En komplex människa

Alex Schulman. Alltså, kan vi prata en stund om honom?
Jag blir ofta irriterad på honom när jag läser hans krönikor eller hör hans uttalanden. Jag gillar inte när människor gör sej en karriär på att vara provokativa mot andra bara för sakens skull. Och sån är Alex Schulman och hans brorsa.
Jag har läst nån bok eller två av honom och jag var inte förtjust och jag har många gånger kommit fram till att jag inte gillar den mannen.

Men så då och då läser jag nån intervju med honom, nu senast i Expressen fast det här hänt flera gånger, och då så ändrar jag mej.
Han är en komplex person den där Alex och jag gillar komplexa personligheter. Känner igen mej själv i dem.
I intervjun berättar han om sin kärlek till sin fru Amanda och att han tagit barnen varje morgon sedan de föddes så att hon ska få sova.
Det tycker jag är fint. Jag imponeras av den typens omtänksamhet.
Han har skrivit om sin mamma som han hade ett komplicerat förhållande till, hon var dessutom alkoholist och han berättar på ett osentimentalt vis men säger en sak som jag tycker är viktig. Barnet äger historien.
Varje människa har rätt till sina upplevelser.
Han är en slarver med pengar, är livrädd för att dö med pengar på banken och ouppfyllda drömmar och även om det inte låter så smart, att tjänat så bra å ändå vara pank, så finns det nåt vackert över det.
Han har spenderat pengar på huset, familjen och reser till dem.

Jag är nog oxå en väldigt komplex människa. Motsatser till varann.
Feg men modig. Fåfäng men rejäl. Transparent men hemlighetsfull. Trygg men bekräftelsetorsk. Moderlig men otålig. Konflikträdd men kaxig.
Jag känner igen mej i att vilja vara en bättre människa än vad jag är.
Ibland deltar jag i skitsnack. Ibland hycklar jag. Ibland orkar jag inte vara den mamma, hustru, dotter, vän som jag skulle vilja vara. Jag äter kött utan att moraliskt kunna försvara det. Jag flyger utomlands ibland trots att jag inte tycker vi borde nöjesflyga. Jag handlar mer än vad jag behöver och skänker mindre än vad jag kan. Jag älskar inte särskilt många och jag är älskad tillbaka av ännu färre.
Och ändå hoppas jag att jag duger skapligt. Att jag inte har allt för mycket att stå till svars för inför Sankte Per en dag.

Hur är du?

Puss/ Asta

Recension på egen hand av "Att vara med henne..."

 
Jag har, på egen hand, utanför Bloggdalas bokcirkel läst "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" av Alex Schulman.

Boken berättar å beskriver hur Alex en sommardag 2008 separerar från kvinnan han levt med i många år- Katrin Zytomierska- och hur han efter en kort tid av fylla, förnedring och förtvivlan träffar sin nya kvinna Amanda Widell och blir galet förälskad.
Sex veckor efter deras första dejt får de besked att de väntar barn.
Här går det undan i svängarna förstår ni...

Visst är det en vacker kärlekshistoria, det är alltid vackert när två människor som är menade för varann finner varandra, men den berör mej aldrig särskilt.
Kanske är det Alex Schulmans direkta språk som inte inbjuder till någon sentimentalitet, kanske är det att jag inte känner något alls för författaren som person.
Då å då log jag när jag läste boken, någon gång fnissade jag till.
Vissa snuttar av boken är verkligen rara, andra tänkvärda men så mycket mer blir det inte.

Med tanke på att jag skrivit flera inlägg sista tiden om föräldraskap och barndom så tänkte jag ändå delge er något av det där som väckte lite extra hos mej. Där jag kan känna på pricken igen mej.

"Är det på grund av min barndom som jag idag kan känna när en annan människa blir irriterad eller ledsen eller arg på 30 meters håll? Jag har ett absolut gehör för skiftningar i folks temperament. Jag märker omedelbart när ett trevligt samtal försiktigt lossnar från tryggheten och långsamt förvandlas till något helt annat. En oförsiktig formulering vid en middagsbjudning och jag upptäcker genast att saker och ting sätts i rörelse. Och jag känner ett magnifikt obehag.
Beror det på min barndom? Jag antar det. (...) " Jag inser allt mer att alla föräldrar skadar sina barn genom sitt eget bagage. Vår uppgift är inte att vara perfekta föräldrar. Vår uppgift är att minimera skadan." 

Samtidigt som jag på pricken kan identifiera känslan eftersom den oxå är min egen kan jag tycka att han är en gnällspik den där Alex. Enligt sin egen berättelse växte han upp i en trygg och helt funktionell familj. Men han var lite känslig. Tyckte inte om när det blev gräl hemma mellan föräldrarna. Upplevde sej kryssa mellan minor som en räddhågsen fredsmäklare.
Alltså, kom igen! Min känsla är bland annat sprungen av att min mamma el min mormor (den jag för tillfället bodde hos) sa "Jag orkar inte med dej, du förstör mitt liv. Du får flytta till din mamma/mormor... här kan du i alla fall inte bo!" Mormor kunde hota att ta livet av sej för att jag varit så elak (som ingen av hennes riktiga barn någonsin varit) och mamma sa att jag var hennes straff för alla synder som hon... tydligen... gjort.
Då kan man bli lite småkänslig för sinnesförändringar :)

Samtidigt. Ja jag vet. Alla bär sina kors. Alla är vi olika känsliga.
Ovanstående skildringar av min mamma å mormor är inte för att tala skit om dem.
Jag vet att de gjorde så gott de kunde, att de hade sina skäl till att inte förmå och vi har bearbetat det där så gott det går. Jag vet oxå att jag var en skitjobbig tonårsunge.
Jag vet att jag inte kan förminska Alexs upplevelser. Att de är hans.
Precis som det finns de som hade en bra mycket mer traumatiserande barndom än vad jag hade och mina minnen är ändå mina.

Nu kom vi lite ifrån ämnet.
Jag är glad att jag läst boken för jag har hållit i den flera gånger i bokhandeln och funderat på att köpa den. Nu har jag gjort det.
Boken får en rätt så glanslös 2:a.

Puss/ Asta