Falla fritt

Jag tackar och bockar ödmjukast för alla era fina kommentarer och visa tankar.
Två kommentarer väcker tankar som får bli till nya inlägg.
Vi börjar med Freja,

"Du vet, jag vet... Jag kände så i ett halvår innan jag blev sjukskriven. Jag sa nej till sjukskrivningar, jag fick massor av hjälp av min chef att stuva om på mitt jobb och minska min stress. För jag ville inte bli sjukskriven, jag visste att om jag blev det så skulle det bli fritt fall. Och precis så blev det. Rakt ner i botten. Jag tror jag är på väg upp nu, men helt utan ork, så det är mer ett stillastående. Jag har inger socialt sammanhang, det är vad jobbet stod för, nu är jag fritt hängande. Orkar inte besöka någon, ingen besöker mig. Utan FI skulle jag inte ha nått. Du vet bäst vad du behöver, och jag är ingen som kan ge råd, då jag gör fel för min egen del hela tiden. Men sök hjälp, på något sätt, försök inte lösa det helt på egen hand!"

Ja du Freja. Du fångar något som jag knappt fångat själv.
Rädslan att falla. Vetskapen om att falla.
Något jag inte visste någonting om vid min förra sjukskrivning. Något jag tror få förstår om de inte själva varit med om det.
Då, för två år sedan. Livet hade varit tufft i största allmänhet.
Hemma och borta.
På jobbet hade den här hysteriska vårdtyngden som råder än varit ett tag och då liksom nu var det oroligt i lägret. Många som slutade, bemanningsföretag som kom in, nya kollegor.
Så dog Märta och jag som stod med tårna krökta kring branten föll.
Först blev jag sjukskriven av en oförstående vårdcentralsläkare en vecka.
"För att reda ut mitt äktenskap."
Nånstans i mitt rabblande om hur jobbet sugit ut all kraft och min bästa vän dött nämnde jag att jag å min man inte talade med varann.
Det var det han hörde.
Sedan kom jag till en mycket erfaren och empatisk företagsläkare som direkt insåg vidden av mitt mående och sjukskrev mej två månader... till att börja med.
Känslan när jag gick ut från läkarmottagningen med mitt intyg, mitt bevis, på att jag mådde dåligt och var oförmögen att arbeta var mycket riktigt lättande.
Jag kände en enorm frihet.
Det blev fler månader som heltidssjukskriven men tillslut skulle jag ändå tillbaka.
Arbetsträna och så småningom tjänstgöra på deltid.
Å hade jag inte fallit innan så gjorde jag det nu.

Denna gången har jag något bättre förutsättningar.
Jag har gått i kognitiv terapi och har redskap därifrån och jag är under antidepressiv behandling.
Jag är inte deprimerad utan mina symtom är ren stress å ångest.
En överkänslighet för intryck.
Ljud, lukter, röra.
Överkänslig för tjat och överkänslig för krav.
Ändå är det så betydligt mer uthärdligt än att falla fritt.
Å falla fritt kommer jag att göra om jag erkänner, om en läkare bekräftar, att jag är sjuk.
Med näbbar å klor håller jag fast vid mina flosker.
Att jag är stark. Att jag kommer att komma igenom. Att andra kan.
Jag vet att det är mot sunt förnuft. Å jag vet att jag leker med en eld.
Att det som drabbade mej för två år sedan bara är en bris av hur utmattning kan se ut.
Det finns människor som blir så hjärnbrända att de inte kan äta själva.
Att de inte kan göra ett endaste dugg för de är apatiska.

Jag är rädd. Rädd om mej.
Det är därför jag jobbar på. Inte av plikt, inte av skuld mot kollegor eller arbetsgivare.

Puss/ Asta 

Nedan Melissa Horns "Falla fritt."

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt
 
Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt
 
Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt
 
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

Jag orkar inte en gång till.

Det här med att "må dåligt på jobbet" är ett ämne som är svårt att skriva om tycker jag.
Jag har låtit bli, bara sipprat lite under ett tag men det ÄR rätt illa tyvärr.
Jag har inte velat skriva om det för jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag ska göra åt det.
Jag har tänkt att vad hjälper det att älta i bloggen? En del kommer säkert finna mej gnällig å skör och som en så "känslig liten människa" å andra kommer säga att jag skall sjukskriva mej direkt.
Men jag vet faktiskt inte om jag vill ha några råd...

Det är djävulskt på jobbet. Tungt som bara helsike. Särskilt en av grupperna suger energi, en grupp där jag varit placerad väldigt mycket.
Förr, för några år sedan, fanns det toppar å dalar i mitt jobb.
Det kunde vara intensivt under några månader... med sommarens nya oerfarna personal eller i vinterkräkstider men det fanns oxå perioder när det var lugnare.
Så är det inte längre.
Belastningen är hög precis hela tiden. Vi har patienter som ligger hos oss väldigt länge, vilket är en ytterligare belastning för man kommer nära på gott å ont, och patienterna har behövt så väl mycket medicinsk vård som omvårdnad.
Men det som slitit mest på mej är att avdelningen känns som om hela havet stormar.
Oroligt.
På kort tid har över 10 sjuksköterskor valt att sluta. Några av dem just nu mammalediga eller på andra tillfälliga uppdrag men nu försvinner de. Resten har bytt jobb till närmare sina hem, börjat plugga, prövar kommunen. En del försvinner till andra, lugnare, avdelningar på sjukhuset.
Vi är inte många kvar nu.
Vi som ska orka, bära, lära ut, skola in.
Å ingen söker tjänsterna så vad ska hända?
Ja, det vet ingen, inte ens cheferna men självklart spekuleras det. Om att stänga avdelningar, hur bedriver man vård utan personal?

Jag har en längre tid känt att min stressnivå i kroppen ökat.
Jag får svårare att somna om nätterna trots sömntabletter. Jag får hjärtklappning när jag släcker lampan. Jag går ofta upp efter en timma och tar ytterligare en sömnpilla.
Jag som skulle minska...
Jag vaknar på nätterna.
Jag släpper inte tanken på jobbet- på vissa patienter eller på vad som ska hända- även när jag är ledig.
Jag har blivit känsligare för ljud. Jag blir stressad och irriterad när flera pratar samtidigt eller på sånt som jag kan uppleva som tjat.
Det känns som starka varningssignaler. Signaler jag känner igen från när jag vart sjukskriven 2013.
Under mina sista arbetspass har jag fått ångest även på jobbet.
Känt en frustration när det minsta lilla krånglar, när jag får vänta på att datorn arbetar eller något sinkar. Sist började hjärtat slå våldsamt, trots en lugn fin grupp å ingenting att stressa upp sej över, att jag var tvungen att gå å lägga mej.
Ligga i vilorummet å andas så som jag lärt mej under KBT.
Tillslut somnade jag, sov tio minuter och sen klarade jag resten av dagen.

Tydliga symtom. Visst.
Problemet är bara VAD jag ska göra åt det.
För jag vill inte vara sjukskriven igen. Jag vill inte söka läkare. Skicka papper till försäkringskassan. Förklara för chefen. Fundera på vad mina kollegor tänker eller inte tänker.
Jag ORKAR INTE! Jag gör det bara inte!
Min chef är sjukskriven och vikarien orkar jag bara inte dra det här för.
Det är i sej ett symtom, detta att inte orka, inte mäkta med att ta tag i något.
Jag vacklar mellan att tycka att min kropp reagerar adekvat på en fullständigt ohållbar situation som gjort att majoriteten av mina kollegor sagt upp sej till att känna att jag är världens största fjant som mår dåligt... nu IGEN!
JAG känner människor som både jobbar som fan å går igenom personliga tragedier men som ändå orkar.
Människor har alltid jobbat hårt. Förr arbetade man 10-12 timmar sex dagar i veckan och inte fan sprang folk runt och blev utbrända. De snöt sej och jobbade på.
Jag vill betona att jag inte tänker så här när det gäller andra men när det gäller mej själv så känns det som om jag hittar på, överdriver och förstärker. Jag har ju alltid varit en sådan dramaqueen.
"Skärp dej och ändra inställning!" tänker jag.
Sov, promenera, tanka kraft när du är ledig och sluta tänk så jävla mycket på jobbet.
Gör det du ska/ hinner/ mäktar med och skit i resten.
Ta nedläggningen när den kommer.
Så tänker jag. Men kroppen lyder inte.
Tyvärr tror jag inte att dessa fem dagars ledighet som jag nu befinner mej i och har avverkat hälften av kommer att förändra någonting.

Jag vill vara stark! Vi skojade härom dagen en läkare å jag angående massuppsägningarna att "Jag stannar, jag är som en kapten. Den sista som lämnar det sjunkande skeppet" och så gjorde jag en sådan där flott honnör.
Jag orkar verkligen inte med något psykbryt nu. Jag behöver jobba, jag behöver få fortsätta känna glädjen till mitt jobb som konstigt nog finns mitt i kaoset och jobbet behöver sannerligen mej.
Jag vill inte vara henne man pratar om... "Nu är hon sjukskriven igen. Hon pallar inte för det här."
Jag vill... jag vill besegra den här skiten. Ta mej samman helt enkelt!

Men va fan. Annars mår jag toppen! :)

Puss/ Asta

Första dagen

 

Ett nytt år.
Jag kan inte låta bli att tycka att det känns en smula högtidligt och spännande.
Så väldigt olikt mej.
Jag vet inte vad jag får de positiva vibbarna av 2015 men det känns som om jag har längtat och väntat. Almanackan är nästan helt blank framför mej.
Det känns som ett bra år. Ett år när stora omvälvande ting kan ske. Å det är märkligt, rent psykiskt befinner jag mej på minus även om jag inte vet hur mycket jag vill tala om det.
Jag är sliten och jag känner igen känslorna från 2013 men ändå... ändå har det här blanka året ett lyster kring sej. En känsla av att jag har det i mina egna händer.

Mina egna händer?
Vad får jag sånt trams ifrån? Jag vet ju mycket väl om att det ända vi kan vara säkra på gällande livet är att det kommer ta slut någongång och att det fram till dess är oberäkneligt som fan.
Att det kan förändras från en minut till en annan. Jag ser det hela tiden, både på jobbet och bland mina privata kontakter. Det är till att be Gudarna om nåd.
Ändå känner jag ett lugn. Något slags hopp å tilltro uppblandad med de vanliga farhågorna.

Årets första dag har annars inte gjort något väsen av sej.
Jag såg på dokumentären om Astrid och insåg att jag missat andra delen.
Vi har sett nya Beck. Gunvald ovanligt tjusig måste jag säga, i övrigt en rätt blek deckare.
Mini, Noah, Gotte å jag tog en promenad i duggregnet. 7°c varmt.
Lilla Noah är fruktansvärt förkyld och sååå deppig mellan varven.
Hostar å kan inte andas genom näsan.
Det är så vansinnigt synd om honom. Han mår pyton, sover alldeles för lite och verkar rätt less på 2015 so far. Lille plutten.


Det blir en lång natt.


Puss/ Asta