Välkommen till "Sjukstugan", din gnällblogg i cyberrymden

Välkommen till din Sjuk- å gnällblogg på nätet.
Jag som driver den heter Asta, har (uppenbarligen) passerat bäst före datum och mår konstant pyton.
Har jag inte huvudvärk eller ångest så har jag influensa. Någon gång toppar jag till det med munsår.
Här om dagen livade jag till å med upp bloggen med ett inlägg om min framtida begravning.
Här är din plattform, du som av någon anledning behöver en annan människas ständiga klagan.
Kanske är även du konstant ur form?
Kanske får ett eländigt liv ditt liv att bli något bättre?
Eller så har du en udda form av humor och fnissar förtjust åt ord som feberfrossa, bihålevärk, kronisk trötthet.
Hur som helst, välkommen till bloggvärldens absolut mest miserabla blogg. 

Jag har fan inget att skriva!
Jag går igenom nån slags bloggchecklista i huvudet...
-kläder
-smink
-hundar
-politik
-realtioner
-jobb
-vården
-feminism

... men ingenting fäster i mej. 

Jag hade en massa planer för helgen som framför allt innefattade att bjuda ett födelsedagsbarn på drinkar ute på lokal på mitt magra studiebidrag och att ägna övriga timmar åt att göra min seminariumuppgift till nästa vecka.
Inget av det blev av.
Födelsebarnet har inte hört av sej å jag har tjatat nog där om att få ses och huvudvärken är för kompakt för att jag ska ens fundera på att öppna den där vansinnigt tråkiga boken om feministiska tankar.
Jag har sovit i 2,5 timma helt däckad och efteråt är jag fortfarande lika trött.
Fryser å svettas om vart annat. Hostar lungorna ur mej.
Skitbakterie.

Jag har längtat efter en massa saker idag. Så där intensivlängtat.
Jordgubbar å mjölk.
Sol och kvällsdopp i havet.
Att gå på fest och få göra sej fin med obscent mycket smink och hårfix tillsammans med vänner.
Äta på restaurang, dricka finsprit och se folk.
Jag har inte duschat på flera dagar och håret är som ett stort svinto på mej.
Kanske borde börja där...

Puss/ Asta

Avslutar med mitt absoluta favoritordspråk.

"Livet är en strid. Och sen dör man."

Status

Jag lever men inte så mycket mer.
Kan knappt minnas när jag mådde så här uselt fysiskt sist.
Febern kommer tillbaka på kvällar och nätter.
I natt vaknade jag av att jag frös. Vilket inte var så konstigt. Jag hade svettats så mycket att täcket var genomsurt och jag var blöt i hela håret.
Hostan är helvetisk då magmusklerna blöder och orken räcker precis till att gå upp eller ner för trappan.
Noah mår ungefär likadant och han har varit sjuk en vecka nu.
Vi är två slagna hjältar.
Jag får bli hemma imorgon med men på torsdag MÅSTE jag komma iväg till praktiken.

I morgon flyttar min dotter Nr II till Barcelona.
Hon å sambon har en flygstol och varsin resväska... det är allt.
Jobb å boende ska de lösa på plats.
Jag önskar att jag var en sådan där mamma som bara tyckte att det är häääärligt när ungarna hittar på saker å ting men även om jag är glad för hennes skull så värker mammahjärtat en smula.

Men en sak är underbar.
Nu är det spikat att Lars Winnerbäck kommer till min stad och jag har lagt helgen heligt ledig inför denna eventualitet. Imorgon skall biljetter reserveras.
Det är tre år sedan jag såg honom så det är banne mej dags.
Måtte solen skina alldeles innerligt vackert den kvällen.

Puss/ Asta

Nåt

Nåt ska man väl skriva på självaste skottdagen.
Är dessvärre varken särskilt inspirerad eller skojig.
Är sjuk.
Noah blev sjuk i onsdags med feber och hosta. I fredags var det min tur och lördag-söndag låg jag med feber och som vanligt skitkass i luftrören. Misstänkte flunsan men febern är redan borta så det är nån annan skit.
Känner mej bara marginellt bättre. Hostar som sjutton. Svårt att andas liggande. Trött i varenda muskel.
I dag kom snuvan med.
Känns som om det kan bli långdraget. De flesta förkylningar går ju ner i luftrören på mej och även Noah är fortfarande hängig och hostig.
Hemma från praktiken idag och eventuellt imorgon med. När jag ska ta igen det har jag ingen aning om.
Ska in på mittbedömning idag och får väl snacka med handledare och lärare då.

Nåt roligare. I all min sjuka och elände låg jag och googlade barnmorskesymboler.
Vill ha en tatuering när jag är klar som symboliserar att jag nåt yrket som jag alltid drömt om.
Gillar ju tatueringar men de måste ha en livslång mening. Är inte typen som gaddar in nåt för att det känns fräckt här å nu.
Hittills har jag Märta mellan skulderbladen och barn å barnbarn i symboler av fjärilar på vänster arm.
Tecknet här är egentligen ett Doulatecken men jag tycker den är enkel och vacker.
Ska tatuera in den på min högra handled och sätta två små hjärtan i med. Ett i kvinnobröstet och ett i barnet.
Det blir en stolt symbol för mitt yrke men oxå för moderskapet.

Imorgon är det mars hör ni. Alltid nåt.
Snörvel, host och farväl så länge.

Puss/ Asta

Tio reflektioner av dagen

1. Slutdebatt i Svt idag före valet.
Reinfeldt såg uppenbart spänd och irriterad ut. Om jag försöker se honom med neutrala ögon så gör han sej väldigt mycket bättre när han försöker vara så där statsmannaaktig än när han kör sin nuvara högarroganta stil.

2. Min flört med Miljöpartiet började redan vid EU valet. Grön har jag varit i många år men jag har alltid röstat S.
Senaste dagarna har jag vacklat något så Jonas Sjöstedt är oerhört bra, för en politik som jag i mnga stycken kan inordna mej under och är en härligt underhållande och bitvis sarkastisk retoriker.
Men nu har jag bestämt mej! Slutvelat.

3. Snuvan, tröttheten, ledvärken, huvudvärk, halsskavet sitter i.
Min "springa-lite-varje-dag" strategi har där med gått å fanders precis som plankutmaningen.
Det svider nästan lika mycket som att vara sjuk. Och som att ha en inställd efterlängtad parmiddag imorgon.

4. Disk. Denna never ending story. Som inte tar hänsyn till att man är sjuk.

5. En liten tvååring är borta.
Läste det på Aftonbladet nu ikväll.
Försvann från sina farföräldrars bostad vid 16 tiden i Dalarna.
Det överskuggar alla mina tankar. Ger mej ont i magen.
Det är många timmar för ett litet barn. Det är mörkt och kallt ute.
Helikoptrar, hundpatruller, poliser och allmänheten är ute och letar.
Måtte de hitta honom snart. Måtte de finna honom vid liv.

6. En liten ettåring hittade av en slump vid en husrannsakan ihop med en hund som var i så dåligt skick att den fick avlivas.
Mamman hade anhållits men inte sagt något om sitt barn?!
Måtte hon aldrig komma nära ett barn eller ett djur igen.
Mitt hjärta blöder men detta barn är åtminstone för nu omhändertaget och tryggt.

7. Jag har gosat med Noah ikväll som de flesta andra kvällar.
När han kom ner till mej i tv soffan strax efter att jag läst om den försvunna tvååringen var han endast iförd blöja och ett stooort leende när han fick syn på mommo.
Jag tryckte den varma lilla gosiga kroppen mot min.
Han håller på att få tänder nu. Hugger på allt.Mysigt när han tar tag i kinderna med båda sina knubbiga händer och sen stoppar in hela min haka i sin mun.
Gott att tugga tycker han men efteråt grimaserar han alltid. Jag smakar tydligen inte så gott... rå.

8. Jag har fått det ena paret av mina glasögon och det är härligt att kunna se riktigt igen.
Mina familjemedlemmar anser att det är nästan precis sådana som Göran Hägglund har så numera går jag under namnet "Mormor Göran."

9. Jag saknar mina barn. Det är dags att ses hör ni.

10. Gottepojken har fortfarande besvär med ögonen. Har sköljt med NaCl dagligen men det har inte hjälpt.
Ska intensifiera det i helgen (han HATAR det) och ringa veterinären på måndag om det inte blir bättre. Någon som vet om även hundar behandlas med samma sorts salva som människor? 

Puss/ Asta

Konflikter slår porr med häslängder

 

Intressant men någonstans lite nedslående att se vad tjafs med en bloggigant gör med besöksantalen på bloggen.
Ingenting verkar vara mer effektivt för att öka intressen kring sin blogg än konfrontation och konflikt.
Varför är det så egentligen?
Vad är det som lockar?
Jag är nog likadan dessvärre.
Det är mer effektivt än välskrivna angelägna texter, lockar fler läsare än alla bloggrupper jag prövat på facebook, engagerar mer än hur många kommentarer jag än skriver på andra bloggar. Är rätt säker på att om jag så la ut nakenbilder på mej själv krälandes runt i värsta Miley Cyrus stil inte skulle vara hälften så spännande.
Å vissa bygger hela sin framgångsrika bloggkarriär, i inlägg efter inlägg, på konfrontation.
Mmmm.
Själv ids jag inte faktiskt. Jag vet inte vilket virke man måste vara byggd av men för mej är alla konfrontationer en smula nedbrytande och jag vill välja mina strider.
Ska bli bättre på det.

Något annat som är nedbrytande och rätt deprimerande är dag 5 eller nåt sånt med denna jävla bronkit. Dessa sönderhostade nätter.
Kände mej på bättringsvägen igår. Idag är det sämre igen.
Jag blir uttråkad och uppjagad.
Har jobbat som en gnu sista veckorna för denna lite längre sammanhållna ledigheten och så orkar jag ingenting. Å ute regnar det så jag kan inte ens sola ansiktet medan jag inte orkar något.
Det var lixom inte så här det var tänkt.
Inte därför jag jobbade så jäkla intensivt.
Jag skulle ju umgås med Noah, passa honom någon natt så föräldrarna fick sova, sola, springa, umgås med folk.
Citerar en Disneyfigur "Ingen förstår hur dååååligt jag mår, ingen förstår min orooooo." Vem sa det? Den som först svarar rätt vinner en puss till påsk. Å inget fusk (googlande), då kommer karma att bita dej i rumpan när du minst anar.

Puss/ Asta

Inställt vårrus

 

Idag skulle jag ha sprungit vårruset för första gången.
Inbetalat och klart.
Istället sitter jag här å hostar.

Nåväl.
Jag kom i alla fall igång med att springa igen. Det hade jag nog inte gjort om jag inte haft moroten att klara halvmilen inom en viss tid. Jag får se det som så att pengarna åtminstone fixade det.
Ute regnar det.
Tycker synd om mina kollegor som får springa (går väl an) i regn men oxå picknicka i skitvädret vilket är mindre kul.
Det har ju varit fint vårväder så länge å så just nu.

Ännu mer synd tycker jag om mej själv.
Är sjukt less på detta hostande, snorande och trötta nu.
Det är fjärde dagen som jag inte får pilla på Världens sötaste Noah.
Jag försöker till å med att inte vistas i samma rum som honom för att minimera risken för att smitta hans små luftrör.
Plågsamt.

Istället för vårrus får det bli kortisonrus.
I hopp om att luftrören ska hämta sej snabbare.
Men lycka till kära kollegor och andra med ert rus idag!
Spring för mej oxå.

Puss/ Asta

Asta gnäller vidare

Asta frisk

Jösses vad många som var här inne på bloggen igår! Över 800 besökare vilket är ungefär dubbelt så många som jag har i vanliga fall.
Nu inbillar jag mej inte att det var för att massan PLÖTSLIGT fått upp ögonen för min förträfflighet som bloggare. Snarare berodde det på att en vviss storbloggare omnämnde en konflikt med mej på sitt twitter.
Idag har nog intresset för detta tjafs klingat ut å vi kan återgå till ordningen igen.
Eventuella nya läsare hälsas så klart hjärtinnerligt välkomna!
Sammanfattningsvis är jag en kvinna i yngre medelåldern med 4 stora barn, gift med en make som får utstå en å annan välförtjänt gliring i mina texter, sjuksköterska, socialdemokrat,Winnerbäck fan, ägare till jordens vackraste 4 beningar, rapp i pennan, rakad i mina arrmhålor och med en fabläs för kalorier.
Skriver om allt ifrån bråddjupaste analyser av mej själv å andra till fullkomligt nonsens. Dränker besökarna i bilder på hundarna.
Som ni hör... ett oerhört spännande människoöde.  Jo, ironi är min ständiga följeslagare...
Så...
Var va ni andra igår, mina "vanliga läsare"... inte särskilt många av er hade tankar kring var er bloggetik innebär, vad min innebär och vad som kan ske i krocken däremellan?!
Tyck gärna till.

Jag kan inte uppbåda nån energi idag alls.
Tänkte skriva ett inlägg om vilket ansvar man har över hur mottagaren uppfattar det man säger/ skriver. Stort? Ingenting? Kan man häva ur sej slarvigheter som "negerboll" och sen försvara sej med att "JAG menar bakverk och inget illa. Å för mej har det alltid hetat så. Negerboll."
Eller har man ett ansvar över att någon kan ta illa upp?
Soran Ismail sa så bra i sitt sommarprat. Han menade att han blev förbannad på människor som sa nedsättande saker och därefter försvarade sej med att DE ser inte problemet, de menade inget illa.
Enligt Soran var det lika dumt som att sätta på sej någonannans glasögon och hävda att världen ÄR suddig. Att det är ignorant och korkat att påstå att ett problem inte finns för att JAG inte kan se det.
Jag tänkte skriva ett längre inlägg om detta, filade lite i mitt huvud på formleringar men jag ORKAR inte riktigt mer än så här...
Ni kanske kan ha en åsikt ändå? Vad tycker ni?

Jag är fortsatt sjuk. Som alltid när jag får den här skiten blir jag sjukare å sjukare för varje dag.
Trots att jag självpeppande försöker tänka varje kväll "imorgon är det nog bättre!" Det tar evigheter och den inflammerade processen i mina bronker äter sej bara hårdare å hårdare fast.
Jag är helt slut. Gråtmild och med världens träningsvärk i magen av allt hostande.
DET är ju åtminstone något.
Min Mini sa när jag vaknade "Hej, du ser ut som ett öde värre än döden."
(Från en Disneyfilm, nån som kan gissa vilken?)
Å det gjorde jag verkligen... det GÖR jag verkligen. Å då ser jag ändå käckare ut än vad jag känner mej.  Gnäll, gnäll, gnäll.

Puss/ Asta


Asta sjuk

Jag å mitt konstiga huvud

Ja jäklar. Tänk att man har varit brun en gång. Å så där härligt avslappnad med Mythos i påsen occh solkräm å en pocket i väskan.
Det känns som i ett annat liv.

Idag har jag åtminstone tagit en dusch. Rakat armhålor. Klätt på mej rena kläder.
Fräschheten kom kanske av sej en smula av att jag lätt "läcker lite" mitt i värsta hostattackerna.
Vad säger ni?!
Var det lite för mycket information för er kanske...
Jag har inte heller borstat tänderna på hela dagen. De känns skrovliga mot min tunga.
Men jag ska! Jag lovar! Bara jag svaltden där söta Cocillana Etyfin'en först för det måste bo minst 3000 tandtroll i en sån slurk.
Jag har målat naglarna.
Det som var mina naglar.
På den tiden de var min stolthet.
Sen gav jag upp om dem, struntade i dem. Rev av dem kort, kort eftersom de ändå delade sej.
Jag till och med bet lite på dem, men skvallra inte det till någon...Idag filade jag ner dem så kort det bara gick å målade dem med fjolårets favvolack Isa Doras Muddy water. Tyvärr sista skvätten. Å den finns inte med i årets kollektion.
Men sååå snygg.

Snälla, är ni med såhär långt?
Eller har ni läst starten å sen bara "åhhh nej, det är ett sånt där jäkla sjukinlägg igen..." och klickat bort. Cant say I blaim U.
I alla fall...till er tappra som är kvar... hoooo hooooooooo?!
Jag har i hela mitt liv haft en fix idé. Ja den var vanligare när jag var liten men är inte helt ovanlig än.
Jag funderar på hur folk skulle uppleva mej... om de visste allt om mej å jag inget om dem.
Jag tänkte mej det... då...att det var som en slags film i vardagen. Alltsåen dokussåpa.
Fast på den tiden fanns ju inga sådana påfund.
Skulle de tycka att jag var en elak syster? Skulle de förstå min frustration? Eller skulle de förstå mamma å varför hon alltid blev så arg på mej.
Lixom... jag vet inte...som om mina känslor/ upplevelser inte var på riktigt.Som om jag gjorde mej till.
Men ANDRA skulle kunna säga hur det var.
Än idag kan jag känna sådär. Om jag bråkar å ärmissnöjd med min man. Vad skulle andra säga?!
Min berättelse, makens berättelse är ointressant,vi färgar den. Men vad skulle du säga... där om du såg Asta.
Nu är jag sjuk. Tillräckligt sjuk för att påbörja ännu en arbetsvecka sjukskriven.
Men ÄR jag så sjuk? Jag hostar ibland omkull ja. Jag kämpar med att andas. Jag är sjukt trött.
Men jag lackar naglarna. Jag tog en kortare runda med hunden. Jag har stekt falukorv.
Är jag så sjuk att jag inte KAN jobba? Ja vad skulle smygande små observatörer säga...
... Sånt undrar jag över.
Är det normalt?!

Puss/ Asta