Kanske vad som kan kallas tung kultur

Jag har precis sett filmatiseringen av Jonas Gardells "En komikers uppväxt" med Johan Rheborg i huvudrollen.

Story: Tolvårige Juha Lindström är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan.
Den vuxna Juha är framgångsrik underhållare och drar fulla hus med sina föreställningar.
Handlingen växlar mellan då och nutid.

Jag har läst boken. För länge sen.
Filmen är mörkare än vad jag minns. Det är några halvkvävda skratt i filmens första del, främst kring de vuxna och deras totala oförmåga men svärtan tar successivt överhanden över berättelsen.
När filmtexten rullar gråter både jag och de två döttrar jag har med mej.
Men det är mer än så, mer än en sorglig historia (för sådana har man ju sett en del), det är ångest.
Jag och min ena dotter står kvar på parkeringen en halvtimme medan jag gråter och hyperventilerar. Jag kan inte minnas att en film fått mej att må så.
Men jag är den som känner mest ångest i vårt sällskap.
Om jag skulle skriva en delvis sann berättelse om min skoltid och de hierarkier som rådde då skulle det kunnat vara denna.
Jag ÄR Juha. Ja bortsett från att han var kille och jag tjej, bortsett från att han blev mer framgångsrik än mej. Jag var Juha, balanserande på den där sköra eggen av att själv bli den som var mest utsatt och som gjorde "uppoffringar."
Som var elak mot henne som var min vän när vi var själva. Som mobbade för att klara mej undan större fiskar. Som andra kanske minns från sin skoltid med känsla av svek.
Berättelsen är så svart och den blir än mörkare av igenkänningen.
Jag kan inte förlåta mej själv.

Det värsta är att inte mycket har förändrats. Jag tror verkligen inte det.
Kanske är föräldrar och lärare generellt mer medvetna men jag tror fortfarande de där fruktansvärda hackkyckleordningarna råder än idag. Eller jag vet att det är så, att massor av barn går till skolan varje dag med en klump i magen.
60 000 barn mobbas dagligen i skolan. Än fler är... som jag och Juha var... på marginalen. Försöker desperat att smälta in... flyta ut... tillräckligt.
Och den tanken ger mej en klump i magen när jag tänker på mina barnbarn som är eller snart ska ut i den världen.

Jag vet inte om jag kan rekommendera "En komikers uppväxt."
Jo, den är bra. Den är trovärdig. Det är massor av igenkänning för oss som var barn på -70 talet. Men den är oxå tung. Förbered dej på det.

Puss/ Asta

Nej, det blev för nära.

Började att se en film ikväll. Den var svensk och hette "Jimmie" och handlade om en liten pojke på 4 år som flyr ett krig i Sverige.
Vi flinade lite åt det där... symboliken... som filmskaparen alldeles uppenbart hade jag å Mini men eftersom hon bara ser feelgood filmer fick jag se den själv.

Som sagt filmen handlar om "Jimmie" 4 år med samma frisyr som min Noah.
Mamman har ofrivilligt skilts från pappan och Jimmie sedan innan, varför vet man inte, bara att de hoppas få se henne igen. Pappa försöker lugna, trösta, skapa vardag för "Jimmie".  Det är vardagsscener blandat med flykt. Sagoläsning. Tandborstning.
Sen bomblarm. Springande med skottlossning bakom. "Jimmie" som tappar bort sin pappa. Allt filmat genom den lilla gossens blick.
Jag såg första halvtimman.
Det var plågsamt. Jag ville stänga av men beordrade mej själv att "skärpa till mej" och fortsatte. Men till slut blev ångesten för stor. Jag snabbspolade och såg de sista tre minuterna i hopp om att må bättre.
Det gjorde jag inte.

Sett början av filmer men stängt av har man ju gjort förr. För att de varit dåliga. Inte vad man behöver just nu. Men jag har ALDRIG gjort så förut. Slutat se något som är bra för att det ger mej ångest... men detta gick inte!

Scenerna är välbekanta för den som hyggligt hänger med i nyhetsrapporteringarna. Skottlossning. Rädsla. Skyddsrum. Barska soldater. Överfulla gummibåtar. Kallt vatten. Barn som tvingas gå längre än barn kan gå. Splittrade familjer. Tårrandiga barnkinder.
Det är hemskt redan här.
Men människan fungerar så att ju mer välbekant något är, ju närmare hjärtat kommer det.
Och när dessa scener spelas upp med ljusa lintottar till barn. Med svenska röster. Med Alfons Åberg och Madickenböcker. Med fjällrävenryggsäck. Med blå ögon och en pappa som ser ut som vilken svenssonkille som helst, med ett barn som skulle kunnat varit mitt barnbarn då når det in på riktigt.
Då blir det för svårt.
Och just detta att nästan vad som helst är uthärdligt, till å med att befinna sej i ett kallt svart vatten bara iförd kalla kläder och flytväst är uthärdligt så länge man har sitt barn. Så länge man har sin förälder. Men sen då?

Nej, jag klarade inte av det. Och jag tänker att jag hör inte heller till de människor som borde/ måste se den här filmen. Jag fattar. Jag förstår att det är precis lika vidrigt, exakt lika smärtsamt även om man flyr TILL Sverige och talar arabiska som om man flyr FRÅN Sverige och talar svenska.
Men ångesten blir starkare. Onekligen.

Se den om du vågar för den ÄR bra och den lilla killen som spelar "Jimmie" fantastisk. Du finner den på svtplay.

Puss/ Asta

Vår hjärna från savannen

Semester pågår och jag älskar att ha ro och tid att lyssna på P1 sommarpratare.
Har hittills lyssnat på alla och kommer att lyssna på så många jag hinner.
Bäst hittills... och förmodligen i år... är dagens pratare Stina Wolter.
Har ni inte lyssnat på henne så GÖR det!
Men nu tänkte jag inte prata om Stina utan om mannen som var härom dagen, Anders Hansen. Psykiatriker och författare till bland annat den mycket hyllade och av många lästa "Hjärnstark."

Anders Hansens sommarprat var delvis på samma tema.
Han talade om varför depression och ångest är så vanligt och varför vi verkar må allt sämre trots att vi är friare, friskare, rikare än någonsin.
Var tionde vuxen äter antidepressiv medicin och allt fler tonåringar medicinerar.
Egentligen sa han väl inte mycket som jag inte visste om, jag har ju dessutom läst boken, men det var intressant i alla fall.

Vi människor behöver en massa saker för att må bra men det som är ursprungligt för oss, som vi behövt sedan tidernas begynnelse bortsett från föda, är rörelse, sömn och gemenskap.
Samtliga av dessa blir allt mer en bristvara.
Vi rör oss allt mindre.
Vi har störd sömn. Antalet patienter som söker för sömnproblem ökar lavinartat.
Och vi har, en faktiskt eller upplevt känsla av utanförskap.

En stor bov till detta om än inte hela förklaringen är våra smartphones.
Aldrig tidigare i människans historia har vi lagt om vårt beteende så radikalt som sedan dessa kom in i våra liv. Resultatet av detta kan man bara ana eller gissa ännu. Men klart är att de tar ifrån oss tid till detta som är livsviktigt för människan... rörelse, sömn, gemenskap.
En vuxen människa ägnar 3-6 timmar/ dag åt sin telefon. (Jag skulle gissa att jag ligger i övre spannet, kanske lite mer.)
Ungdomar lägger än mer tid.
Plockar man då bort tid för sömn, skola el arbete så slukar våra mobiltelefoner en ansenlig del av vår tid.
Våra smartphones får oss splittrade i uppmärksamhet så vi lär sämre, koncentrerar oss sämre och blir mindre intresserade av våra medmänniskor.
Detta bara av att de finns med oss, vi behöver inte ens använda dem. Det är utöver de här 3-6 timmarna vi faktiskt GÖR det.
Vi hinner inte med att umgås IRL, vi är inte lika intresserade av att göra det och vi känner oss ensamma. Dels för att vi ÄR mer ensamma, dels för att vi jämför med "andras underbara sociala liv."
Att inte få tillhöra/ att uteslutas ur gemenskapen har för oss människor historiskt inneburit livsfara och därför skapar det ångest hos oss.

Som jägare/ samlare... alltså det som våra hjärnor alltjämt är anpassade för... så ägnade vi minst 2 timmar av dagen åt rörelse och gick ungefär 18000 steg/dag.
Idag rör vi oss alldeles för lite vilket får en förödande effekt på vår hälsa, vår vikt och inte minst vårt mentala mående.
Regelbunden pulshöjande träning vet man idag att det är minst lika effektivt mot ångest och lindrig-måttlig depression som antidepressiv medicin.
Det ger oxå ett skydd för framtiden att undvika att nya depressioner bryter ut.
Sen gör den oss trevligare, smartare, effektivare, ger bättre minne, bromsar åldrandet och en massa annat som många av oss är intresserade av.

En annan tänkvärd sak. Anders Hansen menade... och när han förklarar blir det logiskt... att våra förfäder överlevt tack vare ångest. De som inte var "rädda nog" dukade under och förde inga gener vidare. Ångest är något genetiskt fullkomligt naturligt och livsnödvändigt. Hjärnan reagerar precis så som den skall. Högst mänskligt!
Men! Vi lever inte på savannen idag även om hjärnan tror det. Vi blir inte jagade av lejon eller anfallna av en närliggande stam. Vår stress och vår ångest triggas igång... på samma sätt... men av andra saker.
Att ha ångest och kanske även depression är alltså inte sjukt. Det är friskt!

Alltså, lyssna på Anders Hansens sommarprat!
Själv tänker jag att att jag verkligen ska försöka ta till mej några av hans goda råd.
Babysteps.
Tänker börja med att se till att gå åtminstone 10 000 steg/ dag och att skaffa mej en hederlig väckarklocka så telefonen får ligga på laddning på nedervåningen när jag ska sova.

Puss/ Asta

Naket och utlämnande.

Upp å ner. Ner å upp.
Så är mitt mående just nu. Jag skrev ju om det för inte alls länge sedan och det tar lite emot att skriva om det igen. Ni vet, i vårt samhälle ska man vara högpresterande, stark och lycklig. Jag kan intellektuellt protestera allt vad jag har mot det men det ÄR en stark norm som vi lixom har i oss. Precis som det här med ungdom och smalhet.
Samtidigt är det den typen av inlägg som läses av allra flest... helt överlägset faktiskt och den typ av inlägg jag får flest reaktioner på.
Det finns kanske en å annan som vill gotta sej men jag tror att den främsta anledningen är att ångest och oro är så otroligt vanligt att många känner igen sej. Och går med en känsla av att vara ensamma om det.

Det har ju varit så här ett tag för mej nu. Inte varje dag, men ofta.
Det var därför jag började med mina antidepressiva igen efter ett långt uppehåll.
Första gången jag började med Cipralex fick jag en snabb och god effekt.
Väl god nästan, trogna läsare minns kanske hur jag berättade att jag blev som avstängd (även om jag tyckte den känslan var ganska go där å då.)
Denna gång har jag inte alls märkt av samma resultat. Knappt nån effekt alls faktiskt. Jag funderar att sluta med dem för nu överväger biverkningarna effekten och då känns det ju skit samma?
Jag mår inte jättedåligt men jag har en väldigt ofta förekommande oroskänsla inom mej och minsta stress får mej snabbt att sjunka i en spiral.
Senaste dagarna har en oro över Bente som betett sej märkligt fysiskt och mentalt gjort att ångesten är otroligt lättriggad.
Sen sköter jag inte om mej som jag borde, och jag vet att det triggar ångesten med, men jag har liksom ingen kraft att ta tag i det. Att bryta beteenden som inte är bra.
Jag har just nu mycket dåligt samvete.
Känner tillkortakommanden i så gott som alla mina roller.
Tycker att jag är sämre än andra på i princip allting.
Självförakt över att inte komma vidare.
Övertygelse om att jag kommer misslyckas, att inte ha vad som krävs.
Rädsla att falla in i gamla familjemönster jag ägnat ett liv åt att bryta.
Samtliga tankar är ju symtom på någon form av ångesttillstånd el depression (jag är inte psykiatriker.)

Det känns otroligt utlämnande och naket att berätta om det här. Inte minst inför dem man känner. Det finns ju många bloggare som har låsta inlägg som bara kan läsas av dem som känner en. Ibland skulle jag vilja ha motsatsen, inlägg som bara kan läsas av dem som inte känner mej :)
Jag är en öppen människa och jag tror att många i min omgivning uppfattar det som att jag kan berätta vad som helst... lite gränslöst så där.
Men jag har en hyfsat hög integritet och det finns mycket som jag inte vädrar med någon. Som ingen vet om. Jag väljer så klart vad jag är öppen med.
Just psykisk ohälsa är något skamligt i samhället av de anledningarna jag skrev i inledningen av inlägget. Få vill att det ska vara så men ändå ÄR det så.
Man ska ju vara tacksam. Som lever i ett av världens bästa länder, har mat på bordet, världens bästa ungar och nu är det ju dessutom vår.
Happy happy. 10 000 anledningar till tacksamhet.
Men just därför tror jag att det är så viktigt att PRATA om det.
Och att visa att även hyfsat normalpresterande (vad det nu är?) människor som råddar komplicerade arbeten och många olika roller i livspusslet oxå mår så här ibland.
Kan vi inte hjälpas åt?
Våga vara sårbara och berätta i de sammanhangen vi själva mäktar med.



Nu ska jag ut i vårsolen med min norska kärlek och därefter på mammografi.
DET är ju en med handfast ångest.

Puss/ Asta

Så trött på den som är jag

De sista dagarna har jag haft en oro och en stress i kroppen.
Jag har försökt placera den och "hitta källan" men jag vet inte vad det är som stör min sinnesfrid. Det är nästan den värsta sortens oro, den som inte går att påverka eller åtgärda. Jag vet inte om andra känner så här och kan förstå hur jag menar?
Ångesten är påtaglig och konstant men inte rivig eller akut.
Det är inga gråtfester eller behov av att andas i fyrkant jag pratar om.
Det är mer som ett konstant obehag, ett jobbigt sug i magen och en känsla av att någonting... hemskt... kommer att hända. En diffus jobbig jävla klump i magen, nervösbajsande och en värk i vänster lillfinger. Jag får alltid ont i den leden när jag har ångest, märkligt eller hur?

Jag har försökt att vara snäll mot mej själv.
Sova mycket, tagga ner på krav, äta bra, vistas utomhus med min hund, shoppa nåt onödigt. Det är sånt som kan fungera. Denna gången gör det inte det.
Jag kommer på mej själv med att spänna axlarna och andas högt upp i bröstet och jag slutar bara med det medan jag aktivt tänker på det.
Om kvällarna när jag ska sova biter jag ihop tänderna hårt och samma sak där, medan jag aktivt tänker på att slappna av i käkarna fungerar det utmärkt men släpper jag fokus så...

Jag har ju mått så här många, många gånger i mitt liv och vet hur jag blir då.
Bland annat får jag svårt att göra de allra enklaste saker... ringa ett samtal, posta ett brev, omboka en tid, skicka ett mail och därför samlas det på hög och skapar ännu mer stress.
Eller jag grämer mej över saker som förvisso är förargliga men som inte är katastrofer. Tex så skickade jag efter ett par sandaler jag så gärna ville ha (hade ett par sådana förra året och älskade dem) från en tvivelaktig sida, de var rätt dyra, kostade väl 7-800 och sen fick jag betala ytterligare 100 kronor i tull.
De fick vara värda det.
Idag kom paketet. Från Kina?! Och i stället för mina älskade sandaler var det ett par mycket fula gympaskor i extremt låg kvalitet och jag har ältat detta hela dan.
Som grädde på moset åkte plånboken med en plåt bullar in i ugnen (fråga inte!) och tydligen mådde varken mitt mastercard eller icakortet så väl av 225 gradig värme. Inte plånboken heller.

Alltså jag vill inte va sån här! I synnerhet när jag inte vet vad som är fel.
Det känns som om jag är ensam i världen om det och "alla andra" är så jävla stadiga å jämna å dugliga. Jag har varit det i hela mitt liv till å från och jag är trött!!! på det.
Trött på mej!

Jag prövar.

Jag har käkat antidepressivt läkemedel i åtminstone sju år, troligen längre.
Skillnaden i mitt mående, i min förmåga att tackla livet, blev så påtaglig att jag aldrig egentligen tänkt tanken på att sluta med dem.
Jag fick dem efter samtal med både läkare och psykolog, efter diverse tester, som alla kom fram till samma sak. Jag led inte av någon depression men jag hade höga, skyhöga, poäng gällande ångest. En ångest som var så väl lättriggad som gastkramande.
Cipralex skulle kanske hjälpa. Om jag ville fick jag prova?
Jag hade haft svåra och långa perioder av ångest innan, säkert både en och två slängar av depression med men hårdnackat vägrat psykofarmaka.
Nu ville jag verkligen... jag menar verkligen... pröva.
Och halleluja vilken skillnad det blev. I synnerhet initialt när jag gick från ett vandrande nervvrak till totalt avstängd känslomässigt.
Någon skulle kanske säga att det vore läskigt eller åtminstone tråkigt att inte känna någon känsla alls genuint men för mej var det raka sträcket, den grå massan himmelen.
Aha, det är så här det är för alla andra? De kan tjafsa med en kollega och sen bara lägga det bakom sej, inte noja natt å dag i två veckor.
Tyvärr var den här slätstrukenheten bara inledande biverkan och rätt snart kände jag alla känslor igen, bara lite mer nyanserat.

Och sedan dess har jag ätit dem. Ett litet piller varje dag.
En liten dos av trygghet. Jag märker inte av dem alls. Enda biverkan som möjligen kan härstamma från dem är minskad sexlust, men efter sju år... minst... har det blivit vardag.
Ändå så kom, från ingenstans, lusten att sluta för ett tag sedan.
Sen några veckor tillbaka har jag tagit pillerna varannan dag istället för varje.
Planen var att jag därefter skulle äta en halv tablett varannan dag ett tag, men jag känner absolut ingen skillnad alls så därför har jag sedan tre-fyra dagar fimpat dem helt.
Vi får se hur det går.
Det är ingen som helst prestigeförlust för mej om jag måste börja med dem igen, det skulle jag absolut göra om ångestnivån steg plötsligt.
Men min känsla är att jag är starkare, stadigare och helare än någonsin tidigare i mitt liv så när om inte nu skulle jag annars försöka?

Jag ÄR känslosam. Jag är lättrörd, har lätt till empati, lätt till tårar, lätt till ängslan, ha lätt för att bli rädd. Men jag är oxå jävligt tuff och allt det där är ingenting som per automatik måste medicineras. 
Jag är en late bloomer. Jag känner mindre ängslan över att bli omtyckt, passa in, bli bekräftad. Jag ä mitt bästa jag just nu.
Jag är rundare och rynkigare och antagligen fulare nu än tidigare men känner mej snyggare än någonsin för mitt värde ligger inte längre i andras blick.
Jag har... som Fredrik Backman uttryckte det i sitt excellenta sommarprat... riktigt risigt självförtroende och total hybris på samma gång.

Det måste vara tanten i mej som tittat fram.

Puss/ Asta

Måttlig köksbordsångest å andra åkommor.

 

Att tala om psykisk ohälsa är fortfarande inte helt lätt och jag har funderat över det där många gånger varför det är så.
Själv känner jag massor av människor som lider av psykisk ohälsa på olika sätt, många kreativa, häftiga, starka människor som jag känner stor beundran för och där jag inte på något sätt ser ner på dem eller klappar dem överseende på huvudet för att de har en psykisk diagnos eller för att de kämpar med ångest eller diverse sociala fobier.
Men det är en annan sak med en själv...

Jag hade på komvux en fantastisk lärare i psykologi. Hon arbetade hela dagarna med dem som mådde psykiskt dåligt och hon undervisade i ämnet. För henne var antidepressiv medicin lika självklar som antibiotika till någon med lunginflammation. Tills hon själv fick en depression. Och åkte till grannstaden för att hämta ut sin medicin för att hon inte ville riskera att någon kände igen henne.
Mmm.
Vad beror det där på?
I vårt fina toleranta samhälle där vi har pridefestivaler i snart sagt varje stad och där (många av oss) värnar om människor från andra länders rätt att utöva sin tro och religion. Vad är det som får individer med psykisk ohälsa att skämmas?
Jag skulle tro att det har med vår kultur att göra.
I Sverige är det väldigt väldigt viktigt att vara högpresterande och arbetsam.
Egenskaper som självständighet, förmåga att prestera under stress, driv och höga ambitioner efterfrågas på snart sagt vilken arbetsintervju du än går på. Varesej du söker ett jobb på Mc Donald eller som atomforskare.
Med vår öppna och toleranta syn på omgivningen kan vi därför mycket väl känna med den som brakar ihop i en ångestattack på jobbet men vi vill absolut inte vara den personen själv.

Jag har i hela mitt liv, så långt bak i barndomen jag kan minnas, haft perioder av ångest och oro. Jag har lätt för att bryta ihop (även om jag sen har hyfsat lätt att sitta upp i sadeln igen.) Om det beror på barndom, gener eller att jag bara har den där känsligheten vet jag inte. Alla tre alternativen är möjliga och troliga.
Jag har ätit antidepressiv medicin under många år och jag har suttit åtskilliga timmar i terapi i ett försök att om nu inte bota ångesten så lära mej hantera den.
Dit har min insikt kommit nu. Det är en del av min person och jag kommer aldig bli av med den. Ångesten kan inte fixas. Den kan bara bli mer hanterbar.

Ångest är en jävla skitkänsla.
Hos mej hälsar den på när jag ska göra nya saker, när jag ställs inför konflikter eller bara plötsligt, mitt i idyllen, utan anledning. I perioder ofta, i andra perioder med långa mellanrum.
Hos mej ger den ett obehagligt sug i magen, uppdragna axlar (som snart gör ont), en sämre förmåga att tänka och agera snabbt, värk i fingerlederna och ibland kortvarig livsleda. Inte livsleda som i att vilja dö, men livsleda som i att inte vilja någonting annat än låsa in mej på rummet å avsäga mej precis allt.
Men ångest är aldrig farligt. Det känns så, den drar igång kroppens larmsystem och den är nedbrytande men aldrig farlig. Det går över, alltid. Kroppen har inte ångest längre än vad den pallar med. Hos mej känns det tydligt när ångesten bryts med något som närmast kan beskrivas som likgiltighet.

Jag har alltid hatat min ångest. Om det fanns något jag helt magiskt skulle kunna ta bort från mej själv... poooff... så skulle övervikten bli kvar och ångestbenägenheten ryka. Men det är dubbelt, för samtidigt VET jag att det är just den som gör mej till en bättre lyssnare, en mer empatisk medmänniska och barnmorska. Och okomplicerad människor som haft för enkla liv är sällan intressanta.

Vad är din erfarenhet av psykisk ohälsa?

Puss/ Asta

Vilken skitdag

Fars dag är en dag som gör ont.
Nätet svämmar över av hyllningar till far idag.
"Grattis världens finaste pappa, du som alltid finns där för mej i vått och torrt, min hjälte" står i hur många olika kombinationer och varianter som helst.
Inte så att jag är missunnsamt avundsjuk. Jag är på riktigt glad för varenda människa som har en sån där pappa. Det har pratats mycket om pappors betydelse för pojkar att bli trygga och bra män, men själv tror jag att pappor har minst lika stor inverkan på döttrar och hur de klarar av relationer, väljer partners, ser på sej själva som vuxna.
Jag vet inte om alla dessa hyllandende har lägre krav än vad jag har eller om de umgås i andra kretsar, men själv har jag sett vansinnigt få män som nåt att ha. Jag har ett ganska utbrett mansförakt som växer sej starkare för var dag känner jag. Jag kan i princip räkna på en hand män jag mött som jag tycker är "fantastiska pappor", som ens är i närheten av en good enouth morsa.
Kanske blir det bättre med nya generationer. Jag är skeptisk. Det går för långsamt.

Hur som helst är Fars dag en dag som gör ont, har alltid gjort.
Det är naturligtvis en dag som jag tänker extra mycket på min pappa och vår ickerelation.
I år är första året på många, många, många år som jag å pappa inte har någon kontakt. Det var ju i februari vi bröt med varann.
Vi har aldrig gjort nån stor sak av det annars heller, men jag har ju ringt eller dragit iväg nåt sms åtminstone. Även om jag inte kunnat ställa mej bakom de där hyllningarna på nätet eller de sockersöta korten med budskap om en man som alltid funnits å gjort allt för sin avkomma. Men jag har efter att ha fingrat på korten tänkt "Okej, han är inte den som kommit med pengar, barnvakt, erbjudande om praktisk hjälp med huset och det är hans fru som köper födelsedagspresenter, men han är fin i alla fall."
I år är det inte så. I år är det så tydligt att vi valt bort varann och att han är så jävla okej med det.
Gubbe! Jag, dina barnbarn och barnbarnsbarn är fantastiska å du missar det!

Jag är på ett jävla dåligt humör. Jag önskar jag kunde gråta. Jag önskar det hjälpte om jag slog till nån. Det är inte bara pappas fel. Det är minst av allt pappas fel. Jag håller på att krackelera under en praktik som känns övermäktig, en d-uppsats som är halvklar och som jag inte förmår mej att ta ann och framför allt en hund som är sjuk och skriker varje gång han rör sej.
En allt mer pessimistisk prognos för varje bakslag med ryggen och de står som spön i backen nu.
Tankar på om han lever ett värdigt liv, vad det tjänar till, hur jag ska göra kommer allt oftare. Och det samtidigt som jag måste prestera. Måste måste måste fokusera på uppsatser å praktiker. Pendla fyra timmar om dan, huvudet är hela tiden där kroppen inte är.
Jag vill sjukskriva mej från livet. Inte kliva upp. Tyvärr Gottfrid, tyvärr praktiken, jag pausar. En månad eller två. Vänligen återkom då å stör mej inte igen!

I stormens öga är man alltid så ensam.
Folk kan skicka hjärtan på facebook, familjen kan säga att "det ordnar sej", allt i välmening så klart men till sist står man ändå själv med det där svarta medan andra återgår till sin söndag.
Hepp! Uppryckning.
D-uppsats minst en timma och tidig sänggång.
Timme för timme, dag för dag, beslut för beslut.

Puss/ Asta

Duger jag verkligen? Kommer jag att räcka till?

Det är söndag. Söndag efter en rolig helg. Söndag efter rätt fria dagar. Plugg men under eget ansvar.
Imorgon är det måndag. Måndag och full fräs framåt. Måndag och start på den första omgången praktik denna sista termin. Två veckor på Gynmottagningen på Södra Älvsborg sjukhus (Borås.)
Jag har inte tänkt så mycket på det mer än att jag längtar till den praktik som inleds i november på förlossningen. Men idag slog den till, den där ovälkomna jävla gästen som jag är så trött på, ångesten.

Inte kvävande och handlingsförlamande men tillräckligt för att jag ska känna mej kass, dum i huvudet, fake och annorlunda.
Ovissheten om hur handledaren är, om vi kommer att klicka, om jag kommer att duga. Jag har dessutom inte haft kontakt med dem, en klasskompis hade fått mail om att vara där 08:30 och jag kom mej inte för att maila utan tänkte att det gällde väl oss alla då. Men sen såg jag (för sent på fredag kväll) ett inspelat samtal på min telefon där en barnmorska från gynmottagningen försökt nå mej och inte lyckats maila för att hon skrivit mailadressen fel förmodligen. Hon bad mej ringa men som sagt, då var ingen kvar där...
Så jag kommer kanske dyka upp helt fel!
Dessutom är det nu ett tag sen jag körde vägen och även det känns lite läskigt igen.
Jag hör ju när jag sammanfattar det att det är ingenting att vara rädd för.
Ändå är jag det. Rätt skraj för alla praktikerna. Mer än förra terminen.
Det är som att då var vi noviser och det var okej, nu är kraven så mycket större.
Kan jag leva upp till dem? Det är så satans mycket som jag inte kan.

Jag är så trött på att vara så här. Jag ser mej omkring, och även om jag VET att det där med ångest är rätt vanligt förekommande och att det finns massor av människor som lider av psykisk ohälsa i varierande grad så är jag ändå så less på att må så själv. Vara så själv. Att bara vinna tillfälliga segrar å sen stå där igen. Lika avklädd som innan.
Det verkar som att alla andra är så himla coola och självsäkra och lugna.
Ibland (rätt ofta) tänker jag att jag ska sluta att prata/ skriva öppet om sånt här. Att man då blir bemött som en nervös människa som därmed hamnar lägre ner i den sociala hierarkin. Andra stunder tänker jag att jag måste få vara jag och duga som sådan och att det är viktigt, för andra som mej, att känna att de inte är ensamma.

Näpp. Jag ska ta en rejäl runda med hunden och andas frisk luft och sen hantera det på det enda sätt jag vet fungerar. Fake it to you make it.

Hur är du? Cool som en filbunke i nya situationer eller lite stissig du med?

Puss/ Asta

Att (på riktigt) sluta med Zopiklon

Ett inlägg som ständigt kommer upp som läst i min statistik är "Att sluta med Zopiklon" som jag skrev 2013. Googlar man på det kommer mitt inlägg upp som andra länk. Det är uppenbarligen något som många människor söker information kring och som berör många. Väldigt många människor får den här typen av läkemedel utskrivet. Psykisk ohälsa, ångest och sömnproblem är vanlig förekommande, inte minst bland oss som arbetar inom sjukvården.
Sedan jag skrev detta inlägg har jag skrivit fler inlägg i ämnet varje gång jag försökt trappa ner på och sluta med medicinen.
Zopiklon och liknande mediciner är till skillnad mot antidepressiva läkemedel vanebildande. Zopiklon är ett läkemedel som skall användas under kort tid.  Jag har ätit dem sedan sex-sju år tillbaka. Varje kväll.
För många som använt medicinen skapas en ökad tolerans vilket gör att dosen får ökas för att få effekt, det är även en substans som kan ge abstinens att sluta med.

Jag har gjort massor av försök att sluta med Zopiklon. Jag har då försökt att trappa ut dem, att minska någon kvarts pilla i taget, men jag har alltid kommit  tillbaka till samma dos. Däremot har jag aldrig behövt öka den.
Nu är jag sedan ca tre veckor varit helt utan.
Jag slutade tvärt denna gången.
Jag fick ingen abstinens men svåra sömnrubbningar som håller i sej ännu och i början jobbig ångest, rädsla för att lägga mej.
Men till skillnad mot de andra gångerna när jag försökt sluta så vet jag nu att jag kommer att lyckas.

Min mamma har ett långvarigt och allvarligt missbruk av insomningstabletter.
Min användning av det samma har i princip redan från början därför varit förknippat med en viss ångest. I synnerhet sedan jag efter några månaders användning insåg att jag inte kunde sluta med dem.
Varför började jag då?
Det var i samband med en depression som jag för första gången i mitt liv fick svårt att sova. Normalt om man sover illa en natt så tar man igen det efterföljande natt. Så blev det inte för mej. Jag låg vaken natt efter natt och blev allt sämre i mitt mående till följd av tröttheten.
Och när jag väl fick medicinen var det en sådan befrielse att kunna sova.
Att ta ett piller och veta att tjugo minuter senare sov jag värsta törnrosasömnen.
Så jag fortsatte.

Nu efter knappt tre veckor utan Zopiklon sover jag fortfarande rätt illa men mycket bättre än första veckan när jag knappt sov alls. Då låg jag vaken med en tyngd över bröstet, med hjärtklappning och med att desperat försöka att inte tänka på att jag inte skulle kunna sova... i natt heller tills jag slumrade in av ren utmattning framåt morgontimmarna. Försök att inte tänka på den rosa elefanten.
Dem sömn som infann sej framåt morgonkvisten var tunn och ytlig och jag vaknade typ en gång i halvtimman.
Nu somnar jag ofta gott men sent. Jag har svårt att somna när jag ska upp tidigt men jobbar jag kväll eller är ledig går det bra och jag somnar nån timma eller två efter jag lagt mej. Jag är inte längre rädd för att lägga mej.
Framförallt mår jag så fantastiskt mycket bättre av att inte "äta samma tabletter som mamma." En oro och en ångest som jag burit på under många år är nu borta.
Men det har varit jättesvårt. Man måste vara supermotiverad och väldigt väldigt taggad. Det är nåt av det svåraste jag gjort, värre än vad det var att sluta röka.

Efter som så många sökt på "Att sluta med Zopiklon" så tror jag det finns ett stort intresse av att göra detta så här  är mina bästa tips.

1. Var ordentligt motiverad.

2. Försök inte hitta "en tid som är lämplig", alla som är beroende av något gör så och det finns aldrig nån bra tid att sluta röka, dricka, äta skräpmat mm.
Bara GÖR det!

3. Skriv en lista varför du vill sluta.

4. Skriv en lista med framgångsfaktorer, alltså varför du kommer att klara det. Det kan vara dina barn, för att du är en envis jävel, du har lyckats sluta röka osv. Läs sedan dessaa listor varje gång motivationen tryter.

5. Se till att du ser över dina sömnvanor. Läs på om vad som gynnar bra sömn.
Ex. Mörkt, svalt, inget kaffe, inget tv tittande i sängen osv

6. Om du äter terapeutiska doser så bara sluta tvärt och ta all skit samtidigt.
Har du titrerat upp din dos så ta hjälp av TILMA eller på vårdcentralen för uttrappningsschema.

Hör gärna av dej för stöd eller pepp.

Puss/ Asta

Ångest å snö. Ska man verkligen skriva om sånt?

Det är helg och inte vilken helg som helst. Det är sista helgen innan den första praktiken och känslorna, tankarna är verkligen all over the place just nu.
I natt har det på nytt snöat och både minusgrader och ännu mera snö är att vänta den kommande veckan.
Ibland får jag påminna mej själv om att världen inte kretsar kring mej och mej allena. Att det inte sitter en liten gubbe där uppe bland molnen som känner för att jävlas med just mej.
"Så, hon tycker att det ska bli galet läskigt att praktisera på ett nytt ställe, i en ny roll med nya människor och hon är skräckslagen för att köra 25 mil om dagen på ny väg, well... här har hon en jävla massa snö oxå! För dina synder skull liksom."

Tillåter jag mej att till fullo känna vad jag känner så bryter jag nästan ihop. Kroppen signalerar ångest på alla sätt den bara kan. Den signalerar FARA, DRA DEJ UR, SLUTA. Ju mer jag funderar desto värre blir det till jag nästan hyperventilerar av panik.
Jag tror faktiskt... men det är ett annat inlägg... att jag har vad som kallas GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Igenkänningen på symtomen är total. Men som sagt, annat inlägg.
Trots detta å med all min erfarenhet om hur jag fungerar så kan jag till viss del styra det.
Bryta tankar. Inte tillåta mej att bada i all den där ångesten allt för länge.
Jag tänker och resonerar rationellt med mej själv. Det jag känner ÄR inte rationellt.
Så, jag säger tex åt mej att jag har haft körkort i 15 år. Att massor av människor kör den här sträckan varje dag år in och år ut. Att jag ska köra tidigt och ta hur god tid som helst på mej. Att bilkörandet kommer bli lättare redan efter några gånger.
Vad det gäller praktiken är jag inte lika rädd. Jag har lite erfarenhet av BB vård och jag har alla mina år som sjuksköterska. Och jag är en rätt sympatiskt tjej kvinna. Det finns de som kommer med mindre kött på benen och antagligen är coolare än vad jag är.
Det kommer att gå bra!

Om tre veckor börjar jag praktiken på Mödravården. Här på hemmaplan.
Det längtar jag hur mycket som helst efter.
Dels för att jag då... för en stund... är färdig med allt flängande och dels för att jag är verkligt intresserad av denna verksamhet. Det är inte osannolikt att jag efter en tid av förlösande kommer vilja arbeta på en sådan arbetsplats, jag tror jag skulle göra mej bra där. Tycker om att följa patienter, att bygga relationer och att undervisa.
Det ska bli jättespännande med preventivmedelsrådgivning, samtal, att träffa gravida, hålla i föräldragrupper.
Fick ett så fint mail av min kommande handledare så det känns verkligen jätteroligt att få komma dit.

Nu ska jag försöka koppla av. Njuta av att det är helg och att jag är hemma.
Gå ut å gå med hunden i snön och sedan se på hockey. Ta ett glas rödvin och må gott.

Vad gör ni en lördag som denna? Har ni några peppande ord så får ni gärna delge dem.

Puss/ Asta

Oväntat och rätt jobbigt besök.

Han besöker mej ibland om kvällarna när alla andra sover.
Oanmäld, oönskad, oväntad dyker han upp bakom mej.
Slickar min ryggrad med sin kalla tunga.
Jag är inte särskilt förtjust i det. Men vad jag tycker, vad jag säger och vad jag gör bryr han sej väldigt lite om.
Inte alls faktiskt.
Han omfamnar mej, fyller mej, tar på mej.

Ni har säkert redan listat ut vem han är. Herr Ångest.
Den där vännen som jag försökt dumpa hela mitt jävla liv men som envisas med sina återbesök.
Herr Ångest är nåt helt annat än rädsla.
Rädd är man för en hotande fara.
Något helt annat än sorg.
Sorg är när man är ledsen, saknar något eller någon.
Både sorg och rädsla kan man konfrontera. Lösa.Eller i alla fall få en bukett blommor som plåster på såret.

Herr Ångest har liksom inget riktigt ärende, han bara kommer.
När som helst, hipp som happ men ofta på kvällen.
Ofta när det är tyst.
Jag kan söka efter orsaker. Är det ditten eller datten? Är det för mycket eller för lite?
Men ingenting fäster riktigt.
Det är hans kännetecken. Hans märke. Detta att han inte behöver någon orsak eller verkan.
Och då letar jag i skåpen.
Därför att jag lättare står ut med honom om jag har någonting att tugga på. Helst chips.
Jag söker efter nåt alkoholhaltigt. Ett glas vin, en öl.
Herr Ångest både älskar å hatar alkohol.
Den skrämmer bort honom för stunden, men sedan är det som om han hittar kompisen Rädslan och tar henne i handen.
Du kommer bli som din mamma. Bara för att du klarat dej just nu så betyder det ingenting, varför skulle du annars bli sugen på en 3,5:a klockan halv elva en söndagskväll? Va?
Idag har jag inga chips att sätta tänderna i. Ingen öl att klara strupen med.
Jag har en mugg te och den håller jag om med båda händerna medan han flåsar mej i nacken och säger förminskande saker. Stackars dej. Stackars dej som är så rädd för allt. Hur ska du klara praktikerna? Hur ska du kunna skriva en D-uppsats... ensam? Hur ska stackars nervösa du kunna bli barnmorska? Det är hela, starka, driftiga kvinnor som kan bli det. Inte nån sån liten... trasa.
Å så sitter jag där. Med axlarna uppdragna till käkbenet. Med andan högt upp i bröstet. Med tarmar som far runt och gör mej bajsnödig som om jag hade värsta magsjukan. Med värk i vä pekfingers och ringfingers mellanled. Fråga mej inte varför, Herr Ångest har alltid den effekten på mej.
Jag blir torr i munnen och kall om händerna, jag vill alltid fly.
 Byta hem, man, liv, jobb, boendeort. Ibland bara försvinna. Bli en av alla de där kvinnorna som försvinner å sen aldrig hittas. En bråkdel av dem är säkert mördade, men flertalet följde sin inre röst å drog.
Bara dra. Tänk så lockande. Bara stänga dörren och gå.

Kan någon vänlig människa vara så godhjärtad att hjälpa mej visa Herr Ångest ut?
Vi har talat färdigt med varann. Å förhoppningsvis har jag en dejt med en annan snubbe strax i kväll.
Mr John Blund. Förtjusande karl. När han kommer menar jag.

Puss/ Asta

Igenkänning i ångest, en omvärderad bokrecension och barnmorskans ord 1989.

Den där boken, "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag biter sej kvar.
Trots att jag igår bara gav den ett godkänt (recension här)så kan jag inte sluta tänka på den.
Jag kan inte sluta tänka på dramatiken i att ett nästan tjugo år gammalt förhållande tar slut, kan inte sluta tänka på lögnerna... hur det känns att ljuga och att bli ljugen för... och jag kan inte sluta tänka på ångesten.
Att överleva ångest. Att plötsligt varken kunna sova eller äta och inte behöva det heller.
Känslan av att vakna och att det är tvärt om mot en mardröm. Istället för lättnaden slår insikten en om att livet är helt fucked up och att det gör så ont att ens andas att man helst hade sluppit.
Hur det är att försöka överleva 15 minuter i taget för längre perspektiv fixar man bara inte.
Jag tror att jag blev lite "besviken" när jag läst boken över att det inte avslöjade något riktigt snaskigt eller vidrigt från Erics Anders sida. Med lite perspektiv växer boken, och känslor av hur jävligt livet kan vara beskriver Martina Haag mycket bra.

Utan att ha varit med om exakt det som utspelar sej i boken så har jag många gånger genomlevt tider när det handlar om just det... överlevnad. När allt är så jävla tvärvidrigt att jag inte kunnat se slutet eller vägar ut och när varje ny gryning inneburit ännu en kamp.
Jag tror många av oss har varit med om det, kan känna igen sej i den känslan.
För precis lika vackert som livet kan vara, lika svårt kan det oxå vara.
Ofta är det med andra människor, i relationer, som den smärtan kan uppstå.

En barnmorska under mitt andra barns förlossning slängde ur sej ett par tröstande ord som jag burit med mej sen dess under alla möjliga kriser.
Det gjorde så jävla ont den där gången på ABC kliniken på Sahlgrenska i slutet av februari 1989.
Jag låg i bubbelbadkaret utan någon annan smärtlindring och fullpumpad av ren rädsla.
Barnmorskan mötte upp min blick, höll fast den och sa: "Ja, det gör ont att föda barn, det finns egentligen bara en sak som gör ondare och vet du vad det är?"
Jag skakade på huvudet, kunde inte tänka mej något mer smärtsamt.
"Att mista dem" sa hon.
Den sanningen har jag burit med mej. I allt. När vänner dött, när mitt äktenskap varit en krigszon, när jag gått igenom depressioner, när min bror varit nära att dö, i uppbrott med människor jag älskat.
Det här är ingenting mot att förlora ett barn. Det här gör bara ont, men det här kan jag överleva.

Och därför  har jag idag ätit osannolika mängder knäck, varit ute å gått i full storm, sovit i omgångar, blockerat ett mobilnummer å omvärderat en bokrecension till en 4:a.

Puss/ Asta 

Det blir bra

Ja. Jo, jag medger det gärna. Jag ÄR en orolig själ.
Min trogna läsare Emma ska åka till Rwanda med sin son, ingen charter direkt och något helt annat än att slussas av krampaktigt leende skandinaviska ungdomar som tar emot direkt efter utcheckning å slussar från punkt A till punk B.
Precis innan jag slutade på Medicin mötte jag en timanställd, ung tjej i knappa tjugoårsåldern, som skulle resa jorden runt. Själv. Hennes föräldrar då? De tyckte det var roligt!
Det är inte direkt samma virke som en annan är gjord av.
Sen var mitt inlägg en smula självironiskt också. Jag ligger inte sömnlös av oro över att piloten ska vara självmordsbenägen eller salongsberusad. Det finns mer verkliga orosmoment än så när man åker med ett litet barn och en mor som är i psykisk och fysiskt dålig form.
Men visst, Ängslighet is my middlename.
Sedan kan, som vi diskuterat tidigare, mod se väldigt olika ut och även om jag aldrig lär kallas Lejonhjärta efter min död så har jag helt klart mina modiga sidor.
Som...
Ehh...
Ja, okej, jag kommer inte på nåt här å nu men det har jag.

Det märks att jag är trött. Oron slickar min hud som eld. Det fladdrar i magen.
Jag kan inte lokalisera ångesten, vet inte vad som oroar mej här å nu.
Men det är rätt typiskt.
Efter en skolvecka där det känns som om saker å ting faller på plats, där jag har haft fokus på att klara av uppgifter som måste bli avslutade innan resan och där jag klivit upp tidigt å somnat sent hela veckan kan jag andas ut lite grann. Jobb i morgon natt sen är plikterna klara.
Då kommer det. Oron, rastlösheten, den där diffusa känslan av skräck i kroppen.

Jag skiter i det nu. Orkar inte tänka och orkar inte älta.
Ikväll har jag sett på första omgången i SHL där Frölunda Indians med visst besvär vann över Rögle.
Jag har beställt en ny almanacka, jag har lagat mat, vallat hunden å myst med mina grabbar.
Imorgon är det bortsett från jobb nya fransar som gäller och en sista titt på skolarbetet.
På lördag när jag vaknar vill jag vara helt fri att ägna mej åt packning och skönhetsbestyr.
Snart sitter jag där. På altanen på Cypern. Med en kall Gin & Tonic.
28 grader där nu. 27 i havet. Det kan man leva med.
Det blir bra. Det BLIR bra!

Puss/ Asta

Tänk om jag är normal?

Jag har tänkt på en sak.
Hur man tolkar kroppens signaler utefter tidigare erfarenheter och personlighet.
Jag till exempel har aldrig tyckt om att åka bergochdalbanor eller andra åkattraktioner på Liseberg (eller någon annanstans.) När jag var liten blev jag ofta hånad av både barn och vuxna för det.
Kompisarna tyckte man var en fegis, vuxna tjatade lite irriterat "Åk nu, alla barn tycker det är roligt, det är ju därför vi är här."
Bjud till lite för fan med andra ord.
Å jag har prövat men alltid tyckt att det är otäckt, dödsångestotäckt.
Min man frågade en gång varför jag inte tyckte om det och jag försökte förklara... jag blir rädd i backarna uppför, det pirrar och klämmer i magen, jag tappar luft.
Och mannen svarar att det är så det ska kännas, det är för den känslan attraktionerna byggs.
Något som jag tolkar som ångestfyllt tolkar andra alltså som lustfyllt å spännande.

Jag har genom mitt liv haft perioder när jag mått psykiskt dåligt.
Tonåren var hemska. Efter varje graviditet mådde jag allt sämre post partum och efter fjärde barnet hade jag mitt livs värsta depression.
Därefter har jag haft depressioner vid ytterligare några tillfällen eller åtminstone perioder av kraftig ångest. Sedan ett antal år äter jag antiidepressiv medicin och den ser jag ingen anledning att någonsin sluta med. Tror jag lär behöva det skyddet när jag går in i klimakteriet.
Det sägs att "Det som inte dödar härdar" men jag vet inte om jag kan hålla med om det.
Jag har absolut blivit en mer lyhörd människa med djupare empati och inlevelseförmåga för andra så jag vet inte om det är erfarenheter jag skulle vilja vara utan men dalarna i mitt liv har helt klart gjort mej rädd för att hamna där igen.
Ångest är kanske den mest dränerande känsla som finns, värre än fysisk smärta.
Jag vaktar noga på min kropp för att känna när ångest är på väg och kan ibland reagera/ tolka helt andra saker som ångest.
Tex så får jag hjärtklappning och skakningar av mina luftrörsvidgande inhalationer.
Då kan först hjärnan ropa: "Hoo hoo, ångest på ingång" men sedan kan jag tolka om och säga till kroppen att det inte är ångest utan bara en läkemedelsbiverkan som snart går över.

Inför varje ny händelse/ grej i livet känner jag av oro/ ångest.
Och hjärnan svarar direkt på fjärilarna i magen med att peppra mej med självsänkande tankar, sådana som säger att jag inte kan, att det inte kommer att gå, att jag är för korkad eller för gammal.
Mitt ok av missbrukarsläktingar ligger tungt och säger: "Bliv vid din läst, tro inte att du är nåt, du är inte som andra."
Fånigt, jag vet och jag ber den där rösten hålla käften men lik väl...
Men tänk om det är som med bergochdalbanan!
Tänk om alla känner det här suget i magen och tycker att det är skönt.
Ett tecken på spänning, att vara på G, att nu händer det.
Tänk om jag känner preeeecis som alla andra men bara tolkar det annorlunda?
Spelar det nån roll?
Kanske inte, men kanske går det i så fall att förklara för hjärnan, precis som när jag får biverkningar av astmamedicinen att allt är lugnt, så här ska det kännas.

Coolt.
Ska pröva genast.

Puss/ Asta

Del 768

... Del 768 i ämnet: Positivt tänkande.
Har fått två kommentarer, en på bloggen å en på facebook, som jag skulle vilja dela med mej av och grunna lite kring.

Elin skriver: Hade precis tänkt gå in och kommentera ditt inlägg om positivt tänkande nu. Jag förstår också att man kan påverka sitt liv genom sitt tänkande, men jag tycker aldrig att man riktigt får veta hur. Hur ska man kunna börja tänka positivt? När de andra tankarna bara kommer? Hur ska man kunna vara positiv om större delen av ens tillvaro är ett mörkt kaos? Jag har som tur är det väldigt bra nu och har haft en lång bra period och då är det såklart enklare att välja glädje. När jag varit deprimerad eller stressad av jobb - not so much. Och ändå kan jag ibland fastna i negativa känslor även nu, vad jag än försöker peppa mig själv med så stannar känslan kvar. Hur gör man då, rent praktiskt, när oroakänslan slagit sig till ro i hjärtat oavsett vad jag säger till mig själv? Ibland känner jag (och har för mig att jag läst om också) att affirmationer man verkligen inte tror på har motsatt effekt om man inte kan börja tro på dom, de blir ytterligare ett misslyckande. De som talar sig mest varma för positivt tänkande tycker jag alltid tar så triviala exempel, som att när jag inte hittade nyckeln på morgonen så försökte jag att inte bli stressad utan tänka att den kommer fram och sedan hittade jag den! Det bekräftar att det där med att tänka positivt mest är för de som redan mår ganska gott och har ganska små problem...
Och jag förstår din känsla! Hatar också att vara ny och kan inte slappna av innan jag ska in och prestera jobbmässigt och socialt i nya sammanhang. Men det låter ju i alla fall att de ska vara glada att de får ha dig där och om det var jag som skulle föda/precis hade fått barn hade jag känt mig jättetrygg med dig, precis så som du beskriver dig!

Therese skriver: Jag blir nästan lite provocerad av folk (oavsett titel & cv) som påstår att man kan tänka sig lycklig. Hade man kunnat det så hade vi väl inte haft några psykiska sjukdomar i princip? Tycker uttalanden som hans förlöjligar och förminskar dåligt mående och psykisk ohälsa.

Mmmm.
Trots mina predikningar i ämnet så kan jag inte låta bli att hålla med.
Jag tror att flertalet av människor som talar i ämnet, så väl inom professionen som rena hobbypsykologer, är människor som till sin läggning har lätt för positivt tänk och som inte är särskilt ängsligt eller depressivt lagda själva.
Människor som kanske inte har någon personlig erfarenhet av ångest som uppstår ur väldigt lite eller ur ingenting alls. När den där oroskänslan sprider sej i magen, axlarna automatiskt dras upp, andningen hamnar högre upp i bröstet, i mitt fall börjar vissa fingerleder värka.
Tankarna mal, hur mycket man än vill sluta så är de där, mal och förstör och gör ont.
Att känna en viss stress över att man måste hem till svärmor på söndag eller en irritation som inte ger sej över p-boten man fick igår är inte samma sak.
Det är inte heller samma sak att känna befogad rädsla, sorg el ångest.
Sorg över en förlust, en skilsmässa el ett dödsfall, är naturligt.

Så vad göra?
Om ångest eller olustkänslor inte bara uppkommer då å då som en del av livet utan blir något som äter upp allt för mycket av din kraft och energi då bör man söka vård tycker jag.
En läkare eller en psykolog bör ha gjort en bedömning.
När jag själv började med mina antidepressiva och sökte vård hamnade jag först hos en jätteduktig psykolog. Bortsett från att prata så gjorde hon en mängd tester på mej där jag fick svara ja eller nej och där jag fick gradera olika symtom å känslor.
Hon kom då fram till att jag inte hade särskilt höga poäng/ hög sannolikhet för depression men att jag hade väldigt höga poäng för ångest.
Därefter fick jag träffa en läkare som bedömde att med min typ av ångest var det osäkert om antidepressiv medicinering skulle hjälpa men att jag gärna fick pröva.
Jag kände effekt av den behandlingen redan inom 4-5 dagar. Cipralex är en av de snabbast insättande anidepressiva som finns.
Jag upplevde väldigt bra effekt av Cipralex första tiden, på senare tid... eller kanske mer periodvis... är det som att den hjälper sämre eller knappt alls. 

Jag har även i mitt liv gått i terapi under flera perioder.
Senast gick jag på kognitiv beteende terapi, det som kallas KBT.
I huvudsak började jag där för mina sömnproblem men vi talade oxå väldigt mycket om min förmåga att fastna i negativa spiraler och att jag blev fast i ett ältande.
Jag fick då en uppgift som är väldigt vanligt förekommande inom KBT.
En läxa som gick ut på att lära mej "älta på utsatt tid."
Kort går det ut på att du skriver ner saker på varsin lapp som gör dej ledsen, orolig, arg, bitter.
Du lägger lapparna i en burk.
Sen bestämmer du en tid, helst samma tid varje dag, tex kl 18-18:30.
Då sätter du dej i ett lugnt rum, ifred och öppnar din burk.
Du läser lapp för lapp. I mitt fall nu skulle det tex kunna stå "saknar mina kollegor", "känner mej korkad när jag inte kan", "oroar mej för framtiden"
Du läser, låter alla negativa känslor komma. Blir arg, ledsen, orolig, ångestfylld mm mm.
Lapp för lapp.
När halvtimman gått lägger du tillbaka lapparna i burken och stänger den.
Ältarstunden är över.
Om du därefter börjar oroa dej/ tänka arga tankar/ känner ångesten komma smygande så säger du resolut till dej själv "Jag vet att jag känner så där, det är okej men inte nu, imorgon kl 18:00 får jag ta tag i det."
Om det funkar?
Inte på mej. Jag tyckte det var skitsvårt. Jag är dålig på att styra tankar.
Det kändes fånigt att ta ältarstund när jag var glad och det var inte så lätt att stämma möte med min ångest och få den att vänta till ett visst klockslag.
Men det är en vanlig KBT övning och träning ger kanske färdighet.
Jag fick även lära mej att andas. Djupt in genom näsan, ut genom munnen.
Lugna andetag, släppa ner axlarna, släppa spänningarna i käken, bli tung, andas.
Det gör jag fortfarande och det fungerar bäst innan ångesten kommer, när jag bara börjar bli lite spänd. 

Bäst effekt på min ångest måste jag nog ändå säga att löpningen har.
Nästan hur stor ångest som helst försvinner medan jag springer och lugnet sitter ofta kvar efteråt, ibland upp mot 4-5 timmar.
Jag tror det finns något biologiskt i det där. Ja, man bränner adrenalin och man tillförs endorfiner.
Vår hjärna är fortfarande våra förfäders när vi levde ett farligt liv på savannen.
Då drog ångestmekanismerna igång... ett jävla sympatikuspåslag... till följd av hot från tex något stort farligt djur. Kroppens signaler svarade och gjorde urtidsmänniskan beredd på kamp och/ eller flykt.
Idag hotas flertalet av oss svenskar inte av en argsint buffel men kroppen reagerar likadant.
Kroppen vet inte om det är en buffel eller ett nytt socialt sammanhang som utlöser ångesten så alla signalsubstanser är de samma.
Att då springa. Fly. Det ger ett naturligt svar på den känslan. Med endorfiner som belöning när du är i säkerhet.
 
Att lära sej tänka positivt tar tid tänker jag.
Jag har hållit på med mitt tankemönster och besvärats av ångest sedan barnsben.
Ett sådant stort fartyg svänger du inte 180° på en gång.
Det fungerar bäst medan jag redan ÄR relativt lugn och välmående och jag tror det finns en vits med att träna mest då och sedan kanske bara göra det enkelt medan man inte mår bra för att det inte ska bli så som Elin beskriver "ännu något man misslyckas med."
Längst har jag kommit i mina positiva tankar kring utseendet. Jag klankar ner mycket mindre på mej själv.... min vikt, mina valkar, rynkor, häng mm... nu än tidigare.
"Tjatet" om att jag är stark, frisk å vad min kropp fixat å hjälpt mej genom åren med börjar ge resultat.
I andra bitar av min brist på självkänsla har jag inte nåt lika långt, men jag fortsätter att öva, fortsätter att försöka bejaka allt det jag har som är fantastiskt. Att lägga skulden där den hör hemma, allt är inte mitt fel.
Mina tacksamhetstankar (som jag ständigt tjatar om) är en väldigt bra övning. 

Men jag tror också att man måste vara mottaglig och TRO på det. Befinna sej på rätt plats rent mentalt.
Jag har alltid fnyst åt självhjälpsböcker och hittills aldrig orkat läsa klart en enda och det är ju egentligen samma sak.
Ska affirmation fungera så måste man tycka att det är spännande och tro på att det är möjligt, och sedan beväpna sej med en jävla massa tålamod. 

Puss/ Asta

Nedsatt psykologiskt immunförsvar helt enkelt... simpelt as that.

Snälla människor i min närhet frågar mej "varför är du ledsen, är det jobbet du tänker på", men så är det inte. Visst är jag ledsen över att min avdelning fått stänga ner, att jag å mina kollegor splittrats och att det slutade så fel med chefen, visst är jag det men ångesten är nåt annat.
Denna ångest som har fyllt varenda jävla cell sista tre-fyra dagarna, som bokstavligen har befolkat mej. Det är stor skillnad på att ha någon timme ångest och på att vara förföljd av den varenda minut.
Det märkliga är att det är svårt att förstå och acceptera.
Jag vill liksom skärpa mej. Det är bra nu! Lägg av!
Men orken är slut.
När jag är fysiskt sjuk försöker jag inte lägga av. Allergin är ett utmärkt exempel.
Jag är allergisk mot en jäkla massa saker. All form av pollen, kvalster, mögel, häst, fåglar.
Men jag är oxå allergisk mot sådant som i det vardagliga och under vinterhalvåret knappt märks, som hund, katt, damm.
När pollensäsongen slår till och gräs å gröda gror då får min kropp fullt upp, trots alla mediciner i världen. Då bryts hela mitt motstånd ner och plötsligt reagerar jag även mot Gottfrid.
Lite så tänker jag att det är med själen just nu.
Jag är utmattad psykiskt. Förut var jag ledsen, med snart en vecka hemma kommer ångesten.

Jag gör vad jag kan för att bemästra den.
Jag har varit ute idag på både spring och Gotterunda. Frisk luft och motion är bra mot ångest.
Endorfiner.
Jag sover mycket, minst en middagslur per dag och jag byter mycket av datortiden mot att läsa.
Jag äter bra och regelbundet och låter kroppen slippa 5:2 just nu.
Är noga med att ta mina mediciner som jag ska.
Jag tänker på hur jag andas och försöker så mycket jag kan att andas genom näsan.
Igår shoppade jag. Visserligen en bikini så där försvann det pluset men ett par billiga fina örhängen fick oxå följa med hem.
Ja, kort sagt. Jag gör allt som jag erfarenhetsmässigt vet lindrar... men med ganska klent resultat.

Varje kväll hoppas jag att imorgon ska vara en bättre dag. Hittills har imorgon bara blivit sämre.
Idag när jag sprang tänkte jag "Om livet ska va så här nu, om det inte går över...är det då värt det, vill jag verkligen vara kvar då?"
Men än så länge tycker jag att det är värt det och fördelen jag har nu mot mitt yngre jag är att jag vet att det går över. Kanske inte imorgon men det går över.
På fredag börjar jag jobba igen å jobbar hela påsken. På den nya avdelningen, dit jag inte ville. Hur framtiden blir vet jag förhoppningsvis snart och då ska ni oxå få veta.
Vi får se om jag pallar, just nu är det rätt viktigt för mej att jag gör det.
Nästa tisdag ska jag fylla på mina fransar igen, nåt så fåfängt mår jag väl av i stunden i allafall och på onsdagen ska jag för första gången på många år gå till en psykolog.
Jag... längtar kan jag säga. Hur mycket jag än tycker om mina nära kan jag varken prata eller förklara för dem hur det gör ont.

Lämnar er med mitt favoritordspråk som tröst i natten "Livet är en strid- och sen dör man." :)

Puss/ Asta

Jag orkar inte en gång till.

Det här med att "må dåligt på jobbet" är ett ämne som är svårt att skriva om tycker jag.
Jag har låtit bli, bara sipprat lite under ett tag men det ÄR rätt illa tyvärr.
Jag har inte velat skriva om det för jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag ska göra åt det.
Jag har tänkt att vad hjälper det att älta i bloggen? En del kommer säkert finna mej gnällig å skör och som en så "känslig liten människa" å andra kommer säga att jag skall sjukskriva mej direkt.
Men jag vet faktiskt inte om jag vill ha några råd...

Det är djävulskt på jobbet. Tungt som bara helsike. Särskilt en av grupperna suger energi, en grupp där jag varit placerad väldigt mycket.
Förr, för några år sedan, fanns det toppar å dalar i mitt jobb.
Det kunde vara intensivt under några månader... med sommarens nya oerfarna personal eller i vinterkräkstider men det fanns oxå perioder när det var lugnare.
Så är det inte längre.
Belastningen är hög precis hela tiden. Vi har patienter som ligger hos oss väldigt länge, vilket är en ytterligare belastning för man kommer nära på gott å ont, och patienterna har behövt så väl mycket medicinsk vård som omvårdnad.
Men det som slitit mest på mej är att avdelningen känns som om hela havet stormar.
Oroligt.
På kort tid har över 10 sjuksköterskor valt att sluta. Några av dem just nu mammalediga eller på andra tillfälliga uppdrag men nu försvinner de. Resten har bytt jobb till närmare sina hem, börjat plugga, prövar kommunen. En del försvinner till andra, lugnare, avdelningar på sjukhuset.
Vi är inte många kvar nu.
Vi som ska orka, bära, lära ut, skola in.
Å ingen söker tjänsterna så vad ska hända?
Ja, det vet ingen, inte ens cheferna men självklart spekuleras det. Om att stänga avdelningar, hur bedriver man vård utan personal?

Jag har en längre tid känt att min stressnivå i kroppen ökat.
Jag får svårare att somna om nätterna trots sömntabletter. Jag får hjärtklappning när jag släcker lampan. Jag går ofta upp efter en timma och tar ytterligare en sömnpilla.
Jag som skulle minska...
Jag vaknar på nätterna.
Jag släpper inte tanken på jobbet- på vissa patienter eller på vad som ska hända- även när jag är ledig.
Jag har blivit känsligare för ljud. Jag blir stressad och irriterad när flera pratar samtidigt eller på sånt som jag kan uppleva som tjat.
Det känns som starka varningssignaler. Signaler jag känner igen från när jag vart sjukskriven 2013.
Under mina sista arbetspass har jag fått ångest även på jobbet.
Känt en frustration när det minsta lilla krånglar, när jag får vänta på att datorn arbetar eller något sinkar. Sist började hjärtat slå våldsamt, trots en lugn fin grupp å ingenting att stressa upp sej över, att jag var tvungen att gå å lägga mej.
Ligga i vilorummet å andas så som jag lärt mej under KBT.
Tillslut somnade jag, sov tio minuter och sen klarade jag resten av dagen.

Tydliga symtom. Visst.
Problemet är bara VAD jag ska göra åt det.
För jag vill inte vara sjukskriven igen. Jag vill inte söka läkare. Skicka papper till försäkringskassan. Förklara för chefen. Fundera på vad mina kollegor tänker eller inte tänker.
Jag ORKAR INTE! Jag gör det bara inte!
Min chef är sjukskriven och vikarien orkar jag bara inte dra det här för.
Det är i sej ett symtom, detta att inte orka, inte mäkta med att ta tag i något.
Jag vacklar mellan att tycka att min kropp reagerar adekvat på en fullständigt ohållbar situation som gjort att majoriteten av mina kollegor sagt upp sej till att känna att jag är världens största fjant som mår dåligt... nu IGEN!
JAG känner människor som både jobbar som fan å går igenom personliga tragedier men som ändå orkar.
Människor har alltid jobbat hårt. Förr arbetade man 10-12 timmar sex dagar i veckan och inte fan sprang folk runt och blev utbrända. De snöt sej och jobbade på.
Jag vill betona att jag inte tänker så här när det gäller andra men när det gäller mej själv så känns det som om jag hittar på, överdriver och förstärker. Jag har ju alltid varit en sådan dramaqueen.
"Skärp dej och ändra inställning!" tänker jag.
Sov, promenera, tanka kraft när du är ledig och sluta tänk så jävla mycket på jobbet.
Gör det du ska/ hinner/ mäktar med och skit i resten.
Ta nedläggningen när den kommer.
Så tänker jag. Men kroppen lyder inte.
Tyvärr tror jag inte att dessa fem dagars ledighet som jag nu befinner mej i och har avverkat hälften av kommer att förändra någonting.

Jag vill vara stark! Vi skojade härom dagen en läkare å jag angående massuppsägningarna att "Jag stannar, jag är som en kapten. Den sista som lämnar det sjunkande skeppet" och så gjorde jag en sådan där flott honnör.
Jag orkar verkligen inte med något psykbryt nu. Jag behöver jobba, jag behöver få fortsätta känna glädjen till mitt jobb som konstigt nog finns mitt i kaoset och jobbet behöver sannerligen mej.
Jag vill inte vara henne man pratar om... "Nu är hon sjukskriven igen. Hon pallar inte för det här."
Jag vill... jag vill besegra den här skiten. Ta mej samman helt enkelt!

Men va fan. Annars mår jag toppen! :)

Puss/ Asta

Plaskande hälsningar

 
Stulen bild på regn. 


... Den här sommaren lär inte gå till världshistorien som "den bästa sommaren."
Trots Noah, trots vädret, trots att allergin är i schack. Jag har en jävla ångest som bara lämnar mej ifred korta stunder.
Jag orkar inte skriva nåt mer om det. Den är som Pandoras ask och jag går i cirklar runt den å blänger, känner dess giftiga strålning, vet att jag kanske borde men vågar inte öppna locket.
För då... då är den för alltid öppen.

Så. Istället försöker jag finta bort mej själv och mina känslor å rädslor på olika sätt med varierande framgång.
Idag tänkte jag ge mej ut och springa en vända.
Det gick ju "så där" med mitt löfte till mej själv att springa varje dag denna veckan.
Sist jag sprang var i måndags.
Jag har förvisso tagit några promenader med, i går kväll var Gottfrid å jag ute och powerwalkade i 1,5 timma.
Men det är inte att springa.

Idag skulle jag springa. Om det bara inte regnade så jävligt.
Jag har sprungit i duggregn innan, men aldrig i ösregn.
Är det kallt?
Till slut gav jag mej ändå ut, jagad av de där svarta demonerna skulle jag nog kunnat gett mej ut för en löptur i en tsunami idag.
Å vet ni?
När jag kom över känslan av att drunkna... för man jag är inte van att titta rakt ut i regnet utan att kröka nacken... så var det underbart!
Helt ljuvligt faktiskt.
Inte ett dugg kallt.
Syrerikt å friskt.
Jag sprang i varenda vattenpöl som jag hittade och upplevde något av barndomens sprudlande förtjusning över att bli blöt om fötterna.

Nu känns det bättre.
Asken står där den står men jag tryckte visst till locket lite i farten.
Jag färgar håret, dottern bakar rulltårtor till dopet samtidigt som hon lyssnar på Veronica Maggio å jag står ut med det för att jag älskar henne.
Snart ska vi se på film för en söndag som denna är det en riktig läs å filmdag.

Vad gör ni idag?

Puss/ Asta

Vuxna människor jag tycker om, student och en smula ångest.

Idag har jag träffat tre unga vuxna, vackra människor som jag har ett alldeles särskilt förhållande till.
De är min kompis Cissis ungar och den lilla rödhättan har jag känt sedan hon var en viljestark fyraåring, den mörka skönheten var ungefär två när vi flätades samman och "lillkillen" har jag känt hela hans liv, det är min gudson.
Nu för tiden ses vi allt för sällan, i synnerhet äldsta systern har alltid hela sitt vuxna liv flängt runt och arbetat på olika platser i Sverige och världen.
Grabben är den jag träffar oftast då han fortfarande bor hemma.

Det gör någonting med en när man ser barn växa upp. Då de var små sågs vi dagligen och mina barn och dessa sprang in å ut hos varandra så att man nästan blev som en stor familj.
Under tonåren tappade jag kontakten med dem lite men nu när de är vuxna och vi kan mötas i dessa nya roller... just som vuxna och jämbördiga... så finns ändå den där grundkontakten kvar.
Jag tycker så mycket om dem alla tre och är stolt över dem allihop.
De är så olika alla tre och på många sätt lika dem de var som barn.

Rödhettan energisk, driven, social. Tränar, jobbar och gör allt i en jäkla fart.
Lik sin mamma till utseendet, lik sin pappa till sättet.
Den mörka lite mjukare och mer familjär. Underhållande, livlig och mjuk.
Lik sin pappa i färgerna och lik sin mamma i sättet att vara.
Killen underfundig, filosofisk, rolig och så himla go.
Vet inte vem han  är lik, han är sin alldeles egna.

Idag tog Tom studenten och vi var där och firade.
Kände mej oerhört sugen på ett glas vin innan när maken tog ett par glas medan han duschade och klädde sej men väl där var det rätt gött att dricka loka och hallonsoda.
Skönt att sitta här å vara nykter i kväll och framförallt skönt att slippa vara trött å off imorgon.
Knarkar mej hög på socker istället.

Annars är det så där. Upp å ner. Bra och dåligt.
Allergin är efter två kortisoninjektioner äntligen mycket mycket bättre.
Inte borta, lite kli i ögonen, men väldigt mycket bättre.
Jag känner en inre stress i kroppen. Har jobbat intensivt i ett par veckor, har relativt långt kvar till semestern. Sommaren känns jobbmässigt väldigt orolig i år.
Dessutom ska jag lämna bort Gottfrid över natten mellan lördag och söndag och även om jag är tacksam över hundvakten så har jag svårt för att tänka på ett dygn utan honom.
Det låter förmodligen helt sinnessjukt. Jag är rädd att han blir hunsad av den lite äldre hunden i hundvaktshemmet, jag är lite rädd att det blir slagsmål, jag är rätt mycket rädd över att han ska undra varför jag dumpade honom där och längtar hem och jag är rädd att jag ska sakna ihjäl mej.
Ja jag hör att det låter sinnessjukt. Jag hör det, men det hjälper inte.
Vi är så gott som aldrig ifrån varann om jag inte jobbar och han har aldrig sovit borta.
På söndag ska vi på dop för lilla Ängla tidigt som fanken. Det stressar oxå. Vi ska ju helst komma i tid.
Vargtimman är här.

Hur har ni det?

Puss/ Asta