Sorg och ursinne

Jag minns det så tydligt, hur jag brukade iaktta dem i smyg.
Två ovanligt vackra småbarnsföräldrar, hon nätt och flicksöt, han med perfekta drag och svallande hår. Ofta med armarna om varandras midjor eller hand i hand.
Sociala, gott om vänner. Deras lilla barn. Deras fina hus.
Så avundsvärda på så många sätt.
Tills jag fick veta att han bedrog. Kallade henne både det ena och det andra. Beskar hennes frihet. Slog. Ofta, hårt och utan förvarning.

Den här kvinnan är tyvärr inte den enda kvinna jag känt som blivit misshandlad av mannen hon levt ihop med. Vi känner alla par som dessa och om vi inte tror oss göra det så har vi garanterat fel.
Svin som slår kvinnor finns i alla ålders, yrkes och sociala grupper.

Jag har precis som många andra sett dokumentären om Josefin Nilsson på svt.
Jag kände till historien om att hon levt med och blivit misshandlad av Örjan Ramberg sedan innan. Även Lena Olin, oxå hon ett ex till nämnda man, har berättat om den terror han utsatte henne för.
Men historien hade hos mej fallit lite i glömska. Den gör ju lätt det när det finns så många kvinnor i vårt samhälle som drabbas av mäns våld.
Många, många kvinnor har hunnits dödas och ännu fler slås sönder å samman av mannen de en gång älskat sedan Josefin Nilsson dog 2016.
Men likväl, dokumentären drabbade mej med full kraft.
Denna vackra, begåvade, levnadsglada kvinna som bröts ner psykiskt och fysiskt. Som av misshandel gick sönder så brutalt till både kropp och själ att hon aldrig hämtade sej. Som tvingades leva sina sista år med värk, ångest och morfinberoende. Tystnade. Bröts ner. Dog.
Medan Örjan Ramberg dömdes i två instanser och slutligen fick TRE MÅNADERS VILLKORLIGT för att därefter stå på våra förnämsta scener och hyllas som om ingenting hade hänt. Med kollegor, chefer och uppdragsgivares goda minne.
Det stora geniet.
Den hetlevrade konstnären.
Kvinnokarlen som har temperament.
Fy fan.
Fy fan på ren svenska.

Jag är så trött på det här!
Det låter som en klyscha att säga att "den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är hemmet" men det är inte desto mindre sant för det.
Bakom lykta dörrar misshandlas tusentals kvinnor varje år.
Och det farligaste en kvinna kan göra är att lämna en kontrollerande man, det är efter att det har hänt vi ibland får läsa i tidningarna om kvinnor som blivit mördade.
Och jag blir frustrerad och ledsen och arg över att det bara får fortgå.
Att det nästan bara är kvinnor som kämpar och protesterar och kräver förändring. I de fall män höjer sina röster är det med några få undantag för att skylla på "andra kulturer." Att använda oss kvinnor och vår utsatthet som ett alibi för att få uttrycka sin rasism. Trots att våld mot kvinnor utfört av en närstående man sker i alla kulturer, i alla länder och har gjorts i alla tider.
Kvinnor. Vi är ingen liten subgrupp. Vi är den här planetens halva befolkning!
Hur kan samhället inte göra mer för att förebygga, skydda, straffa och ändra på ett uppfuckat mansideal?
Vad skulle hänt om den andra halvan av befolkningen utsattes för samma risker?
Jag vet vad jag tror.

Och feminismen har gått för långt?
Vi kvinnor måste sluta upp att generalisera?
Feminister hatar män?
Va?
Va?!

Puss/ Asta