorskeridrömmar, här.
Jag har en vecka kvar att jobba på BB och jag tror att jag sparar på det inlägget, att recensera hur sommaren varit, tills dess att det är över. Inte nu på måndag men nästa måndag smäller det.
Uppropet.
Jag längtar. Bävar också men det är mest längtan.
Mest positiva känslor som spänning, lust, längtan, iver, glädje, stolthet.
Förstå hur många år jag velat det här`!
Till mej själv säger jag att "Det gör ingenting om det inte går. Det gör ingenting om du inte klarar av det/ om det inte passar dej, det är ingen prestigeförlust att hoppa av och gå tillbaka till sjuksköterskeyrket."
Men det är klart att det är!
Det är klart att det skulle kännas som ett stort jävla nederlag, att inte passa in i sin dröm.
Men trots mina svaga sidor, för dem har jag, så är jag oxå envis som en skäggig get och jag tror inte att jag kommer slänga in handduken oavsett hur ont det gör.
Ont gör det, det har jag förstått.
Många barnmorskor på mitt jobb vittnar om att utbildningen var en svinjobbig tid i livet.
Nåt de aldrig skulle vilja vara utan men heller aldrig göra om.
Jag är beredd på det men väljer glädjen så länge jag kan.
Jag har fått en hel del feedback av patienter. Alltså, de som är nöjda, de andra säger väl ingenting :)
Det är ju så där med komplimanger och beröm att de har lite olika klang beroende på vem som säger dem. Det är så klart alltid roligt att höra att man gör något bra, besitter något bra, ser bra ut men vem som säger det spelar stor roll.
Jag har alltid fått beröm av patienter. Inte jämt, kanske inte oftare än någon annan, men regelbundet.
Alltså jag pratar om när jag jobbade som syrra på Medicin.
Fått höra att jag är bra på att lyssna, att jag är snäll, att vårt samtal hjälpt, att de känt sej trygg med mej.
Roligt så klart men nu när patienter på BB säger det så känns det extra. Jag blir så löjligt glad och rörd när de som en mamma sa idag "Du har varit underbar" eller här om dagen en pappa "Detta var det bästa samtalet här hittills" eller när de kramar en så där varmt och viskar "Tack, tack för allt."
Förstår ni?
Jag försöker inte bara malla mej :) Vi HAR av naturliga skäl väldigt nöjda, lyckliga patienter på BB och jag är övertygad om att de andra oxå får beröm men att jag får det, att vissa tycker att jag varit extra bra, att de bondat lite mer med mej... det gör mej lycklig.
Det bekräftar mej!
Att jag kanske tänker rätt, att jag kanske har vad som krävs, att jag kan passa som barnmorska.
Det är så klart där det svåra oxå kommer att ligga. I att denna känsla är så skör, vingarna så bräckliga och i att det inte kommer krävas mycket för att få mej att tro att jag inte kan, borde, är lämplig.
Vad tror ni?
Kan det gå?
Puss/ Asta
