Steg jag minns

Det är den 5:e våren och sommaren som jag springer nu. Jag lyckas aldrig hålla i det när mörkret och kylan kommer.
Idag när jag kom hem efter rundan satt jag och funderade över springturer man minns. Kanske kan även ni som avskyr att springa ha behållning av några av dessa.

Största triumfen... den absolut häftigaste känslan... var första gången jag sprang 5 km. En hel jävla halvmil. Det trodde jag aldrig!
Och trots att jag relativt fort kom upp i en mil efter det så har ingenting hittills lyckats slå det.

Roligaste rundan var när jag var ute och sprang en sommardag. Det var varmt å motigt och fullt av pollen i luften och jag ville bara ge upp hela tiden. Men jag sprang vidare, in i stan som var full av turister och när jag kom in där öppnade sej himlen i ett skyfall.
Alla... utom jag... flög in under markiser och i portar men jag sprang och det var en sån lycka å välsignelse mitt i värmeslaget med regnet. Förmodligen syntes min lycka för folk började le och klappa händer och tjoa och det kändes som om jag vann ett lopp. Sprang hem i ren eufori.

Första året jag sprang hade jag inga träningskläder utan sprang i jeansshorts och t-shirt. Blev bra hånad för det på jobbet. Så en dag lånade jag yngsta dotterns minishorts (inte större än ett par rejäla trosor), till det hade jag bara en tränings bh. Jag hade ju inte precis kropp för en sådan utstyrsel men tänkte att det är ingen som möter mej på den här rundan.
Det var det! Flera stycken! Och som de stirrade på denna porriga tant som älgade fram.

Under en period blev jag alltid och hur jag än bar mej åt bajsnödig så fort jag kommit några hundra meter hemifrån. Fick vänja mej vid att göra nr 2 ute flera gånger i veckan. Och ja, jag hade hundens bajspåsar med mej.

Tänk när jag köpte ett löpband efter faktiskt noga övervägande, släpade hem schabraket och sprang... 1 gång på det. Herre jävlar vad tråkigt. Livet är för kort för att pyssla med sånt.

Jag har mindre roliga minnen med. Män som krypkört efter mej och ropat saker, knän som bråkat efter ngn kilometer, döttrar som typ springer två veckor och sen springer både längre och snabbare hur enkelt som helst.

En gång var jag väldigt nära att bli påkörd. Sprang med musik i öronen och skulle snedda en väg när jag inte såg mej för. En bil fick tvärbromsa och gira undan och jag fick bara min höft mot bilen.
Det var kvällen före min yngsta dotters student och den första tanken som dök upp var "Men allt, mat och tårtor och annat var i alla fall klart."
Som om det blivit nåt studentkalas om jag dött där å då.

Nu har jag sprungit 6 gånger i år. Jag ökar långsamt distansen. Idag sprang jag 3,7 km. Tror att jag inom nån vecka eller två kommer klippa halvmilen igen.
Det är ungefär där jag vill vara, 5- 6 km räcker gott. Tar lagom med tid.
Eftersom jag lyckats med det fyra år tidigare vet jag att jag med tiden kan.
Jag har ett annat springsjälvförtroende än jag hade första året.
För det är ju så att det som man gör ofta blir man bra på, det som man är bra på blir roligt (eller i alla fall roligare.)
Tre gånger i veckan SKA jag springa. Blir det mer är det bara bonus.
Jag märker redan effekter! Psyket kommer först. Sen lungfunktionen. Sen den tajtare rumpan.

Hänger ni med mej på min resa?

Puss/ Asta

Personlighetsklyvning

Jag hade tänkt skriva ett peppigt inlägg om löpning och vad jag redan efter 5-6 gånger känner att den ger mej i form av endorfiner och lugn men jag har så satans ont i huvudet att jag tappade lusten.
Jag får för övrigt ofta ont i huvudet när jag sprungit, inte av vätskebrist för jag dricker på bra, utan förmodligen för att det fortfarande är såpass tungt att jag spänner nacken för mycket. Det är i alla fall min teori.

Jag får ofta höra... när jag gnäller om hur tungt, jobbigt, motigt det är att komma igång att springa... att jag ska göra något annat. Något mer lustfyllt, något roligare och att promenader oxå är bra.
Och jag förstår hur ni tänker, det ÄR lättare att göra roliga saker och promenader är bra av en mängd anledningar.
Men löpningen HAR en massa som annat inte har.
Det förbättrar min astma och mitt psyke på ett helt annat sätt än vad powerwalk gör och det ger ett sådant rus av lycka och lugn när det är avklarat.
Jag känner bokstavligen hur bra för min hjärna löpningen är.
Igår var första gången på denna omgång som jag kände det där riktiga ruset efteråt. Känslan av att jag vill ut igen, en gång till!
Den är svårslagen.
Idag när jag sprang hade de klippt gräset i hela området och då sa kroppen snarare jag får fan inte luft.
Inte en fullt lika fantastisk känsla!

Att springa är däremot ingen njutning. Möjligtvis väldigt korta stunder i stöten.
Faktum är att min personklyvning... ni vet, jag är motsägelserna personifierad... verkligen kommer i full blom under löpturer.
Jag springer korta rundor ännu, runt 3 kilometer, och även om jag springer långsamt så tar det inte särskilt lång tid.
Men jag hinner tänka/ känna...

Fan så jobbigt det här är, varför gör jag det?!
Det går bra nu, nu går det bra, det går så jävla bra!
Jag är för gammal. För tung. För lungsjuk.
Idag är det lätt!
Idag är det tungt!
Om jag skulle ta och springa en omväg, utmana mej lite.
Finns det nån genväg?
Nä, nu går jag! Det gör du inte! Jo! Nej! Jo! Nej"
Jag kan! Jag kan faktiskt!
Å herre gud, tänk om jag får en hjärnblödning?!
Snart kan jag nog ta en halvmil.
Jag kommer aldrig kunna springa en mil igen.
Alla andra kan ju...
Du är fan så mycket bättre än de som aldrig springer.

Ja, ni hör. Växlar mellan fullständig hybris till att tänka att jag är värdelös.
Men bortsett från helt överlägsna egenskaper hos just löpning så gillar jag två saker med det.
1. Att identifiera mej som en som springer. Tills för fem år sedan trodde jag att det med alla mina år som rökare och med min svåra astma var en omöjlighet.
2. Lättillgängligheten. Jag hinner inte ångra mej. Jag tar på mej kläderna, snör på skorna och sen är jag iväg.

Puss/ Asta

Tre gånger i veckan

Då har jag avverkat årets två första joggingrundor.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana.

Det är väl fjärde eller femte året som jag försöker mej på att springa nu.
I år började jag betydligt senare än vad jag brukar, det har varit en sen vår, och jag har oxå känt ett betydligt större motstånd och skepticism till att det ska gå i år.
Jag har bestämt mej för (hm, blir ofta prestationsinriktad och ungarna säger... trots att jag inte håller med... att jag är så tävlingsinriktad gentemot dem) att springa utan tidtagning.
Det behöver varken vara långt, snabbt eller vackert men det ska göras tre gånger i veckan!

Två gånger hittills som sagt var.
Ungefär 2,8 km.
Jobbigt som satan på alla nivåer.
För flåset. För musklerna. För pannbenet.
Men jag sprang... långsamt och nästan i gåtempo... hela rundan.
Och hela tiden pessimistiska Britta instängd i huvudet som ropade:
Det GÅÅÅR inte!
Alltså varför gör vi det här?!
Du kommer ändå snart tröttna. Du fullföljer ju aldrig.
Du är för gammal. I för dålig form.
Men sluta spring!

Och jag HAR svårare att motivera mej i år. Men motiven är som alltid:
- För mitt psykes skull
- För mina lungors skull
- För min häcks skull
- För att orka med vilda barnbarn på det sätt jag vill orka.

Nån som är sugen på att följa min resa här eller tycker ni att det där, det kan jag faktiskt sköta privat?
Anledningen är ju att jag... 50 årig tant som aldrig motionerat men storrökt under många många år med astma och övervikt... kan och att det kanske kan motivera även dej?

Puss/ Asta

Vad sjutton håller min kropp på med?

Jag tänkte skrivit ett inlägg igår efter att ha varit ute och sprungit för andra gången denna vecka att "Nu jävlar är jag på gång" och eftersom jag idag har en helt blank dag så hade jag tänkt springa idag med.
Planen är ju att tre gånger i veckan SKA jag träna, blir det ytterligare någon gång är det bonus och lök på laxen men inget jag egentligen ska sträva efter.
Den huvudsakliga anledningen till att springa tre gånger i veckan just nu är varken flås eller muskelstyrka utan att skaffa mej den där vanan.
Den åtråvärda vanan. Det eftersuktade begäret till att få springa.

Så jag sprang (joggade, lufsade fram) igår och idag har jag svinont i halsen!
Så där så att man grimaserar när man sväljer sitt egna spott (men inte kan låta bli att göra det hela tiden.)
Jag tycker så förbaskat synd om mej själv och jag undrar vad fan det är som händer?!
Varför uppför sej kroppen så här, jag känner inte igen den?
Jag har börjat-pausat, börjat-pausat träningen hur många gånger som helst under hösten och efter ett-två-tre träningspass så får jag ont i halsen. Hela tiden.
Vad ÄR det?!

Jag vill ju träna för att ta hand om min kropp. Jag vill bli starkare och friskare.
Men jag är i grunden jäkligt lat och det tär på motivationen att jag håller mej frisk så länge jag sitter i soffan å häckar men blir förkyld så fort jag anstränger mej.

Denna hösten har varit helt exceptionell. Hösten är normalt min årstid, då jag är som friskast fysiskt och mår som bäst psykiskt.
I år har det inte varit så. Jag håller inte i huvudet längre hur många gånger vi varit förkylda. Jag har haft extremt svårt med sömnen (vilket är något bättre de senaste veckorna) och jag har mått väldigt dåligt psykiskt.
Kropp å själ hänger ihop. Så långt är allt logiskt men hur sjutton man kan få halsont av att springa en stund får jag inte ihop med mina patofysiologikunskaper.
Förkylning får man ju av virus och bakterier. Inte av frisk luft och pulsökning.
Jag börjar till å med bli lite orolig. Finns det nåt underliggande? Nån orsak till att jag har immunförsvar värre än en tvååring som börjat på förskolan?
Det är ju fan inte normalt att bli krasslig jämt. Jag som normalt är förkyld en gång om året max.

Som sagt, normalt är jag förkyld någon gång om året.
Jag käkar slarvigt, men det har jag alltid gjort.
Jag sover dåligt, men det har jag gjort länge.
Skillnaderna i mitt liv i år jämfört med tidigare år är vad jag kan komma på...
- Jag jobbar på förlossningen (men jag har alltid jobbat med sjuka människor, här är de friska)
- Jag jobbar natt
- Jag äter inte längre antidepressiva
- Noah har börjat förskolan (men jag har varit förkyld fler gånger än han.)
Kan förklaringen finnas här?


Trist inlägg. Ville mest gnälla av mej lite. Och kanske finns det någon som har en klok tanke om vad det kan bero på att min kropp... plötsligt... verkar allergisk mot träning?

Puss/ Asta

På et igen

Idag var första gången som jag sprang efter förkylningen. Har kvar en del slem i luftvägarna och därmed en del hosta men värst är det med motivationen.
Inte alls lika pepp som när jag tvingades till vila för 1½ vecka sedan.
Jag tog min kortaste runda, 3 km och jag sprang den långsamt, och ja det funkade men var inte alls så där kul som sist. Jag får helt enkelt ligga i och hoppas att det vänder snart. Alla de där fördelarna och vinsterna jag såg då finns ju kvar.

Paulo Roberto säger rätt mycket dumt. Men han brukar säga något i stil med att om man bara ska träna när vädret är fint och man själv utvilad å sugen så blir det inte många tillfällen.
Det gäller alltså att hålla i även de blåsiga, kalla, regniga, trötta, sura dagarna.

Jag är ordentligt klen i kroppen. Jag har aldrig varit vältränad men så här ur form har jag aldrig varit. Trots att det bara blev stillsamma tre kilometer idag (och sen fyra kilometer hundpromenad) känner jag mej trött i ryggen. Inte ont direkt mer sånt där "febermol" ni vet. Riktig träningsvärk kan vara så där lite gottont.
En smärtsam påminnelse på att man varit duktig. Men detta får mej bara att känna mej klen och usel.
Det i sej blir en sporre. Jag är faktiskt inte 80 år och jag vägrar bli så här gammal i förtid.
Jag tror, att om man skall genomföra en förändring (och särskilt om det är en motig en) så gäller det att ha ordentligt klart för sej varför. Varför det är viktigt och vart man vill nå. Vad målet med förändringen är.
Och jag HAR det där klart för mej.

MÅLET är denna gång inte att tappa X antal kilon, nå en viss distans eller en viss tid. Målet är att få in träning till en naturlig del i vardagen. Att det ska bli självklart för mej att springa tre gånger i veckan.
Just tre gånger/ vecka tror jag är genomtänkt och bra.
Det är tillräckligt ofta för att ge resultat och för att det inte hinner gå för lång tid emellan. Men det är oxå realistiskt, fler gånger kommer jag inte att fixa alla veckor eftersom jag jobbar rätt mycket. Och jag vill inte ha ett mål jag ständigt misslyckas med. Att lyckas är viktigt.

ANLEDNINGEN är just det jag skrev om ovan i första hand. Jag är fyrtioåtta, inte sjuttioåtta. Och sjuttioåtta är nog mer sanningsenligt om man skall mäta min nuvarande fysiska ålder. Det är viktigt för mej att orka vara en aktiv mormor/farmor och jag är ju dessutom förälskad i den stora rasen Dogue de Bordeaux som kräver en viss fysik. Ska jag orka ytterligare en eller två sådana efter Gottfrid så är det skärpning som gäller.
Dessutom vet jag att jag behöver det mentala skyddet som löpning ger.
Jag vill bygga styrka inifrån och ut. Bli en starkare människa på alla sätt.

Då och då swishar fåfänga tankar förbi. Dotterns kommentar från Greklandsresan om att jag "fått en tantkropp" kan fortfarande bränna till.
Jag försöker att ignorera de tankarna. Ignorera tankarna på hur löpningen kan forma om min kropp.
Jag fastnar lätt i en ond kroppsföraktsspiral där jag drar in på mat och nojar över kilon på vågen.
Och ytan är för mej flyktig motivation. Skulle jag springa för att bli smal så skulle jag inte orka hålla i många veckor så nej fokus på det viktiga... mental och kroppslig styrka.

Vill du förändra någonting? Ska vi kämpa ihop?

Puss/ Asta

21. 28. 66. Eller typ aldrig.

Det sägs ( i självhjälpsböcker mm) att det tar 21 dagar (på vissa ställen 28 dagar) att skapa / avveckla en vana. En av mina favoritbloggare som skriver på ett populärvetenskapligt sätt om löpning hävdade i ett inlägg ( och han brukar ha rätt bra på fötterna) att det tar 66 dagar att skapa en ny vana. Inlägget kan ni läsa här.
Vanor är så klart lättare och svårare att både skapa och bli av med.
Lättare att på 66 dagar lära om till att dricka några extra glas vatten än att börja träna. Svårare att sluta röka än att käka skumbananer.
Som nämns i inlägget jag hänvisar till är det så att det finns egentligen ingen bestämd tid. Det beror på person och vad det gäller. Och det finns även människor som oavsett om de håller ut i åratal med något nytt ändå väldigt lätt återfaller i det gamla. Det vore ju själva fan med om jag tillhör den kategorin.

Jag har börjat "springa" igen. Trogna läsare vet att jag har haft mina ryck under ungefär 3-4 års tid när jag börjat och slutat springa.
Att springa ligger både för mej och absolut inte för mej, jag ska utveckla.
Det som talar emot löpning för min del är egentligen det som talar emot all form av träning... jag är lat! Jag kommer alltid (förmodligen även efter 21,28 el 66 dagar) tycka bättre om att hänga framför datorn än att svettas.
Jag har egentligen aldrig tränat konditionsträning innan jag började springa första gången där för ca 4 år sedan och det talar oxå emot. Även om kondition är en färskvara är det så att de som varit vältränade som unga har lättare för att komma igång igen.
Jag började alltså som "äldre", lätt överviktig, jag är astmatiker i botten  och jag har rökt en jäkla massa år.
Och löpning är tufft inledningsvis. Det kräver lite flås.
Här vill jag inflika oxå att när jag skriver "springa" menar jag egentligen lunka.
Det går inte fort.

Men det finns en jävla massa fördelar med löpning.
Det är precis utanför dörren. När man väl fått kondition kan man välja hur vilsamt- tufft det ska vara. Det är billigt men framför allt ger det en massa.
Den period jag höll i längst var 4-5 månader. Jag fick förstås bättre kondition (i början sprang jag max 100 meter och i slutet en mil), min astma blev väldigt mycket bättre, mitt psyke likaså... och så fick jag en snygg häck om det nu är relevant.

Anledningen i att jag nu igen tar tag i det är flera.
Det är nog nästan ett år sedan jag sprang med nån reda och sommaren har innehållit en väldig massa dekadens i öl och cigaretter.
Jag märkte att jag blev andfådd av att leka med barnbarnen en kort stund.
Jag har klenat till mej med och märkte att jag knappt orkade bära Noah.
Det är min fasa. Att bli "tant" på det viset att jag inte orkar vara en aktiv och lekande mormor/ farmor! En sån som säger "Jag orkar inte."
Jag har gått upp i vikt sista åren och många tar för givet att jag springer för att gå ner i vikt. Det stämmer på så vis att jag är lite tung för mina knän när jag springer (känner skillnaden) men utseendemässigt skiter jag i ganska hårt just nu.
Jag mår bra i det jag är. Har funnit någon slags vapenvila med mina valkar.
Jag vet att det kommer bli en bieffekt men det är inget mål och jag håller inte igen på käk eller godis.
Och sedan har jag, som ni känner till, slutat äta antidepressiv medicin.
Jag vill stärka psyket. Skaffa mej marginaler där.
Det finns tung forskning som visar att regelbunden konditionsträning med pulshöjning, minst 20 minuter åt gången tre ggr i veckan fungerar MINST lika bra som antidepressiv medicin mot depression och ångest.
Dessutom åldras hjärnan långsammare, det ger visst skydd mot demens, man blir smartare, mer stresstålig mm mm.
Kort sagt, att springa är en dundermedicin.
Jag vill mer än gärna motivera er till att börja!
Kan jag så kan ta med fan alla.

Men så är det ju den där latmasken då...
Han (för jag är övertygad om att det är en han) har ganska stor makt över mitt liv.
Men nu har jag sprungit 6 dagar i sträck. Som sagt, inte långt, inte snyggt och absolut inte snabbt men jag har kommit ut.
Om jag klarar att hålla i 21, 28 eller 66 dagar i sträck kan vi kanske sätta ett stort ? inför men jag tänker att om jag håller i säg 10 dagar kommer tre gånger i veckan att kännas som en barnlek sen.

Gillar ni inlägg om träning eller ska jag triggermärka dem så ni kan hoppa över?

Puss/ Asta

Varning. Löpning.

Jag ÄLSKAR att springa. Jämt och hela tiden. Utom precis innan jag ska ge mej ut och under själva rundan. Det är allt ifrån okej till en pina.
Men annars, älskar att springa. Älskar att vara en springare.
Varför ska jag komma till längre ner.

För er som inte vet är jag en exceptionellt lat människa!
Jag rör ogärna på mej i onödan och kan tillbringa dagar i sängen om jag fick.
Jag har aldrig hållit på med någon sport om man inte räknar en termin på tantgympa när jag var i trettioårsåldern, tre-fyra tillfällen jag prövade judo i min barndom, några år i en simklubb i mellanstadiet och ett år på gym för ungefär 15 år sen.
Sprungit har jag aldrig gjort och trodde faktiskt inte att jag kunde.
Jag har varit storrökare i väldigt många år och jag har astma, rätt ordentlig sådan, sedan jag var liten.
Under mina år som hundägare har jag vant kroppen vid att gå, både långt och fort, men bara jag sprang 10 meter så började hjärtat bulta okontrollerat och jag fick andnöd.

Inspirationen kom från Martina Haag som så roligt beskrev på radion hur hon började springa. Tre minuter i början. Som blev sju. Som blev ett maraton.
Jag läste hennes bok och bestämde mej för att försöka. Detta var väl... fyra år sen tror jag.
I början så sprang jag mellan lyktstolparna. 25 meter kanske och gick sedan flåsande tills jag klarade av att göra om det. Och ganska fort såg jag resultat!
Resultat om man med det menar att kunna klara av att springa tre minuter i sträck. Sju minuter. En kvart.
Jag minns min första kilometer, mina första fem kilometer och min första mil som något stort och fantastiskt. Något jag trott var omöjligt.
Sen dess har jag vår-sommar sprungit. Olika bra och rutinmässigt.
Jag har aldrig klarat av att hålla i när höststormarna och regnet kommit.
Och förra sommaren blev det inte så många rundor.
Men nu är jag på g igen!

Jag försöker att inte tänka hastigheter och längd utan bara att faktiskt komma ut men det är svårt. Och det är trögare i år än tidigare år.
Kanske för att jag är äldre eller tyngre, kanske för att det inte blev så mycket förra sommaren.
Är i alla fall uppe i 5 km nu och vill upp till milen.
Har lovat en vän att vi skall springa statsloppet på 1 mil i juli och då vill jag vara säker... ha lite marginal... till att jag grejar det.
Jag har tidigare år kunnat öka distansen fortare när jag väl kommit över 3 km gränsen men i år är det tungt och går med nöd å näppe 5 km.
Det går oxå långsammare i år än tidigare, har aldrig varit snabb men tidigare kanske sprungit 5 km på 33-34 minuter, nu är det snarare på 38-39 minuter.
Frustrerande.

Jag känner stor motivation.
Jag VET att löpningen ffa har två fantastiska effekter på mej.
1.) Min astma blir bättre.
2.) Mitt psykiska mående blir bättre
(Och 3.) min häck blir snyggare.)

Och när jag kan springa en mil tänker jag klicka hem det här setet från Stronger. HUR snyggt?!

Kan JAG springa, då kan alla!

Puss/ Asta

Löpinlägg. Sänk farten.

Idag var det dags att springa igen. Har inte sprungit sedan i onsdags.
Det tog emot, såg kallt ut när jag tittade genom fönstret. Och jag behövde ju faktiskt plugga, städa, färga håret (är outstanding på ursäkter.)
Men jag klädde på mej, satte på ett avsnitt av Ring P1 i lurarna och gav mej ut.
Isgata.

Förr när jag sprang regelbundet så sprang jag 5 km på ca 33-35 minuter.
Jag har aldrig varit snabb. De gånger jag sprungit nu har jag sprungit 3 km på 20 minuter, dvs långsammare.
Idag var det glashalt ute och jag mer el mindre stapplade fram. Var osäker på om det ens skulle gå men gav det ett försök. Sprang på 8,16-8,19 km/h... det vill säga marginellt snabbare än vad jag går. Men jäklar vilken skillnad det gjorde!
Jag orkade med i flåset och i benen. Jag sprang 5 kilometer idag och hade kunnat springa längre men vill skynda långsamt och inte dra på mej skador.
Varken snabbt eller snyggt alltså men WOW känslan av att orka en halvmil lätt.

I löpgrupper jag varit med i under åren påtalas ofta just detta av dem som är bra på att springa och har mycket erfarenhet... de flesta nybörjare går ut för hårt, springer för snabbt. Blir du andfådd... sänk farten. Springer du redan långsamt och blir andfådd ändå... sänk farten ännu mer.
Dagens halka innebar en rejäl aha upplevelse för mej.

Och denna endorfinkick man får efter ett löppass som gått bra.
Outstanding. Religiös upplevelse.
Jag vill frälsa varenda människa just för att jag ÄR den där kvinnan som aldrig motionerat, alltid haft en skitkondition, aldrig funnit något som helst roande eller trevligt med någon som helst fysisk aktivitet.
Men känslan när man lufsar på och det släpper är... bättre än sex. Bättre än ett bra shoppingfynd. Bättre än allt.
Jag lovar!

Puss/ Asta

Vem är jag om jag inte presterar?

Fick en kommentar från min äldsta dotter som är värd ett eget inlägg.
Läs gärna föregående inlägg med kommentarer först.
Emelie skrev en lång kommentar men det jag fastnade särskilt för var...
Du ÄR din prestation! Okej... jag är lyckad nu, när jag presterar. Vad är jag imorgon? När jag inte längre orkar.

Mmm.
Så ÄR det ju onekligen. För min del framför allt för mej själv. Jag funderar inte så mycket på om andra människor tänker så, åtminstone inte när det gäller löpning, men inför mej själv.
Jag känner mej fantastisk, stark, på gång, oövervinnerlig när jag lyckats starta upp med löpningen. I min släkt har vi inte precis traditioner av att motionera eller leva sunt. Så jag känner mej banbrytande å fantastisk.
Minns känslan av när jag för första gången sprang en kilometer, första 5 km och första milen. Milen! Jag... astmatiker, gammal rökare, som alltid haft kondition som en hjärtsjuk sjuttiofemåring.
Och sen...
När motivationen rinner ut i sanden. Livet blir för intensivt. Latmasken vinner allt fler segrar ja då är man inte lika fantastisk längre.  Om man inte med fantastisk syftar på fantastiskt oduglig och sopig.

Jag har skrivit om det många gånger.
Mitt självförtroende är hyfsat inom en mängd områden men min självkänsla rätt så skräpig. Och det är ju det här det handlar om, självkänsla, att duga även när man inte presterar. Att ha sitt okränkbara värde utan att ha gjort ett skit.
Men jag tror att det är så för nästan alla människor, jag tror att det är högst mänskligt att känna så, åtminstone i vår del av värden som är så prestationsinriktad.
"Och vad jobbar du med?" är nästan alltid en av de första frågorna man ställer till en ny människa. Inte "Vilken blomma tycker du är vackrast?" eller "Vilket språk skulle du vilja kunna om du fick det gratis på postorder?"
Jag tror att det är lika för män och kvinnor. Kvinnor har i samhällets ögon dessutom sitt utseende att "stå till svars för" men prestationer och framförallt icke prestationer värderas lika.

Går det att komma bort från något mänskligt?
Vissa föräldrar hävdar ju att man skall låta bli att berömma barnet för saker de gjort. Inte säga "Oj vad högt du kan bygga" eller "Vilken vacker teckning du ritat" för att man då skapar barnet en känsla av att prestera för att bli sedd.
Jag förstår tanken och tycker den är fin även om jag inte alls har det naturligt i men att byta "fin teckning" mot "ok, du har ritat en säl som simmar."
Människan har strävat efter att prestera och konkurrerat och därmed utvecklats i alla tider.

I min dotters kommentar ingick även att genom att lägga upp träningsbilder och träningstider bidrar man till hälso och utseendehetsen som många mår dåligt av.
Jag förstår och håller delvis med.
Samtidigt vet jag att det finns läsare som blir motiverade. Motiverade just därför att jag inte är fit och sportig utan som dom... lat och småtjock. Jag funderar likadant, att likasinnade inspirerar!
Men kanske skulle jag kunna triggervarna i rubriken att det handlar om löpning, vad tror ni om det? Så kan ni som är ointresserade eller mår dåligt av sånt bara hoppa över just det inlägget? Hiss el diss på det? 

Puss/ Asta

Visa upp sina motionsansträngningar, är det fult?

Det debatteras överallt och jag tänkte ge min syn på saken.
Detta med synlig träning. Med bilder och träningsprestationer på sociala medier.
Att tigga beröm/ bekräftelse. Att skryta. Att utmåla sej själv som bättre och de som inte tränar som lata å sämre. Ge dåligt samvete. Att vara tråkig/ ointressant.
Jag vet inte, men jag tänker att det mesta på sociala medier handlar om att söka bekräftelse. Vare sej man visar upp en söt hund, en snygg partner, ett sminkat face, en god måltid, en vanlig kropp i kroppsaktivism. Vare sej man målat en tavla, sprungit en mil, lekt med barnen i snön.

Jag har ju precis börjat träna igen (skrev jag å började skratta för mej själv då det hänt EN gång och knappast är så mycket till en början.)
Jag har sprungit förr och lagt upp en del statusuppdateringar och bilder kring det.
För att?
Tja. Jag är stolt över min prestation, som är en prestation bara för mej. Inte gentemot den som hatar att springa och aldrig skulle göra det om inte livet hängde på det eller gentemot den som springer marathons jämt och ständigt å tycker det är en baggis. En prestation för mej.
För att få pepp och hejarrop.

Jag tycker löpning (som faktiskt är mest lufsning för mej) är rätt tråkigt. Det tyckte jag även för några år sedan när jag sprang regelbundet. Det är olidligt att ta sej ut. Men känslan av resultat... min astma blev bättre, min sömn och mitt psykiska likaså. Det är numera bevisat att pulshöjande regelbunden träning är lika effektivt mot nedstämdhet och ångest som antidepressiva läkemedel. Det påverkar serotoninet i hjärnan på liknande vis. Löpning ger en överlägsen endorfinkick inget annat gett mej. Att mitt arsle blev tajtare var en (inte helt oviktig) bonus.
En patient jag mötte som en gång varit en storrökande soffpotatis med fem olika slags antidepressiva/ lugnande läkemedel som var långtidssjukskriven hade blivit en riktig motionsnörd. Hon cyklade. Långt. Snabbt. Jämt. Hon hade slutat röka. Slutat med mediciner. Arbetade och hade gått ner 30 kg övervikt
Jag berättade om min "löparkarriär", om resultaten men oxå om olusten och oviljan och hon sa då nåt jag tänkt på sedan dess. För att kroppen skall utveckla ett behov av något så behöver man göra det ofta. Två gånger i veckan är för sällan. Fyra-fem gånger i veckan krävs för detta.
Jag tänkte att jag ska utforska den teorin.

Jag tycker inte det är fult att känna sej stolt över det och att ta plats för det. Den som är ointresserad kan scrolla förbi.

Puss/ Asta

Franslös

Bild: Från google. 

För första gången på över ett år är jag utan fransförlängning.
Det är lite av en chock faktiskt.
Jag skulle väl säga att jag har normal skandinavisk franskvalitet, tunna men rätt långa fransar.
Eller ja, jag hade... förut.
Nu är de superkorta och spikraka och i kontrast till förlängningen ser jag närmast sjuk ut.
Märkligt att något så litet kan förändra utseendet så mycket. 

Dels lossnade de lite tidigt denna gången å dels fick jag inte tag i nån tid.
Nu ska jag gå franslös i två veckor till och bortsett från att det är fult är det rätt skönt.
Skönt att kunna gnugga sej i ögonen.
Fransförlängning är supersnyggt första veckan. Andra veckan glesar det lite och tredje veckan ser det för jävligt ut. Ibland undrar jag om det är värt sina 490 kr/ var tredje vecka?
Ändå är det lite av ett beroende och särskilt på sommaren när man är brun är det jäkligt bekvämt att vakna fixad å färdig. Jag rekommenderar INTE att du prövar om du inte är beredd att fortsätta.

Fransar som på bilden ovan har jag aldrig haft, mina "fransmakare" säger att det inte går.
Det har tydligen med befintliga fransars storlek och mängd att göra, liksom ögats form.
Fransarna ska ju lyfta ögat, vilket jag tycker att de gör på bilden, blir det för tungt och för "plymaktigt" drar det ner ögat istället.

När jag går nästa gång skall jag be Aida ta foton innan å efter så ni får se.

För övrigt har jag... äntligen... kommit ut å sprungit idag. Kort, långsamt men jag kom ut.
Jag som i princip gett upp det. Väger nästan 10 kg mer och har haft en massa förkylningsskit till å från under vintern.
Klappar mej själv på axeln över modet att ens ge mej ut och att klara rundan på 2,7 km (ja, jag vet!!!) utan att gå.

Gör ni fransar? Springer ni? Om inte, vad är ni mest sugna på?

Puss/ Asta

Del 768

... Del 768 i ämnet: Positivt tänkande.
Har fått två kommentarer, en på bloggen å en på facebook, som jag skulle vilja dela med mej av och grunna lite kring.

Elin skriver: Hade precis tänkt gå in och kommentera ditt inlägg om positivt tänkande nu. Jag förstår också att man kan påverka sitt liv genom sitt tänkande, men jag tycker aldrig att man riktigt får veta hur. Hur ska man kunna börja tänka positivt? När de andra tankarna bara kommer? Hur ska man kunna vara positiv om större delen av ens tillvaro är ett mörkt kaos? Jag har som tur är det väldigt bra nu och har haft en lång bra period och då är det såklart enklare att välja glädje. När jag varit deprimerad eller stressad av jobb - not so much. Och ändå kan jag ibland fastna i negativa känslor även nu, vad jag än försöker peppa mig själv med så stannar känslan kvar. Hur gör man då, rent praktiskt, när oroakänslan slagit sig till ro i hjärtat oavsett vad jag säger till mig själv? Ibland känner jag (och har för mig att jag läst om också) att affirmationer man verkligen inte tror på har motsatt effekt om man inte kan börja tro på dom, de blir ytterligare ett misslyckande. De som talar sig mest varma för positivt tänkande tycker jag alltid tar så triviala exempel, som att när jag inte hittade nyckeln på morgonen så försökte jag att inte bli stressad utan tänka att den kommer fram och sedan hittade jag den! Det bekräftar att det där med att tänka positivt mest är för de som redan mår ganska gott och har ganska små problem...
Och jag förstår din känsla! Hatar också att vara ny och kan inte slappna av innan jag ska in och prestera jobbmässigt och socialt i nya sammanhang. Men det låter ju i alla fall att de ska vara glada att de får ha dig där och om det var jag som skulle föda/precis hade fått barn hade jag känt mig jättetrygg med dig, precis så som du beskriver dig!

Therese skriver: Jag blir nästan lite provocerad av folk (oavsett titel & cv) som påstår att man kan tänka sig lycklig. Hade man kunnat det så hade vi väl inte haft några psykiska sjukdomar i princip? Tycker uttalanden som hans förlöjligar och förminskar dåligt mående och psykisk ohälsa.

Mmmm.
Trots mina predikningar i ämnet så kan jag inte låta bli att hålla med.
Jag tror att flertalet av människor som talar i ämnet, så väl inom professionen som rena hobbypsykologer, är människor som till sin läggning har lätt för positivt tänk och som inte är särskilt ängsligt eller depressivt lagda själva.
Människor som kanske inte har någon personlig erfarenhet av ångest som uppstår ur väldigt lite eller ur ingenting alls. När den där oroskänslan sprider sej i magen, axlarna automatiskt dras upp, andningen hamnar högre upp i bröstet, i mitt fall börjar vissa fingerleder värka.
Tankarna mal, hur mycket man än vill sluta så är de där, mal och förstör och gör ont.
Att känna en viss stress över att man måste hem till svärmor på söndag eller en irritation som inte ger sej över p-boten man fick igår är inte samma sak.
Det är inte heller samma sak att känna befogad rädsla, sorg el ångest.
Sorg över en förlust, en skilsmässa el ett dödsfall, är naturligt.

Så vad göra?
Om ångest eller olustkänslor inte bara uppkommer då å då som en del av livet utan blir något som äter upp allt för mycket av din kraft och energi då bör man söka vård tycker jag.
En läkare eller en psykolog bör ha gjort en bedömning.
När jag själv började med mina antidepressiva och sökte vård hamnade jag först hos en jätteduktig psykolog. Bortsett från att prata så gjorde hon en mängd tester på mej där jag fick svara ja eller nej och där jag fick gradera olika symtom å känslor.
Hon kom då fram till att jag inte hade särskilt höga poäng/ hög sannolikhet för depression men att jag hade väldigt höga poäng för ångest.
Därefter fick jag träffa en läkare som bedömde att med min typ av ångest var det osäkert om antidepressiv medicinering skulle hjälpa men att jag gärna fick pröva.
Jag kände effekt av den behandlingen redan inom 4-5 dagar. Cipralex är en av de snabbast insättande anidepressiva som finns.
Jag upplevde väldigt bra effekt av Cipralex första tiden, på senare tid... eller kanske mer periodvis... är det som att den hjälper sämre eller knappt alls. 

Jag har även i mitt liv gått i terapi under flera perioder.
Senast gick jag på kognitiv beteende terapi, det som kallas KBT.
I huvudsak började jag där för mina sömnproblem men vi talade oxå väldigt mycket om min förmåga att fastna i negativa spiraler och att jag blev fast i ett ältande.
Jag fick då en uppgift som är väldigt vanligt förekommande inom KBT.
En läxa som gick ut på att lära mej "älta på utsatt tid."
Kort går det ut på att du skriver ner saker på varsin lapp som gör dej ledsen, orolig, arg, bitter.
Du lägger lapparna i en burk.
Sen bestämmer du en tid, helst samma tid varje dag, tex kl 18-18:30.
Då sätter du dej i ett lugnt rum, ifred och öppnar din burk.
Du läser lapp för lapp. I mitt fall nu skulle det tex kunna stå "saknar mina kollegor", "känner mej korkad när jag inte kan", "oroar mej för framtiden"
Du läser, låter alla negativa känslor komma. Blir arg, ledsen, orolig, ångestfylld mm mm.
Lapp för lapp.
När halvtimman gått lägger du tillbaka lapparna i burken och stänger den.
Ältarstunden är över.
Om du därefter börjar oroa dej/ tänka arga tankar/ känner ångesten komma smygande så säger du resolut till dej själv "Jag vet att jag känner så där, det är okej men inte nu, imorgon kl 18:00 får jag ta tag i det."
Om det funkar?
Inte på mej. Jag tyckte det var skitsvårt. Jag är dålig på att styra tankar.
Det kändes fånigt att ta ältarstund när jag var glad och det var inte så lätt att stämma möte med min ångest och få den att vänta till ett visst klockslag.
Men det är en vanlig KBT övning och träning ger kanske färdighet.
Jag fick även lära mej att andas. Djupt in genom näsan, ut genom munnen.
Lugna andetag, släppa ner axlarna, släppa spänningarna i käken, bli tung, andas.
Det gör jag fortfarande och det fungerar bäst innan ångesten kommer, när jag bara börjar bli lite spänd. 

Bäst effekt på min ångest måste jag nog ändå säga att löpningen har.
Nästan hur stor ångest som helst försvinner medan jag springer och lugnet sitter ofta kvar efteråt, ibland upp mot 4-5 timmar.
Jag tror det finns något biologiskt i det där. Ja, man bränner adrenalin och man tillförs endorfiner.
Vår hjärna är fortfarande våra förfäders när vi levde ett farligt liv på savannen.
Då drog ångestmekanismerna igång... ett jävla sympatikuspåslag... till följd av hot från tex något stort farligt djur. Kroppens signaler svarade och gjorde urtidsmänniskan beredd på kamp och/ eller flykt.
Idag hotas flertalet av oss svenskar inte av en argsint buffel men kroppen reagerar likadant.
Kroppen vet inte om det är en buffel eller ett nytt socialt sammanhang som utlöser ångesten så alla signalsubstanser är de samma.
Att då springa. Fly. Det ger ett naturligt svar på den känslan. Med endorfiner som belöning när du är i säkerhet.
 
Att lära sej tänka positivt tar tid tänker jag.
Jag har hållit på med mitt tankemönster och besvärats av ångest sedan barnsben.
Ett sådant stort fartyg svänger du inte 180° på en gång.
Det fungerar bäst medan jag redan ÄR relativt lugn och välmående och jag tror det finns en vits med att träna mest då och sedan kanske bara göra det enkelt medan man inte mår bra för att det inte ska bli så som Elin beskriver "ännu något man misslyckas med."
Längst har jag kommit i mina positiva tankar kring utseendet. Jag klankar ner mycket mindre på mej själv.... min vikt, mina valkar, rynkor, häng mm... nu än tidigare.
"Tjatet" om att jag är stark, frisk å vad min kropp fixat å hjälpt mej genom åren med börjar ge resultat.
I andra bitar av min brist på självkänsla har jag inte nåt lika långt, men jag fortsätter att öva, fortsätter att försöka bejaka allt det jag har som är fantastiskt. Att lägga skulden där den hör hemma, allt är inte mitt fel.
Mina tacksamhetstankar (som jag ständigt tjatar om) är en väldigt bra övning. 

Men jag tror också att man måste vara mottaglig och TRO på det. Befinna sej på rätt plats rent mentalt.
Jag har alltid fnyst åt självhjälpsböcker och hittills aldrig orkat läsa klart en enda och det är ju egentligen samma sak.
Ska affirmation fungera så måste man tycka att det är spännande och tro på att det är möjligt, och sedan beväpna sej med en jävla massa tålamod. 

Puss/ Asta

Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Ditten å datten

Välkommen till ännu ett sånt där hattigt dagboksinlägg. Det verkar som om hjärnan tagit semester och så även "tyckandet", å andra sidan "tycker" ni väldigt lite själva. Över 400 besökare igår men ingen hade nån som helst åsikt om ESC. Ja, det är inget anklagande mer ett konstaterande.

Idag... fredag... har jag varit ledig i en vecka från BB och har en vecka kvar.
Jag undrar hur mycket jag kommer ihåg och vad jag glömt men försöker att inte lägga för mkt energi på det nu. Den dagen den sorgen.

Idag sprang jag en mil... eller ungefär en mil... för första gången i år.
Det var tungt som fan de sista kilometerna men jag gladde mej åt att få titta på min runkeeper och över att äntligen passera den där magiska gränsen igen.
När jag kom fram stod den på 7,8 km och min besvikelse var monumental. 1,2 km längre än igår men jävligt mycket tuffare. Men när jag kommit ner lite i puls såg jag att runkeeper stängt av sej på vägen så det var nog en mil... plus minus 0,5 kilometer.
Jävla skitapp eller om det är telefonen?! Runkeeper stänger ofta av sej om man som jag idag grejat med mobilen under löpturen. Dokumentären i P1 som jag lyssnade på tog slut och jag skiftade till Spotify, det var då den stannade.

Min mamma skulle ha kommit idag (precis som igår, i förrgår, i förr förrgår...) men nej.
Hon kommer "imorgon."
Hon berättade att hon varit hos sin psykiatriker för att tala om sitt alkoholmissbruk.
Hon har gått hos honom i evigheter och han har skrivit ut mängder med lugnande medicin och sömntabletter. Han är privat och tar sjukt med pengar för sina recept men ifrågasätter ingenting och mamma tycker att han är "jätte bra!"
När hon kom dit så blev hon plötsligt skitdålig. Yr, kände inte av vänster kroppshalva, kände det som om huvudet var fyllt av vatten.
Doktorn sa då att det var för att hon inte tagit sömntabletter på ett tag, skrev recept, följde med henne att hämta ut det på apoteket och satte henne på en spårvagn!!!
Hon sa att hon hade jätte svårt att ta sej på och av vagnen men när hon kom hem (mitt på dan) tog hon sina sömntabletter och "blev bra."
Jag kan inte så mycket om läkemedelsabstinens men jag fattar ju att läkaren betedde sej bottenlöst oansvarigt. Han tog inget blodtryck, inga andra kontroller heller och det kunde lika gärna ha varit en stroke.
Den här jäveln ska jag sätta dit en dag. Var så säker.

Sjukt sugen på kladdkaka. En med fudgeglasyr. Jag har gjort den förrut å det var bara jag som gick igång men den är sååå god. Kanske väntar jag till stora dottern kommer nästa vecka? Om nu inte mamma kommer innan då. Annars kommer jag att få äta upp hela kakan... vilket i och för sej är ett angenämt problem. Hojta om ni vill ha receptet, eller så kan ni googla.

Sett sista avsnittet av "Ack Värmland" ikväll. Den är såååå bra tycker jag.
I början var jag lite ljummet inställd och tyckte Solsidan var bättre men nu vet i tusan, älskar den.
Mia är bäst.
Har du gillat serien? Vilken är din favoritkaraktär?

Nu är naglarna sommarlackade (älskar att ha flera färger), groggen uppdrucken å jag ska läsa ut min bok tänkte jag. Hade tänkt rulla runt efter planer sedan i eftermiddags men... äsch, jag är för trött.

Hoppas ni har en härlig fredagskväll.

Puss/ Asta

Born to run

Precis varit ute på en springtur som var SJUKT jobbig.
Jag sprang varken särskilt långt eller särskilt fort (i år springer jag över lag långsammare än i fjol och förr fjol) men det kändes som om jag skulle avlida.
Varmt, törstigt, tungt å mot slutet huvudvärk.
Det kan berott på att det är ca 10 dagar sedan jag sprang sist.
Det kan ha berott på att det var varmare än jag är van vid.
Det kan ha varit att jag bara druckit kaffe idag och att jag drack tre öl igår vilket väl vätskade ur mej en del.
Jag vet inte, tungt som satan var det i alla fall och tankarna på hur jäkla KASS jag är som blir så mör att 5,6 km när andra springer 21 km mycket fortare och lättare kommer ju... så klart.
Men det var det där. Aldrig jämföra med någon annan.

Idag lyssnade jag på musik. Andra gånger lyssnar jag på nåt program från P1 eller någon dokumentär.
Min löparlista på Spotify skiljer sej lite mot vad jag annars lyssnar på, jag har lite andra kriterier för löpningen. Texten eller tempot ska GE löpningen något.

Dessa lyssnade jag på idag:

Pokerface med Lady Gaga som har en peppande rytm och takt. Blir alltid glad av den låten.

9 to 5 med Dolly Parton. Oxå go takt och lite jävlar anamma så där.

Big girl (you are beautiful) med Mika. Takten och att jag känner "Ja, det är jag ta me fan."

Eye of the tiger med The pop group. Ingen låt är väl så peppande å så "nu jävlar", leker Rocky Balboa medan jag springer.

Kom ihåg mej då Winnerbäck. För att det är min favoritlåt alla kategorier som alltid gör mej glad.

Vem kan man lita på med Hoola bandola band. Pepp. Högsång om jag inte flåsar för mkt.

Bad reputation med Avril. Får mej oxå att känna mej kaxig å obstinat.

The winner takes it all med Abba.

Born to run med Bruce Springsteen. Lika uppenbar som Abbalåten.

Ja, har fler låtar på listan men hann inte med fler idag.

Har du låtar som du använder till att bli pepp? Pepp att springa, städa eller nåt annat.

Puss/ Asta

Det är en resa

Mer om det här med att vara sin egna bästa kompis.
Har du tänkt på att dina tankar är ett samtal med dej själv?
Så är det ju och alla tankar som inte är snälla och som du inte skulle säga till en annan människa du tycker mycket om ska du inte heller säga till dej själv.

Ja, förlåt att jag tjatar men det är ju det att jag tränar på detta.
Hela tiden.
När jag är pepp och högmotiverad så klarar jag av vad som helst.
Banta, träna, sluta med någon last osv.
Det är nästan så att det blir enklare ju hårdare det är.
Jag är väldigt mycket en "allt eller inget tjej."
Att påbörja saker... vad som helst... är lätt under hög motivation. Det tror jag många håller med mej om.

Men sen...
När det börjar bli vardag, när det kommer bakslag, när det inte är så kul längre då har jag inte alls det lika enkelt. Då smyger sej tvivlen in, den där lilla rösten som säger att det inte är någon big deal att skita i att springa, vrålmoffa i sej en påse chips istället för lunch eller vad det nu må vara.
Den där hånfulla lilla stämman inombords som påminner mej om att det inte gått något vidare med andra åtaganden jag gjort.
Den lilla raringen tänker jag drämma till rakt på näsan nästa gång hon börjar viska!
Den rösten hade jag inte låtit komma till tals mot en annan polare.

Denna veckan har jag varit ledig ända sedan tisdags kväll.
Jag har haft massor av tid till promenader, Noah mys, Gottestunder, middagslurar, läsning och löpning. Jag har skrapat ihop över 28 km sammanlagt och det är bra (jag ska sluta säga "bra för att vara mej" för i den kommentaren finns det något förminskande.)
Jag lägger ingen press på mej själv att det ska vara så varje vecka, det kommer jag inte att hinna när jag jobbar och löpningen skall vara/ bli helt och hållet lustfylld. Kvalitetstid för mej själv.
Jag är inte helt och hållet där än men på väg.
Det tar lång tid att etablera en vana men just vanan är mitt främsta mål, inte distans eller tid.

Det är så lätt att falla tillbaka.
Att snegla åt den där jäkla vågen, att göra en mental high five för att jag ätit lite under dagen, att nypa sej i den där valken.
Jag försöker att inte döma mej själv för hårt för det heller.
Om jag fram tills alldeles nyligen tänkte hundratals snarstuckna tankar mot mej själv är det inte konstigt om ett tiotal trillar igenom fortfarande.
Jag kompenserar det genom att ösa över mej själv beröm, genom att tänka på mina framsteg och säga att jag är frisk, stark å duger.

Men det är en resa.

Puss/ Asta

Glädje och oro kring löpningen

Här står hon. Powermormor. Asta som jobbar starkt på att bli sin egen största supporter (lär inte bli så svårt, har inte någon annan men va fan, ni fattar vad jag menar.)
Med obefintlig midja och änglavingar... jo jo men oxå med lungor som pallar att springa sju kilometer.

För det var min runda idag. Sju kilometer, långa stycken på stranden.
Jag hade P1  dokumentär om Soran Ismael i lurarna och kände mej stark, lätt.
Andningen kändes skitbra.
Någonting har förändrats typ sista veckorna. Något som jag inte känt förra sommaren eller sommaren innan när jag kunde springa längre å snabbare.
Jag tycker att det är ROLIGT.
Inte bara skönt efteråt när det är avklarat utan kul just där å då när jag springer.
Och DET är den bästa känslan i världen, det som jag aldrig trodde skulle gå.
Idag sprang jag till å med OM en annan löpare. Det sa kanske mer om hennes fart än min för jag springer inte fort men ändå... känslan.

Smolket i bägaren var att när jag hade cirka en kilometer kvar hem började det göra ont i höger knä.
Gamla läsare minns kanske att det hände i fjol. Som från ingenstans kom en borrande intensiv smärta rakt in i höger knäskål. Det gjorde det omöjligt att springa vidare men försvann så fort jag började gå.
Smärtan dök upp pass efter pass redan efter någon kilometer och tillslut tappade jag motivationen och la ner.
Detta året har jag börjat väldigt försiktigt. Sprungit kort och ofta. Försökt bygga från grunden.
Bytt skor. Jag har inte känt någonting alls.
Men idag kom det alltså.
Inte så där intensivt som sist, jag kunde springa hem, men ändå samma "känsla."
Hoppas verkligen att det var en tillfällighet.
En gång är som sagt en gång medan två... ja, ni vet.

Äääälskar för övrigt mina Adidas supernova glide. 

Puss/ Asta

Mina nya kärlekar

Äntligen! har jag investerat i ett par nya springskor.
Alltså, att jag bara säger den meningen?!
Klänningar, high heels, toppar, till och med jeans men springskor?!
Mina gamla trotjänare handlade jag vårvintern 2013 när jag tog mina första stapplande löpsteg.
Ja, eller mer lufsade mej fram tio meter i taget innan jag höll på att dö.
Eftersom jag befarande att det var en tillfällig nyck att börja springa... jag har ju aldrig frivilligt rört på mej innan... så investerade jag då lagom.
Inhandlade ett par skor över nätet för en femhundring.
Dem har jag haft sedan dess. Sprungit med två vår-somrar.
Jag tycker de har hållit bra och gjort sitt jobb men nu kändes det mer än dags att byta.

Jag hade bespetsat mej på märket Asics men väl på Intersport när personalen tittat på mina slitna skor och analyserat mej då jag sprang på löpband så visade det sej att denna skon... Adidas supernova glide vad perfekt för mej. Jag har ett neutralt steg.
1395 kr tror jag de kostade och nu när jag vet att löpningen är något jag håller i även om det varken går snabbt eller fort så kändes det som en helt okej investering.
Väldigt sköna och riktigt snygga med.
Tjejen i affären sa dessutom att jag sprang väldigt snyggt, satte ner fötterna bra och det blev jag glad över.
Jag har fortfarande svårt att se mej som någon som springer och i mitt huvud är jag en lat å otränad tjockfia så det stärkte upp mitt löparsjälvförtroende.

Är så glad över mina Supernova. Tror detta kan bli inledningen till en liten förälskelse och känner för att gå ut och springa i detta nu men jag har redan sprungit dagens tur på nästan 8 km och nej... jag är inte typen som springer två gånger på en dag så det får vänta till imorgon.

Inne på Intersport gick jag förbi bikiniavdelningen.
Jag har ju redan köpt årets bikini... en svart med vita prickar... så jag skulle "bara titta."
Då kärade jag ner mej i den här!
Dessutom satt den snyggt på och var inte dyr.
Omöjlig att motstå.
Jag gav mej den som present för att jag är så duktig, har slängt vågen, undviker helspeglar naken och tänker starka tankar om funktion, styrka, hälsa å kraft.
Mitt nya jag.

Puss/ Asta

 

Fast det finns sånt som är bra med...

 
Foto: Jag med två människor jag älskar. Systera Mi och Lillebror.

Naglarna.
Idogt kämpande ger resultat.
Har nu använt Mavala serum och Mavala nail shield i tre veckor kanske och dom ÄR bättre. Ännu krånglar vissa naglar men på det stora hela... enorm skillnad.
Kul för en nagelnörd som jag.

Hockeyn.
Det är ju strålande tider nu för en hockeynörd från Sveriges näst största stad.
Frölunda Indians i semifinal mot Växjö och det står 1-1 i matcher.
Jag tror vi tar Växjö men Skellefteå känns jävligt tveksamt. Hur som helst ser jag fram emot att det är mycket hockeygodis kvar på säsongen.

Fransarna
Idag är de 2½ vecka gamla och faller av i drivor men snart ska de fyllas på igen.
Det är mycket pengar och så jävla fåfängt (jag vet!!!) men jag har saknat dem hela vintern och det är så härligt att de är där igen.

Löpningen.
Jag tar det försiktigt för att träna både knät och vinnarskallen men även många bäckar små.
Förra veckan sprang jag sammanlagt en halvmara. För en månad sen sprang jag inget alls.
Löpningen dämpar ångesten, ökar lungkapaciteten, ger mej snygg häck.

Mina killar.
Vad vore jag utan dem... Gotte å Noah?!
Deras närvaro, deras humor, deras krav på att jag ska släppa mina grubblerier och vara med dom hjälper.

Vänner.
Det sägs att i nöden prövas vännen och jag märker... än en gång... vem som sms'ar, ringer, bryr sej... och vilka som inte gör det.

Framtiden.
Den känns spännande. Den kan bli bra. Det kan hända saker å ting snart.

Puss/ Asta

Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där de flesta andra är bättre?

En liten fråga så här på kvällskvisten.
Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där ni är sämre än flertalet?

Jag har nog dessvärre lätt för det sistnämnda, att sänkas av vetskapen om att de andra är bättre än mej. I synnerhet om det skiljer mycket. Å skiljer det lite kämpar jag ofta för att komma i kapp.
Omedvetet... för NÄR det blir medvetet bannar jag mej själv... så jämför jag med andra och mitt värde bestäms i förhållande till det. I know, gott självförtroende och usel självkänsla.

På facebook är jag med i en löpargrupp som heter Lonsome runners, det är en grupp för löpare varesej man löper 4 meter eller fyra mil om dagen.
Jag lockades av det där när jag gick med, peppades från inlägg av dem som var några snäpp bättre och som kämpade inför att springa en halvmara.
Det råder en otroligt varm, omtänksam och inkluderande känsla i Lonesome runners.
Jag tror faktiskt inte jag varit med om motsvarande.
Men. I synnerhet nu under vintern har jag stressats (och känt mej skitkass) av alla entusiastiska uppdateringar om träningsresultat.
Det är människor som (på allvar!!!) med glädje ställer klockan på halv fem för att hinna springa en frusen mil innan jobbet.
Det är människor som (på allvar!!!) blir lyckligast i världen av att få ytterligare ett par springskor i present, trots att de redan har tolv par.
Det är människor som (på allvar!!!) springer en halvmara- 21 km som sitt dagliga pass och det finns dom som tycker marathons är för veklingar och springer sex timmar... i sträck!

Å dit kan jag aldrig nå. Vill nog inte heller.
Jag tycker löpning fem kilometer är långsamt, trist och skitjobbigt. Men jag vet att jag mår bra av endorfinerna efteråt och det ger resultat på kroppen, både rent fåfänga som hälsomässiga, som ingen annan idrott gett mej. Det rensar oxå skallen som ingenting annat jag prövat.
Men den här lyckan, den här känslan av att "riva av ett par mil är det bästa fredagsmyset i världen", den kommer jag aldrig att känna.
Även om det absolut finns utrymme och värme nog i gruppen för att jag ska kunna berätta om mina knappa 3 km idag på årets premiärrunda så känns det inte precis som nån prestation bland sådana atleter.
Idag funderade jag på att lämna, skrev ett inlägg på LR om det och fick jättemånga fina kommentarer så jag blir kvar. Inser att det är jag som har problem och inte Lonsome runners.

Men ur tusan blir man av med det där?
Att hålla på att jämföra sej.
Oavsett om det handlar om löpning eller något helt annat så har vi ju alla olika förutsättningar.
Vi är i olika ålder, har olika hälsotillstånd, olika bakgrund, intressen, tid osv.
Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag inte kan eller ska jämföra mej med någon annan än mej själv.

Hur är det för er?

Puss/ Asta