En minnesbild hemsöker mej

På onsdagen gjorde vi alltså Barcelona. Åkte hoppa på/ hoppa av bussen.
Ett av stoppen var mitt i smeten där de flådiga butikerna som Michael Kors, Armani och Tiger of Sweden trängdes med Zara å andra butiker med mer humana priser.
Ett fenomen med Barcelona var de många hemlösa med hundar.
Alla jag såg verkade väldigt ömsinta med sina pälsklingar. De låg skedandes på gatan, hunden på husses el mattes trygga arm med en vattenskål  bredvid.
Värmande i hjärtat på nåt vis trots att utsatthet alltid är tragiskt.
De hundägare jag sett i Sverige som är hemlösa är ofta hänsynslösa och aggressiva mot sina hundar, men här var det så tydligt att det var bästa kompisar.

Men jag såg nåt annat och jag kan inte förlåta mej mitt agerande.
Mitt på gatan satt en kvinna, i tjugo-tjugofemårs åldern, och grät.
Inte lite stillsamt, hon grät som om jorden gått under.
Hon skakade och hulkade och tårarna forsade för kinderna.
Jag erkänner att jag kände mej lite stressad av sällskapet jag var i men var det hela sanningen. Jag såg henne och kände förfäran men gick bara förbi.
Ni vet som i filmer som visas på facebook där man undersöker omgivningens empati och har en skådespelare som är i nöd... och alla bara passerar.
Efteråt kunde jag inte släppa henne och jag kunde framför allt inte släppa vem jag varit.
Varför gick jag inte fram å frågade hur det var fatt? Vad som felades henne? Om jag kunde hjälpa på nåt sätt?
Varför passerade jag bara så som hundra, nej tusen andra människor gjorde?
Kunde jag hjälpt henne på nåt vis? Kunde en smula omtanke ha lindrat åtminstone lite av hennes nöd?
Jag kan inte fatta att jag bara gick förbi och jag kan inte sluta tänka på det.
Det var en medmänniska. Det kunde varit min dotter.
Jag kan inte förlåta det där och jag återkommer hela tiden till kvinnan i mina tankar. 

Har du oxå gjort något liknande? Vänt bort blicken? Gått förbi utan att agera?
Intellektuellt kan jag förstå, jag känner obehag över varje tiggare jag möter.
Orättvisan över att jag är född här och du där är så uppenbar och skulden blir tung. Men jag BRUKAR möta blickar, ge en slant, ta i hand, mötas en kort stund trots att det vore enklare att inte se.
Men här gjorde jag inte det. Här stukades min självbild rejält.
Att vara den som bara passerar...

Puss/ Asta