Dominans och ledarskap

I min lilla by bor det en schäferhund som jag och Gottfrid passerar förbi med jämna mellanrum. Den vaktar sin tomt på ett sånt där ihärdigt och intensivt sätt som schäfrar vaktar på men trots att tomten är öppen så springer den aldrig ut.
Den här hunden är väl ett par år nu. Den har vaktat med samma frenesi sedan den var liten valp. Och varje gång... varenda gång... går matte eller husse ut ryter åt hunden och lyfter upp den i kinderna.
Och jag blir förundrad och sorgsen varje gång jag ser det.
1. Varför skaffar man en schäfer om man inte vill att den ska vakta?
2. Om man nu inte nåt framgång med att förändra ett beteende som man vill förändra på flera år varför fortsätter man då?
Som Einstein sa: Definitionen på galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sej andra resultat. 

Tiderna förändras tack och lov och numera finns det inte så många hundmänniskor som längre tror på och tjatar om det här med dominans.
Men de finns och jag blir lika frustrerad varje gång.
Var inne på en sådan tråd på facebook idag. En kvinna som skulle köpa en unghund och som bad om råd, men som samtidigt försäkrade att hon och hennes make uppfostrade hundar dominant och "med fast hand" och hon hade minsann! haft rottweiler och dobermann.
Det är så ledsamt och så förlegat att tänka så om hundar. Lika förlegat som att resonera kring barn att de mår bra av ett ordentligt kock stryk emellanåt.

En hund behöver en flockledare.
En flockledare är inte den som är störst å starkast och som hunden är rädd för.
En flockledare är den som är rolig, initiativtagande, trygg, beskyddande.
En hund uppfattar pondus, men inte pondus som i aggressivitet utan som i att vara den som är kompetent. Den som löser problem. Den som kommer med mat.

Jag har aldrig slagit Gottfrid eller på annat sätt tillfogat honom smärta.
Jag har aldrig hotat honom. Jag höjer väldigt sällan, för att inte säga aldrig, rösten. Jag skärper rösten ibland och jag har vid två tillfällen (under samma "problem") tagit tag i honom. Det var när Noah var 1-1½ och han plötsligt fick för sej att han kunde morra åt Noah när han ville ha hans mat eller blev missnöjd på honom. Det hände 5-6 gånger under några månaders tid. De två sista gångerna råkade jag vara hemma och då röt jag till och tog tag i honom.
Inte smärtsamt men så han förstod att det gjorde mej uppriktigt förbannad.
Det räckte.
Sen har självklart Noah fått lära sej att visa Gottfrid samma respekt. Det är superviktigt och vid de tillfällen Gottfrid uppfattar Noah som för intensiv tittar han på mej och vet att han behöver inte lösa det, jag som flockledare gör det.

Jag har långt ifrån någon väluppfostrad hund. Han gör lite som han tycker men det beror ingenting på min brist på dominans utan att vi tränat för lite lydnad, det har inte känts viktigt för mej.
Men han underkastar sej min vilja även när det gäller saker han inte vill ändå.
På mastiffsätt men ändå.

När man fostrar hund tänker jag att det till 50% är att fostra hund... hund som art och 50% vad du har för ras i kopplet.
Det är dumt att skaffa en Dogue de Bordeaux om det är viktigt för dej att tävla i elitklass lydnad.
Det är lika dumt att skaffa en schäfer om man inte vill att den gapande ska vakta sin tomtgräns.

Puss/ Asta