Jag orkar inte en gång till.

Det här med att "må dåligt på jobbet" är ett ämne som är svårt att skriva om tycker jag.
Jag har låtit bli, bara sipprat lite under ett tag men det ÄR rätt illa tyvärr.
Jag har inte velat skriva om det för jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag ska göra åt det.
Jag har tänkt att vad hjälper det att älta i bloggen? En del kommer säkert finna mej gnällig å skör och som en så "känslig liten människa" å andra kommer säga att jag skall sjukskriva mej direkt.
Men jag vet faktiskt inte om jag vill ha några råd...

Det är djävulskt på jobbet. Tungt som bara helsike. Särskilt en av grupperna suger energi, en grupp där jag varit placerad väldigt mycket.
Förr, för några år sedan, fanns det toppar å dalar i mitt jobb.
Det kunde vara intensivt under några månader... med sommarens nya oerfarna personal eller i vinterkräkstider men det fanns oxå perioder när det var lugnare.
Så är det inte längre.
Belastningen är hög precis hela tiden. Vi har patienter som ligger hos oss väldigt länge, vilket är en ytterligare belastning för man kommer nära på gott å ont, och patienterna har behövt så väl mycket medicinsk vård som omvårdnad.
Men det som slitit mest på mej är att avdelningen känns som om hela havet stormar.
Oroligt.
På kort tid har över 10 sjuksköterskor valt att sluta. Några av dem just nu mammalediga eller på andra tillfälliga uppdrag men nu försvinner de. Resten har bytt jobb till närmare sina hem, börjat plugga, prövar kommunen. En del försvinner till andra, lugnare, avdelningar på sjukhuset.
Vi är inte många kvar nu.
Vi som ska orka, bära, lära ut, skola in.
Å ingen söker tjänsterna så vad ska hända?
Ja, det vet ingen, inte ens cheferna men självklart spekuleras det. Om att stänga avdelningar, hur bedriver man vård utan personal?

Jag har en längre tid känt att min stressnivå i kroppen ökat.
Jag får svårare att somna om nätterna trots sömntabletter. Jag får hjärtklappning när jag släcker lampan. Jag går ofta upp efter en timma och tar ytterligare en sömnpilla.
Jag som skulle minska...
Jag vaknar på nätterna.
Jag släpper inte tanken på jobbet- på vissa patienter eller på vad som ska hända- även när jag är ledig.
Jag har blivit känsligare för ljud. Jag blir stressad och irriterad när flera pratar samtidigt eller på sånt som jag kan uppleva som tjat.
Det känns som starka varningssignaler. Signaler jag känner igen från när jag vart sjukskriven 2013.
Under mina sista arbetspass har jag fått ångest även på jobbet.
Känt en frustration när det minsta lilla krånglar, när jag får vänta på att datorn arbetar eller något sinkar. Sist började hjärtat slå våldsamt, trots en lugn fin grupp å ingenting att stressa upp sej över, att jag var tvungen att gå å lägga mej.
Ligga i vilorummet å andas så som jag lärt mej under KBT.
Tillslut somnade jag, sov tio minuter och sen klarade jag resten av dagen.

Tydliga symtom. Visst.
Problemet är bara VAD jag ska göra åt det.
För jag vill inte vara sjukskriven igen. Jag vill inte söka läkare. Skicka papper till försäkringskassan. Förklara för chefen. Fundera på vad mina kollegor tänker eller inte tänker.
Jag ORKAR INTE! Jag gör det bara inte!
Min chef är sjukskriven och vikarien orkar jag bara inte dra det här för.
Det är i sej ett symtom, detta att inte orka, inte mäkta med att ta tag i något.
Jag vacklar mellan att tycka att min kropp reagerar adekvat på en fullständigt ohållbar situation som gjort att majoriteten av mina kollegor sagt upp sej till att känna att jag är världens största fjant som mår dåligt... nu IGEN!
JAG känner människor som både jobbar som fan å går igenom personliga tragedier men som ändå orkar.
Människor har alltid jobbat hårt. Förr arbetade man 10-12 timmar sex dagar i veckan och inte fan sprang folk runt och blev utbrända. De snöt sej och jobbade på.
Jag vill betona att jag inte tänker så här när det gäller andra men när det gäller mej själv så känns det som om jag hittar på, överdriver och förstärker. Jag har ju alltid varit en sådan dramaqueen.
"Skärp dej och ändra inställning!" tänker jag.
Sov, promenera, tanka kraft när du är ledig och sluta tänk så jävla mycket på jobbet.
Gör det du ska/ hinner/ mäktar med och skit i resten.
Ta nedläggningen när den kommer.
Så tänker jag. Men kroppen lyder inte.
Tyvärr tror jag inte att dessa fem dagars ledighet som jag nu befinner mej i och har avverkat hälften av kommer att förändra någonting.

Jag vill vara stark! Vi skojade härom dagen en läkare å jag angående massuppsägningarna att "Jag stannar, jag är som en kapten. Den sista som lämnar det sjunkande skeppet" och så gjorde jag en sådan där flott honnör.
Jag orkar verkligen inte med något psykbryt nu. Jag behöver jobba, jag behöver få fortsätta känna glädjen till mitt jobb som konstigt nog finns mitt i kaoset och jobbet behöver sannerligen mej.
Jag vill inte vara henne man pratar om... "Nu är hon sjukskriven igen. Hon pallar inte för det här."
Jag vill... jag vill besegra den här skiten. Ta mej samman helt enkelt!

Men va fan. Annars mår jag toppen! :)

Puss/ Asta

Fjantar för minsta lilla

 

Jag har ju glömt att tacka er.
För allt ert engagemang, allt pepp och alla era tankar kring det här med att starta eget och öppna hunddagis.
Att jag glömt beror inte på att jag är otacksam.
Nej, det har med min utbrändhet att göra.
Efter att ha läst alla era svar, funderat, vänt och vridit så kom den här utmattande tröttheten å ångesten smygande på mej och jag stängde av allt som hade med det att göra. Så även allt det fina ni skrev.
Jag ska spara det och tänka mer på det när jag orkar.
Just nu är jag tyvärr inte i form för stora projekt.

Ja, jag är inte ens i form för små projekt.
Min mamma kommer ärva lite pengar efter att mormor gick bort.
Det är inga enorma summor men ändå en hacka.
Mamma har aldrig varit utomlands och nu vill hon bjuda mej å Mini i höst.
Som ett minne för oss att spara på, för att hon vill ge oss det här å för att hon själv ska våga se nåt annat än sina vanliga kvarter.

Jag älskar ju normalt att resa.
Vi var inte iväg förra sommaren. Vi skaffade ju valp, Märta var gammal osv.
Mini tyckte det var skittrist och nu är hon eld å lågor.
Igår höll vi på att titta runt på olika resesajter och Mini tjatade, läste, frågade tills jag fick sån ångest att jag var tvungen att gå och lägga mej.
För nåt som är kul egentligen.
Som jag bara ser problem med.

För det första har min mamma... utan att lämna ut henne för mycket här... en del allvarliga problem, däribland panikångest som ibland uppstår bara hon åker bil.
Jag tänker... i ett flygplan? Hon har ju aldrig flugit för.
För det andra känns det inte helt rättvist att hon lägger ner såna pengar mamma på ett av sina fyra barnbarn. Att hon lägger ner pengar på mej har jag inga problem med, jag är hennes dotter, och har alltid stått tillbaka för brorsan.
Å sen är det den tredje anledningen... kanske den största men samtidigt den som jag misstänker att folk har svårast att första... hur ska jag kunna vara utan Gottfrid en vecka? Å lita på att han har det bra nog här hemma?

Jo, jag vet... människor åker på semester utan sina barn. Människobarn.
En vecka är en vecka.
Å ja, jag lämnade ju Märta för att åka.
DET var svårt och jag saknade henne hemskt på fjärde- femte dagen men Gottfrid... han är liten på ett annat sätt. Han är en bebis som jag sover ihop med, som saknar mej när jag går å duschar, som ska fjompas med maten.
Jag tvivlar på att maken och svärsonen som i så fall kommer att dela på det prestigefulla uppdraget kommer att sova här nere och pjåska så han äter.
Han lär väl överleva...
Men hur mycket kommer vi inte sakna varann? Kommer det ens att vara värt det?
Usch, nu känner jag hur hjärtat börjar banka igen.

Bilden ovan kommer från Cypern.
Jag har aldrig varit där. Det är ett fint hotell och ligger i Larnaka(?) inte långt från Ayia napa där det är liv å rörelse. Precis vid stranden. Med jätte vackra poolområden.

Vi får se...

Puss/ Asta

Blottad å naken.

Upp som en sol å ner som en pannkaka.
Om igår var en strålande underbar dag så är idag inte fullt lika underbar.
Hör ni, egentligen vet jag inte om jag vill skriva om det.
Det känns så oerhört privat trots att jag redan dragit det i var å vart annat inlägg sista tiden, men det är väl mer känslan idag som känns privat.

Jag skulle arbetsträna mitt näst sista pass idag.
Jag gick till jobbet och det kändes ganska mycket som vanligt.
Lyssnade på P4 och Lotta Bromé på vägen som hade Petter som gäst.
Är ju lite förälskad i dom båda sedan gammalt.

Jag och sköterskan som skulle "stötta upp" mej fick rapport.
Sjuksköterskan som lämnade över är en a de nyaste och hon rapporterade så gott hon kunde men med mycket stress. Dels var det en hel del hon inte hade hunnit med, inte visste och dels hade hon bråttom iväg till en utbildning.
Redan där kände jag hur det liksom "smittade av sej" på mej lite grann.
Ändå kändes allt ok. Vi fick tillslut vår rapport. Jag gick å tog en fika.
Sen blev det lixom en rörig start.
Så där som det ofta blir på min avdelning.
Patienter som skulle flyttas till andra avdelningar, andra patienter som skulle byta rum, patienter som var på väg upp från akuten.
På ronden var det en del ordinationer på saker som skulle göras.
Inget dramatiskt eller ovanligt alls, men lite rörigt...

En vårdsamordnare var uppe å ville mitt i allt rapportera att det skulle komma en patient. Här kände jag första ruset när jag blev irriterad på hennes attityd.
Jag gick å delade mediciner. Läkemedelsvagnen var i kaos. Där saknades vissa läkemedel, där låg läkemedel patienten inte hade.
Vi har ett relativt nytt system där läkemedel inte längre står i bokstavsordning utan i ATC ordning, dvs utefter den effekt det har i kroppen, och jag har inte lärt mej hitta allt ännu.
Nu började det bli jobbigt. Tiden rann iväg.
Det i sej var inget problem, vi var gott om folk och jag hade ju min back upp, men så är det ju det där... "kan själv"... bevisa både för sej själv å andra att man har kontroll.
Hjärtat började banka helt galet. Lätt upp mot en 120-140 slag/ minut.
Jag kände mej matt, andades först högt upp i bröstet och senare hyperventilerade jag utan kontroll.
Jag var ensam i medicinrummet mestadels, jag försökte "andas i fyrkant" och djupt ner i magen.
Det snurrade i huvudet, jag kände mej svag i benen och jag började skaka.
Tappade fokus på vad jag gjorde. Fick kolla om, å kolla om, å kolla om de mediciner jag delat.
Så brast det inför en kollega.
Jag började gråta.
Sedan brast det för ytterligare en, min vän Mi.
Högljutt. Kippande.
Jag beslöt att gå hem.
Ge upp.
Kapitulera.
Det brast inför min back up sköterska. Inför hennes student.
Jag kände mej så fruktansvärt liten, misslyckad, fånig, utlämnad, löjlig, dum, svag, idiotisk.
I omklädningsrummet var jag... tack å lov ensam... och där satt jag en lång stund och bara storbölade. Ni vet, högt jämrande med tårar å snor som väter ner hela ansiktet.
Snor i håret, mascara på kinderna.
När jag körde hem kände jag flera gånger att "nej, det här går inte."
Det kändes som om jag var helt off. Helt bortkopplad. Som om jag skulle krocka eller köra av vägen när som helst.

Men jag kom hem.
Åt, kramade min hund och gick å la mej.
Orkar inte prata om det här.
(Men skriva så hela världens cyberinvånare kan läsa går bra. Bha!)

Nu efteråt har jag (nästan) släppt att jag började grina inför kollegor å studenter.
(Själv skulle jag nog som student blivit livrädd om en erfaren sköterska bar sej åt så.)
Men känslan av ett GIGANTISKT misslyckande är kvar.
Frustration över att inte bli bra. Rädsla över hur lite som behövdes för att tippa mej. Jag menar, i praktiken kunde jag ju bara sagt "jag går å vilar en stund" vid första symtomen. Jag var ju på inget sätt oersättlig idag, tvärt om... jag var utöver, helt på mina egna villkor.
Hur blev jag så här? Varför? När ska jag bli bra? BLIR jag någonsin bra?
Det är en vidrig känsla.
Å även om alla är snälla på jobbet så vill jag inte bli sedd på som "henne, den stackars klena. Kan hon verkligen vara kvar?"
Jag är van vid att vara den erfarna, tryggheten, en del av stadgan på avdelningen som de nya kan vända sej till.
Nu får de nya ta över efter mej medan jag hulkande och stukad åker hem.
Det känns... för jävligt på ren svenska.

Usch, usch, usch.
Å nu ska ungarna äta pizza och jag tackade nej (!!!) för den där jävla dieten.
Jag skulle behöva en mugg sprit. Och pizza.

Puss/ Asta

Måndag i en shoppoholicers liv

 

Hur sött är inte det här lapptäcket från Lindex?
Ja, ÄNNU sötare än på bild faktiskt.
Den har mormor Asta shoppat. Till lilla Olga-Konrad som ännu ligger i sin mammas mage.
Det kommer bli kanonfint till ett vitt gammaldags brodyr överlakan i vaggan som gammelmorfar gjort.
Hade jag varit en bättre mor å mormor hade jag så klart sytt ett själv.
Men nu är jag inte det och äger ingen symaskin och detta är ett urgulligt substitut.


Hur fin är inte den här toppen från HM då?
Draperad för att dölja lite här å där men ändå kvinnligt tajt.
Den har Asta oxå köpt. Till sej själv.
Sjukskriven, psyksjuk å pank som hon är.
Hon tyckte liksom hon var värd det idag.

Det är en strålande måndag.
Hela dagen blev på nåt sätt bra när jag vaknade så tidigt och vägde in mej på min målvikt.
Å så skiner solen. Bara det!
Jag var ju hos doktorn idag och idag var jag bara tvungen att säga det precis när jag skulle gå...
"Jag tycker att du är underbar. Så klok och varm och empatisk. Å det är inte bara jag som tycker det, det säger alla om dej bara så du vet." Jag tror bestämt doktorn blev glad.
Doktorn tycker att jag har bråttom. Att jag är för otålig.
Han är fantastisk för varje symtom, varje upplevelse av mitt mående jag beskriver kan han förklara.
Fysiologiskt och pedagogiskt.
Han tar sej tid och han resonerar med mej så att vi är ense.
Å jag får väl inse att det TAR tid. Å att ingenting blir bättre om jag "låtsas" vara frisk. Det kommer att funka. Ett tag men inte i längden.

Det var min måndag. Har börjat känna mej lite mör nu.
Hoppas på tidig sänggång med min bok.
Hur har ni det?

Puss/ Asta

"Du orkar ju skriva om SD och gå på middagar."

 

Det kom en oerhört intressant kommentar. Anonymt förstås.

"Man får skilja mellan utbrändhet och att vara utröttad/utmattad. En person med utmattningssyndrom saknar energi och ork till allt. Hen ligger i sängen och stirrar i taket och orkar inte ta sig för något. Vissa som läser din blogg kanske blir provocerade av att du ändå har såpass mycket energi, att spotta ut inlägg på bloggen om SD tex. Att du går på middagar, ordnar middagar, går på hundkurs etc.
Vi är många som är helt utmattade efter ett arbetspass, man trillar ner i soffan och orkar knappt utfodra barnen med lite snabbmat. Utbrändhet har blivit en populär diagnos på senare tid, vissa läkare ställer den allför enkelt."

I dessa enkla rader finns mycket värt att fundera kring.
Jag väljer här att bortse från att författaren till kommentaren har en fördomsfull och dålig insikt i hälsa/ ohälsa. Precis som alla andra sjukdomar... ska vi ta förkylning/ cancer/ bipolär sjukdom/ njursvikt/ kärlkramp som exempel så finns det så klart olika grader av eländet. Olika spann mellan hälsa och ohälsa. Mellan vad den sjuka förmår och inte förmår.
Jag har sett utbrända människor som är paket. Som knappt orkar bära sin egen vikt och sitta upprätta. Det stora flertalet påminner nog dock mer om mej.
Min läkare är väldigt erfaren och kunnig på min problematik.
Han har pedagogiskt förklarat för mej vad som händer med hormoner och signalsubstanser när man går med långvarig stress. Varför jag mår som jag mår.
Och hur man på bästa sättet kommer till rätta med det.
Jag hyser stort förtroende för honom och förlitar mej helt på hans profession.


Så! Det intressantaste med kommentaren är hens värdering i vad det innebär att vara sjuk. Jag tror nämligen inte alls att hen är ensam om detta. Alls.
Jag tror det är en ganska spridd syn på i synnerhet psykiska/ psykosociala diagnoser.
Är man sjuk så är man sjuk.
Då ligger man nedbäddad alternativt sitter i soffan och stirrar apatiskt framför sej.
Man gör absolut ingenting roligt eller lustfyllt.
Parmiddagar och långa hundpromenader. DET orkar inte de som är sjuka på riktigt med.
Hen är ju oxå trött! Men får fan jobba ändå.


Så här är det.
Djur,frisk luft och långa promenader är hälsoskapande faktorer.
Evidensbaserad forskning säger detta.
Social gemenskap, vänner och god mat är det också.
Jag gör saker som jag vet att jag mår bra av.
Jag driver ibland på mej själv in i sociala sammanhang och annat för att träna upp min ork.
Jag sätter upp mål som jag genomför och som sedan kräver vila.
Jag tar en aktiv del i min rehabilitering.
Alla orkar inte det. Att jag gör och kan det beror på många faktorer.
Jag är analytisk. Envis. Jag reagerade på min utmattning i tid. Jag har en skicklig läkare. En omtänksam och förstående chef. En hög vilja att komma tillbaka. En inställning i att inte ömka mej själv (eller nån annan). Jag har goda vänner. Jag har ett roligt yrke.

Jag är stolt över Sverige. Även om borgarna gjort vad de kan för att nedmontera våra skyddsnät. "Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga."
Här betalar vi vår skatt. När vi är sjuka eller arbetslösa så löser vår försäkring ut.
Jag blir inte rik. Jag förlorar massor av pengar på att "lalla runt hemma", men jag klarar mej.

Puss/ Asta

Jag är rädd

God morgon älsklingar!

Det är fredag. Jag tänker ha en lugn dag utan större förpliktelser.
Lulla runt, ta ut hunden, se på hockey ikväll.
Sista dagarna ledig å hemma nu.
Jag märker att jag är mer spänd. Att jag biter ihop käkarna igen, drar upp axlarna.
Innan jag klev upp låg jag på madrassen och försökte slappna av.
Jag försökte nollställa tankarna och bli tung i kroppen.
Gissa vad som hände då?
Nej, inget jätte konstigt... jag kissade inte på mej eller nåt sånt men plötsligt tänker jag lååååångsamt och booookstaverande och aaaaaaartikulerande AGNEEETA FÄÄÄLTSKOG!
Bara så där. Ur ingenting. Utan att tänka på henne egentligen. Bara hennes namn vääääldigt tydligt.
Ja, men hur märklig ÄR inte min hjärna?!

Jag undrar hur det ska gå med jobbet.
Jag VILL verkligen att det ska gå bra.
Samtidigt sitter känslan av misslyckandet från när jag prövade sist efter bara några veckors sjukskrivning kvar i kroppen å tanken.
Den här helt otippade känslan av "Noll koll." Av att vara helt lost.
Att 11 års erfarenhet bara försvann och jag blev tafatt och osäker inför det allra mest basala.
Det var så oväntat... då.
Jag trodde verkligen att jag hade rutinen i ryggraden.
Nu vet jag att jag inte kan lita på den.
Å hur härligt det än var att se kollegorna igår så var känslan av utanförskap så stor.
Som om jag var där med en kaka.
Inte längre hörde till.
Så mycket nytt vi sjuksköterskor ska göra, tänka på, hålla ordning på... och jag minns inte ens det gamla. Jag tror knappt jag kommer ihåg mina lösenord.

Hur ska jag göra för att hitta lusten igen?
Orken? Kärleken till yrket? Tempot?
Det känns som bortblåst.
Det känns som om det aldrig varit där.
Tänk om jag är en av alla dom "som inte längre pallar akutsjukvårdens tempo."
Som måste placeras om. Till nåt lugnare. Till nån skyddad verkstad.
Det är som att jag först nu faktiskt förstår att jag inte bara "varit lite trött."
Att nåt är mer fel. Djupare.

Jag är rädd. På riktigt.

Puss/ Asta