10 anledningar att se fram emot hösten

1. Fästingjävlarna dör.

2. Risken för nya fukteksem på Gottfrid försvinner.

3. Naturen är som allra vackrast.

4. Sista terminen i skolan drar igång.

5. Hockeyn börjar igen.

6. Bonde söker fru börjar igen.

7. Allergin försvinner.

8. Lättare att sova när det är mörkt.

9. Jag är alltid som mest harmonisk på hösten.

10. Inget är så enerverande som när sommarens stackars veckor regnar bort. 

Puss/ Asta

En komplex människa

Alex Schulman. Alltså, kan vi prata en stund om honom?
Jag blir ofta irriterad på honom när jag läser hans krönikor eller hör hans uttalanden. Jag gillar inte när människor gör sej en karriär på att vara provokativa mot andra bara för sakens skull. Och sån är Alex Schulman och hans brorsa.
Jag har läst nån bok eller två av honom och jag var inte förtjust och jag har många gånger kommit fram till att jag inte gillar den mannen.

Men så då och då läser jag nån intervju med honom, nu senast i Expressen fast det här hänt flera gånger, och då så ändrar jag mej.
Han är en komplex person den där Alex och jag gillar komplexa personligheter. Känner igen mej själv i dem.
I intervjun berättar han om sin kärlek till sin fru Amanda och att han tagit barnen varje morgon sedan de föddes så att hon ska få sova.
Det tycker jag är fint. Jag imponeras av den typens omtänksamhet.
Han har skrivit om sin mamma som han hade ett komplicerat förhållande till, hon var dessutom alkoholist och han berättar på ett osentimentalt vis men säger en sak som jag tycker är viktig. Barnet äger historien.
Varje människa har rätt till sina upplevelser.
Han är en slarver med pengar, är livrädd för att dö med pengar på banken och ouppfyllda drömmar och även om det inte låter så smart, att tjänat så bra å ändå vara pank, så finns det nåt vackert över det.
Han har spenderat pengar på huset, familjen och reser till dem.

Jag är nog oxå en väldigt komplex människa. Motsatser till varann.
Feg men modig. Fåfäng men rejäl. Transparent men hemlighetsfull. Trygg men bekräftelsetorsk. Moderlig men otålig. Konflikträdd men kaxig.
Jag känner igen mej i att vilja vara en bättre människa än vad jag är.
Ibland deltar jag i skitsnack. Ibland hycklar jag. Ibland orkar jag inte vara den mamma, hustru, dotter, vän som jag skulle vilja vara. Jag äter kött utan att moraliskt kunna försvara det. Jag flyger utomlands ibland trots att jag inte tycker vi borde nöjesflyga. Jag handlar mer än vad jag behöver och skänker mindre än vad jag kan. Jag älskar inte särskilt många och jag är älskad tillbaka av ännu färre.
Och ändå hoppas jag att jag duger skapligt. Att jag inte har allt för mycket att stå till svars för inför Sankte Per en dag.

Hur är du?

Puss/ Asta

Att föda med smärtlindring eller inte

Lady Dahmer har fått sitt tredje barn och födde helt utan smärtlindring för hon ville ha det så.

Jag funderar lite på det där... inte på LD specifikt... utan mer mina tankar kring barnafödandet.
Själv har jag som bekant fyra barn, jag har varit enormt förlossningsrädd alla gånger utan den första och borde så klart ha gått på Aurorasamtal. Det fanns även på min tid men inte lika utbrett som nu.
Jag har prövat fyra olika förlossningar...

Med min första dotter född -87 så körde jag rubbet utom ryggbedövning. Jag var 17 år.
Jag fick lustgas, petedin (ett slags morfin som inte används särskilt mycket längre) och pudendusblockad och jag tyckte det var fruktansvärt.
Första delen av förlossningen hade jag en hemsk ragata till barnmorska som var gammal som tåget och som sa förminskande saker hela tiden typ "Det skulle du ha tänkt på innan", "Ja vad trodde du, det sitter inte utanpå" och "Stackars lilla barn" och jag öppnade mej inte en millimeter av otrygghet för än jag fick en ny... snäll... barnmorska.

Andra barnet fick jag -89. På en ABC avdelning där det bara fanns ickefarmakologisk smärtlindring och där förlossningsrummet såg ut som ett sovrum med riktig säng och gömd tekniks apparatur.
Födde endast med hjälp av bubbelbad och det var fruktansvärt det med.
Var helt borta av smärta efteråt.

Sonen kom -90, bara arton månader senare och här satt jag i badet. Jag gick i när jag var öppen 4 cm och satt tills jag blev "bajsenödig" Då var jag öppen 10 cm. Använde lustgas vid krystningarna och även om det gjorde ont så är det nog min bästa förlossning.

Sista gången var -94 när Mini föddes. Här valde jag ryggbedövning. En EDA som tog perfekt och jag låg och fikade helt utan smärta trots mycket effektiva värkar. När sedan krystandet skulle börja kom smärtan tillbaka (med andra ord en perfekt lagd EDA) och den överrumplade mej fullständigt. Från 0 till 100 i smärtupplevelse på en minut. Använde lustgas och utdrivningsskedet gick fort men smärtan är ändå det bestående minnet.

Innan jag började läsa till barnmorska så tyckte jag... i princip... att varje födande kvinna borde kosta på sej en EDA eller spinal. Jag tyckte det var en feministisk fråga, en smärtfri förlossning har kvinnor i generationer stridit för, och män hade minsann aldrig utsatts för den typen av smärta obehandlat.
Med mer kunskap kan jag nu se att det finns för och nackdelar med ryggbedövningar.
Obehandlad smärta som mamma inte kan hantera kan leda till syrebrist till barnet. Och andra sidan så är en ryggbedövning inne och stör en massa fysiologiska processer.
Forskning har visat att bad är mycket effektiv smärtlindring och att det som är allra viktigast för om födande kvinnor skall känna sej trygga och nöjda med sin förlossning är kontinuerligt stöd av närstående och av barnmorskan.
Ryggbedövning får aldrig bli "istället för" kontinuerligt stöd vilket det säkert är på många ställen idag när förlossningsvården är så pressad.
En kvinna som behöver hjälp att ta sej igenom värk för värk tar ju mycket tid så klart.



Med min nya kunskap så är jag nyfiken på hur jag skulle hanterat en förlossning idag. Smärta har många olika komponenter, det är därför den är så svårbehandlad. Ont gör det hur som helst men blir man rädd för smärtan och utsattheten till följd av personlighet, tidigare erfarenheter i livet, inre brist på trygghet, okunskap mm så är den värre.
Jag skulle velat se vad som hände när jag födde som en tryggare kvinna med större insikt i kroppen och skeendet. Jag skulle... alltså om jag vore yngre... velat föda ett sista barn hemma med en barnmorska som jag lärt känna under graviditeten.


Men jag kan bli irriterad på att det i vissa kretsar anses finare ju mer naturligt man föder. Skillnaden mellan att föda sitt barn och bli förlöst på sitt barn.
Mött den attityden ute på min praktik. Inte så att man dömer kvinnor som är rädda eller vill ha smärtlindring mer så att man imponeras av motsatsen. Att man i fikarummet berättar om hu "Hon på 2:an födde och knappt sa ett knyst, ja hon var helt otroligt duktig."
Då måste ju gastande kvinnor som gråter, vill gå hem, inte vill ha en bebis mer, tigger om kejsarsnitt, vill dö... per automatik vara motsatsen?
Och den attityden tycker jag inte om.
Alla kvinnor är olika och det är det som ÄR förlossningskonst, att möta varje unik kvinna och göra sitt bästa för att ge henne den förlossning hon önskar.

Puss/ Asta