Inställt vårrus

 

Idag skulle jag ha sprungit vårruset för första gången.
Inbetalat och klart.
Istället sitter jag här å hostar.

Nåväl.
Jag kom i alla fall igång med att springa igen. Det hade jag nog inte gjort om jag inte haft moroten att klara halvmilen inom en viss tid. Jag får se det som så att pengarna åtminstone fixade det.
Ute regnar det.
Tycker synd om mina kollegor som får springa (går väl an) i regn men oxå picknicka i skitvädret vilket är mindre kul.
Det har ju varit fint vårväder så länge å så just nu.

Ännu mer synd tycker jag om mej själv.
Är sjukt less på detta hostande, snorande och trötta nu.
Det är fjärde dagen som jag inte får pilla på Världens sötaste Noah.
Jag försöker till å med att inte vistas i samma rum som honom för att minimera risken för att smitta hans små luftrör.
Plågsamt.

Istället för vårrus får det bli kortisonrus.
I hopp om att luftrören ska hämta sej snabbare.
Men lycka till kära kollegor och andra med ert rus idag!
Spring för mej oxå.

Puss/ Asta

Inte tappa ansiktet.

 

Jag har det i mej att "inte vara sämre än någon annan. "
Att prestera det jag sagt att jag ska prestera.
Att inte "tappa ansiktet." 

Det kan vara både bra å dåligt.
Just nu är det bra.
Jag har haft svårt att komma igång med löpningen igen.
Å trots att jag aldrig tyckt att det är roligt eller skönt att springa så har jag saknat det.
Saknat att vara hon som springer.
Ändå har min förmåga att finna ursäkter till att ta tag i det igen och komma igång varit snudd på oändlig.
Det har blåst för mycket, varit för kallt, för vått. Jag har ätit för mycket, ätit för lite, varit för trött. Jag har jobbat, ska jobba, borde städa.
Jag har använt min stress och min psykiska hälsa som ursäkt. Att jag måste unna mej att koppla av, att jag måste sluta ha krav på mej själv, att jag behöver göra det som är lustfyllt.
Och så vidare.

Det har fungerat. 100 procentigt.
Löpningarna har uteblivit.
Men någonstans har det hela tiden skavt.
För jag vet, innerst inne, att jag mår bättre av att springa.
Fysiskt och psykiskt.

Den 6/5 är det vårruset.
Jag har aldrig varit med.
Jag har alltid tyckt att det är lite fånigt att betala för något som kan göras gratis.
Men just nu har det en funktion för mej.
Att "inte tappa ansiktet."
Att använda det som motivation till att komma igång med löpningen.
Träna för att klara av att springa de där fem kilometerna ihop med mina kollegor.
Visst, man kan gå.
Men nu har jag sagt att jag ska springa och då MÅSTE jag det oxå.
För att "inte tappa ansiktet" för mej själv.

Dryga månaden kvar.
Bara att sätta igång med andra ord.
Jag måste ha sprungit de där fem kilometerna flera gånger så jag säkert vet att jag klarar av det. Varesej det är varmt eller kallt ute.
Och jag vill gärna ha lite marginal. Veta att jag egentligen kan springa både sju och åtta kilometer.
Det känns som lite kort tid.
Men idag kom jag mej i alla fall ut.
Idag startade jag om. Började mitt nya liv. Igen.
Peppad även om det var jobbigt.
5,23 km. på 35 minuter.

Å du...
Kan JAG då kan fanemej du med. Då kan alla.

Puss/ Asta