Asta recenserar på egen hand trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell

Jag har precis läst ut Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar."
Detta epos över alla homosexuella män som slogs för att få leva sitt enda liv och som dog som flugor under -80 talet i det som kallades Bögpesten. AIDS.

Romanerna om den unga Benjamin, uppvuxen i Jehovas vittne, som förälskar sej i den levnadsglada Rasmus från en liten by i Värmland där homosexualitet är otänkbart, de är mer än en kärlekshistoria.
Berättelsen om den excentriske Paul, om skådespelarämnet Bengt, den blyga pojken Reine, paret Seppo och Lars-Åke är större än just en berättelse.
Den är sann och den är en nutidshistorisk skildring av ett Sverige i skräck inför ett virus som dödade unga människor och vad den skräcken gjorde med alla oss andra. Med föräldrar, präster, sjukvårdspersonal, journalister.
"Torka aldrig tårar utan handskar" bör höra till den obligatoriska litteraturen i högstadiet och är allmänbildning, något vi alla bör tagit del av.
Mitten av -80 talet. Det var alldeles nyss.

 

Jag lägger ner boken när jag läst den och så gråter jag.
Tårarna stockar sej sedan länge i bröstet och nu kommer dom.
Allihopa.
Jag gråter för historien som jag nyss läst ut. För kärleken och för kärlekslösheten.
För dessa unga människor som blev avvisade och förvisade av sina egna föräldrar, vänner och släktingar bara utifrån vilka de var. Vilka de älskade.
Händer det verkligen ännu? Kan det fortfarande vara svårt att komma ut? Är vi inte förbi allt sånt... tramseri?
Lillebror påstår att det fortfarande sker, att det ännu kan vara svårt och jag känner mej som en blind, det är en verklighet och en syn som jag inte kan begripa.
Som mamma vore det en stor skräck att mitt barn blev tillsammans med någon som inte var snäll mot hen. Eller att mitt barn aldrig fann någon att älska som älskade tillbaka.
Men att på något sätt ta anstöt över att mitt barn älskar och älskas av någon av samma kön känns... väldigt märkligt. Som att säga upp kontakten med sitt barn för att den skaffar katt. Eller börjar jobba i en bokaffär.
Vilka hjältar de är, alla dessa män och kvinnor, som fått offra hela sina barndoms fästen för att få vara den som de är.

Jag gråter för mej själv. För att allt är känsloladdat och jobbigt idag och för att jag är så in i vippen själsligt trött.
Jag gråter, jag är ledsen och jag vill skriva ett oändligt långt kärleksbrev till Jonas Gardell som tack för berättelsen jag fått ta del av.

Puss/ Asta 

Kossor och tjejsex

Mamma är här. Hon, jag, Mini, Noahliten och Gotteman var ute på en kvällspromenad.
Vi gick förbi "kossorna" (eg pojkar) och jag stannade som vanligt för att prata med dem, låta dem nosa på mej å slicka på min hand med sina stora tungor.
Jag hade min turkosa onepiece (läs jätte bebispyjamas) på mej som en stund innan fått en unge i tioårs åldern att nästan cykla vält.
Mini säger till min mamma: "Hon har blivit sån där de senaste två åren. Helt tokig i kossor." 

Lite senare på rundan halkar jag efter för att jag fascinerat står å glor ner i en myrstack.
Jag försöker ropa tillbaka dem, locka mamma med att "detta är världens starkaste djur" och "kom å se så mycket pinnar å grejor de släpar på" men dom vill inte.
Jag ser hur dom ger varann menande blickar.


Nästan hemma har samtalet via Torka inga tårar och Jonas Gardell glidit in på homosexualitet.
Mamma, som blivit lite konservativ på senare år, rynkar... inte föraktfullt... men ifrågasättande på näsan och säger att "Efva Attling som hade en så snygg man lämnade honom för Eva Dahlgren."
Jag säger att "Dahlgren är väl oxå snygg" men det är tydligen inte alls samma sak.
Hon säger att det måste vara så tråkigt att inte ha en karl. "Då kan man ju lika gärna bo med en väninna."
Mini försöker penetrera vad som är så tråkigt... sexet? samtalen? medan jag ivrigt predikar från Miam Lodahlens bok Handbok i konsten att bli lesbisk om att de flesta människor faktiskt är bisexuella och att heterosexualitet är något folk väljer utan att ifrågasätta för att det är norm.
Jag säger att om jag skiljer mej nångång ska jag absolut utforska om jag hör till majoriteten bisexuella och mamma tittar på mej som om det bara blivit för mycket....

Bebispyjamas, kokärlek, myrfascination och nu då oxå tjejsex.
Jag tror att jag väntar en stund med att berätta att jag ibland tejpar ihop munnen om nätterna, att jag tänker sluta dricka alkohol igen till hösten & att jag innan femtio ska springa ett maraton.

Puss/ Asta

Att välja det normativa

 

Jag har läst... och hört... kritik riktas mot tesen i "Liten konstbok i konsten att bli lesbisk" kring att våga bejaka sin inre flata och kring påståendet att sexualitet i de flesta fall inte är någonting man väljer utan helt enkelt skolas in i från mängder av håll. Det heteronormativa samhället.
Kritiken går då ofta ut på att detta är att säga samma sak som många konservativt troende gör när de säger att de skall "bota" den homosexuella med bön.

Personer som säger så har inte alls tänkt till.
Tills alldeles nyligen (och i vissa fall fortfarande) innebär ett homosexuellt leverne och ställningstagande risker, utanförskap och hånfullhet.
Det innebar att ta strid. Det innebar att kanske uteslutas ur sin familj, kompiskrets eller jobbgemenskap. Det innebar att riskera att få stryk på öppen gata.
Det var alltså inte något val som fattades hejsan hoppsan.
Den minoritet av de som inte har anlag för bisexualitet, där sexualiteten inte är statisk är alltså... rimligen... betydligt högre bland den homosexuella delen.
Där har det kostat. Å kostar fortfarande på sina håll.
Det innebär en uppoffring att inte omslutas av det heteronormativa.

Redan som små barn uppmuntras vi in i normalitetens fålla.
Små barn av motsatt kön som leker, håller varandra i handen eller pussas kallas förtjust för kärlekspar. Får frågan om de ska gifta sej när de blir stora? Om de är kära?
Två små flickor som beter sej lika dant, eller två små killar som alltid vill vara tillsammans får skrockande höra "Vilka fina kompisar ni är."
Å så håller det på. Genom leksaker, sagor, filmer.
Genom reklam, massmedia, sport.
Olika kön= romantik. Samma kön= vänskap.
Vi behöver inte alls vara varken homofoba eller särskilt inskränkta för att inte ha tänkt bortom den där heteronormativa världen.
Men väldigt många av oss skulle... jag säger skulle kunna tända på/ bli förälskad i någon av samma kön.

Själv har jag aldrig haft något förhållande med någon kvinna. Aldrig haft sex eller ens kysst någon heller. Min närmaste lesbiska erfarenhet vad när jag som femton-sextonåring skulle sova över hos en någolunda ny tjejkompis, vi skulle bada ihop (sånt har jag gjort både förr och senare) och hon försökte smeka mej.
Jag for upp ur badet som om hon kört upp en raket ur ändan på mej och tog mej hem det snabbaste jag kunde. Vi talade aldrig om det, men vänskapen tog slut relativt snart efter det.
Sen har jag haft väninnor, väninnor som jag framför allt i början av vår vänskap känt känslor som liknar förälskelse för. Förälskelse så till vida att jag sett henne i ett skimmer... upplevt henne som vacker, smart, rolig, begåvad, underbar och ofelbar. Den sexuella biten har saknats men det är kanske inte för att den inte varit möjlig, jag kan se det nu, utan för att jag inte förväntade mej den. Inte såg den för alla heteronormativa "träd."

Det är absolut ingenting fel på att välja vara hetero. Det är ju trots allt enklare på så många vis.
Funkar det så funkar det och har man funnit en man som man är kär i så är det bra, har man funnit en karl som är omtänksam och jämställd så är det väl ännu bättre.
Men att tänka tanken är inte farligt någonstans.
Jag lovar.

Puss/ Asta