I går...

... torterade jag två småungar i duschen (åtminstone uppförde de sej så.)

... gick jag dryga milen i alldeles för tunna kläder.

... gjorde jag mitt yttersta för att på ett vänligt sätt undvika ett fyllo som absolut ville hälsa på min hund.

... träffade jag de tre bockarna bruse

... och de tre små grisarna

...  å Petronella (ni vet Askungens avundsjuka plastsyrra) med för stora fötter.

... fick jag mina fiskar varma och höra att "mormor är dum!"

... satt jag vid ett bord på en lekplats å frös i en timma medan två sockerungar inte åt sin lunch.

... gick jag å la mej för att läsa lite klockan halv sex och sov som en stock till nio på kvällen.

Det har varit intensiva men jätte mysiga dagar.
Mamma var här måndag till onsdag och på onsdagen kom stora dottern med lilla Ängla.
Ett redan belamrat hus blev än mer kaoartat men vi hade det fint.
Så roligt att se de små kusinernas lycka över varandra.
Änglas fascination till sin morfar.
Hon är en sån söt liten brutta. Finlemmad, försiktig, blyg och smart.
Pratar massor. 

Idag är allt tvärtom.
Lugnt, tyst och jag tar allt som det kommer.
Maken är på firmafest, Mini och Noah sover, jag lagar middag bara till mej.
Alla andra har/ ska äta.
Det bjuds årets första matjessill, nypotatis och gräddfil.

Puss/ Asta

Tror fan man blir deprimerad

Mamma är här. Jag älskar henne och jag har själv bett om att hon ska komma men nu börjar det gå mej på nerverna.
Nej, jämfört med hur många mammor kan vara (man har ju hört...) så är hon egentligen inte alls särskilt besvärlig.
Hon skall aldrig mästra, fostra, lägga sej i. Hon begär väldigt lite.
Men hon måste som de flesta andra gäster underhållas och hon tar sej inte för någonting själv.
Och när vädret är... som ju alla märker att vädret är... och lockar det inte direkt till större utflykter heller.
Man kan liksom inte fika, äta mat och klappa på hunden hur länge som helst.
Noah är en viss distraktion men inte heller han hur länge som helst.
Mamma är inte särskilt lättpratad, hon är vimsig (pre dement?) och glömmer ständigt vad hon har sagt varpå hon upprepar sina favoritanekdoter hela tiden.
Men... vi har sett "Mig äger ingen", hon hade inte sett den och jag såg den gärna igen.
Jag vidhåller att den är en av... kanske den allra bästa... film jag sett.
Så. Fruktansvärt. Bra.

Alltså, den här jävla våren...
Jag är vansinnigt väderberoende. Så vida inte mitt liv håller på att rasa samman så mår jag alltid gott och är nöjd med det lilla bara solen skiner.
Detta ständiga regnande, blåsande, iskalla vindar gör mej deprimerad. I synnerhet eftersom det är dyrbara semesterdagar som tickar iväg. På måndag börjar jag jobba igen och det är lixom... över med semestern 2015.
Seriöst såg jag massor av människor på stan idag klädda för november!
I vinterjackor. Några med vantar.
Och trots att jag inte själv var klädd så kan jag säga att de var inte överklädda. På nåt vis.

Vi nordeuropéer är på många vis ett skonat privilegierat folk. Danmark, Sverige, Norge brukar ligga på topplaceringarna bland världens lyckligaste folk. Vi har (hyfsad) rättvisa, jämställdhet och ekonomiskt välstånd. Inga större naturkatastrofer. Inga krig.
Men vi är ju samtidigt extremt tåliga. Solen skiner och mörkret lättar några stackars månader per år.
Då ska ALLT hända.
Då ska vi få färg på våra kroppar, vi skall vara sociala, grilla, hänga på uteserveringar.
Vi ska umgås, vara utomhus, bada och dricka rosé.
Juni, juli, augusti då jäklar ska kvoterna fyllas så vi orkar med en lååååång seg vinter med inomhussittande och tvtittande och arbetande.
Och så levererar inte sommaren!
Så regnar dagar och veckor bort.
Ja, men det tror fan man blir deprimerad, det är ju inte "imorgon" vi får en ny chans precis.  

Puss/ Asta

Kossor och tjejsex

Mamma är här. Hon, jag, Mini, Noahliten och Gotteman var ute på en kvällspromenad.
Vi gick förbi "kossorna" (eg pojkar) och jag stannade som vanligt för att prata med dem, låta dem nosa på mej å slicka på min hand med sina stora tungor.
Jag hade min turkosa onepiece (läs jätte bebispyjamas) på mej som en stund innan fått en unge i tioårs åldern att nästan cykla vält.
Mini säger till min mamma: "Hon har blivit sån där de senaste två åren. Helt tokig i kossor." 

Lite senare på rundan halkar jag efter för att jag fascinerat står å glor ner i en myrstack.
Jag försöker ropa tillbaka dem, locka mamma med att "detta är världens starkaste djur" och "kom å se så mycket pinnar å grejor de släpar på" men dom vill inte.
Jag ser hur dom ger varann menande blickar.


Nästan hemma har samtalet via Torka inga tårar och Jonas Gardell glidit in på homosexualitet.
Mamma, som blivit lite konservativ på senare år, rynkar... inte föraktfullt... men ifrågasättande på näsan och säger att "Efva Attling som hade en så snygg man lämnade honom för Eva Dahlgren."
Jag säger att "Dahlgren är väl oxå snygg" men det är tydligen inte alls samma sak.
Hon säger att det måste vara så tråkigt att inte ha en karl. "Då kan man ju lika gärna bo med en väninna."
Mini försöker penetrera vad som är så tråkigt... sexet? samtalen? medan jag ivrigt predikar från Miam Lodahlens bok Handbok i konsten att bli lesbisk om att de flesta människor faktiskt är bisexuella och att heterosexualitet är något folk väljer utan att ifrågasätta för att det är norm.
Jag säger att om jag skiljer mej nångång ska jag absolut utforska om jag hör till majoriteten bisexuella och mamma tittar på mej som om det bara blivit för mycket....

Bebispyjamas, kokärlek, myrfascination och nu då oxå tjejsex.
Jag tror att jag väntar en stund med att berätta att jag ibland tejpar ihop munnen om nätterna, att jag tänker sluta dricka alkohol igen till hösten & att jag innan femtio ska springa ett maraton.

Puss/ Asta