Idag har jag hunnit med att umgås med mina pojkar <3
Jag har verkligen saknat det å jag tror att de känt likadant.
I morse när jag låg kvar i sängen kom Gottfrid som vanligtvis ligger i nedre halvan av sängen upp å la sej på min huvudkudde och så låg vi där. Och gosade.
Han är så klok och så duktig med Noah min Gottfrid.
Å jag... inbillar mej... att jag är en väldigt känslomässigt närvarande och tolerant mormor till Noah.
Men vad det gäller hunden är jag sträng och kring honom är nästan enda gången som jag säger ifrån ordentligt.
Jag tror att barn är olika sensitiva med djur.
Ängla är väldigt mjuk och försiktig med både katten och hunden. Noah mer brötig.
Han kan vara jättego och pussa å krama Gottfrid. Det finns en äkta och lysande kärlek från Noah gentemot sin vovve.
Men ibland blir han sur rent allmänt och då kan han knuffa på Gottfrid eller slå honom med sina små händer om han tycker hunden är i vägen.
Vilket inte tolereras av denna här mormodern!
Både Mini och framför allt maken kan släta över eller säga att hunden kan flytta sej men jag är benhård med att djur är man snäll mot. Djur skall respekteras, klappas och när de visar så ska de lämnas ifred.
Det är... så klart för Gottfrids skull men det är framför allt för Noahs skull.
Hänsyn är ingenting som alltid kommer självmant och det kan vara svårt för Noah att förstå att Gottfrid som är så JÄTTE STOR jämfört med honom måste man vara försiktig med men då får han lära sej.
Mini mötte idag några pojkar i tioårsåldern på Vallarna i stan som försökte kasta smällare mot grisarna. De pojkarna har uppenbart inte fått lära sej hänsyn till djur.
Jag blir så arg!!! på sådana barn när jag egentligen borde bli arg på deras föräldrar.
Hur tänker du kring djur å barn?
Puss/ Asta
