Känslor all over the place idag.

Idag är det mycket känslor!!!
Sitter här i ett virrvarr av prylar och försöker sortera vad jag känner.
Imorgon bitti börjar min andra omgång av Förlossningspraktik och jag skall åka upp till Borås redan idag.
Jag tänkte att jag innan dess skulle får gjort lite på D-uppsatsen nu när Noah är hos sin pappa men har svårt att samla tankarna.
Jag funderar på vad jag ska packa, jag läser de nya riktlinjerna för CTG, bläddrar i min anteckningsbok där jag skriver "bra saker att komma ihåg" och jag har även läst lite i min andra anteckningsbok där jag skrivit ner mina 33 förlossningar. Det var i början av maj jag var på förlossningen sist.
Genom att läsa om mina förlossningar flyttas jag tillbaka, minns känslorna, föräldraparen, dofterna, glädjen.
Det är mycket lycka i mina berättelser. Lycka som föräldrarna känner, men oxå lycka jag känner över framgångar som jag har å gör.
Hur jag sätter skalp, tappar urinblåsor, masserar ryggar, håller perinealskydd, tröstar, syr.

Det ska bli så JÄKLA roligt!!! Jag har längtat så himla mycket.
Och samtidigt lite nervöst och lite jobbigt.
Det är en intensiv tid som väntar med mycket bilkörning i dåligt väder, övernattningar, ha livet i en ryggsäck, vara ifrån mina hjärtan.
Jag ska lära känna nya handledare och helst klicka med dem, jag har betydligt högre krav på mej denna gången och jag vill så förtvivlat gärna känna i slutet av denna praktiken både att jag faktiskt kan ett å annat men oxå att det här är min grej, mitt kall i livet. 

Huva vad det suger i magen nu. Pirrar i hela kroppen.
Dags för profylaxandningen igen... med mej själv... andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen, upprepa positiva tankar i huvudet. "Det kommer gå braaa", "Du kan", "Dummare människor än du har blivit barnmorskor", "Luuuuuugn" osv.
Det är ju alltihop som blir för mycket, anspänningen för den faktiska praktiken, men även det jag räknade upp innan. Bilkörningen, att vara hemifrån, att utsätta mitt psyke för påfrestningar.
Men en dag i taget, blicka fram max en vecka åt gången, bit för bit och steg för steg.

Puss/ Asta

Gottfrid

Det är inte alla förunnat att älska djur lika innerligt som man älskar andra familjemedlemmar eller bästa vänner. Jag har haft sjuka djur, mist både hundar och katter förut. Tråkigt, absolut. Ledsen, det blir man. Med med mina Dogue de Bordeauxer är oron på ett annat sätt.
Gamla läsare minns Märta. Det händer att människor i hundsammanhang plötsligt förstår vem jag är utefter texter eller berättelser om Märta krokodil. Att de skiner upp och säger "Den Märtan, är det du som hade Märta?!"
Rätt häftigt.
Märta och Asta. Asta och Märta. Vi var ett.
Jing och Jang.
Norr och söder.
Bundis och bästis.
När hon dog... ja, alltså ni som följt mej länge vet ju. Hur jag föll å föll å föll.
Jag minns inte dagarna och veckorna som följde. Jag minns inte om jag åt, sov eller hur jag lyckades andas. Min självfrände försvann och jag var halv.
Hudlös.

Om det inte vore för "Den Gudasände Gottfrid." Gottfrid som vi skaffade ett halvår innan Märta dog. Hon gjorde det möjligt för mej att skaffa valp eftersom jag redan efter några veckor var tvungen att kunna lämna honom ensam några timmar. Det hade aldrig gått utan henne.
Hon som fostrade honom. Busade med honom.
Han älskade henne. Märta... bitschen och grintanten med alla andra hundar hade en ängels tålamod med valpen. Han hängde i hennes öron, i hennes svans, i hennes tuttar med sylvassa valptänder. Men gav hon honom en speciell blick frös han på stället. Ingen människomamma kan förmedla en så tydlig kommunikation med en valp.
Om det inte vore för Den Gudasände så vet i sjutton.
Men han fanns där. Med behov av kärlek och uppmärksamhet.

Han har aldrig, aldrig gjort mej besviken.
Jag kommer aldrig få en hund som honom igen.
Han är den gladaste, den lojalaste, den stabilaste, den snällaste, den mammigaste, den tryggaste hund som finns. Vacker som jag vet inte vad är han ju med.
Nu när han varit sjuk och haft ont i ryggen... igen... har jag hunnit sniffa på rädslan och insikten av att vår tid tillsammans är begränsad. Jag har Den Gudasände bara till låns. Men gud vad jag är rädd att tiden skall komma snart.
Igår kväll började han skrika av smärta igen. Min stora, muskulösa, smärttåliga grabb. Så ynkligt, så hjärtskärande. Varje gång han försökte lägga sej och resa sej. Detta fruktansvärda skrik.
Vi var hos veterinären igen. Ny kur med antiinflammatorisk smärtlindring.
Det som är mer allvarligt nu är att när det kommer tillbaka talar det för att det inte är tillfälligt utan att han har problem. Att han kanske aldrig blir bra. Att vi får försöka så gott vi kan ge honom ett drägligt liv.
Jag ska träffa ortopeden nästa vecka och ta fler frågor då.

Ett är säkert. Gottfrid skall aldrig leva ett halvt liv.
Han ska kunna gå promenader med mej, bada, leka och leva.
Han ska känna glädje och han skall inte ha ont.
Kan jag inte ge honom det så får han sluta. Då får han komma hem till Märta.
Alldeles oavsett huruvida jag kan leva utan Den Gudasände eller inte.

Men just nu sover han. Med pizza i magen. På mina fötter.
Och för en stund är allt... åtminstone lite bra.

Puss/ Asta

Kommer jag fixa spurten?

Det är mycket nu i min lilla hjärna och jag märker att jag är mentalt trött.
Inte deppig egentligen utan mer att allt känns kaosartat och att jag har svårt att sortera och lätt för att åtminstone till känslan hyperventilera. 
Studentlivet har varit en rätt så behaglig resa mentalt mot vad jag förberett mej på men nu känns det som om allting kommer emot mej i orkanstyrka.
Kommentarer som "Nu är du snart klar", förmodligen tänkta att vara peppande å uppmuntrande får pulsen att stegra. Det är FÖR mycket emellan mej och "klar", för mycket som skall fullföljas, betas av och presteras. Tiden är... hjälp... så vansinnigt knapp och hur är det möjligt att någon på fullt allvar kan tro att jag skall fixa allt detta?!

I övermorgon gör jag mitt sista pass på kvinnohälsovården. På fredag har jag mitt näst sista seminarium. På måndag börjar förlossningspraktiken och jakten på de femtio förlossningarna med allt vad det innebär av treskift och långa pendlingar. Och så är det då den där halvfärdiga D-uppsatsen som på nåt sätt skall sys ihop med.
Jag har trivts väldigt bra på kvinnohälsovården den här gången. Jag har fått mycket i mina händer på ett naturligt sätt och jag har haft många härliga kvinnomöten. Så många rörande kvinnoöden det finns där ute. När man under korta 30 eller 45 minuter verkligen klickar med dem så känner jag nästan en sorg att släppa dem igen. Att aldrig mer träffas.
Och personalen, jag har kommit att verkligen... alltså verkligen... tycka om min handledare. Hon är inte helt enkel och det tog ett tag innan vi klickade men nu avgudar jag henne. Hon kan framstå som lite karg och fyrkantig men hon har verkligen både charm å humor i massor och ett hjärta av guld för sina patienter.
Även den övriga personalen tycker jag så mycket om, det känns som att jag passar in i gruppen som består av kvinnor i alla åldrar.
Förlossningspraktiken har jag längtat till sedan jag slutade där men nu känns den nervös.
Det ställs mycket högre krav på oss denna termin, vi ska handha det komplicerade och vi skall kunna ha flera patienter åt gången, men framför allt känner jag kravet från mej själv!
Första placeringen där var jag helt novis och ingen kunde kräva mer än att jag var teoretiskt påläst, framåt och villig att lära. Denna gång vill jag, inte minst för min egen skull, känna om sex-sju veckor när praktiken börjar gå mot sitt slut att jag har en viss kläm på det. Att jag faktiskt klarar av det.
Det är klart att är man ny inom ett yrke så är man ny, självklart måste man kunna få lov att fråga även när skolan är slut. Men på det stora hela skall jag ju kunna förlösa. HÖR NI VAD JAG SÄGER: OM SEX VECKOR SKA JAG KUNNA FÖRLÖSA!!!!
Jag är mer orolig för att inte känna den känslan än för att jag inte ska komma upp i mina 50 förlossningar.
Och så D-uppsatsen då. Jag fattar inte hur jag ska få ihop det och riktigt hur illa det är och hur svårt jag har det med den (och varför) tänker jag inte berätta för än jag på nåt sätt lyckats fuska till mej den där legitimationen.
Å hör ni, mitt upp i allt detta så ska det visst bli jul med...

Jag är som sagt trött. Trött jämt. Håller på att försova mej varenda dag.
Jag glömmer bort saker och är disträ. Jag orkar inte ta tag i småsaker utan skjuter allt ifrån mej. Jag är asocial och ljudkänslig. Jag har svårt att sova.
Jag grunnar mycket på framtiden, på livet efter skolan.
Det ser ut som om jag kommer bli tvungen att jobba natt och jag har tidigare inte fixat det. Min sömn är bräcklig sedan jag slutade med sömntabletterna i somras och jag vill ogärna tvingas börja med dem igen.
Tänk om jag inte trivs? Tänk om jag inte passar för förlossningsvård?
I och med att jag fått betalt sista terminen är jag uppbunden tre år och livegen vad det gäller det. Jag kan inte bara rycka på axlarna och göra nåt annat.
Sånt grunnar jag på. Tills jag håller på att bli tokig.

Det finns bara ett sätt att hantera detta på för mej.
Så mycket vila som möjligt. Frisk luft och hundpromenader varesej jag vill eller inte. Och en sak i taget. Inte se allt ihop och hela bilden utan beta av en sak, en vecka i taget och ge den fullt fokus. Inte lyfta blicken allt för högt.

Nån som har nåt peppigt att tillföra?

Puss/ Asta

Ps. Idag hade hunden tydligen smärtskrikit så där igen. Bara en gång hittills så en liten del av mej hoppas på att han sträckt sej men det vore logiskt om inflammationen i ryggen som la sej på NSAID nu flammat upp igen. Jag varken orkar eller har råd med det!!!
Håll tummarna.