Att föda med smärtlindring eller inte

Lady Dahmer har fått sitt tredje barn och födde helt utan smärtlindring för hon ville ha det så.

Jag funderar lite på det där... inte på LD specifikt... utan mer mina tankar kring barnafödandet.
Själv har jag som bekant fyra barn, jag har varit enormt förlossningsrädd alla gånger utan den första och borde så klart ha gått på Aurorasamtal. Det fanns även på min tid men inte lika utbrett som nu.
Jag har prövat fyra olika förlossningar...

Med min första dotter född -87 så körde jag rubbet utom ryggbedövning. Jag var 17 år.
Jag fick lustgas, petedin (ett slags morfin som inte används särskilt mycket längre) och pudendusblockad och jag tyckte det var fruktansvärt.
Första delen av förlossningen hade jag en hemsk ragata till barnmorska som var gammal som tåget och som sa förminskande saker hela tiden typ "Det skulle du ha tänkt på innan", "Ja vad trodde du, det sitter inte utanpå" och "Stackars lilla barn" och jag öppnade mej inte en millimeter av otrygghet för än jag fick en ny... snäll... barnmorska.

Andra barnet fick jag -89. På en ABC avdelning där det bara fanns ickefarmakologisk smärtlindring och där förlossningsrummet såg ut som ett sovrum med riktig säng och gömd tekniks apparatur.
Födde endast med hjälp av bubbelbad och det var fruktansvärt det med.
Var helt borta av smärta efteråt.

Sonen kom -90, bara arton månader senare och här satt jag i badet. Jag gick i när jag var öppen 4 cm och satt tills jag blev "bajsenödig" Då var jag öppen 10 cm. Använde lustgas vid krystningarna och även om det gjorde ont så är det nog min bästa förlossning.

Sista gången var -94 när Mini föddes. Här valde jag ryggbedövning. En EDA som tog perfekt och jag låg och fikade helt utan smärta trots mycket effektiva värkar. När sedan krystandet skulle börja kom smärtan tillbaka (med andra ord en perfekt lagd EDA) och den överrumplade mej fullständigt. Från 0 till 100 i smärtupplevelse på en minut. Använde lustgas och utdrivningsskedet gick fort men smärtan är ändå det bestående minnet.

Innan jag började läsa till barnmorska så tyckte jag... i princip... att varje födande kvinna borde kosta på sej en EDA eller spinal. Jag tyckte det var en feministisk fråga, en smärtfri förlossning har kvinnor i generationer stridit för, och män hade minsann aldrig utsatts för den typen av smärta obehandlat.
Med mer kunskap kan jag nu se att det finns för och nackdelar med ryggbedövningar.
Obehandlad smärta som mamma inte kan hantera kan leda till syrebrist till barnet. Och andra sidan så är en ryggbedövning inne och stör en massa fysiologiska processer.
Forskning har visat att bad är mycket effektiv smärtlindring och att det som är allra viktigast för om födande kvinnor skall känna sej trygga och nöjda med sin förlossning är kontinuerligt stöd av närstående och av barnmorskan.
Ryggbedövning får aldrig bli "istället för" kontinuerligt stöd vilket det säkert är på många ställen idag när förlossningsvården är så pressad.
En kvinna som behöver hjälp att ta sej igenom värk för värk tar ju mycket tid så klart.



Med min nya kunskap så är jag nyfiken på hur jag skulle hanterat en förlossning idag. Smärta har många olika komponenter, det är därför den är så svårbehandlad. Ont gör det hur som helst men blir man rädd för smärtan och utsattheten till följd av personlighet, tidigare erfarenheter i livet, inre brist på trygghet, okunskap mm så är den värre.
Jag skulle velat se vad som hände när jag födde som en tryggare kvinna med större insikt i kroppen och skeendet. Jag skulle... alltså om jag vore yngre... velat föda ett sista barn hemma med en barnmorska som jag lärt känna under graviditeten.


Men jag kan bli irriterad på att det i vissa kretsar anses finare ju mer naturligt man föder. Skillnaden mellan att föda sitt barn och bli förlöst på sitt barn.
Mött den attityden ute på min praktik. Inte så att man dömer kvinnor som är rädda eller vill ha smärtlindring mer så att man imponeras av motsatsen. Att man i fikarummet berättar om hu "Hon på 2:an födde och knappt sa ett knyst, ja hon var helt otroligt duktig."
Då måste ju gastande kvinnor som gråter, vill gå hem, inte vill ha en bebis mer, tigger om kejsarsnitt, vill dö... per automatik vara motsatsen?
Och den attityden tycker jag inte om.
Alla kvinnor är olika och det är det som ÄR förlossningskonst, att möta varje unik kvinna och göra sitt bästa för att ge henne den förlossning hon önskar.

Puss/ Asta